Underbar - Kapitel 29

 

En dyster, ledsen, liten flicka öppnade sina ögon. Hur länge ögonen hade varit stänga var för henne fortfarande oklart. Hon blinkade några gånger. Den innan grumliga synen blev klarare till klarast.

”Alex, oh my god, you're awake.” Det var Stephanies röst. Hon kastade sig över Alexis, kramade henne typ. Hur bra den där kramen egentligen blev - men tanke på att Alexis låg ner -, det kunde man fråga sig.

Den dystra flickan såg att Stephanie inte var den enda som var i rummet. Ett vitt rum var det, förresten. Var hon på sjukhuset? Det enda Alexis tänkte på när hon såg vita rum var– Flickan hade börjat att vrida på sig och då känt smärtan. Huvudet värkte, ryggen likaså. Hon hade aldrig haft så ont i höften.

Hon stönade, Stephanie släppte henne och var snabbt uppe på fötterna. Hon ville inte skada Alexis – Alexis som redan var skadad.

”Alexis, how do you feel?” Det var en okänd röst som ställde frågan. Bredvid honom – en man i en vit rock – såg Alexis att gymnastiklärare från skolan stod. Och där... Justin.

Alexis vände blicken mot han som såg ut att vara doktor. Flickan nickade kort. Visst blev inte huvudvärken bättre av att huvudet rörde på sig, men det kändes ändå bättre än att behöva öppna munnen och samla kraft för att orka svara.

Egentligen kändes det inte alls bra, men hon orkade inte att berätta.

Läkaren nickade. Han hade nog inte lyssnat på Alexis, då han såg ut att fortsätta skriva på blocket precis som innan han ställde frågan. Läkaren såg inte ut att tro på henne. Det gjorde han bra. Alexis skulle inte heller ha lyssnat och litat på henne – inte som hon led - grimaserade och stönade.

 

Att deppa kommer inte hjälp dig någonstans. Sluta tycka synd om dig själv. Det ger ingen nytta. Ge bara upp, du kommer ändå inte komma någonvart.

 

Hon grät. Alexis bästa vän satt bredvid sjukhussängen Alexis låg i, på en stol, och grät. Justin höll i hennes hand, men hans blick, den var riktad på Alex. Alex tittade tillbaka på honom. Hon gillade inte hans blick. Hon var sur på honom. Hennes hjärta gjorde fortfarande ont.

”Alexis, you need to talk to me.” Flickan vände blicken åt andra hållet.

Va? Hade någon pratat med henne?

Läkaren igen. Ni vet, man med den vita rocken och det nerkladdade blocket. Trevlig att han hade hittat hit igen.

”Uh.” Det var typ det hon orkade att säga. Hon blinkade några gånger också. Hon förstod inte vad han ville.

”Do you want to tell me something?” Ville hon berätta någonting för honom? Nej...?

Hon skakade tveksamt, eftertänksamt, på huvudet.

”You fainted.” Hon svimmade. Berätta någonting hon inte redan hade förstått.

Eftersom att Alex fortfarande inte förstod, och läkaren märkte detta, hostade han, för att få hennes uppmärksamhet igen, och fortsatte:

”Why?”

 

Jag är okej. Jag kommer att klara mig. ... Vem försöker jag att lura?

 

Varför hade hon svimmat? Hur fan skulle hon veta det? Det var inte som det såg ut på hennes betyg. Hon var faktiskt inte överduktig i naturvetande. Varför hon hade svimmat - Alex förstod fortfarande inte. Det verkade som att läkaren förstod mer än vad flickan gjorde. Hans blick skar sig under hennes hud. Ville han att hon skulle erkänna någonting, eller vad var det frågan om?

Hon rös. Hon tittade in i väggen. Hon försökte att förstå. Kanske var det över här. Hon var för fet – det var därför hon hade svimmat. Hennes fetma gjorde henne-

”Alex.” En snyft lämnade Stephanies sida. Stephanie grät fortfarande från sin stolplats. Hur länge hade hon gråtit egentligen? Hur kunde man gråta över någon man tydligen inte brydde sig om?

Stephanie la sin varma hand på Alex kalla. Alex vände blicken mot Steff istället för att fortsätta kolla på den vita väggen. Stephanie ville säga någonting, och förvånande nog var Alex nyfiken på vad hon hade på hjärtat.

”Why didn't you tell me?” Va? Alexis förstod inte. Hon som nyss trodde att hon förstod.

Hon behövde väl inte berätta för Stephanie att hon var fet!? Man... såg det?

”You are depressed.”

 

Hon? Deprimerad? Alex köpte inte det. Hon visste det bäst själv – det var hur hon mådde och kände sig som var huvudsaken. Om hon sa att hon inte var fucking deprimerad så var hon inte det, okej!?

… Hur var man egentligen när man var deprimerad? Hur skulle Alex kunna veta? Hon hade ju aldrig upplevt det.

Deppig. Man borde ju vara deppig, det fanns liksom i namnet. Deppig. Dyster. Det var ungefär samma sak. Ledsen. Ja, ledsen borde man vara. Hon trodde att man var lesen. Dyster och ledsen – det var ju Alexis. Men hur kunde det veta? Såg de? Såg alla?

 

Ingen förstår hur det är att vara ensam, att alltid behöva kämpa själv, att vara oälskad och att alltid behöva känna sig värdelös. Kan jag ens någonting? Är jag duktig på någonting? Nej.

 

Vem fick rätt, i slutänden? Alex, såklart. Det var inte för att hon var den mest envisa och den som inte gav upp, nej. Det var för att hon hade rätt. Såklart.

”Now, I understand why you've been so... weird.” Okej, det kanske inte var riktigt så som Alexis ville ske som det hade gått till. Den miss- och eftertänksamma Stephanie hade listat ut någonting. Det var en tanke Alexis kunde köpa – för en gångs skulle kunde hon vara sams med någon som kom på bättre idéer än vad hon gjorde. Det berodde på att hon inte ville att sanningen skulle komma fram.

”Your mum... she's not very normal.” Nej. Hon hade så rätt. Alexis visste det, ändå blev hon irriterad.

Jaha, miss perfekt, är du miss smarthead nu också kanske?

”That's why you haven't eat.” Eh, ja, precis. Eller va? Men pratade de inte om hennes mamma? Eller ja, Stephanie pratade och Alex... tänkte/diskuterade med sig själv.

Vadå Alex hade inte ätit? Stephanie kollade med stränga ögon på flickan. Okej, hon hade sett. Fan också. Alex som trott att att hon inte brydde sig, att ingen brydde sig.

Istället för att säga emot – säga sanningen hon inte ville skulle komma fram – nickade hon. Hon tittade inte upp. Hon mötte inte Stephanies blick. Det enda hon gjorde var att nicka och kolla ner på sina händer. Mamma...

 

Stephanie är min enda vän, och det kommer hon säkert fortsätta att vara när hon märkt att jag har kysst hennes kille bakom hennes rygg. Hon har tusentals fler vänner. Varför inte bara söka tröst hos någon utav dem?

 

När Alex vaknade igen satt inte Stephanie på stolen bredvid sängen, bredvid henne. När Alex vaknade upp höll hennes vän inte i hennes hand. Han satt på stolen. Hans hand kramade hennes. Han log. Hon visste inte om hon var redo att le tillbaka. Hon visste inte om hon vågade.

”It's going to be okey.” Han log. Hon var inte orolig för att det inte skulle bli okej, för hon visste redan svaret. Det skulle aldrig någonsin bli okej.

 

Varför har inte jag några vänner? För att jag är så ful. Ja, så måste det vara.

 

Att Stephanie aldrig dök upp hade inte Alexis någonting emot, men visst kände det lite underligt att hålla Justins hand vid en sådan här... offentlig plats. Då inte Justin drog tillbaka sin hand tänkte inte hon heller göra det.

Han bröt plötsligt tystnaden, en tystnad som förvånadvärt nog hade varit ganska behaglig:

”I'm glad that you're awake.”

Alexis tittade på honom en stund innan hon svarade:

”Why?” Orden kom nästan som en viskning. Hon var fortfarande ganska svag. Vätskan som pumpades i hennes arm hade börjat göra henne lite mer stark – livfull och energisk. Hon saknade plötsligt sin fotboll något alldeles.

”'Cause I love you.” Han tittade henne insensivt i ögonen. Han lutade sig framåt. Alex gjorde inget motstånd. Inte ännu. Justin satt nu mer på knä på sjukhusgolvet, hållandes i flickans hand, och smekte hennes kind. Hon rös, av den enkla beröringen, eller kanske rös hon av det hon visste skulle ske. Han lutade sig lite närmare och-

”I'm back!” Stephanie kom in, log, och log bara större när hon såg att Alexis var vaken.

”You're awake!” utbrast hon. Justin släppte Alexis hand och reste sig sakta upp.

Alex nickade, mumlade, äsch, sak samma. Hon var mer inne på HUR STEPHANIE KUNDE VARA SÅ BLIND. Seriöst, litade hon så mycket på pojkvännen? Som Alexis hade sagt hela tiden – lita inte på någon som du inte känner.

 

Jag hör inte hemma i denna värld. Jag hör inte hemma någonstans.

 

Hon kunde inte släppa tanken. Kanske var hon deprimerad. När en glad Stephanie försvann, tydligen för att hämta någonting, vem visste vad den tjejen höll på med, var det inte Justin Alex vände sig åt. Hon älskade honom. Han skakade henne. Hon vände sig åt väggen. Ögonen slöts. Hon ville somna och vakna på en bättre plats. Hon ville inte vara här med Justin. Han sårade henne. Varje gång han rörde vid Stephanie, stack tusen nålar genom flickans hjärta. Hon hade aldrig tidigare känt den smärtan. Varje gång Justin bara vände en fråga åt... Steff. V-varje gång.

Hon grät nästan, men bara nästan. Ingen skulle få se hur skadad och krossad hon egentligen var.

 

Ingen förstår hur det är att gråta flera timmar varje dag. Ingen förstå hur det är att hata både sig själv och allting runt omkring en.

 

”Alexis.” Han ville tydligen prata med henne. Alexis kunde inte hålla sig borta från att bli nyfiken, trots att hon egentligen bara ville fräsa åt honom. Vad hade han till henne att säga? Att han älskade Stephanie? Att han egentligen inte gillade henne på det sättet, ville bara inte såra henne?

”This is so hard.” Det lät som att han grät. Alex tog ett hårdare grepp om täcket, men hon vägrade att vände sig om och slita blicken från den tomma väggen.

”I love you so much. I love you more than anyone.” Han blev plötsligt tyst. Alex låg och... ville därifrån. Tårar. Nej, hon tänkte inte låta dem rinna. Nej, hon var stark.

Han reste sig upp. Alex kände en hand på hennes midja. Han viskade hennes namn, som för att se att hon lyssnade. Hon lyssnade, men hon ville inte. Hon visste att det skulle komma. Han skulle säga att han ångrade att de hade kysst. Ingen förstår...

”I love you more than Stephanie.”

 

”Look who I have with me.” Justin var snabb tillbaka. Alex vände sig om i sängen för att se Stephanie kliva in i rummet. Hon var glad. Såhär glad hade hon inte varit på... länge. Sedan hon kysst Justin, mitt framför ögonen på Alexis. Men det spelade ingen roll, för han älskade Alexis mest. Flickan i sjukhussängen, som nyligen hade svimmat, blivit anklagad för depression och trott att den hon älskade mest var intresserad utav någon annan, hon hade aldrig varit så här lycklig. Aldrig. Lyckan skulle aldrig försvinna.

Liam klev in i rummet. Han log. Alex log. Det var skönt att se honom igen. Kanske log hon lite för stort – hon var fortfarande lite upp över öronen för det Justin hade sagt – men Liam log bara glatt tillbaka.

Han frågade hur det var med henne, hon svarade. Lögn. Han frågade om det var sant, hon sa att hon aldrig skulle ljuga om en sådan sak. Lögn. Första steget i depression – förnekelse -, andra steget – döljelse.

Stephanie drog glatt fram Justin till Liam sida för att presentera grabbarna för varandra.

”Liam – Justin. Justin – Alex's boyfriend.”

______________________________________________________________________________________
Tack för era kommentarer! 
Om ni inte ha läst detta kapitlet, så läst det. Där förstår man varför Stephanie tror att det är någonting på gång mellan Alexis och Liam. http://alictin.blogg.se/2012/june/underbar-kapitel-23.html

Kommentarer
Postat av: L

Grymt! Blir så sjuuukt glad varje gång ett kapitel kommer ut ♥

2012-07-09 @ 19:47:46
Postat av: L

kan inte du lägga ut en sneakpeak på nästa kap, kan inte vänta!

2012-07-11 @ 20:41:54

Designen är gjord gratis utav Designbloggar.com



Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback