Alictin

 

”Look, she's so beautiful.” Hon möttes av leende. Första gången hon såg någon le. Hon möttes av glädje, kramar, en familj. Familj var aldrig det det man prioriterade högst, men när man inte hade det...

Alex visste inte, men hon trodde nog mer. Hon hade ju lett. Hon hade, efter all den väntan, skrik, gråt, blivit glad för att sedan bli ledsen igen. När man upptäckte att sanningen var en lögn.

”Her name is Alexis.”

”That so beautiful.” De stora människorna log mot varandra. Kramade varandra, kysste varandra. Alex... Första gången, var det bättre än sista? Hur kunde man skilja på orden när de inträffade vid samma gång?

 

Alex hade ingen familj. Alex hade ingen mamma. Alex hade ingen pappa. Alex hade ingenting. Hon fick en röst. Hon fick en fotboll – hennes sätt att uttrycka både sig själv och att uttrycka glädje.

Alex hade ingenting. Hon fick någonting så fint. Det gjorde så ont att bli av med det. Hon hade tappat allt det där andra på vägen. Sin egen röst, sitt sätt att vara sig själv. Hon hade tappat sig själv då jakten efter någon annan blivit för stor. Alex hade ingenting mer att leva för.

 

Alexis Jones. Vad hade hon ställt till med? Vad hade hon gjort? För en gångs skull hade hon tagit sitt liv i egna händer. Ingen tyckte om det. Alla hade blivit sura, arga eller bara ledsna. Kunde de inte bara bestämma sig hur de ville ha det? Skulle de fortsätta att bestämma, styra och ställa i hennes liv, eller skulle hon få göra det själv?

För en gångs skull hade Alexis Jones tagit sitt liv i egna händer. Tydligen hade hon gjort det på fel sätt. Hur kunde de förstå? Detta vad det hon ville göra i sitt liv – inte leva alls. De skulle aldrig förstå för att de kunde inte förstå. De visste inte hur det kändes.

 

Hål. Det var hål inuti Alex. Hålen växte. Svarta hål. Hålen var svarta, mörka, förstörde allt. Alex kände sig som ett hål när hon gick, när hon satt, när hon sov. Ett stort, jävla hål. Ett hål som inte försvann. Hon var som en irriterande fluga.

 

Det där hoppet... Hon visste inte om hon skulle hata eller älska det. Hon visste inte om hon skulle njuta eller tycka att hon var helt dum i huvudet. Kroppen hade ett krig med sig själv, med det som egentligen såg ut att vara rätt sak att göra. Snälla flickor gjorde inte sådana saker. Om hon bara stod ut ett tag till... Något år, kanske. Sedan kunde allt det här, det som nu var hennes verkligen, bara vara en dröm. Hon behövde aldrig med träffa sin mamma. Hon behövde aldrig med känna sig förstörd. Ha, vad fan trodde kroppen? Trodde den på fullaste allvar att allting bara skulle vara över? Allting fanns kvar, inuti Alex. Sådana hål kunde man bara inte täppa igen och låtsas att de aldrig fanns. Sådana hål försvann aldrig, inte utav sig själva.

 

Kroppen var fan helt dum i huvudet. Alex var fan helt dum i huvudet. Det var ju hennes jävla kropp. Hon önskade på ett sätt att hon varit med försiktig. Varför gjorde hon inte bara detta på natten, när ingen såg? Ingen skulle fatta, ingen skulle förstå. Justin skulle ingenting märka förrän det var över. Förresten, varför skulle han bry sig från början? Han hade ju Stephanie.

 

Alex var helt dum som trott att hon kunde komma emellan de två. Hon borde ha förstått. Hon borde ha förstått redan från början. Någonting speciellt – ett starkt, speciellt band, relation – kunde man inte krossa. Det var som första kärleken. Den fanns alltid kvar. Fan att Alex första kärlek skulle vara Justin.

 

Hon minde när hon träffade honom. Hon mindes inte hur hon var, vad hon gjorde eller vad hon hade på sig. Minnet hade inte plats för allt. Bara det viktigaste. Bara det viktigaste fastnade. Alex mindes hur Justin var. Han var så snygg. Han var så speciell. Han var inte som alla andra äckliga, dreglande snorkillar. Han var så speciell.

Alex mindes vad han hade haft på sig, hur han hade stått, hur han hade tittat på henne – med stora, milda ögon. Snällare människa fick man leta länge efter. Det kändes konstigt hur man kunde beskriva en person med sådana fina, snälla ord när man egentligen hatade personen mer än någonting annat.

 

Alex hatade honom. Det gjorde så jävla ont. Kunde han inte bara sagt det till henne, istället för att kasta det i hennes ansikte, i hennes ögon? Kunde han inte bara låtit bli att vara så perfekt så att hon föll för honom? Alex älskade honom så mycket. Alex hatade honom så mycket. Hon var så förtvivlad. Hon var så ledsen. Hon var så arg. Hon var så förvirrad. Hon hatade honom.

 

Kunde han inte bara ha låtit henne ha det där jävla skitlivet för sig själv? Fotboll, en vän. Slutbetyg, en framtid. Alex framtid var aldrig skrivet. Hon höll på att skriva den själv. Den må spåra ur ibland, men hittade alltid sin väg tillbaka. Alex undrande hon var död nu, men hon kände på sig att hon inte var det. Hon drömde. Hon såg sig själv. Varför gjorde hon det? Det gjorde man ju inte i drömmar. Hon såg Justin. Hon blev genast... Hjärtat hoppade till ett extra slag, men Alex lugnade bestämt ner sig igen. Det var över. Hon gick fram till honom. Hon sa det till honom. Eller nej, hon sa ingenting. Han sa ingenting heller.

 

Vad gjorde de? Vad gjorde han? Vad gjorde hon? Alex undrade vad hon gjorde. Hon ville ruska om sig själv, bokstavligen. Hon ville säga till sig själv att för fan gå därifrån. Varför stod hon där som en jävla pajas? Han skulle snart kasta igen. Ord, blickar, en kyss. Han skulle snart iväg och krama Stephanie igen. Stephanie var hans äkta kärlek. Alex var hans smutsiga hora. En smutsig hora fick inte mer uppmärksamhet än vad som skulle få. Alla visste vad det betydde.

 

Jag sa till dig att lägga av. Du får för fan skylla dig själv. Trodde du att det skulle gå? Tror du att det ska gå? Sluta tro, jävla hora. Sluta drömma. Det går inte. Helvete. Det går alltid åt helvete för en sådan som du! Varför förstår du inte? Varför öppnar du inte dina ögon? Varför ser du inte? Han ville aldrig ha dig.

 

Alex kände sig som hon gjorde när hon fått redan på lögner. Hon undrade om det var den värsta känslan, eller om det var att själv få lista ut att sanningen inte var ren, klar, sann. Sanningen såg aldrig ut att vara sann.

Alex kände sig så sårad, så liten, så mager, så svag. Hon var osynlig igen. Det var ingen som såg henne. Det var ingen som ville se. Hon var flickan bredvid alla andra historier. Hon var flickan med det svarta, långa håret, ni vet, hon som en gång hade sprungit runt med en fotboll vid fötterna och varit glad. Ni vet, hon som en gång hade lett när hon tänk på livet. Alex var flickan med det försvunna leendet. Hon skulle aldrig bli underbar.

 

Ingen skulle väl bry sig om jag dog.

Hon hade tänkt så. Hon hade gjort det ganska länge. Stephanie hade alltid kommit upp i hennes tankar. Sedan hade Stephanie börjat blekna i livet. När allting blev mörkt igen, kom ett svag ljus. Liam hade varit en snäll vän, men skulle han verkligen kunna få Alex på rätt spår? Komma tillbaka, ta tillbaka allting som hon en gång hade tappat. Var det för sent? Var det för svårt?

Alex hade tappat Stephanie, men hon hade vunnit Justin. Det var i alla fall det hon hade trott. Justin hade visat det. Det var ju så uppenbart. Han ville aldrig ha Stephanie. Han hade ju sagt det. Varför gjorde han så? Varför sa han en sak och gjorde sedan det motsatta? Varför var inte dubbelmoral olagligt? Varför var det inte fred på jorden?

 

Hon blinkade med ögonlocken. Nästan besviken öppnade hon dem. Här. Igen. Världen. Livet. Hat. Krig. Känslor. Människor. Alex hade hoppats att hon aldrig mer behövt se det här stället.

Hon var förvånad. Hur hade hon kommit hit? Det senaste hon mindes... Hm, hon landade, eller hoppade hon? Mindes hon verkligen att hon landade? Antingen hade hon svimmat av bristen på syra i vattnet, eller också av bara skräcken vid tanken på att snart, snart kunde hon vara död. Det hade varit jobbigt att möta tankarna på döden alldeles ensam.

Hon låg på sjukhuset, i en vitbäddad säng. Hon hade varit här förut. Hon hoppade hoppats att det var sista gången.

Bredvid henne satt någon, någon med händerna för ansiktet. Hon visste vem det var utan att ens ge personen en blick. Grät personen? Grät... han? Alex såg nu att det var Justin. Det fanns ingen annan, ingen som var så vacker. Han tittade plötsligt upp, han såg att hon var vaken. Varför blev han inte glad? Nej, förlåt. Han hade ju sin älskade Stephanie. Hur kunde Alex var så dum som glömt det? Det var aldrig Alex, det var alltid Steff.

”Alexis.” Han lät rädd men ändå bestämd. Alex blev rädd. Var det nu som han tänkte lämna henne? Var det nu som det tog slut, igen? Varför blev hon ens rädd? Hon visste redan att han skulle lämna henne. Hon var beredd på det. Hon hade redan mött sanningen. Den riktiga sanningen satt inte i människors ögon, utan i deras huvud. Den riktiga sanningen var den vi så förtvivlat försökte att dölja medan andra så finurligt försökte finna. Denna sköra tråd mellan sanning, lögn och verklighet. Var det ens någon skillnad på orden nu mera?

 

Justin kändes inte verklig. Var hon säker på att hon levde? Var hon säker på att hon inte drömde. Denna drömmen var i så fall oroväckande verklig. Tänk om allt detta var en dröm. Tänk om hon var på väg till himlen, just nu.

”Tell me.” Han rörde vid henne. Vid samma ögonblick märkte Alex att det inte var någon dröm. Hans kropp mot hennes, den var sann. Hans varma ögon, de fanns. Hans tårar... Hon kände dem mot hennes hud. Hon kände sorgen i luften. Hon var inte död, men hon skulle försöka igen. Hon tänkte inte sluta förrän-

”Tell me now.”

---