Alictin

 

Musik: http://www.youtube.com/watch?v=FA2SFwydMdU

 

Det var en helt vanlig dag. Solen sken, eller så gjorde den det inte. Kanske snöade det, kanske regnade det. Alex hade inte gått upp från sängen. Ingen kunde klandra henne. Det var lördag morgon. Fastän att hon legat i sängen, i Justins famn, i snart en timme, var inte klockan mer än sex. Det första Alex gjorde när hon vaknade var att sucka.

Inte en till jävla dag, hade hon tänkt. 16 år, 2 veckor och 4 dagar. Alex undrade hur många dagar där fanns kvar. Var det redan uträknat? Kunde hon ens påverka? Påverka sitt eget liv. Det där med att äga kanske egentligen inte handlade om en själv, utan om alla andra, om det som var osynligt skrivet i livet.

 

Skratt. Smärta. Slag. Ont. Skratt. Svart.

 

Justin var så söt, men Alex kunde inte tänka på honom. Var hon en dålig flickvän som inte gjorde det? På tal om flickvän, var hon hans flickvän nu?

Alex brukade fråga sig själv, särskilt frågor om Justin. Någon man kände mycket för hade fler frågetecken än alla andra. Alex älskade Justin. Hon visste det. Hon kände det. Justin älskade henne. Han sa det. Han visade det. Stephanie var inte hans perfekta flickvän längre. Han hade valt någon som var så operfekt som man kunde bli. Alex log. Justin var bara perfekt... hm, helt fantastisk. Han gjorde saker han inte behövde göra, till någon annans glädje. Han gav andra hopp, glädje, en framtid. Alex hade fått allt det där. Justin gav Alex det viktigaste. Han gav henne kärlek. En kärlek det kändes som att hon förtjänade.

 

Han andades tungt bakom henne när hon reste sig upp. Hon fnittrade när han sträckte sig efter henne. För ett ögonblick trodde hon att han hade vaknat till, men sedan när han istället kramade om kudden såg hon att han sov sött. Hon log.

Hon hade, förutom underkläder, endast en tröja på sig – Justins tröja. Den var varm och gosig, men på Alex var den bara fel för hon var ingenting av de där sakerna. Hon tog på sig sina egna kläder, struntade blankt i om de var smutsiga eller inte. Hon gäspade inte ens, som hon brukade göra på morgonen. Klockan visade kvart över sex. Det skulle bli en lång dag...

 

Pattie hade satt Alex, som suttit vid köksbordet och argumenterat med sina tankar, framför tv:n när hon några timmar senare fann Alex vid köksbordet. Det hade gjort ont att flytta på sig, men flickan hade bitit ihop.

Alex hade suttit där i lite över en halvtimme när Justin kom ner. Han pratade med hans mamma, kunde Alex höra trots att det där Disney Channel programmet fångat hennes intresse. Det dröjde inte många minuter förrän Justin kom in till Alex. Alex kollade på tv:n när han kom in.

”Hi, my baby.” Alex ville inte vrida på huvudet och kolla på honom, men hon gjorde det ändå. Annars skulle han ha undrat. Då skulle det ha blivit för svårt.

Hon såg att han log så hon försökte le tillbaka.

”How are you?” frågade han vänligt. Han var så vänlig.

”I'm fine” svarade Alex, kanske lite hest. Det spelade ingen roll. Det var inte det som var det viktiga.

Hon frågade samma fråga tillbaka och han svarade så där gulligt perfekt att han mådde som en prins när han var tillsammans med Alex. Alex fnittrade förälskat. Justin kysste henne. Hon rös och kände sig lyckligast i hela världen. Allting var perfekt. Tänk allting som doldes där, när man skrapat bort ytan.

 

Det fanns saker man behövde släppa för att kunna gå vidare. Alex trodde verkligen, hoppades verkligen, att denna saken var en sådan. Det var den inte, inte alls. Kanske kunde hon släppa den, men det fanns andra som vägrade.

Liam hade berättat, men inte allt. Alex visste inte om hon skulle vara arg, arg på Liam. Egentligen hade han inte förrått henne, då han löfte endast var att inte ställa Stephanie mot väggen. Alex kände sig ändå sårad. Hans ord till Justin satte Alex i en svår sitatuion.

 

Det fanns ingen en enda tanke i Justins huvud som skulle få honom att släppa taget om händelsen. Han hade fått veta, men han hade inte fått veta allt. Kanske gjorde det saken ännu värre.

Alex var rädd för att han skulle vara arg på henne. Han hade sagt att han ville prata med henne, ensam, så de två hade gått upp till pojkens rum. Det var varmt där inne, lika varmt som Alex hjärna skulle bli. Kunde hon undvika sanningen? Hur ont det gjorde? Hur mycket hade Liam egentligen berättat? Kunde hon undvika lite av sanningen, i värsta fall? Han behövde väl inte veta om hennes självmordstankar.

 

”Liam called me yeasterday.” Justin satte sig ner på sängkanten. Alex satt redan där bredvid. Hon kände hur hon stelnade till när Justin började att prata.

”He said...” Det verkade som att Justin hade svårt att säga det, svårt att förstå att det verkligen hade hänt.

”Stephanie... You know.” Ja, hon visste. Alex nickade långsamt. Hon bet sig i läppen. Hon spände sig för att inte börja att gråta. Han fick inte se henne svag. Ingen fick se henne svag.

”Why didn't you told me?” Han verkade inte arg, han verkade ledsen. Alex kände sig själv plötsligt ännu mer ledsen. Hon hade sårat Justin. Hon hade sårat någon hon brydde sig så mycket om.

Alex ryckte på axlarna. Hennes blick var, fortfarande, riktad i marken. Hon vågade inte kolla på Justin. Hon ville inte se besvikelsen i hans ögon.

”How could she say that to you?” Han kanske inte visste allt. Men fortfarande, Alex kunde inte vara säker.

Hon ryckte på axlarna igen.

”But the physical pain is worse.” Nu så här i efterhand var de fysiska smärtan värre.

”What?” Åh nej, han visste inte allt, och Alex hade försagt sig. Fan också. Varför kunde hon inte bara nicka och le, som alla andra normala tjejer?

”Has she hit you?” Han var... Rösten var väldigt svår att tyda. Alex blev tvungen att titta upp. Brydde han sig?

Han brydde sig. Han var fly förbannad. Men Alex blev inte rädd. Han satt stilla och lugnt kvar på sin plats på sängen. Han kollade på henne, men oroliga, ledsna ögon. Hon berättade allting. Hon berättade allting från punkt ett till den punkten man inte ville veta om. När hon var klar såg hon på honom igen. Om hon tittat på honom samtidigt som hon berättat hade hon säkerligen börjat att gråta.

Han grät. Hon hade aldrig sätt honom gråta innan. Av de två var det bara Alex som grät, var bara Alex som var svag. Men nu grät Justin... Alex undrade om det var okej att må dåligt ibland.

”This is...” Han svalde. Han skakade nästan. Alex log lite när det för en gångs skull var hon som fick trösta honom. Hon kramade honom och drog in hans doft. Hon kände sig... bra. Det kändes bra att berätta sanningen för en gångs skull. Hon funderade på om hon skulle fråga om hennes icke levande tankar var normala, men han störde henne i det då han fortsatte att prata:

”You have to tell me about this things.” Alex nickade långsamt.

”I love you. I will and I want to stand upp for you. Okey?” Alex nickade långsamt igen. Det blev hennes tur att gråta något skvätt. Justin log och torkade bort den där tåren som envist gled ner för Alex kind.

”I love you” viskade han igen och kramade henne sedan hårdare. Han älskade henne... Alex önskade att hon kunde tro på honom.

 

En blick. En blick för mycket.

Ett ord. Ett ord för mycket.

En händelse. Den skulle aldrig ha hänt.

 

Det gick inte att få honom på andra tankar, få honom att ändra sig, hur mycket Alex än försökte. Justin skulle till Stephanie. Justin skulle prata med henne, öga mot öga. Alex var nog det som var räddast. Hon var rädd för att få skit ifrån det. Oh, Justin, hennes lilla beskyddare... Vem skulle beskydda henne när han inte var med?

Alex kunde ta hand om sig själv, det var därför hon inte ville att Justin skulle sticka till Stephanie. Att ignorera var det bästa, tyckte hon. Det var inte kul att tracka ner någon som inte brydde sig. Det Alex inte visste var att hon redan brydde sig för mycket.

Justin hade bestämt bestämt sig för att han fan skulle åka till Stephanie, och han fan skulle ta ett ordentligt snack med henne. Alex blev nästan rädd över hur bestämd han var. Hon hade aldrig sätt honom så där förut. Var det en positiv sak, att han betedde sig så, stod upp för henne? Eller var det bara läskigt, så som Alex såg det?

Alex skulle stanna hemma. Han kunde alltid drömma. Hon skulle med. Om han skulle åka dit, hade hon fan rätt att åka med. Justin borde inte ha utmanat ödet, han visste vem av de två som var envisast. Han fick några minuter senare se sig besegrad – suckande sa han att hon fick väl hänga med då.

 

Alex skulle stanna i bilen. Det var okej. Hon ville ändå inte träffa Stephanie, se hennes äckliga... Nej, det var för tidigt att driva med någonting hon egentligen inte hade. Alex var tvungen att medge att det var svårt att hitta fel på Stephanie. Justin hade ju valt henne för att hon var perfekt.

Alex var osäker på om det var rätt beslut att följa med. Hon satt hopkrupen i bilstolen. Hon tittade ut. Utanför bilens dörrar gick killarna iväg. Stephanies hus. Alex blev plötsligt nervös. Tänk om Stephanie skulle rusa fram till och slå till henne igen? Alex rös av tanke. Hon ryckte till också, precis som att hon redan hade blivit slagen. Smärtan fanns redan inuti Alex. Den fanns alltid där.

 

Liam och Justin var framme vid huset. Det var Liam som ringde på. Det var Liam som lugnt väntade på att dörren skulle öppnas. Det var Liam som höll sina känslor bäst på plats.

Justin. Justin var arg, Alex kunde se det. När hon tittade på hans händer såg hon att de skakade. V-var han nervös? Alex kände plötsligt en våg av... bra. Hon kände sig glad. Hon kände sig inte ensam längre. Det var någon som förstod. Det var någon som kände som hon gjorde.

Så Alex satt och log när Stephanies dörr öppnades. Flickan i ögon hög person klev ut, tittade först förvånat på Liam men log sedan överdrivet stort mot Justin. Alex ryckte till, eller tänkte göra det, men hon hann inte. Bakom Stephanie stod hennes älskade fjortis vänner som knuffade fram flickan till Justin. Alex såg att hon fnittrade. Hon la armarna runt ALEX POJKVÄN. Hon lutade sig närmare ALEX POJKVÄN. Hon, hon... Hon kysste Alex pojkvän. Hon bara kysste honom. Alex kände att tårarna började att komma. Hon var perfekt, bara ännu mer perfekt i Justins armar. Alex tog för givet att han kysste henne tillbaka, hon behövde inte se det också. Hon visste. Det skulle alltid vara de två, aldrig hon och... han. Justin kysste Stephanie.

 

Du är inte värd att leva.

 

Han kysste henne. Alex kippade efter luft. Han kysste henne. Han kysste henne! Alex kunde inte stå här länge. Hon vill springa, men hon mådde för illa. Allting snurrade för mycket. Allting var för fel. Det skulle inte vara så här. Alex hade äntligen fått någonting, någonting bra i sitt liv, och så... Nej, det skulle inte vara så här.

Kanske var det just så det skulle vara. Livet hade lekt med henne – lekt med hennes känslor, lekt med henne. Alex fick se en gnutta av det där alla ville ha, men Alex skulle aldrig få det. Hon var Alexis Jones. Alexis Jones var född att bli ett offer för den mörka, hårda sidan. Det hade alltid varit så. Det skulle alltid vara så. Det fanns inga nej – sätt att säga emot -, det fanns inget snälla – sätt att försöka motbevisa. Ödet var redan bestämt. Nu skulle det utföras.

 

Hjärtat tickade som aldrig förr. Det gjorde ont. Tårarna rann som aldrig förr. Det gjorde ont.

Kroppen skakade, som aldrig förr. Det gjorde ont. Tankarna var värre, värre än någonsin. Det gjorde fruktansvärt ont.

 

Alex gick inte. Alex sprang. Hon skulle bort från allting – bort från Liam, livet, tankarna. Hon skulle bort från Justin. Han hade gått bakom Alex rygg, precis som hon hade gått bakom Stephanies rygg. Hon fick känna på sin egen medicin. Det var inte mer än rättvist. Ändå gjorde det ont. Så jävla ont. Hon hatade Justin. Hon spydde nästan av att bara tänka hans namn. Hon ville inte fälla tårar, inte för honom. Den jävla... Han var inte värd någonting.

 

Det gjorde så ont. Det gjorde ont att gråta. Alex hade sprungit. Hon visste inte hur långt. Hon visste inte om det var tillräckligt. Hade de sätt att hon var borta? Sprang Liam efter henne? Justin hade Alex inte en tanke på. Han skulle aldrig springa efter henne. Han hade... Alex grät. Justin hade den perfekta flickvännen runt sitt lillfinger. Hennes namn bestod av nio bokstäver. Hennes kläder bestod av storlek trettiofyra. Hennes fötter formade i storlek trettiosex kunde lätt tryckas ner i femton centimeters höga klackar. Hon var perfekt. Hon var en sådan Justin ville ha. Man behövde vara perfekt för att någon skulle vilja ha en. Alex var inte perfekt.

 

Hora.

 

En patetiskt, totalt bort lurad fotbollstjej. Alex stod lutad mot trädet, hämtade luft. Snart skulle hon börja springa igen, springa flera kilometer till. Hon skulle bara spy lite först, få ut sig lite av det där fula. Spelade det änns någon roll? Det spelade ingen roll om hon dog ful eller inte. Alla visste redan ändå.

 

Det var bara en tidsfråga. Det hade alltid varit det. Hur länge skulle hon orka? När skulle hon äntligen försvinna? Alla frågade väl sig det. Alla längtade väl. Särskilt Justin. Han brydde sig inte. Han brydde sig inte alls. Alex grät. Han hade lurat henne. Han hade fått henne att känna sig som en idiot. Allting hon hade gjort... Allting han hade gjort, det var bara på låtsas. Hon... Hon var så jävla dum. Hon skulle aldrig, aldrig förlåta sig själv. Men tankarna, skammen, minnena, skulle inte plåga henne, inte länge till.

 

Tillslut stod hon där. Hon hade stått där innan. Det var längesen nu.

Hon hade gått förbi där innan. Hon brukade göra det nästan varje dag. Det var en omväg till fotbollsplanen, men det bar det värt. Fotboll kunde inte lindra smärtan. Ingenting kunde någonsin få Alex att bli bra igen. Det fanns en sak som kunde stoppa allt. Allt och lite till. Alex var beredd att göra den saken.

Hon tittade ut över bron, där hon stod på kanten. Hon tvekade inte, för hon visste. Hon kunde känna, känna att det var... dags, tiden var inne. Tiden var förbi. Alex orkade inte kämpa. Alex orkade inte ta sig igenom fler förändringar. Man kunde inte drömma när det inte fanns tillräckligt med glädje. Hemligheterna blev för svåra att dölja. Minnena blev för sorgliga, för starka. Hemma blev alltid ett ställe som betydde fångenskap. Att hata kärlek, att skämmas över allt det där som aldrig blev bra.

Verkligheten hade kommit ikapp. Linjen mellan sanning och lögn hade blivit för svår, för stor. Val hon gjorde blev alltid fel. Att vinna blev för svårt. Känslorna var för svekfulla. Att förlora... Det skulle inte hända, en sådan dålig sak, men det hände. Alex förlorade mot livet.

 

Äckliga horunge. Gå och dö för fan!

 

Bron stod lika stilla och orörd som innan Alex stått vid sidan av den. Bron var tom, och blek. Utan Alex blev den normal. När Alex hade bestämt sig gjorde hon det. Kylan skulle vara bra. Vattnet skulle vara kallt, det var i början av vintern och snön täckte redan en del av marken. Kanske skulle det gå snabbare, om det var kallt. Kanske skulle det gå lättare.

Bron var ensam. Lika ensam som Alex en gång hade varit, när hon stod där vid bron. Vid sidan av bron fanns det inte någon längre. Den där flickan med det svarta håret och falska leendet, hon fanns inte där mer.

 

Jag är en äcklig horunge. Nu ska jag dö.

 

 

---

Tack för kommentarerna. Nu är det inte många kapitel kvar...