Alictin

”Nej, mamma, snälla, åk inte.” Alicia stod i dörren. Framför henne föll regndropparna. Framför henne stod hennes föräldrar. Alicias mamma tittade sorgligt på sin dotter och kramade henne länge. Det hjälpte inte hur mycket Alicia än bad de om att stanna, moderns svar blev alltid detsamma.

”Alicia, vännen, vi måste åka. Du måste förstå.” Moderns släppte sin dotter och backade undan. Alicia skakade förtvivlat på huvudet. Hon förstod inte. Varför betydde jobbet mer för hennes föräldrar än vad hon gjorde?

”Mamma... gå inte. Jag behöver dig.” Tårar med smaken av vatten och salt rann över Alicias kinder. Ögonen var tårögda. Det var knappt så att flickan såg sina föräldrar som gick ut i mörkret, ut till bilen. Alicia började springa emot dem. Hon ville säga någonting mer innan de for. Hon ville berätta hur mycket hon älskade dem. Men hon hann inte. Hastigheten halverades och snart stod hon stilla. Hur allting hände kändes ganska oklart, men det var inte det som fanns i Alicias tankar. Med stora, ledsna ögon följde hon bilen med blicken. Bilen föräldrarna sagt sig i för att fara iväg. Då hände det. Det som inte fick hända. Lastbilen kom, körandes mot rött och körde rakt in i föräldrarnas bil. Alicia häpnade, tappade andan. Hon föll ner på knä i det blöta gräset.

”Nej...” viskade hon hest. Händerna spändes och så även munnen. Alicia vågade inte titta upp. Hon vågade inte möta blicken som skulle göra henne ännu mer upprörd, illamående och sårad. Var inte detta tillräckligt? Tårarna rann, men det struntade hon blankt i. Bara för att gjorde hon det hon egentligen inte borde. Sekunden efter mötte hon lastbilschaufförens blick. Han tittade elakt mot Alicia som stirrade på sina föräldrar. Bredvid den mosade bilen låg modern och faderns kroppar, men huvudet fanns inte där. Blod i massor. Precis som Alicia väntat sig blev hon illamående. När hon vände tillbaka blicken mot lastbilschaufför såg hon att han hade någonting i varje hand. Två avslitna huvud.

 

Alicia vaknade upp. Hela hon skakade. Ansiktet var kletigt utav alla tårar. I vanliga fall skulle även smink ha varit inblandat. Ögonen var uppspärrade, rädda och förvirrade. Var allting bara en dröm? Sekunden efter kom en person in i rummet, påstod att Alicia hade skrikigt och då undrat varför. Alicia trodde på personens ord. Drömmen låg som en dimma. Den hade känt så läskigt verklig, som alla drömmar. Att förstå att det inte var en dröm gick bara inte såhär direkt. Personen stoppade ner Alicia i sängen igen och sa åt henne att somna om. Till Alicias förvåning somnade hon om hyfsat snabbt trots både rädsla över att drömmen skulle återkomma, och klarvakna ögon. Tillslut låg hon ändå där, inbäddad i en behagligare dröm om någonting mellan himmel och jord.

Det hade gått tre veckor sedan Alicia fick reda på nyheten, och vilken nyhet då. Så mycket som hon gråtit den veckan hade hon aldrig någonsin gjort tidigare. Hennes föräldrar dog. De dog i en bilolycka som inträffat då någon lastbilschaufför kört mot rött. Smärtan var enorm, den gick inte änns att beskriva. Allting var så overkligt. Det enda Alicia gjorde vara att ligga i sängen och stirra in i väggen. Ibland grät hon eller åtminstone fick tårar i ögonen, och då förstod man vart hennes tankar var för tillfället. Ibland låg hon där och bara glodde in i den kalla väggen. Det var många tankar som hunnit fara genom flickans huvud. Vad skulle hända med henne? Hennes moster hade funnits vid hennes sida de första dagarna – alltså under helgen – till hon blev tvungen att åka till jobbet. Alicias moster hade hon aldrig riktigt känt. De hade bara träffats några gånger, småpratat lite om allt och inget. Det var inte förrän nu, när hon verkligen ställde upp för Alicia, som Alicia insåg hur det var att ha någon i sin familj som brydde sig om just henne. Visst, vänner hade hon, vänner för livet, men detta var en helt annan sak. Mostern hade gjort så mycket för att försöka trösta det stakars ensamma barnet utan att hon egentligen inte behövde göra någonting alls. Det var först då Alicia insåg vad hon missat inom familjebiten. Det var som att hon aldrig känt sig föräldrar. Kanske gjorde det skälet till att gråta mindre, eller växte skälet? Alicia tänkte på vad hon hade gått miste om. Hon hade aldrig riktigt känt sina egna föräldrar. Det var som att inte känna sitt eget kött och blod. Overkligt.

 

Skolan hade tryckts undan. Alicia hade vägrat att gå dit. Vännerna hade ringt på mobilen men inte fått något svar. Det var inte förrän de sura och kanske smått oroande stod utanför husets dörr som de hade fått reda på händelsen. Den overkliga, skrämmande händelsen. Det var inte Alicia själv som sagt orden. Hon hade vägrat. Som tur var – för vännernas del – hade mostern ställt upp och berättat den hemska nyheten precis som hon behövt göra för Alicia. Hon hade inte pratat på jättelänge. Hon mindes knappt hur det kändes. Men hon hade inte heller någon lust att öppna munnen. Ögonen var röda och ansiktet slött. Hur många dagar sedan hon duschade eller bytte kläder var det ingen som visste, men man såg på henne att det inte kunde ha varit igår.

 

Hur det var med protein och andra viktiga mineraler, hade så även de kommit på efterkälken. Alicia hade lärt sig att ignorera sin mages skrikande. Ingenting var frestande längre. Inte änns choklad. Alicias moster hade efter mycket besvär i alla fall fått i flickan några glas vatten och små brödbitar. Mycket mer än så kom inte igenom Alicias mun. Och det märktes. Hon hade aldrig varit den som lättast gick ner i vikt, men nu kunde Sannerligen hade hon nog tappat några kilon från både mage och lår.

 

Det dröjde ytligare några dagar innan hon reste sig från sängen(som i sig var ett mirakel). Ryggen och alla andra muskler värkte, och det var ju inte så konstigt. Såhär länge hade hon aldrig tidigare legat still. Trots vilodagarna(snarare veckorna) kände Alicia sig tröttare än någonsin förr. Aldrig hade kroppen känts såhär seg. Kanske var det inte konstigt. Hon hade varken näre eller energi i sig.

 

På trötta, magra ben tog hon sig ut från rummet. Till en början hade huvudet inte riktigt hängt med på förändringen. Blodet började rinna ner igenom kroppen igen. Några gånger hade hon vinglat till, känt yrseln stiga, men snabbt var hon uppe på benen. Hon hade ett mål – att nå badrummet för att se hur illa hon egentligen såg ut.

 

Om man nu säger såhär, synen var inte den vackraste. Rödsprängda, svullnade ögon mitt i ett skrynkligt, ovårdat ansikte. Läpparna var torra och smala. Ögonen hade mist sin glans och sin speciella livspassion. Passionen till att finnas, glöden att leva hade Alicia alltid innehaft. Nu var den borta. Vem visste om den någonsin skulle komma tillbaka.

 

Ett steg framåt i rätt riktning var det ändå att hon rest sig upp, det höll även Claire, mostern, med om. För när hon kom hem låg Alicia nerbäddad i soffan framför tv:n. Hon hade tittat på ishockey. Oboy, vem visste att det skulle bli så härligt att få se den där pucken igen. Tacklingar, bra spelplan och en skrikande coach – helt plötsligt var allt det underbart. Men ingenting slog kommentatorerna. Deras glädje och skrik smittade så lätt av sig och fick Alicia att för några sekunder glömma verkligenheten. Glömma att det faktiskt var ledsen hon var. Dock fick hon nästa genast skuldkänslor därefter, som var förvånande. Alicia brukade inte få skuldkänslor, men hon antog att hon hade förändrats en hel del den senaste tiden. Hon brukade inte heller bli deprimerad. Skillnaden var att detta inte var någon småsak. Detta var någonting man verkligen bli deprimerad av. Det gällde nog egentligen att bara hålla huvudet högt, och kallt. För någon gång skulle väl smärtan försvinna. Förhoppningsvis.

 

Några dagar efter, när hon ändå inte hade någonting bättre för sig, gav hon sig ut och sprang. Istället för att som vanligtvis ha minneskortets låtar spelandes i öronen, satte hon på radion. Oförväntat spelades någon låt hon inte kände igen. Det visade sig var någon låt som hette Down to earth av någon okänd kille som mest lät som en tjej, tyckte Alicia. Men låten var okej. Den passade skrämmande bra in i hennes nuvarande vardag. Men ändå var det en mening som hon mindes bättre än alla andra.

”We meet in the middle on our way back down to earth.” För det var ju tillbaka ner på jorden. Alicia var mest i sin egen bubbla. Omringad utav omvärlden och tiden som rann iväg utan att hon kunde sätta stopp för det. Om det var någonting hon behövde göra var det att komma tillbaka ner på jorden.

 

Begravning hade varit hemskt. Alicia hade faktiskt övervägt över att änns gå dit. Skulle hon klara av det? Alla släktingar som beklagade, sörjde och i för sig var lika ledsna som Alicia. Eller var de? Tänk om det var mer? Oh, Alicia fick skuldkänslor. Hon ville vara den som tänkte och sörjde mest över sina bortgångna föräldrar. Eller... hon kände att hon behövde vara den personen. Hon var trots allt deras dotter. Dottern de – som Alicia såg det – aldrig ville ha.

 

Claire fick i alla fall Alicia på begravningen, och den var fantastiskt. Alicias föräldrar kunde inte ha fått ett bättre avsked. Allting var som perfekt. Solen sken, gräset var gräs och människorna runt omkring var underbara. Alicia hade sätt motsatsen. Detta var precis vad hon behövt. Omsorg, omtanke och härliga människor som faktiskt ville hennes bästa. Alicias farfar hade tydligt påpekat att om hon behövde någon att flytta in hos eller bara prata med kunde hon slå en signal till honom. Det kändes skönt. Man kunde aldrig ha för många underbara människor runt sig. Det gjorde bara att man själv växte som människa.

 

Nästa dag var det måndag men skolan fick vänta. Claire hade ringt rektorn och förklarat läget. Precis som Alicia hade väntat var han inte särskilt förståeligt. Claire hade berättat att rektorn surt hade mumlat ett ”godkännande”. Alicia behövde alltså inte närvara på lektionerna denna veckan heller.

 

Måndagen var seg. Efter att Alicia legat i sängen timmar efter att hon vaknat och insett att bara ligga där gjorde henne deprimerad, kom hon tillslut upp på fötterna. Först och främst väntade duschen. Känslan av att bli ren hade inte varit lika frästande som den brukade vara. Alicia duschade i tio minuter. Det var som världsrekord för henne. Ändå kände sig Alicia fortfarande smutsig. Därefter väntade timmar framför tv:n. Alicia var lite frästad att sätta sig vid datorn. På facebook hade hon inte loggat in på nästan en månad. Det var alltid lika roligt att finna intressanta loggar vännerna hade skrivit. Samtidigt fick det oroväckande tankar. Skulle personer skicka frågor till henne? Beklaga över hennes bortgångna föräldrarna? Det skulle inte Alicia klara av, så datorn, den fick vänta.

 

Det var inte först förrän Claire kom hem som Alicia reste sig ifrån soffan. Ryggen värkte, och så även magen. Hon hade inte ätit någonting på hela dagen. Det var inte många gånger om dagen Alicia åt, och när hon väl gjorde det var det inte i stora mängder. Claire kom hem hyfsat sent på kvällen. Hon såg trött och utsliten ut. Till middag(eller kvällsmat som Alicia bestämt kallade det) blev det soppa – en soppa som tonåringen mest satt och petade i medan Claire satt och tittade oroligt på henne.

 

”Alicia.” Alicia hade varit fullt inne i sina egna tankar. När hon väl tittade mötte (mosterns namn) flickans blanka ögon. Däri fanns, som ett snötäckt landskap, smärtan. Det var knappast bättre än att se tårarna som brukade täcka Alicias ögon.

”I've got an idea.” Claire ställde undan soppan och tittade genast lite piggare på sin systers dotter.

”What do you say about moving?” Alicia spärrade upp ögonen. Flytta? Va? Hon blev häpen. Orden som lämnade Claire var inte de hon hade förväntat sig. Hon trodde att hon skulle föreslå pizza till lunch nästan dag. Kanske trodde Alicia det för att pizza plötsligt blev någonting hon blev sugen på. Alicia fortsatte att, helt stelfrusen, stirra på sin moster.

”Yeah, just me, you and Bruno.” Bruno var Claires hund. En riktig charmerande golden retriever. Varför den hette Bruno förstod sig inte Alicia på. Hunden var så full av liv. Bruno var ett sådant tråkigt namn, tyckte Alicia. Inte alls fantasifullt.

”You can start over. I can start over. You don't have to go here all the day and just think about the life that passed by.” Alicia tvekade, bet sig i läppen. Visst lärt det ganska bra...

”What does you think?” Claire tittade på Alicia med nyfikna ögon och lutade hakan mot stolens högsta ryggstöd. Alicia tvekade. Kanske var det bäst. Kanske var det det bästa sättet att glömma allting. Kanske var det det bästa sättet att gå vidare. Efter några sekunder nickade Alicia på huvudet.

”Let's do this.”