Alictin

Har inte funnit läsa igenom och finna stavfel, så ni får ursäkta eventuell felstavning.

________________________________________________________________________________________

_

”Promise you'll never forget me!” Paulina tittade desperat på Alicia med trötta ögon. Man kunde se i både hennes ögon och ansikte att hon fällt många tårar för vännen. Nästa direkt dagen efter det var bestämt fick Paulina och Jenna reda på flytten. Visst, Alicia flyttade bara några mil ifrån staden, till en definitivt mindre stad där Claire påstod ha bott i sin barndom.

Alicia nickade och kramade Paulina länge.

”Promise that we always will be best friends!” Alicia nickade.

”Always best friends, forever and ever.” Paulina snörvlade till och lät sedan Jenna krama om vännen. Hon sa ungefär samma sak som Paulina, fast höll det på en proffsigare nivå. Men visst anade man även tårar i hennes ögon även om hon var duktig på att hålla tillbaka dem. Jenna borde verkligen satsa på en karriär inom teatern.

 

Och så kom det. Avskedet var så svårt, tungt och hårt. Efter ungefär sexton år tillsammans, nästan varje dag, skulle de skiljas åt, och vem visste när de skulle träffas igen? Det sista Alicia såg av dem, den sista blicken hon lämnade åt sina vänner, var i tårar. För även om de vägrat erkänna det skulle det bli svårt att hålla kontakten. Det visste dem nog alla innerst inne.

 

Bilresan var tråkig och kändes längre än vad den var. Den där en och en halv timmen kändes snarare som det dubbla. Det Alicia gjorde för att underhålla sig själv – eller ja, så mycket till underhållning var det väl egentligen inte – var att glo ut genom fönster i hopp om bättre tider. Suckningar, gång på gång, lämnade hennes mun och fick Claire i skratt. Claire satt och sjöng med i låtarna på radion. Hon verkade glad. Det var länge sedan Alicia hade mött någon i hennes omgivning som var glad.

”Aren't we there soon?” stönade Alicia och vred sig om i sätet. Hon hade suttit ner betydligt för mycket den senaste tiden. Om det inte var så att hon ätit på tok för lite, hade hon säkert ökat i vikt. Om det var någonting som Alicia var helt fixerad på, så var det vikt. Om man kände Alicia förstod man varför det plötsligt kom skrik från badrummet. Om det kom ut en glad flicka kunde man andas ut, annars blev det lite svårare. Om det kom ut en ledsen och sur flickan kunde det bli så att hon genast gav sig ut och sprang en runda. Det var alltid någonting som gynnade sig i kilona. Dock var Claire inte fullt medveten om detta, men vem visste om den samma, gamla Alicia änns skulle återvända? Tänk om hon blev en helt ny person efter denna svåra, jobbiga tid? Hon trodde att hon tappat livslust, kanske hade hon rätt. Men livslusten, var det verkligen hennes föräldrarna som burit på den? Hade hon levt för sina föräldrarna tidigare? Nej. Som sagt, hon kände dem inte. Ändå hade Alicia ett stort frågetecken inuti sig. Varför kändes det så konstigt, annorlunda liksom, och varför kändes det som om livet bara runnit iväg från henne? Slingrat sig emellan hennes fingrar som ett av strändernas sandkorn. Varför kändes det som att ingenting någonsin skulle bli sig likt? Varken inuti henne eller i hennes omgivning. Vem visste om hennes tankar lutade åt rätt håll.

 

”Hey, Alicia.” sa en glad morfar och gav genast Alicia en kram när de kom innanför dörren. Huset var stort, mycket större än Alicia hade väntat sig. Hon tittade med stora ögon sig omkring. Det var väl inte här hennes morfar senast hade bott? Morfadern skrattade åt sitt barnbarns förvånade beteende.

”Isn't it cool?” Morfadern log. Det märktes att han var glad över att ha sitt barnbarn hos sig. Alicia nickade, och visst var det ett leende som dolde sig i mungipan!?

 

”A duck!?” Claire skakade sammanbitet på huvudet och fortsatte att göra sina något konstiga rörelse hon hållit på med de senaste minuterna. Rummet var varmt, och det berodde på de tio personerna som satt därinne. Skratt, prat och glada miner. Alicia kunde stolt säga att hon också hade roligt. Hon tänkte inte änns depritionstankarna längre. Allting var plötsligt så... fritt. Hon var så fri. Hon kunde vara sig själv, bara leva och ha roligt. Såhär hade hon inte känt på mycket länge.

”The chicken dance!” Orden Alicia hade utbrustit visade sig vara rätt.

”Great!” hade Claire ropat uppmuntrande till en stolt Alicia.

”Åh, du är duktig.” Orden från Alicias kusin var på svenska – språket Alicia kunde lite av, som de vanliga orden ''hej'', ''hej då'', ''jag heter...'' och ''goddag''. Han var bara fem år och kunde inte så bra engelska. Svenska var ett sjukt vårt språk. Hur i hela friden visste man egentligen när det skulle vara en eller ett? Det var ju inte som i engelskan där de hade regler för a och an som då motsvarar en eller ett. Den lilla killen kunde säkert skillnaden redan nu. Han och hans familj bodde egentligen i Sverige och var bara på besök i Nordamerika. USA.

Alicia log och kramade om den lille killen som efter det hoppat ner från hennes knä och börjat springa runt i rummet. Alicia följde honom med blicken. Han var så full av energi,så full utav liv. Tänk att ha en lillebror som honom.

”Yeah, you should pursue a career in charades.” skrattade morfarn. Alla andra skrattade också, och Alicia var en av dem.

 

Resten av kvällen var den roligaste på länge. Efter charader, kortspel och en underbar middag väntade sängen. Då återvände även tankarna. Alicia fick dåligt samvete av att hon inte tänk på dem. Sina föräldrar. Hon låg länge i sängen och pillade på den allt för stora tröjan som skulle föreställa hennes pyjamas. Inga tårar kom, förvånande nog. Och ännu mer förvånande blev det. Alicia somnade. För en gång skull somnade hon nästan direkt efter att hon lagt sig, och för en gång skull utan att fälla några tårar.

 

Nästa morgon vaknade Alicia vid tio. Solens strålade utanför fönster, och en del av strålarna var anledningen till hennes otrevliga morgonhumör. Vem blev egentligen glad att att få solstrålar rakt i ögonen det första man fick på morgonen? Precis. Ingen.

 

Nere i köket var satt Alicias morfar, drack kaffe och läste dagens tidning. Han tittade upp då Alicia kom trippandes i mjukisbyxor och sin allt för stora tröja.

”God morning.” Alicia tittade upp och nickade lätt.

”God morning.” Hon satte sig ner vid bordet och började bre en smörgås. Först då märkte hon att radion var på.

”And the walls are closing in on us. And we're wondering how.”

”And that was Justin Bieber with down to earth ” Alicia tog en tugga av smörgåsen som förvånande nog smakade godare än vad hon hade trott. Det var första då hon märkte det.

”A bit of down to earth.” Alicia stannade upp mitt i en rörelse. Låten, på radion... Låten på radion var ju han där...

Morfadern måste ha märkte Alicias stela förändring, och tittade upp från tidningen. Han skrattade svagt.

”What? Does you like him?”Alicia stirrrade på honom, kände en lätt rodnad och tittade sedan generat ner i bordet.

”Eh, no.” Flickans morfar skrattade vidare och skakade glatt på huvudet.

”Didn't you know that it's your...” Han blev avbruten när Claire trampade in i köket och satte genast på kaffekokaren Det var någonting med det Alicias morfar hade sagt som fick Alicia att bli uppmärksammad. Vad var det han ville säga egentligen? Alicia kunde inte få tanken ur skallen. Claire började genast dra igång ett samtal om någonting som Alicia tyckte var helt ointressant. Där var tjejerna väldigt olika. Claire brukade ofta börja prata om sådant Alicia inte brydde sig ett dyft om. Alicia i sin tur hade ett betydligare större intresse för sportnyheter än Claire. Då blev det hennes tur att låtsas att man brydde sig. Mycket mer prat om killen på radion blev det alltså dock inte.

 

”Chaz, come on!” Justin var sur medan Ryan, hans bästa kompis, låg på golvet och vek sig av skratt. Seriöst, varför var det så roligt? Justin stirrade surt på honom och började fundera ut en hämnd. Varför inte hälla ägg i hans hår så skulle han allt få se hur roligt det var. Justin som till på köpet tyckte att sitt hår var en av de viktigaste ägodelarna han hade, och ja, han hade en hel del sådana.

Efter att Ryan skrattat färdigt, torkat bort tårarna från ögonvrån och rest sig upp föreslog han att det skulle göra någonting. Alla instämde. Justin var dock helt medveten om att han behövde duscha, och det var ju lite synd. Chaz förslag om att lägga ut en bild på sig med ägg i håret på twitter hade tyvärr inte gått hem, men det fick Ryan till fortsatt skrattande.

 

När man för en gång skull var ledig gällde det att göra det man ville göra, umgås med de man ville umgås med. Dagens eftermiddagsplaner hade dock krossats eftersom att en person var alldeles för speciell. Denna personen var Justin. Vem hade förstört dagen och gjort att killarna ändå fick tillbringa dagen inne om inte hans fans? Fansen som Chaz av alla bara ville skrika åt. Varför fick inte hans kompis sitt privatliv han förtjänade? Och framför allt, varför fick inte han chansen att för en gångs skull umgås med sin bästa vän? Det var ju så sällan de gjorde det.

Alltså blev det en eftermiddag inomhus, och vad fanns där? Tv:n. Ännu en dag framför tv:n med spelandet av favoritspelet. Det blev faktiskt ganska roligt ändå.

 

Nästa morgon vaknade Justin av att hans mobil ringde. Hitten som tagit världen med stort - Moves like jagger – löd ut genom mobilens högtalare. Justin sträckte sitt trött stönandes mot den allt för överdrivet dyra och överdrivet tekniska mobiltelefonen.

”Mm...” mumlade han som svar efter att ha sätt att det var Scooter – min manager - som ringde. Justin förstod vad det betydde. Jobb.

 

Som vanligt blev det inte som han hade trott. Som vanligt blev det inte som någon hade trott. Fast Justin kunde bara ha hoppats. Han visste att det skulle bli såhär. Det blev alltid såhär. När man väl hade börjats hoppas på att få vara lite ledig, få tid att vila upp sig, kom samtalen. Möjligtvis hade det blivit i studion och låtar behövdes spelas in igen, eller också var det bara någon intervju hans manager hade ”glömt” att berätta om.

 

När han kom hem möttes han av två besvikna killar i ett telefonsamtal.

”You promised...” hade Ryan upprepat gång på gång, surt och besviken. Ja, det gjorde Justin. Han hade lovat att tillbringa denna veckan med sina bästa kompisar, som förr i tiden. Det värsta med Scooter var att hans brutna löften togs efter. Justins löften blev också brutna. Och vems fel var det?

 

Justins dag efter blev betydligt bättre. Folk på stan var inte lika galna – möjligen av att alla stannat inne på grund av det regniga vädret – och han och hans vänner kunde göra saker tillsammans. Shoppa, käka pizza och bowla. Om det var någonting den stora stjärnan Justin Bieber inte var bra på, ja, då var det bowling. Seriöst, han sög verkligen. Inte roligare – för hans del – blev det av vännernas skratt i bakgrunden. Alltså blev det en hel del sura miner från den grabbens ansikte under bowlings-timmen. Att Ryan sedan vann med ungefär 100 poängs skillnad var så ännu mer oviktigt. Fast det blev svårt att glömma det när Chaz påminde Justin hela tiden. Justin var dock inte sen med att lyckas byta samtalsämne och finna Chaz mindre bra sidor. Sådana fanns det många av.

 

”I'm fucking perfect!” Pff, Justin hade fnyst åt Chaz svar. Ingen var perfekt, som Miley Curys skulle ha sagt, eller vem säger att du inte är perfekt, som Justins flickvän Selena Gomez skulle ha sagt. Justin rös till när han tänkte på henne, typ som alltid. Det räckte med att tänka på hennes namn för att hans hjärta skulle stanna upp för ett ögonblick.

Men Chaz, han var den enda som gick rakt på sak. Jag är perfekt.

”Hm, that can we talk about.” Nu blev det Chaz tur att fnysa.

”We don't have to do that. Just (inse) the fakt. I am better than you.” Justin brast ut i skratt. Chaz var ju charmig, han.

 

På kvällen, efter att Ryan och Chaz däckat på soffan framför den rullande filmen som visats på tv:n, drog Justin igång datorn. Det första han gjorde var att logga in på twitter och trittrade om sina sovande kompisar. Om Justin skulle ha orkar, skulle han ha tagit en bild på dem. Men han var alldeles för proppmätt för att orka resa på sig. Där hade Ryan och Chaz tur.

 

Bara för att, tänkte Justin göra som i gamla dagar. Han tryckte upp omegle i sökfältet på google och tryckte sig fram till sin första chat. Det visade sig vara att vara någon snubbe som inte svarade på Justins hej, därför blev personen bortryckt. Nästa kanske skulle bli ett bättre kap?

”Hey.” Inledde det främmande personen. Justin svarade glatt detsamma.

”How are you?” frågade han henne och fick svar efter bara några sekunder.

”Good. And you? :)” Justin läste och skrev sedan kvickt in ett svar.

”Very good! (:”

”Good!”

”So... what are you doing?” frågade Justin.

”Trying to not fall asleep... hehe” svarade hon. Justin tittade på klockan. Halv tre på natten... Shit pommes frites.

”Okey, haha :)”

De pratade vidare om allting mellan himmel och jord. Justin fick veta att hon hette Amanda och bodde i Sverige, ni vet det där kalla landet i Norden? Hm, det lilla Justin visste om det landet var inte änns värt att räkna upp.

Själv gick han ut med namnet Josh. Visst, han skulle ha kunnat använd Justin, men inte Bieber. Vad skulle hon tro då liksom? Att han var helt knäpp som låtsades att han var en kändis? Hon kunde ju inte veta att han faktiskt var det. Justin ville inte att hon skulle tro att han var helt knäpp. Han gillade henne. Hon var väldigt lätt att prata med, skön, roligt. Hon verkade inte ha något större emot att prata med honom heller, för helt plötsligt visade klockan fyra. Om det var någon mening att änns gå och lägga sig var det väl nu.

”I think I need to slepp now... :(” skrev Justin och väntade spänt på svar.

”Yeah, me too xP”

”So... Can I add you of facebook or something? :3” Denna gången dröjde det längre innan han fick svar. Justin kliade sig i nacken och bet sig i läppen. Han ville gärna fortsätta att snacka med henne någon annan gång, men kände hon likadant?

”Sure.” svarade hon tillslut. Stenen i Justins bröst lyftes. Hon sa ja! Innan han änns hunnit svara hade hon skrivit igen.

”But you have to know something before...”

”What? :)”

”My name isn't Amanda.” Justin skrattade. Han hade faktiskt blivit förvånad om hon talat sanning. Hur många ärliga människor fanns det egentligen på omegle? Han själv var ju ett exempel... Förhoppningsvis hade hon i alla fall talat sanning om resten av hennes livshistoria. Annars hade hon jävligt bra fantasi.

”What's you beautiful name then? :)” Justin blev bara tvungen att lägga till 'beautiful' i mening. Det kändes rätt på något sätt, som att han visste att hennes verkliga namn skulle vara vackert. När Justin förflyttat tillbaka blicken till datorn från de sovande kompisarna på soffan, hade han fått svar.

”Alicia.”