Alictin

 

Justin tittade ner på sitt blanka blad. Tomt. Inte en mening, inte ett ord. Ingenting. Vad kunde det bero på? Varför gick det inte att få ner orden, meningarna, låten på papper? Tankarna som snurrade runt i pojkens huvud var fler än någonsin. Han hade idéer, planer och en röd tråd genom allt. Han hade sin nästa hittlåt. Men så långt som att få ner låten i hans block hade han inte lyckats att komma.

Varför denna tvekan? Jo, det fanns även en annan tanke. En tanke som skiljde sig från alla andra. Alicia. Hon och hennes speciella personlighet hade väckt Justins uppmärksamhet. Hon var obeskrivlig. Även om han bara hade träffat henne för några få dagar sedan, kände han att han visste allt om henne. Troligen var det inte sant. För även om hon inte märkte det, försökte att dölja det, hade han förstått att det var någonting hon dolde för honom. Det spelade inte Justin någon större roll. Det var inte precis så att han öppnat hela sitt hjärta för henne heller.

 

”Hur går det?” Justin ryckte till och vände på sig. I dörröppningen stod en stressad Scooter. Säg någon gång han inte var stressad. Samtidigt så han... nyfiken ut. Justin gav sin tomma blad en snabbt blick, innan han svarade:

”Bra” Lägg till ett leende, Scooter gick på det och lämnade honom i fred.

”Jag låter er vara.” Precis som Justin förutspått. Er? Scooter tog väldigt hårt på sina låtar. Låtarna och artisterna skulle vare ett. Pff, precis som att Justin hade någonting att göra med sina andra låtar. Visst, några hade han fått varit med, skrivit och fantiserat vidare på, men de låtarna var få. Väldigt få. När Justin satt i sitt rum, som han nästan bara gjorde då han skrev eller spelade, då blev det plötsligt viktigt att artisten skulle vara ett med sin låt igen.

 

Justin satt där säkert i en halvtimme till innan han försiktigt sänkte pennan och skrev det första ordet. Frihet. Ordet suddades genast bort. En suck lämnade pojkens mungipor. Skulle han våga att pröva det igen? Skulle han ta chansen, skriva det han egentligen tyckte? För det fanns faktiskt saker han tänkte och tyckte som inte handlade om tjejer. Skulle Scooter gilla det? Skulle han tycka att det var okej? Skulle han änns få se det? Nej. Justin skakade på huvudet och lutade sig bakåt i stolen. Det var inte han. Detta var inte så han skulle vara. Han skulle älska det han gjorde. Han skulle inte vilja rymma ifrån det. Ändå blev det bara mer och mer lockande att skriva ner orden. Handen var med på vinkeln när Justin prövade igen. Frihet. Och så tog han steget längre. Vips, så fanns den där. Låten. Låten på pappret. Justin tryckte pappret hårt mot sitt bröst. Denna skulle ingen få se. Aldrig. Detta var han. Hans själv, hans tankar. Han. Ännu var han inte redo att dela med sig av dem till någon annan.

 

Dagen rullade på. Lika långsam som alla andra. Okej, Justins dagar brukade vara väldigt fullpackade. Stressiga dagar ville man helst bara tillbringa i sängen, kanske chilla med kompisarna eller ligga och titta på någon film. När man sedan väl var ledig, ja, då uppskattades det inte på samma sätt.

 

Tillslut hamnade pojken framför datorn. När allting annat var ointressant brukade det oftast att bli så. Logga in på twitter, facebook och msn. Inga intressanta personer inne. Justin suckade och kikade runt på facebook där han hade namnet Josh Perez. Han kunde inte direkt använda sitt riktiga namn. Det misstaget gjorde han bara en gång. Vem visste, någon kanske hade skrivit någonting intressant? Han gillade några statusar av vänner han antingen nyss blivit vän med eller också som frågat honom. Plötsligt kom han att tänka på den där tjejen han snackade med på omegle häromdagen. Hon hade också besvarat hans förfrågan. Hon kanske var online? Det var faktiskt roligt att snacka med henne sist. Hon verkade vara väldigt allmänbildad och öppen. Men vad vad det hon hette nu igen? A... Amanda? Amanda var det väl? Men nej, Amanda var det inte. När Justin sökte på Amanda i vänlistan visades ingen kontakt. Men vad hette hon om inte Amanda? Justin var stensäker... Justin bestämde sig för att titta igenom de vännerna han nu hade. De var ändå bara tjugo stycken...

”Yeah, popular boy...” mumlade han för sig själv. Den enda på A var en som hette Alicia. Justin stelnade till. Men Alicia... Men henne hade han väl inte frågat att bli vän med... ännu? När han klickade på namnet och kom till hennes sida kände han genast igenom profilbilden. Alicia. Alicia var Amanda.

 

Nästa dag var det dags att gå in i studion igen, och vem stötte han på där om inte Alicia? Tyvärr hade det gått många timmar alla redan under dagen innan fick fick träffa henne. Alldeles för många timmar. Han möttes av en hyfsat glad Alicia. Hon log i alla fall ganska stort åt Justin. Justin log lika stort tillbaka.

”Shall we have lunch together?” Efter en lång och varm kram var det Justin som kom med förslaget. Alicia nickade och drog upp sin mobil. Justin kunde se i ögonvrån – även om han visste att han inte borde tjuvkika blev han bara tvungen att göra det ändå – att sms:s mottagare var Scooter. Han log mot Alicia när hon tittade upp på honom igen.

 

”Can't you tell something about you that nobody else knows?” Frågan slank bara ur Justins mun. Alicia tittade förvånat upp från sin pastafyllda tallrik. Justin nästan skämdes lite åt sin påtryckande fråga. Liksom... De kände faktiskt inte varandra så bra. Generingen vägrade han att visa. Någonting annat han däremot ville visa var att han inte menade att gå på så hårt... typ.

”I mean, if that's okey...” Han la på ett leende, ett leende som Alicia besvarade.

”Eh...” Alicia kliade sig besvärat i hårbotten och skrattade sedan nervöst.

”What should I say?” Justin förstod att det inte var det lättaste att bara komma på någonting sådär, men ironiskt nog ryckte han på axlarna.

”Just... something.” Så log han uppmuntrande mot henne, kanske skulle det hjälpa.

”Okey... Hm... You didn't know that the first time I heard a song from you was last week?” Justin skakade på huvudet.

”No, I didn't, but you friends did know, right!?” Alicia suckade och nickade. Han hade rätt. Justin log stolt. Han gillade att ha rätt. Vem gillade inte det?

”Hm... When I was a kid I'd like to play pirate with my dad...” Justin brast ut i skratt.

”Seriously?” Alicia nickade intensivt och skrattade även hon. Den spända spänningen var över. Kamraterna gick in i en härlig diskussion om pirater och dess äventyr. Eller ja, piraten Alicia och hennes äventyrliga piratliv.

 

Deras trevliga middag avbröts hastig av Justins mobil. En ekande, Oldsmobile-ringsignal löd ur mobilen. Popidolen drog upp sin splitternya, glansiga Iphone – senaste modellen. Justin såg på Alicia att hon inte bar förvånad. Hon såg mest nyfiken ut, väntade på vad Justin skulle säga personen och förväntad över vem det kunde vara. Justin var inte bäst på att läsa människor, men däremot träffade han så otroligt mycket folk dag ut och dag in att han hade någorlunda koll på åtminstone blickar. Alicia var rätt lätt att genomskåda, faktiskt.

”Hey, babe.” Alicia höjde ett ögonbryn framför honom. Ha, nu fick hon allt sig en funderare. Hon återgick till sitt ätande av den glassliknande efterrätten. Det gav Justin plats att prata lite mer... hm, fritt.

”Hey, Justin.” Den faktiskt inte så flickiga tjejrösten Justin var van vid att höra fick han nu höra. Selena brukade låta mer ljus när hon sa hans namn. Nu lät hon... hård.

”Has it happened something?” frågade Justin försiktigt. Bara för säkerhetsskull.

”No.” svarade Selena och skrattade.

”What should that be?”

”I don't know.” Justin log åt Selenas varma skratt. Han saknade henne. Han kunde nästa se framför sig det vackra leendet. En stund till fick Justin tillfälle att höra flickvännens röst innan hon blev tvungen att gå, och kanske var det bra. Det var antagligen inte särskilt roligt för Alicia att sitta och titta på honom när han pratade i telefon... Även om hon så hade sin älskade efterrätt mitt framför näsan, halvvägs uppäten. Hon hade noga beskrivit hur viktigt det var med efterrätter, och hur nyttigt det var också! Justin log av bara tanken.

”What are you smiling at?” frågade Alicia och flinade. Justin skakade på huvudet och flinade han med.

”Nothing. Shall we leave?”

 

På kvällen satt han där igen, med sitt block, sin penna och sitt blad. Inte ett enda ord på en timme, det måste vara något slags nytt rekord, va? Justin hade varit så inne i sina tankar. Det började alltid med någonting lätt, till exempel om vad låten skulle handla om. Justin var inte så bra på att planera låtar. Vissa låtskrivare brukade göra på insikter, skriva det som bara ploppar upp i huvudet. Justin tyckte att planering var ett bättre sätt för att få låten mer proffsig. Och så fick man en röd tråd genom allting. En början, ett mitten och ett slut. Efter tankarna om låtens innebär letade den sig vidare om det han funderade över. Sedan hade det spårat ur. Det var väl först nu, timmen efter, som han märkt att han hade suttit och dagdrömt. Eller skulle man säga kvällsdrömt? Klockan på Iphonen visade nämligen tio. Han borde fixa till sig för att gå och lägga sig, men hjärnan ville liksom inte samarbeta. Han var uttråkad. Att gå och lägga sig och ha ännu mer tråkigt fanns inte i planerna. Faktiskt var han inte trött, intalade Justin säg själv.

Så vad skulle han göra? Blicken for igenom rummet, sökte över skåp, garderob och sängen, till och med under sängen. Men ack, inga roligheter. Tillslut fann blicken datorn och genast var den fast. Den bärbara, kolsvarta datorskärmen sattes igång på ett kick. Justin hade säkert inte använt datorn på en månad – ja, stor mening att köpa den. Han hade knappt givit en blick åt den tekniska prylen på sistone.

 

Vad hade han hållit hus egentligen? Ja, det var inte bara Justin som ställde sig den frågan. Hans underbara fans - eller Beliebers – hade ställt honom frågan på Twitter.

”Where are you?” Justin undrade också. Han hade inte uppdaterat sin Twitter på hela dagen... wow. Det var nog också något slags nytt rekord. Idag skrevs många rekord. Justin la snabbt in en ny twitter. Där stod det att han hade haft fullt upp och att morgondagen skulle bli likadan, och som vanligt la han in sitt smörande #LoveMyFans.

 

Twitter loggade han ut ifrån. Hm, vad skulle han göra? Tveksamt klickade han upp facebook och tryckte in användarnamn och lösenord. Datorn jobbade snabbare än de flesta datorer, ändå tyckte Justin att väntetiden kändes som tusen år. Genast checkade han vilka som var inne. Yes, hon var en av dem.

”Hey.” skrev han snabbt och log för sig själv.

”Hey.” svarade hon efter någon minut. En minut för länge.

”What's up?”

”Hm, nothing :) You?”

”Nothing, quite tired.”

”Okey. Why?” Ja, varför? Justin bet sig i läppen. Han kunde inte säga sanningen, skulle han ljuga? Svar nej. Han behövde bara slingra sig runt sanningen men ändå vara där och peta.

”Nothing special :) Long and hard day.”

”Yeah, same here.” Japp, det visste Justin. Han tänkte precis börja skriva någonting kan knappt själv visste vad han skulle skriva, då han märkte Alicias senaste meddelande.

”Think I'm going to bed now (: Good night!” Justin log och knappade in ett kvickt godnatt som svar. Någon sekund senare loggade hon ut.

 

Medan Justin degade sig igenom några tråkiga och andra ännu mer tråkiga bloggar, tickade klockan iväg till tolv. Shit, han behövde verkligen sova. Dock var han inte trött, konstigt nog. Justin hade en jobbig tedens att få en svacka – en överdriven trötthet – vid ungefär sju till nio tiden. Då var det såklart allt för tidigt att gå och lägga sig. Antingen tränade han fortfarande eller också hittade han på någonting annat ytterst nödvändigt. När man väl kom hem, fixat iordninggjort sig och ätit, ja, vad hände då om inte att tröttheten var försvunnen? Bortglömd och oskyldigt försvunnen. Men ofta brukade det vara så att när Justin väl la sig tog ändå sömnen över. Och vad hände i denna situation om inte just att sömnen tog över trots att Justin inte kände någon tröttkänsla?

 

Här har ni kapitel 6 :) Vet att den egentligen vara ganska tråkig. Dramatik kommer. Den som väntar på någonting gott väntar aldrig för länge, right!? ;)