Alictin

 

”Babe, time to wake up.” I vanliga fall fanns det ingenting bättre än att vakna med Justins bredvid sig, att vakna av Justins röst, att vakna till Justins andetag. Denna dag var annorlunda. Klockan var överdrivet tidigt. Det var förvånande att Justins, som var världens sömntuta, var vaken.

Alex ville inte gå upp den morgonen, för hon visste vad som väntade. Hon ville inte möta verkligheten. Hon ville dölja sig från omvärlden. Den enda som skulle vara bra med dagen, det var fotbollsträningen. Fotbollsträningen började klockan sju på kvällen. 12 timmar kvar...

Det fanns inget bra med dagen, förmiddagen, eftermiddagen. Alex skulle tvingas att sitta stilla i en skolbänk. Alex skulle tvinga sig själv att lära sig saker. Skolan. Hur skulle det ens gå? Hon kunde inte träffa Stephanie. Inte nu, inte aldrig. Skolan... Skolan kunde fan gå och ta sig.

 

”How are you?” Justin kollade med två oroliga ögon på flickan. Det var så länge sedan någon hade frågat Alex det. Alla hade bara tagit för givet att det varit bra, eller bara inte har sagt någonting. Alex blev glad över att Justins fråga. Hon fick ett kort stunds impuls – hon ville berätta för Justin. Hon ville berätta allting. Hon ville inte dölja någonting längre.

Självklart gick det inte. Hon visste om sådant här. Alex visste om sådant här. Ingen förstod.

Hon skakade på huvudet, även om hon egentligen menade tvärtom.

”I'm fine.” Hon log. Det där lilla, falska leendet klädde hennes läppar. Justin verkade dock inte se, eller så orkade han inte bry sig. Ibland förstod sig Alex inte på hur han stod ut med henne. Hon var så jobbig, äcklig och... ful.

Justin log och kramade henne sedan mjukt.

”I will miss you today” mumlade han mot hennes hår. Alex hade redan börjat bearbeta bort självmordstankarna, dölja dem. Tankarna skulle ingen få veta om. Hon tänkte dölja dem för alla andra. Ingen förstod ändå.

 

Man dolde saker för att hålla undan sanningen. Det som inte fanns i ens hjärna, fanns inte i verkligheten.

Man dolde inte bara saker för andra, utan även för sig själv. Man dolde det man inte ville veta av, precis som när man blundade för det man inte ville se.

 

Justin skjutsade Alex till skolan. Han gav henne en lång kram och sedan en puss på munnen innan hon, i en förälskad bubbla, fick lämna bilen. När hon kom ut till världen hon inte längre kunde dölja sig själv ifrån, vände hon sig om och vinkade till Justin innan hon gick mot något som såg ut att kunna bli den värsta dagen i Alex liv – en dag utan Justin, allt för många timmar utan Justin. Hur skulle hon klara sig?

 

Jag borde dölja dig från världen. Du är ingen någon vill se.

 

Blickar. Alex hade aldrig känt sig så iakttagen. Folk viskade saker, om henne. Vissa flinade henne, vissa skrattade. Vissa log uppmuntrande. Frågan var om deras leende var äkta, eller om de bara var ute efter någonting, någonting litet vi kallade kändisskap.

Hon gick fram till sitt skåp, hon kände fortfarande blickarna i ryggen. Varför såg människorna inte? Hon var fortfarande samma, gamla, tråkiga, vanliga Alex. Varför såg de inte?

”Hey, gorgeous.” Alex blev rädd för ett ögonblick, faktiskt. Hon orkade inte med flörtande killar. Inte nu, inte aldrig. Sedan kollade hon upp och såg vem det var.

”Liam!” utbrast hon glatt och gav honom en kram. Han skrattade, besvarade kramen och smekte henne sedan över håret. Alex kunde inte direkt medge att blickarna från publiken blev färre när hon kastade sig själv över en kille som inte hette Justin, så var det i alla fall inte sist hon kollade.

De pratade lite om gårdagen, om skolan och sådant tråkigt. Liam fick det ändå att verka vara som världens intressantaste ämne. Alex log. Alex skrattade. Alex var glad. Hon tyckte verkligen om Liam. Han var som det syskon hon aldrig hade fått. Nu visste hon hur det egentligen var att ha en familj.

 

Alex kom precis i tid till matematiken, men upptäckte då självklart att hon hade glömt pennan. Hon behövde jobba. Så frånvarande hon hade varit den senaste tiden, men allt det här med Justin och Stephanie, låg hon säkert redan flera kapitel efter.

Hon fick gå tillbaka till det där dumma skåpet och hämta den näst intill avskyvärda pennan. Dumma penna. Varför kunde hon inte bara ha kommit ihåg den?

Alex kom inte långt, inte tillräckligt många meter bort, för att slippa se de där ögonen, det där ansiktet. Stephanie. Hennes hår var vackrare än vanligt. Hela hon var mer organiserad liksom. Hade hon gjort det här, klätt upp sig på ett speciellt sätt, på grund av en anledning?

Stephanie stod och skrattade med några andra tjejer. Fjortisar. Var det inte Stephanie som brukade avsky dem?

Hon skrattade falsk. Alex kunde känna igen sådana leenden, sådana falska uttryck. Man gjorde saker utav en anledning. Om man gjorde det motsatta ifrån det man kände ville man dölja någonting. Allting handlade om att dölja. Ju lyckligare du såg ut att vara, desto mer skulle du krossa din fiende. Alex var inte krossad. Hon tänkte inte spela detta spelet, spelet hon redan kunde. Hon visste hur man van, men hon hade redan förlorat. Kanske handlade det om styrka, kanske inte. Alex ville inte spela mot en vän, en vän hon hade sårat. Alex tänkte lämna Stephanie ifred.

 

Alla såg olika på allting. Man såg saker från olika perspektiv. Alex hade bestämt sig att inte göra en sak Stephanie hade bestämt sig för att göra. Det skulle aldrig sluta bra då.

”Where do you have your beaver?” Det var inte Stephanie som hade talat. Det var någon utav de andra tjejerna. Hon flinade elakt mot Alex. Alex kollade inte ens på henne, eller jo, Alex kollade, men Alex såg henne inte. Det var som att i Alex värld exciterade inte ens den där tjejen.

Alex förstod inte hur Stephanie kunde gå med på att de kallade hennes förra pojkvän för bäver. Brydde sig verkligen Stephanie inte om Justins mer? Känslor försvann inte över några dagar. Om Stephanie inte brydde sig om Justins mer, varför var hon tvungen att vara så taskig mot Alex för?

Alex svarade inte. Vad skulle hon säga? Tjejen tog ett hotfullt steg framåt. Alex blev inte ens skakig. Hon visste att hon var mycket starkare än den där andra tjejen – både mentalt och fysiskt. Alex egna tankar kunde inte knäcka henne, för hon hade lärt sig att handskas med dem. Ingen kunde brotta ner Alex, för hon var tusen gånger starkare än när de försökte förra gången.

Tjejen suckade. Hon gav upp. Alex hade slagit henne genom att bara titta på henne.

När tjejen såg att Alex ansiktsuttryck hade mildrats lite, snäste hon snabbt:

”Don't even try thinking of that you getting away.” Alex sa ingenting. Hon försökte ta in orden. Vad menade hon?

Tjejen vände sig om. Det friserade, ljusa håret svepte med i hennes takt när hon gick iväg åt motsatta håll tillsammans med sina lika lättklädda kompisar. Alla fem vickade överdrivet mycket på rumporna. Deras steg från de decimeter, höga stilrena klackskorna ekade i den annars tysta korridoren. Alex drog för första gången efter andan på flera minuter. Det kändes bra. Det kändes skönt. Luft. Alex kände sig levande, hon som nyss hade lekt med döden.

 

Alex pustade ut när hon såg att gänget var på väg bort ifrån henne. Alex hade klarat sig undan elaka kommentarer. Blickar kunde hon handskas med, för de var inte lika lätta att memorera.

När Alex trodde, hoppades, slappnade av, det var då de slog till.

”Whore.” Ordet ropade precis innan de öppnade dörren. Tjejerna försvann fnittrande därifrån. Alex var förstörd.

 

Det fanns bara ett ställe man kunde rymma till i sådana här lägen. Det fanns ingen som förstod, ingen förutom en själv.

Alex glömde den där dumma matte-lektionen. Hon glömde den med flit. Hon sprang in på toaletten, försäkrade sig först om att det hon var ensam därinne. Det var hon. Hon slet upp ena dörren och stängde samt låste snabbt efter sig. Ensam.

 

Hon grät. Hon hade försökt att först hålla tillbaka det, men det gick inte. Tårarna tog aldrig slut. Hur mycket man än torkade undan kom alltid det ändå fler. Alex var rädd att någon skulle komma, att någon skulle höra, att någon skulle se. Hon försökte vara tyst. Det funkade ganska bra efter ett tag. Hon bet sig hårt i läppen. Hon tänkte på allting som hade gått fel. Allting skulle ha varit så annorlunda nu, egentligen. Stephanie hade varit där. Hon skulle ha tröstat Alex. Alex skulle inte ha varit ensam. Nu var Alex ensam. Nu hade Alex fel tankar i sitt lilla huvud.

 

Jävla slampa.

 

Hon gick ut. Det skulle hon inte ha gjort. Hennes ögon såg okej ut, men han såg ändå.

”Alexis...” Liam kollade orolig på henne. Han var ledsen. Han ville hjälpa. Alex försökte le, kanske lyckades hon. Hon ville visa att hon var okej. Hon ville visa att hon var levande. Alla grät – han hade berättat det. Det var okej att vara ledsen.

Han undrade vad som hade hänt. Alex visste att hon var tvungen att berätta. Det kändes inte så hemskt, det kändes ganska skönt faktiskt. Hon ville inte ha alla tankar och känslor i sin kropp längre. Alex ville att de skulle försvinna. När hon berättade om dem blev det bättre - Alex mådde bättre. Hon hade nog inte mått så här bra på väldigt länge.

”What did she said?” Alex berättade inte om vad hon hade sagt, innan hon lämnat Alex ensam i korridoren. Liam ville veta. Liam var envis. Alex skakade på huvudet. Hon tittade ner i marken, ryckte på axlarna. Hon tittade framåt, försäkrade sig om att hon var ensam. Kunde hon berätta? Hon ville inte. Det kändes som att det blev mindre dolt om hon berättade. Alex ville inte att någon skulle veta, för hon visste att det där ordet, de fem bokstäverna, var så sanna. Det var bara sanningen.

”Talk to me, please, I can help you.” Han kunde hjälpa henne. Frågan var, ville hon verkligen ha hans hjälp?

 

Han fick inte säga till Stephanie. Alex visste inte om han tänkte göra det ändå. Han var så arg att hon blev rädd. Han slog i väggen. Hon nästan kastade sig bakåt. Hon mötte hans blick. Hennes blick sa ingenting annat än 'hjälp'. Han lugnade sig, försökte förklara. Alex förstod redan. Hon var också arg, i början. Man vande sig efter ett tag. Den typ av kommentar hade Alex råkat ut för innan. Den typen av kommentar fanns det ingen som kunde stoppa. Ändå, varje gång den kom gjorde det lika ont ändå.

 

”Why can't I talk to her?” Alex skakade på huvudet. Hon var lite rädd. Kanske var hon mest rädd för Stephanie. Vem visste vad den tjejen och hennes nya, bästa vänner var kapabla till!?

”Please...” Hon snyftade. Hon var ledsen. Mest ledsen var hon över att Liam behövde se det här.

Liam torkade hennes tårar. Han kramade henne. Hans kramar tröstade inte lika bra som Justins, men de var minst lika beskyddande. Alex visste att Liam skulle aldrig svika henne. Egentligen kunde hon inte veta sådant. Egentligen kunde hon inte tro på sig själv, eller på honom. Tänk om det hände någonting, någonting liknande det som hade hänt med Stephanie. Skulle han verkligen finnas där då? På rätt sida? Han kanske var på rätt sida, och det var Alex som var på fel.

”She needs to understand.” Liam var lugnare nu. Han pratade med en mjuk röst. Alex blev lugn av den, men smärtan fanns kvar ändå.

Alex skakade på huvudet.

”Just promies, don't talk to her.” Tillslut nickade Liam, efter att osäkert ha kollat på Alex. Alex var bestämd – och då fanns det inget eller ingenting som kunde ändra hennes beslut. Alex var ändå orolig. När Liam lovade någonting sa han det. Nu sa han ingenting.

 

Alex gick ensam över skolgården. Hon var trött. Det regnade och Justin skulle inte vara där förrän om... 20 minuter. Alex suckade och stoppade ner sig mobil i fickan. Hon hade sina favoritjeans på sig. Det var inte ofta hon använde jeans. Det var ganska otroligt att hon hade några favoriter. Hon var mer mjukis-byxor-tjejen - en typisk pojkflicka. Det gjorde ingenting att folk sa så bakom hennes rygg. Det var inte så att hon inte hade hört det förut. Det var inte så att hon inte visste, hur hon såg ut. Man gjorde val i livet. Detta var ett val Alex hade gjort.

 

Den där dagen vid skolgården skulle Alex aldrig glömma. Det var ingen annan där för de hade redan gått hem, de hade inte tvingats till att ha extra matte efter skolan. Matten var okej, men Alex orkade inte. Huvudet värkte redan. Magen ropade efter mat, näring den inte skulle få. Alex... Alex längta hem till en varm säng, dölja dagens händelser. Det var någon annan som ville någonting annat.

Flinande, elaka leende. Att de aldrig fick nog. De gick i samlad trupp fram till Alex. Alex var imponerad över hur de kunde gå i sådana där höga klackar. Kunde de verkligen springa i dem? Hade Alex en fördel där?

Alex hann inte tänka på ett utväg, för de fem tjejerna hade plötsligt omringat henne, puttat ner henne på marken. Alex visste inte för ett ögonblick om hon skulle överleva.

 

Hora.

 

Hjärtat pumpade och huvudet värkte. Orden värkte. Hjärtat sved. Alex grät nästan, tårarna var inte långt ifrån. Hon hörde orden, hon kände orden – hur de slog henne på kinden, om och om igen. Hon kände händerna, hon kände slagen. Handen, foten, benet, armen. Alex mådde illa. Hon snurrades runt. Allting var dimmigt, fastän att hon blundade. Hennes ögonlock var hårt stänga, det gjorde nästan ont. Kroppen kunde bara känna en smärta samtidigt. Det fanns så många andra ställen att känna rädsla på. Alex orkade inte, men hon hade inget val. Några mer sparkar i magen, några mer på knäet som säkert snart skulle gå av. Tillslut bara slutade allting. Alex ville inte öppna ögonen, hon ville inte hoppas på att det var sant. Tjejerna var på väg bort därifrån. Stephanie... Alex ville aldrig mer se henne i ögonen. Tjejerna kastade ordet efter henne, om och om igen. De bara sa det utan att egentligen förstå, förstå vad det var ordet krossade.

 

Justin fick ingenting veta. Ingen skulle få veta. Alex hade förlorat. Hon gillade det inte. Hon bet i det sura äpplet, och gick även fast kroppen snart inte skulle orka mer. Justin kom tillslut. Justin fick ingenting veta. Han visste inte hur ont det gjorde när han kramade henne, när han tog på henne. Alex kunde inte le, men hon gjorde det ändå.

Bäst att låtsas att allting var okej.

Detta var bara början på en ny verklighet.

 

Livet var hemskt. Livet var en dold dröm. Ibland hoppades man i alla fall det, för då kanske dolda dörrar skulle få förbli just dolda.

 

Precis innan Alex kände att sömnen skulle ta över, hörde hon Justins röst. Det hade varit helt tyst tidigare, så därför reagerade hon ganska direkt på hans röst.

”Justin.” Det blev inte tyst efter han. Antingen stod han så pass nära, eller också hade han så hög volym på, för Alex hörde vem den andra personen var, och vad personen sa.

”Justin, I'm worried about Alexis.”