Alictin

Alla hade någon typ av personlighet. En personlighet var ett beteende - ett sätt att uttrycka sig själv, ett sätt att vara sig själv. Vem var Alexis? Vilken var hennes personlighet?

Alexis hade aldrig själv listat ut det. Det var svårt att se vem man själv var. Hon var inne i sig själv hela tiden. Det var så svårt då. Hon tyckte att hon var på ett speciell vis, medan hon på utsidan kanske var totalt annorlunda. Hennes tankar var inte synliga. Hon gjorde nästan alltid tvärtom än vad hon tänkte - det hon egentligen tyckte var rätt.

Brist på personlighet är som ett för litet antal dagar på en vecka. Man behövde alla dagar, för att hinna med, för att komma ikapp. Om en dag försvann, blev det obalans. Alexis var obalanserad.

För en gångs skull låg de inte i Alexis säng. Kanske berodde det på Alexis. Hon brukade inte orka.

Det var lördag förmiddag. Justin hade varit hos flickan sedan kvällen innan. Det var mysigt, bara de två.

Skolveckan hade varit relativt hemsk - som vanligt alltså. Det var skönt att den äntligen var över. Alex tyckte att det var skönt att hon inte behövde gå till skolan. Två dagar utan skoljäveln.

Alexis var trött. Hon hade ingen ork - inte till någonting alls. Sedan kom Justin. Han behövde egentligen bara le mot henne, så var allting som bra igen.

Varför är jag så ful?

Alexis saknade Steff. Hon- Hon hade inte varit som vanligt. Alex hade inte heller varit som vanligt, inte dagen efter hon träffat Justin. Vad det det som bekymrade Stephanie? V-VISSTE HON?

Alex vågade inte fråga Justin. Hon var rädd att han skulle bli arg. Justin ville inte prata om Stephanie, det hade Alex märkt, men det var ändå så viktigt. Alex undrade inte bara var hon stod i Justins centrum. Hon undrade också om Stephanie var viktigare. Justin var underlig. Om Steff betydde mer för honom, varför var det då inte henne han nu satt och tittade på?

Teet smakade gott. Hallon, det var Alex favorit. Hon hade alltid älskat te. Dock var det inte många dagar varje månad hon fick dricka det. Pengar, det var en stor fråga i dagens samhälle. Det var också någonting Alex fick mycket litet av – från sin mamma.

Flickan kände Justins blickar. Han tittade på henne, ingen tvivel om saken. Även om det var äckligt och gjorde henne obekväm, gillade hon det. Hans ögon på henne. Det fick henne att känna sig - hur skulle hon formulera sig? - ... speciell. Speciell var ordet. Alex hade alltid varit annorlunda. Kanske, nu när någon verkade tycka om det, var det någonting positivt. Kanske skulle hon någon gång börja tycka om att inte vara som alla andra.

”I love you, you know that.” Alex mindes det så väl. Första gången hennes mamma sa att hon älskade Alex. Första gången. Alex svarade så klart, det var självklart att hon då tyckte likadant. Om modern i dagens läge, av någon konstig anledningen, skulle få för sig att säga de tre orden igen, hade Alexis förblivit tyst.

Hur kan man vilja vara med mig? Jag är så ful.

”What are you thinking about?” Justin var nyfiken, Alex kunde se det på honom. Han log mjukt mot henne. Han värmde sina händer runt koppen som innehöll det varma vattnet. Alex saknade honom, hans värmande händer. Hon frös, nästan. Han satt så långt borta. Så otroligt långt borta. Samtidigt, extremt, otroligt, läskigt nära. Alex blev varm när hon såg honom, för stunden fick det väl räcka.

”Nothing.” Alex skakade på huvudet, log lite smått. Hon talade sanning... typ. Egentligen tänkte hon på någonting, men det var någon som inte betydde. I Alex ögon var mamman bara en vanlig, obetydlig person. En person Alex dock visste massa hemska saker om.

Om Justin tog svaret eller inte vågade fråga Alex - det kunde utforska. I Justins ögon speglades allting. Dock fick hans ögon också henne svag. Hon kunde gråta som ett litet barn, över en liten, vit lögn som betydde småsak.

”Okey...” sa han, lite oväntade. Alex hade inte förväntat sig något svar, i så fall någon form av utskällning. Hon visste inte om det han sa var en bra eller dåligt sak. Brydde han sig inte om att få veta, eller lät han henne bara ta det i sin egen tack?

Alex suckade. Hon visste att han inte var nöjd. Kanske var det bättre att göra honom nöjd, se hans leende och sedan skulle allting bli bra. Ja, jo, det var nog bäst.

”It's my mom...” började Alex, suckade ännu en gång hann hon också med innan hon fortsatte:

”She's...” Alex suckade. Hur beskrev man att man var orolig för sin mamma, hon som både var alkoholmissbrukare och inte var särskilt vänlig mot sitt barn?

”She's just... hm, I don't know.” Det blev bara svårare och svårare. Alex blev arg på sig själv för att hon inte lyckades formulera fram det hon ville säga. Hon ville ju ha Justins sympati. Det skulle hon aldrig få om han inte förstod henne. Det var just det som var problemet. Justin var inte Alexis och han hade inte varit med om samma saker som hon hade. Han skulle inte förstå. Han hade inte upplevt det själv. Han var så olik Alexis, och just nu var det, som annars gynnade deras relation, en dålig sak.

Alex suckade igen. Kanske försökte hon för mycket. Ingen skulle någonsin förstå.

”Do you hate her?” Justin hade inte träffat Alex mamma. Han hade bara hört berättelse om henne. Alex visste inte om hon hade lekt med orden - slagit till med någonting som egentligt inte var sant. Visst kunde hennes mamma var gräslig. Visst kunde hon förstöra Alexis dagar. Ibland var en mamma ändå ganska bra att ha, även om hon egentligen inte brydde sig om någon annan än sig själv.

Alex skakade på huvudet. Hon hatade inte sin mamma. Alexis kanske inte älskade sin mamma, men hatade, det gjorde hon inte heller.

”She's so weird.” Alexis ordval var mycket passande, tyckte hon. Vad den tyste Justin tyckte, det visste bara han.

Din personlighet suger.

Att Alexis och Justin var olika personer med olika personligheter visste man redan. Man såg det hela tiden, i livets drag. När de träffades – hur hon betedde sig, hur han betedde sig. När de började öppna sig för både varandra och för andra personer – han var redan öppen och hon var fortfarande lite stängd.

Att inte Alex förstod sig på hennes mamma var alltså inte så underligt. Det kunde uppstå konflikter – brev man inte kunde skriva, berg man inte kunde klättra över - när eller om man träffade någon som var så gott som en motsats. Man gjorde si, motsatsen gjorde så. När Alexis ville vara ensam, ville hennes mamma prata och umgås. När Alexis kände sig ensam, ville modern ha det lugnt och tyst.

Det fanns en annan person som också hade mycket inverkan i Alexis liv. Denna person var ganska... normal. Stephanie var som man trodde att hon skulle vara. Stephanie var en fin, lite skör, tjej. Alexis visste nästan alltid hur hon skulle reagera i olika situationer. Man blev aldrig överraskad. Kanske var det bra, kanske blev det tråkigt i längden. En perfekt personlighet – hur skulle då en sådan vara? Fanns det ens en sådan? Om det inte fanns en perfekt människa borde det inte finnas en perfekt personlighet heller.

Var personlighet någonting bra? Alex tyckte det, hon var helt övertygad om det. Tänk var världen vore tråkig utan olika människor, olika färger, olika kläder, olika smaker. Om alla gillade samma saker skulle det inte behövas tillverka den motsatta, men hur skulle man då kunna veta att man inte gillade den motsatta?

En personlighet behövde alla. Man behövde ha det både själv, och man behövde ha människor i som omgivning som inte hade den samma. Hur roligt skulle det vara att diskutera, argumentera, med någon som tyckte precis samma sak som en själv!?

”No” utbrast plötsligt Justin. Det var verkligen plötsligt. Det hade varit tyst en lång stund. Båda två hade funderat. Alex hade spånat vidare på personlighetstankarna. Hon hade också undrat vad Justin tänkte på. Kanske tyckte han att hon var knäpp. Hon förstod det. Alex tyckte att hennes mamma var konstigt. Det var helt... knäppt. Alexis tyckte att hon själv var knäpp, men hon tyckte också att hon var ful, äcklig och dum i huvudet.

”What?” skrattade Alex, tog sedan en klunk av den nu betydligt svalare drickan.

”I can't take this anymore.” Justin skakade på huvudet. Alex fortsatte bara att skratta. Han såg så rolig ut. Hon skrattade också för att hon inte förstod. Vad menade han?

Hon upprepade vad hon tidigare hade sagt, följde Justin med blicken när han reste sig upp.

”I can't sit here all day and think about what I want to have.” Alex nickade långsamt samtidigt som hon tog in orden. Hon trodde att hon förstod...

”So...” började hon, men kom inte mycket längre. Det där med meningar, att tala över huvud taget, nja, det var inte riktigt Alex grej. Ursäkta, denna gång var det faktiskt inte Alex fel att hon inte talade till punkt(även fast hon egentligen inte hade någonting vettigt att säga). Justin la sina armar om hennes midja, drog upp henne från stolen. Hon log stort när han tittade in i hennes ögon. Hon rös. Det var så mysigt. Han var så perfekt. Hon behövde närhet och han gav henne det, precis innan hon trodde att hon skulle dö om hon tvingades bli utan.

Hur kan man vilja vara med dig? Du är så ful.

Hon skrattade. Åh, gud, vad hon skrattade. Hon log. Hennes käkar gjorde ont, så ont. Hon hade lett för länge. Det gjorde ingenting. Denna gång var det annorlunda. Denna gång var hennes leende på riktigt. Hon var inte den enda som märkte av det. Justin såg det. Han log och skrattade han också. Alex var nästan hundra procent säker på att han - att han i den stunden var precis lika lycklig som flickan under honom var.

Det klickade en gång. Sedan en gång till. Alex torkade bort tårarna i ögonvrån som fanns kvar som spår av Justins kittlande. Det klickade en tredje gång. Tre gånger. Alex ryckte till och drog sig snabbt ur både Justins famn och den varma sängen. Hon stod på det kalla trägolvet. Det lät precis som-

”Hello!?”

Varför hade hon inte tänkt tanken? Det var självklart att hennes mamma skulle komma, någon gång. Rösten var... som den brukade vara. Den var inte särskilt mjuk, mer kall.

Alex gav Justin en snabb blick. Han hade satt sig upp i sängen. Han såg lite oroad ut. Kanske undrade även han vad som skulle ske här näst. Alex var också orolig, möjligen mer än Justin. Hon visste nästan vad som väntade. Hon ville inte se det.

Magen värkte och gjorde ont. Hela Alex gjorde ont. Tårarna skulle snart falla. På tal om snart – snart. Snart skulle hon bli tvungen att se sin mamma igen. Hon ville inte. Hennes mamma kanske ville, ville se sin dotter. Hennes mamma ville inte se sin dotter tillsammans med en främling, i hennes rum, i ett ensamt hus. Snart. Någon gång skulle mamman hitta dem två.

Justin kom precis hem ifrån världens bråk. Han mådde dåligt. Han ville lägga sig ner på marken och spy. Han hade skrikit på sin prinsessa. Prinsessan hade inte varit glad. Hon hade gråtit, han hade skrikit. Han hatade sig själv.

Justin undrade om Stephanie pratade med Alexis, kanske just nu. Justin ville prata med Alexis. Han ville höra hennes lena röst mot sitt öra. Han ville att hans hörselgångar skulle vibrera. Han ville känna närhet.

Just nu kunde han ligga med Stephanie i sin famn, men det var inte det han ville. Egentligen borde han göra slut med henne. Det var inte rättvist att vara tillsammans med någon man inte längre hade känslor för, han om någon borde veta. Den perfekta lilla stjärnan vars namn klädde alla tidningar. Omvärlden visste nu mera om deras förhållande. Det hade varit så jobbigt att hålla kärlekslivet under ytan. Om Justin dumpade Stephanie skulle alla få veta att han inte alls var en perfekt människa. Justin ville framstå som perfekt, fastän att det var omöjligt, en bra förebild. Men om Stephanie dumpade honom, var han normal. Alla blev dumpade någon gång. Om han tog dumpningen på ett bra sätt var han perfekt igen.

Hur skulle han få Stephanie att dumpa honom, låta han vara tillsammans med hennes bästa kompis, och återgå till att bara vara hans vän?

Justin mindes när allting började att röra på sig. Livet öppna dörrar till rum han inte ens visste existerade. Denna gång var livet Alexis. Jones.

Justin skulle vara en bra pojkvän. Han skulle bara med sin flickvän och kolla på hennes väns fotbollsmatch. Justin hade förstått hela tiden att det var Alexis som gällde. Hon älskade fotboll. Man såg det i hur hon rörde sig, hur hon med glädje letade efter bollen, hur hon med glädje sprang hundra gånger snabbare än alla andra på planen.

Justin hade frågat Stephanie om inte hon ville spela fotboll. Hon hade fnittrat, kramat om hans hand och sedan skakat på huvudet. Nej, hon var inte sporttypen. Justin visste det egentligen. Han såg det på henne, hur hon klädde sig, hur hon gick. Hon var vacker. Hon var en perfekt flickvän. Justin ville inte ha det så. Han var trött på att allting skulle vara perfekt.

Hon var inte på planen. Var det någonting som var fel? Klart att någonting var fel, hur fan tänkte han?

Tänk om hon var skadat. Tänk om hon led. Tänk om hon grät. Justin skakade. Han klarade inte av det, men han var tvungen att leta upp henne. Han var tvungen att hjälpa.

”Alexis!” Han uttalade alltid hela hennes namn. Det var så vackert, precis som hon.

Hon satt på bänken med en stor tröja över kroppen. Tröjan hade en luva hon allt för gärna hade slängt över huvudet. Försökte hon gömma sig? Det hade i så fall inte fungerat.

Hon svarade inte. Han tänkte inte ge sig.

”Are you hurt?” Han behövde få veta, innan han sprack av oro.

Hon tittade inte på honom när hon skakade på huvudet. Justin visste inte om han vågade ta hennes skakning på allvar. Justin visste inte om han vågade tro att ingenting var fel.

Han satte sig ner bredvid henne. Hennes reaktion var så olik alla andras. Hon flyttade iväg ifrån honom. Han visste inte om han skulle bli ledsen eller le. Egentligen hade han inte förväntat sig någonting annat. Hon skulle inte direkt kasta sig om hans hals och kyssa honom med sina mjuka och ömtåliga läppar.

”What are you doing?” hade hon förvirrat frågat. Han log mot henne när hon tittade på honom. Hon slappnade av, han kunde se det i hennes ögon. Han var bara tvungen att få röra vid henne. Han höjde handen, smekte hennes kind långsamt. Blicken var fortfarande förtrollad av hennes ögon, kunde inte släppa deras ögonkontakt. Att man kunde tycka om någon så fruktansvärt mycket.

”I'm not hurt I'm just...” Om hon var inte skadad, vad var hon då?

Minnena svämmade över. Han kom plötsligt att tänka på så mycket mer. Justin skakade, precis som han hade gjort då.

Alexis hade legat på marken, i det kalla gräset. Justin hade inte vetat om hon hade varit vid liv eller inte. Han hade skrikit hennes namn. Hon hade inte svarat. Han hade försökt att prata med henne. Hon hade inte svarat. Han hade frågat om hon kunde höra honom. Han hade bett henne att prata med henne. Han hade gråtit, åh, vad han hade gråtit.

Det hade varit väldigt tyst från hennes sida. Justin hade inte vetat vad han skulle tro, var någonstans hon fanns i hans luckor. Han hade vetat så lite om henne.

Hon hade väckt honom när hon hade rört på sig. Rummet var mörkt och han visste egentligen inte var han var. Han hade vridit sig mot Alexis håll, för att se vad som hade fått honom att vakna. Alexis hade sett skör och liten ut. Justin hade krupit fram till henne och slutat le när han hade sett hennes ledsna ansikte.

”I hate myself” hade hon sorgligt nog utbrustit. Justin hade blivit förvånad. Hon var så säker på sig själv och på livet. Det var i alla fall vad han hade trott. Vad hade hon för anledning att hata sig själv?

Justin hade kramat henne hårt när hon grät i hans famn. Han hade mått så dåligt för han hade inte vetat vad han skulle göra.

Han var så orolig. Alexis hatade sig själv och tyckte att hon var ful. Hon var inte ful. Hon var inte hat-värd. Alla borde älska henne, och ta efter henne, för det jobbet hon gjorde på utsidan, det var så stark. Justin kunde och ville inte tro att inuti henne levde motsatta åsikter.

Självklart gick det inte att komma undan en överbeskyddande mamma. Justin tyckte dock att båda incidenterna med henne och Alexis var komiska. Det var inte så det skulle gå till när man träffade sin sons flickvän. Egentligen hade hon ingenting att säga till om. Alexis var inte hans flickvän. Hur mycket han än hoppades, drömde och trodde var det i dagens läge inte så.

Justin mamma visste mycket väl vem som var sonens flickvän och inte. I hans säng vid den första tidpunkten var det inte hans flickvän som låg. Hennes blickar var inte trevliga och Justin hade tyckt synd om Alexis som sekunden efter hade sprungit ut ur rummet.

”Justin.” Pattie hade inte varit glad någonstans. Hon frustade ut orden. Justin kunde inte låta bli att le, till hans mammas oförtjusning.

”Who is that?” Hon hade lugnat sig, men samtidigt inte. Inuti henne dubblade både ilska och förtvivlan, Justin visste det. Han hade ingen lust att göra sin mammas oro lättare att handskas med. Snarare tvärtom.

”Nobody” hade han lugnt svarat och börjat att ta på sig sin tröja som hade legat i ena sängkanten. På hans läppar lekte ett leende. Han förstod att deras samtal, och hans moders ovetande-om-sin-sons-liv-aggression inte var över där.

Det fanns också en till situation. Justins mamma hade avbrutit deras kyssar. De kysstes. Hon kysste honom. Justin svävande på moln, ville inte landa. Allting som flyger upp måste någon gång landa. Justin ville stanna i den situationen för alltid. Deras kropp - en kropp.

Det blev ganska uppenbart att Pattie började ogilla Alexis allt mer och mer. Alexis brydde sig, varför visste Justin inte men någon gång skulle han ta reda på det.

Justin brydde sig inte om att hans mamma inte gillade flickan han gillade mer än någonting annat. Om hon inte gillade honom, då fick han ju ha henne alldeles för sig själv.

Justin hade blivit så grymt sårad. Det såg ut som att Alexis tänkte glömma honom. Hon pratade inte med honom. Hon gav honom knappt en blick. Kanske hade han förvänta sig för mycket. Var det för mycket begärt med ett ”tack”? Vem visste var hon annars skulle ha tagit vägen från/på festen om inte Justin varit där och tagit hand om henne? Justin ville inte ens tänka tanken.

Nu ljög han. Hon hade tittat på honom, det var det första hon gjorde. Han var där för att se henne spela fotboll. Han var där med Stephanie. Alexis stod på planen med sina lagkamrater, klädd i blå och vit dress. Hon hade tittat på honom, sett igenom solglasögonen. Hon hade faktiskt tittat på honom, och han, han hade blivit generande nog oförståeligt glad.

Stephanie och Alex hade kramats. Justin hade stått och tittade på. Alexis hade inte givit honom en blick. Han blev... sårad. Han var ledsen.

Stephanie var den snälla, den som tog hans hand och log mot honom. Justin hade lett tillbaka. Han kollade i ögonvrån på Alexis. Fanns det några känslor? Fanns det några tecken på att hon kände likadant för honom som han gjorde för henne? Hon tittade på deras händer. Visst hade hon sätt lite äcklad ut!?

Det var plötsligt inte alls lika roligt längre. Alexis pratade någon annan, en kille till på köpet. Justin såg hans blickar, kunde ingenting göra. Helst av allt ville popstjärnan rusa fram, lägga armarna om Alexis och säga till den där killen att Alexis, hon var faktiskt hans.

När Alexis hade sett att Justin tittade på henne, tittade hon tillbaka på honom. Hennes blick var mörk. Hon såg irriterad ut. Justin hoppades att det var på Liam, men ack vad fel han hade. Hon skrattade åt någonting han sa. Hon var glad, med honom. Hon log, med honom. Justin vände sig om och gick därifrån. Han klarade inte mer. Det var som att någon klev på hans hjärta. Han kunde inte andas. Det saknades bara en kyss för att han skulle ligga på marken, döende.

Hon hade kommit tillbaka. Inte till honom, till fotbollsplanen. Justin hade inte direkt suttit där i flera timmar och väntat på henne... Okej, det hade han väl typ. Stephanie hade han ingen lust att umgås med. Hennes kyssar var bra men Alexis kyssande var tusen gånger bättre.

Hon grät. Justin var orolig.

”Alexis, what has happened?” Justin satte sig ner bredvid henne. Gräset var kallt med han blev snabbt varm när hon kom in i hans famn. Hon snyftade mot hans bröstkorg. Justin kände hennes hjärta slå. Hjärtat blev lugnare efter ett tag. Han log. Han hade fått henne lugn.

Han ville fråga vad det var för fel, men visste inte om han vågade. Skulle han ge henne utrymme? Tänk om hon då lät bli att någonting säga, och då trodde att han inte brydde sig. Skulle han fråga? Tänk om hon tyckte att han var för... på.

”Please.” Han var tvungen. Snälla, berätta då.

Alex hostade. Justin stelnade till, lite snabbt, rädd för att hon kanske var sjuk. Hon började att berätta allting om sin mamma. Det var inte Alex som kanske var sjuk, förstod Justin när Alexis hade berättat. Justin kramade henne hårdare och hårdare. Tårar gled ner för hans kinder. Hur kunde en vuxen människa göra sådana saker? Mot sitt eget barn!? Justin förstod inte. Justin förstod inte hur man kunde vara så grym.

Alex fortsatte att gråta, och skaka, Justin visste att han var tvungen att trösta. Han sökte efter rätt ord. Kanske fann han inte det bästa men han fann någonting. Han hoppades att Alex förstod att han alltid skulle finnas där för henne. Hon behövde aldrig fråga, det var bara att komma.

”Everything is going to be okey.”

Det fanns också en fotbollsplanshändelse som betydde väldigt mycket. Uh, det var mycket så skedde på och vid fotbollsplanen. Vad kunde det bero på? Vem hade sitt favoritställe där och vem hade personen som sin favoritflicka?

Justin visste inte om Alexis redan visste eller om det var först då hon sov i hans famn på fotbollsplanen som hon sedan upptäckte att han var... han. De hade träffats på kvällen, i mörkret. Hon var den som öppnat sig för honom. Kanske var han den första som fått höra så mycket från hennes historia. Justin hade gärna frågat, om han inte hade varit så förbannat feg. Om hon nu upptäckte att han var han, upptäckte hon också att han inte var perfekt. Just perfekt kanske hon inte hade tyckt att han tidigare var heller. Som det såg ut hade hon aldrig riktigt gillat honom. Justin hade upptäckt en sak med Alexis, hon ljög mycket, eller kunde man verkligen säga så? Inuti henne var lögnerna fria, utanpå var de motsatta. Om Alexis sa och antydde att hon inte gillade Justin kunde det likaväl vara, inuti henne där sanningen levde, tvärtom.

Under natten hade hon tappat sin mobil. Den hade legat i Justins hand eller ficka ända sedan dess. Han ville inte verka otrevlig, men nyfikenheten tog över. Han försökte låsa upp mobilen och till slut gick det faktiskt. Han var tvungen att veta. Skickade hon meddelande med den där killen från fotbollsplanen? Och i så fall, vad skrev de till varandra?

Ingenting. Det var tomt. Mobilen var så gott som tom. Det fanns inga bilder, inga sms. Några ynka kontakter. Justin kände till dem alla. Alexis var ensam. Kanske hade hon en anledning till att hata sitt liv.

Alexis var så förändrad när Justin gick för att lämna tillbaka hennes mobil. Hon var... osäker. Detta var inte den Alexis han känd-... visste om. Justin blev både rädd och nyfiken. Vad hade den här sidan av Alexis att erbjuda?

Hon var så bedårande när hon inte insett att hon inte haft vanliga kläder på sig. Det gjorde inte Justin någonting. Han fick istället ligga och mysa med henne i sin säng. Han log stort vid minnena. Det var igår hon låg i hans säng, i hans famn. Det var igår hon hade hans tröja på sig.

Alexis drog tröjan över huvudet. Hon tittade sig genast i spegeln efteråt. Justin, från sin plats i sängen, undrade vad hon tänkte på. Hon grinade illa. Han undrade om hon tyckte att var tjock. Hon var inte tjock. Hon var så vacker, precis som hon var. Tröjan var också fin. Justin skrattade åt texten när Alexis hade vänt sig åt hans håll.

Justin Bieber's baby.

”You're my baby now.” Alexis skrattade och Justin blev varm. Hennes skratt fick honom alltid varm. Alexis tittade på Justin med ett leende på läpparna. Justin kunde nästan se vad hon tänkte. Hans baby.

De låg i hennes säng, diskuterade frågor om livet. Justin ville säga att livets frågor spelade ingen roll för honom, bara hon var vid hans sida. Han sa det inte. Han var rädd att hon inte skulle tycka likadant. Han var rädd för att bli ensam. Hon verkade ha så mycket tankar om livet, vad som var rätt, vad som var fel. Justin ville egentligen bara ligga och krama henne. Han orkade inte prata. Inte nu. Livet, döden. Det var för svåra frågor hon ställde. Han blev nästan sur. Han var 18 år. Han hade en överbeskyddande mamma och var ständigt omringade av både vakter och fans. Han hade precis funnit kärleken, och hon låg bredvid honom. 18 år och nästan hälften av åren hade han tillbringat vid eller på en scen. Hur skulle han kunna veta vad meningen med livet var?

Musik: http://www.youtube.com/watch?v=s6a5ZT6Wm90(gamla versionen, nya finns på spotify) http://www.youtube.com/watch?v=mCQjx_JrG9k

Jag skrattar idag. Kanske gråter jag sen. Jag ville leva i nuet, inte ångra mig sen. Så jag lever idag, idag, idag. Morgondagen är för långt bort men vi är idag. Så jag skrattar idag.

Alex hade världens största problem. Hon hade världens tuffaste fråga att deala med varje dag. Hon hade världens största frågetecken klistrat med superlim i hennes panna. Vad, vilken eller vem var meningen med livet? Vad ville hon uppnå, i hennes liv?

Det värsta var egentligen att de frågorna ens fanns, och att man tyvärr tänkte allt för mycket på dem. Livet. En gång, en chans. Man hade en chans att leva, och göra det bästa utav varje situation. Känner du pressen? Alexis var inte den stressande typen. När hon tänkte på döden, livets motsvarande betydelse, tänkte hon inte bara på frihet och lugnt. Alexis blev också otroligt stressad.

Varför blev man stressad över en sådan sak? Liksom, hur mycket betydde verkligen livet för Alexis? Hur många gånger hade hon känt sig levande? Om man vänder på det, hur många gånger hade hon velat dö?

Livet är ett spel. Ett spel du inte får vara delaktig i. Det du varför? För ingen vill veta av dig.

”You don't know you're beautiful. Oh oh. But that's what makes you beautiful.” Radion var på, för ovanlighetens skull. Alex favoritlåt spelades. Hm, ja. Eller kanske inte. Hon hade aldrig tyckt att den var bra, för i hennes värld fanns det ingen som lyste upp tillvaron. Men Justin då? Varför sa hon emot sig själv hela tiden? Var det svårt att erkänna att hon gillade honom så otroligt mycket? Var det svårt att svälja dem äcklande orden. Alexis Jones var kär i Justin Bieber. Alex kanske hade någon som lyste upp hennes värld. Hon undrade om hon var ljuset i någons ögon.

Det värsta man kunde göra var att inte leva sitt liv. Du hade bara en chans. Sumpa den inte, gör den bättre än bäst. Lev ditt liv, låt ingen annan göra det åt dig. Lev ditt liv, lev ingen annans liv. Det var kanske tufft idag, men du visste aldrig vad som väntade bakom hörnet, vilka ord som var skrivna på nästa kapitel, vilka personer du skulle möta nästa dag. Du visste aldrig hur morgondagen skulle se ut. Aldrig.

Det fanns en bra sak med att vara ung och obetydlig. Eftersom att man inte kunde så mycket, tänkte man inte så mycket. Man såg livet ur en annan vinkel, ur ett annat perspektiv. Man såg livet som nu, inte som då och som när. När man var mindre. Det var egentligen inte förrän efteråt man förstod hur ovärderligt livets början, din barndom, var för din framtid. Nu är inte nu, inte nödvändigtvis. Nu var då, för det var då du sa nu.

Varför gråter livet när döden alltid ler mot mig?

Alex låg där det var bäst. Hon log, det gjorde hon alltid i hans famn. Hon blundade. Han pillade med fingrarna i hennes hår. Hon rös. Den pirrande känslan spred sig ner längst med ryggraden. Alexis log. Det var så skönt. Han fingrar mot hennes hud, det var så skönt.

Han mumlade, typ sjöng men ändå inte riktigt. Den ljuvliga, mjuka rösten fick Alex ännu mer avslappnad, om det så gick. Hon var inte trött. Hon var rörlig, men ändå stilla. Hon var ledsen, men ändå glad. Hon var orolig, men ändå lugn. Hon ville ut och springa, flera mil om så kroppen hade orkat. Vilja räckte inte, hon gjorde ingenting. Hon var glad, för under henne låg världens största kändis, den som höll hennes hjärta i sin hand. Hon var ledsen, för hon visste inte om han ville ha henne. Han var så stor, han var liksom någonting trots att han var så ung. Hon var bara en fotbollsbesatt, förälskad, liten flicka som i världens händer inte var större än en ärta.

Hon var rädd, oroad liksom. Tänk om hennes mamma kom hem, typ nu. Alex var så rädd. Justin skulle se henne. Justin borde inte ens vara här, men hemma hos honom kunde de inte heller vara. Alex lovade sig själv att aldrig mer ta med honom hem till sig, men hon var inte säker på att hon skulle lyckas hålla det. Han betydde så otroligt mycket. Han fick henne att göra saker hon inte ville göra. Alex önskade, trots den härliga känslan av hans händer på hennes kropp, att hon aldrig hade träffat honom.

”If you had the chance, should you lived forever?” Alex öppnade ögonen. Hon var vaken, men kände sig mer vaken i en klarare syn.

Alex visste inte riktigt vad hon skulle tycka. Att leva för evigt, hon smakade på meningen. Ordet för evigt lärt fruktansvärt långt. Det var en fruktansvärt lång tid. Tänk alltid man skulle hinna med, tänk hur många motgångar man skulle få gå igenom. Det spelade ingen roll om det fanns tusen roligare saker i ett ämne, det fanns alltid någonting med det som var tråkigt, eller som inte stämde. Det var det negativa Alexis alltid såg.

”No” fick hon ur sig. Blicken tittade tomt framåt. Hon kände sig tom, men samtidigt så full, full med känslor. Justin blickar brände på henne. Hon blundade när han började röra sina fingrar vid hennes mage igen. Denna gång var det annorlunda. Denna gång var hans beröringar inte vänliga. Hon vred sig om i hans famn. Han kittlade henne. Hans kittlande fingrar letade sig över hennes mage, använde sig mest utav hennes svagaste sidor precis ovanför höften. Alex skrattade så mycket så att hon fick ont i både munnen och i magen. Hon hade nog aldrig skrattat så mycket. Hon log. Hon hade nog aldrig lett så mycket. Tänk vad livet kunde vara underbart ibland.

”What was that good for?” Alex flinade åt en leende Justin. Han var så nöjd så. Den busiga blicken sprudlade ur hans karaktär. Ögonen glittrade. Hans fingrar kramade hennes hand. Hon tittade ner på deras sammanflätade händer i några sekunder innan hon åter igen tittade upp och mötte hans blick. Ögonen kunde man verkligen drunkna i. Alex blev alldeles syrelös och tappade både talförmågan och allt vett i hjärnan. Det var otroligt. Hon kunde göra så jävla mycket för honom. Det var otroligt. Hennes bästa väns pojkvän var otrogen mot hennes bästa vän, och allting, det var Alexis fel. Tänk att Alexis, hon kunde aldrig göra någonting rätt.

En fiende. Jag lever med min skam. Jag lever med min fiende.

Om en timme skulle han gå. Alex ville inte vara ensam. Hon kramade honom lite hårdare. Hon var så avslappnad, som första gången någonsin. Han behövde inte säga någonting. Hon behövde inte säga någonting. Tystnaden var stillsam, och framför allt tyst. Alex var van vid tystnad. För första gången någonsin behövde hon inte vara ensam om den. Hon hade någon att dela tystnaden med.

”Do you wanna live forever?”

”I don't know, but I think so. Right, you have to be like-” Han knäppte med fingrarna. ”-On all the time, but wouldn't it be awesome to have the opportunity? I can live forever. I have the time to do exactly whatever I want to do. That's power, and that's why I think I absolutely would like to be a part of it.” Justin dröjde inte med sitt svar, som Alex hade gjort. Han kanske hade funderat länge på det, vem visste!? Det var det äckliga, och smått läskiga, med mänskligheten. Folk kunde säga och göra precis vad som helst, men det betydde inte att de tyckte så. Tankarna. Tankarnas krafter var de mest mäktiga. Det var där allting började. Det var där denna plågan, denna inbillningen, egentligen bildades. Att må dåligt, att känna sig ensam kanske var en ren bluff. Hjärnan – tankar och lärdomar som aldrig få komma ut, där har vi världens farligaste vapen. Etik och moral, kära vänner. Det är det som kommer att döda oss alla.

Ditt liv. Dina möjligheter. Är det det som du har lärt dig i skolan? Ha, du ska fan aldrig mer få gå tillbaka hit. Du har inget liv. Du har inga möjligheter. Du är bara ett äckligt barn.

Att samtalsämnet om livet inte slutade där, det förstod de båda. Det fanns så mycket att säga, men för få ord. Det fanns så mycket man tänkte på, men för få sätt att uttrycka sig och visa att det var så här man ville ha det.

Justin sa ett par ord som fick Alex hjärna att riktigt ordentligt börja fundera. Kunde det vara så? Om inte, varför? Behövde hon ändra på sig själv, för att leva bättre? Hon hade det bra som det var, var det då okej att fortstätta som tidigare?

Alex hade en till fundering som verkligen gick henne på nerverna. Hon reste sig upp från Justins famn, mötte för ett kort ögonblick hans förvånande blick. Hon förstod. Egentligen var hon trött, riktigt sjukt trött, men hon orkade inte. Hon ville ha svar.

”What is the meaning of life?”

Hon fick inget svar.

Vad fan var meningen med livet?

Att klara av att leva i denna värld 365 dagar i 100 år(förhoppningsvis, eller kanske mer tvärtom), det kunde kanske vara ”meningen” med livet.

Alex önskade att livet var som enligt det arabiska ordspråket; ”Livet är en prövotid innan paradiset”. Det fanns ingenting som sa att det inte kunde vara tvärtom.

Ta hand om vår jord, det ansåg vissa att meningen med livet var. Varför? Att alla andra ska ha kunna ha någonstans att leva i framtiden, det var viktigt, annars kunde ingen leva alls. Skapa en framtid för andra människor. Dina barn, dina barnbarn. Dina syskon, din familj.

Meningen med livet kanske var kärlek. Att finna kärleken, att ta hand om den. Kärlek. Ta hand om sin familj, sina vänner. Kärlek. Finna den man vill leva sitt liv med.

Kanske var kärlek också att lära sig att älska sig själv.

Kanske var meningen med livet inte ens att leva nu. I dag skulle du göra det bästa, vara snäll mot alla, för att i framtiden få det bättre. Tro på rätt religion, Gud, och följa efter deras lagar. Inom speciella religionen var det skrivet att meningen med livet var att uppnå en vis harmoni. Man skulle leva i harmoni, utan stress och utan måsten. Kanske var meningen med livet att följa den enda Gud vi inte kunde komma överens om.

We live and we die. I do what ever I like. Life is now, so let's try to not let it passed by. It's right now.

Hade ens livet någon mening? Det fanns inga bevis på att det skulle finnas någon mening. Kanske levde man bara för att dö. Kanske var vi redan döda. Tänk om vi var döda, och det här, det var stället vi straffades.

Kanske var meningen med livet att dö en icke plågsam död. Då hade man ju klarat att leva.

Varför skulle det inte kunna vara på detta vis, om det nu fanns folk som trodde att vi inte ens idag levde!? Detta var inte livet. Detta var tiden innan livet, eller också var det döden.

Alex orkade inte. Hon ville ha svar. Istället fick hon bara fler frågor.

Det var viktigt att komma ihåg att det som skedde nu påverkade framtiden. Kanske kunde man så både styra och förändra sin egen framtid. Kanske fanns det då en mening med livet.

Ta vara på ditt liv. Det var din stund på jorden nu. Du fick inte någon mer chans.

Gläd dig åt livet, min vän. Den dag som har gått, den kommer aldrig igen.

__________________________________________________________________________

Tack för att ni läser och kommenterar, kära vänner :) Just nu när ni läser det här är jag någonstans i Sverige på klassresa, men vart vet bara jag(och alla andra som är med fast den vet inte att jag är jag ;) ). Ja, jag vet, jag är lite komplicerad av mig :) Men ja, fortsätt att läsa och kommentera! <3

Ni missar väl inte nästa del som är ur Justins synvikel? ;)

Musik: http://www.youtube.com/watch?v=NVONLg_VwJY

Säger du USA bara ett land och presidenten är bara en man svarar du Jesus är bara ett namn, gruppen du dyrkar är bara ett band.

Halloween, julafton bara en dag. Skillnaden är för ett tag ta betalt.

Säger du självmord är bara ett val, då säger jag människor bara någonting svagt.

Alex undrade hur Justin såg henne. Var hon bara någon för honom, eller var hon mer? Han betydde... mycket för henne. Hon ville inte det. Alexis ville inte vara beroende av vad andra gjorde. Det var hennes liv. Det var hon som påverkade det. Hon ville att hon skulle betyda någonting för Justin. Då blev det plötsligt han som påverkade hennes liv.

Alex suckade, slängde lite med benen i den fria luften. Hon vred på sig i sängen som hon hade legat och stirrat upp i taket ifrån de närmaste fyra timmarna. Vad gjorde hon där egentligen? Varför gjorde hon inget åt sina jämrande tankar som tryckt bort självmordstankarna, än att bara ligga i sin säng och slösa bort ännu en dag?

Hennes mamma var inte hemma. Åh, tack och lov för det. Hon var säkert fortfarande ute och festade... eller så försökte hon gottgöra sig själv genom att arbeta fjantigt mycket. Alex brydde sig inte om var hennes mamma var eller vad hon gjorde. Så länge modern lämnade Alex ifred, så var Alex nöjd. Äntligen. Äntligen kunde hon få äta sin frukost, ifred.

När allting var framdukat, var hon plötsligt inte så hungrig längre. Flingorna simmade runt i yoghurt-skålen. Alex kollade på dem. Skulle hon verkligen äta det? Skulle hon verkligen äta så mycket? Det var sjukt mycket däri.

Flickan kollade ner på sin mage. Hon grinade illa. Hon var så tjock. Varför just hon? Tjock... Varför hade det blivit så? Hur kunde det ha blivit så? Alex tyckte inte att hon egentligen åt speciellt mycket, och hon tränade typ varje dag.

Flickan lyfte skeden och lät den svepa runt i skålen.

Du är bara någon. Bara. Du är inte någon, någon som har en framtid. Du är bara. Någon som bara kommer att finnas för ett litet tag.

Tankarna flög iväg, till Justin såklart. Kanske trodde Justins mamma att Steff bara var någon för Justin. Vad tyckte han själv egentligen? Alex blev tokig på honom. Hon ville veta. Framför allt var hon nyfiken, men hon var också... sårad. Varför berättade han ingenting?

Egentligen kunde hon inte säga så, då hon själv heller knappt berätta någonting. Hon var sur på Justin för att han vågade fråga henne. Hon vågade inte fråga honom. Hon vågade in dra ur alla hans ord.

Alex önskade att hon var någon annan. Någon coolare. Någon som förtjänade att leva. Hon var ju bara Alexis. Alltså ingen.

Stephanie gillade Justin äckligt mycket. I början var det just äcklig. Alex visste det. Hon hade vetat det hela tiden. Justin skulle svika Stephanie. Gud, hon skulle bli så fruktansvärt förkrossad. Alex behövde verkligen ta ett allvarligt snack med henne, innan hon skulle få veta att Justin varit otrogen.

Alexis var osäker. Skulle hon berätta det för sin bästa vän? Det var ju bara ett ord. Hon var själv rädd. Tänk om Justin skulle få veta att hon skvallrade. Det var Alex han hade kysst. Han skulle såklart skvallra tillbaka. Egentligen var det ju lika mycket Alex fel som hans.

Alex var bara självisk. Stephanie förtjänade att få veta. Hon var världens bästa vän. Hon var Alex enda vän. Det var just därför Alex valde från och med den sekunden att hålla tyst om det. Någon gång skulle det komma fram. Sanningen kom alltid fram. Kanske inte i dag. Kanske inte i morgon. Bara i framtiden.

Jag är bara någon bland miljarder andra.

Alexis undrade hur det skulle bli. Vad hade framtiden planerat för henne? Alexis trodde inte på bestämda möten. Allting som skedde hade inte en mening. Vad är meningen med att vinna en chokladkaka liksom? Hon trodde inte på ett bestämt öde. Man väljer själv och de val man gör förändras samtidigt som man själv gör det. Det var bara en tanke, egentligen en riktigt stor sådan. Det var bara en fråga, ännu en i livets gångar. Alex undrade hur det skulle bli när hon mötte Justin igen. Skulle det vara stelt? De kanske inte ens någonsin mer skulle ses. Borde Alex vara glad över det?

Bara var ett ord, ett sjukt smått ord. Fyra, ynka bokstäver. Mot världen var bara ingenting, inte ensam. Bara var så stark att det kunde krossa allting. Det kunde krossa en själ, ett hjärta, en människa. Bara var förnedrande. Var det någonsin bra?

Inuti Alex virvlade blandade känslor. Hon, både mot sin vilja och mot sitt vägrande erkännande, tyckte om Justin. Det var dåligt. Det var riktigt jävla dåligt. Hon visste att han inte tyckte detsamma, han lekte ju bara med henne. Hon visste att han var en äcklig, otrogen typ. Han hade hur jävla många tjejer som helst i sin hand.

Alex ville bara sätta sig i ett hörn och gråta. För evigt. Hon var bara någon i hans värld. Hon önskade bara en sak. Hon önskade bara att hon var den enda han egentligen såg.

Varför förnekade hon allting hon egentligen hade sett? Justins blickar, de hade varit riktade mot henne, eller hur!? Visst log han lite extra länge mot henne!?

Hade hon haft fel? Men hon hade ju sett det... Eller hade hon? Alex blev bara mer och mer osäker. Det fanns en teori som tyvärr såg ut att stämma alldeles utmärkt. Man såg det man ville se.

Allting du ser är ett enda stort bara. Du blir han som säger hur det ska vara. Du höjer upp det på din egna skala men allting du ser är ett enda stort bara.

Allting du ser är ett enda stort bara. Du blir han som säger hur det ska vara. Du höjer upp det på din egna skala men allting du ser är ett enda stort bara.

Nej, nu fick hon fan skärpa till sig. Vad satt hon där och lipade för? Justin förtjänade inte hennes tårar. Ingen gjorde det. Hon var ju bäst. Nej, nu fick hon fan ta och lägga av med gråtandet. När man hette Alexis Jones drömde man inte om kärlek. Man drömde om hur man skulle göra för att bli en bättre fotbollsspelare.

På tal om fotbollsspelare, hon kanske borde börja umgås mer med Liam? Han var snäll. Han... brydde sig. Då slapp Alex tänka på Stephanie också. Hon kanske kunde få ha roligt i sitt liv för en gångs skull. Hon kanske kunde bli en bättre fotbollsspelare.

Alex tänkte gå och leta fram sin mobil, då hon kom på att den fortfarande inte låg i hennes händer. Justin. Hon skulle alltså bli tvungen att hitta honom, innan Stephanie fick någonting veta. Hur skulle Alex någonsin kunna förklara för Steff att hon umgicks med Justin!? Uh, nej, det gick inte. Alex... ville inte. Hon... Hon... Gillade. Honom. ... Inte! Inte. Ja, precis. Hon gillade honom inte.

Flickan svalde. Detta kanske skulle bli svårare än vad hon hade trott. Att undgå Justin var hennes plan. Hon behövde inte en otrogen pojkvän i sitt liv. Alex hade det... bra som det var, jupp.

Kanske kunde hon ta hjälp av just Liam? Som sagt, han var snäll. Alex var inte intresserad över att vara hans flickvän, eller älskarinna, eller vad han nu ville kalla sina tjejer för. Hon ville ha hjälp. Om hon gick till Justin själv hade han alla möjligheter att trycka ner den sårade flickan ännu mer. En Alexis med en snäll pojke vid namn Liam vid sin sida var starkare. Mot de två kunde Justin fucking Bieber ingenting göra.

Frågan var bara hur hon skulle få tag på honom.

Att bara leta upp någon. Att bara finna den rätta. Det lät så lätt. Det var fan inte så jävla rätt. Först var man tvungen att leva sig igenom varje dag. Det var en utmaning i sig. Bara en dag, en dag till. Det var fan inte bara en dag till. Det var veckor, månader, år. På ett år gick det trehundrasextiofem dagar. Bara en dag till.

För Alexis borde det där med dagarna inte vara så betydande. Hon var bara lycklig, glad och mådde bra. Ha, det kunde hon fortsätta att intala sig själv om. Ingen annan såg kriget inuti henne. Hon själv blundade för det. Det var bara en liten oviktig sak. Bland de trehundrasextiofem dagarna spelade det väl ingen roll om en dag inte var perfekt, eller två, eller tre...

Någon annan dag. Bara inte i dag.

Varför hade hon inte varit lite mer närvarande och tagit den där dumma mobilen i går när hon stötte på honom. Det måste ju vara han som hade den. Om han hade den, varför sa han då ingenting? Han kanske gjorde som Alexis, glömde bort det. Hon var så upptagen av hans... läppar. Den himmelska, pirrande känsla var fortfarande kvar inuti henne. Hon log större och större när hon- Vad höll hon på med? Hon gillade inte honom. Just det. Fan också.

Stephanies pojkvän, Stephanies pojkvän, repeterade hon i sitt huvud. Alex behövde bara hålla sig undan från honom, från de båda, så skulle allting snart bli som vanligt igen.

Att ännu en gång träffa pojken kändes så jäkla fel att det blev spännande rätt. Alex satt och log. Det var spännande, för hon gillade ju honom. Det var, på något lagom omvridet hörn, roligt att Stephanie inte fick något veta.

Alex undrade hur hon skulle göra. Hon kunde inte smsa eller ringa honom, för utantill kunde hon inte hans nummer. Hon kunde inte gå hem till honom. Ville gå hem till honom gjorde hon inte heller. Tänk om hans mamma öppnade... uh. På något sätt hade hon lyckats att komma in vid två helt fel tidpunkter, och såklart hade hon misstolkat allting. Alexis undrade, fortfarande, hur Justin hade upplevt situationen. Tyckte han att det var pinsamt och jobbigt, eller skrattade han bara åt incidenten? Alexis tyckte att det var... förnedrande. Hon kände sig slampig och äcklig. Det var fotfarande en mega-kändis vi pratade om här. Även om hans kanske inte utnyttjade att tjejer föll för hans underbara personlighet, hans mjuka skratt och glittrande ögon... Eh, uh. Hm, ja, han var bara en känd person med en överbeskyddande mamma. Ibland önskade Alexis att hon också hade en mamma som brydde sig, på riktigt.

Bara var väl inte så farligt egentligen. Inte om man visste vad det betydde, och hanterade det rätt. Bara. I fel händer blev det katastrof. Alex var bara någon. En liten ensam flicka som blivit förstörd inifrån. Hon var bara en flicka som ingen älskade. Hon var bara en flicka som en världsartist förälskat sig i.

Livet var bara någonting. Balansen var det viktigaste. I obalans blev det som det nu visades. Den största skärmen av de alla visade. Obalans. Ur form. Fel. Tvivlande. Frustration. Tvekande. Skakande. Smärtsamt. Obalans.

Livet var bara någonting jävligt jobbigt. Vem orkade bry sig. Vi alla brydde oss bara om oss själva. I Alexis liv var hon viktigast. I Alexis liv var hon svagast. Hon var bara ensam.

I fel händer blev bara katastrof. Självmord var bara någonting.

Någonting litet. Det var gömt. Det var smutskastad. Någonting mycket litet som var så stark att det kunde krossa tusentals glasskivor på mikrosekunder. Vi kallar det kärlek. Någonting litet vi kallar kärlek.

Kärlek var så stort, men samtidigt så litet. Sex bokstäver, ett ord. Kärlek var någonting som kunna övervinna precis allting, men det kunde också sabba precis allting. Kärlek var starkast, men samtidigt svagast. När man var kär var man som allra skörast. När man var kär var man som allra lyckligast.

Känslan att vakna till gråt. Det var en känsla ingen ville känna. Alex var förvirrad. En normal, bra person skulle ha rusat ut, till dit sorgen kom ifrån. Alex gjorde ingenting. Var hon inte en bra människa då? Det var skillnad. Alexis mamma... hon var väldigt annorlunda. Varför skulle Alex trösta henne när hon aldrig tröstade Alex? Kanske handlade det om kärlek. Kanske brydde sig Alex mer om henne än vad hon egentligen brydde sig om Alex. Hon var bara rädd om sig själv. Alex hade sett igenom henne. Hon behövde inte låtsas längre.

På tal om kärlek. Vad var det för någonting, egentligen? Kärlek. Kärlek var kärlek.

Kärlek är så olika från person till person. För Alex var det... Eh, för henne var det ett ord, sex bokstäver. Hon visste inte var kärlek var, för hon hade aldrig upplevt det.

För vissa människor betydde kärleken allting. Det var viktigast i deras liv. Att känna sig älskad, att känna sig behövlig, det var någonting alldeles speciell, underbart.

Kärlek. Jag kommer aldrig att hitta någon. Någon som älskar mig.

Alex smög sakta ut. Hennes mage tog kål på henne. Om hon inte fick mat snart, ja, hon visste inte vad hon skulle göra.

Hon plockade ur flingor och yoghurt från skafferiet och från kylskåpet. Wow, det var faktiskt ett under att hennes mamma hade kommit ihåg att handla. Ibland fick Alex äta ute för att hennes mamma hade valt att sticka till krogen istället för att åka och handla som planerat. Ibland åt Alex ingenting alls. Varför? Ja, hennes mamma tyckte att det var bättre att köpa sprit för pengarna. Bli full och sedan skrika åt sin dotter, det var verkligen sådant som förgyllde livet.

Ibland åt alltså Alex ingenting alls. Det var ganska bra ändå. Den där jävla magen behövde lära sig att sluta vara så jävla hungrig hela jävla tiden. Hon skulle inte äta. Hon tänkte inte äta. Hon var tjock nog som hon var.

Alex åt långsamt, tuggade väl. Hon var noga med att inte hälla upp för mycket. Hon ville inte verka fet. Vem visste, kanske tittade någon på. Tänk om någon fick veta att hon åt en halv skål, till frukost! Fan. Hon skulle bli stadens största fetto, kanske till och med hela landets.

Ibland hörde hon gråt, sedan var det tyst en stund. Alex visste inte vad hon tyckte var bäst. Tankarna sprang ikapp än när man var ensam, när det var tyst. Samtidigt, man ville inte höra någon gråta, någon vara ledsen. Men varför? Varför skulle Alex trösta henne, var ledsen för att hon var ledsen, när det aldrig var tvärtom?

Det knackade på dörren. Alex fick väl öppna, som alltid. Medan hennes mamma gick runt i huset, drack och grät över sitt misslyckande liv, begav sig Alex från sin sköna plats under täcket till den kallaste platsen i hela huset – hallen. Alex öppnade dörren. Där stod Justin. Nej.

”Hi” sa han och log sitt fina leende. Varför var han tvungen att vara så vacker?

Alex var ganska chockad över att se honom där, och det såg nog han också. Han skrattade och räckte fram hennes mobil. Alex stirrade på den svarta, blanka saken en stund innan hon tog den.

”I guess that you know that it's me.” Alex tog in orden. Efter en stund nickade hon långsamt någon få gång. Hon visste ju att det var han som var... pojken. Justin kliade sig i nacken. Kanske var han nervös, osäker på vad han skulle säga, osäker på vad som var rätt och fel!?

Alex tittade ner på sin mobil, fingrade lite på den som för att se att den var okej. Hon kände att Justin också tittade på det hon hade i sin hand.

”Thanks” sa hon och tittade upp på Justin. Han log.

”Can I come in?” Han kikade bakom Alex i dörröppningen, men hon var snabb med att stoppa hans försök till att trycka sig in.

”NO!” utbrast hon med stora ögon.

Kom inte in, kom inte in, tänkte hon. Han fick inte se hennes mamma. Justin skulle aldrig få träffa henne i det skiket hon var just nu. I och för sig skulle Justin aldrig få träffa henne, om Alexis fick bestämma.

Justin tittade nog med lika stora ögon tillbaka på Alex.

”Okey...” mumlade han och backade något steg. Tänk, Alex, tänk. Hon kunde ju inte låta honom gå nu.

”Eh, I mean, we can take a walk” försökte hon och log prövande. Justin stannade upp, log försiktigt och nickade snabbt. Alex satte på sig skor och jacka. En snabb blick bakåt hann hon med, var tvungen att se så att hennes mamma inte upptäckte henne. Det gjorde hon inte. Som det lät var hon långt borta.

Alex gick ut genom dörren och besvarade kvick Justins leende innan de började att gå. Luvan åkte över huvudet på tjejen. Det hjälpte inte. Justins blickar brändes igenom. Alex knöt nävarna och repeterade om och om igen i sitt huvud att hon var tvungen att hålla tillbaka känslorna. Detta kanske skulle bli svårare än vad hon trodde.

Kärlek. Mm. Bara ännu en sak du ska få hata med livet. Alla andra runt omkring dig älskar varandra. Du kommer aldrig hitta någon som älskar dig.

”Do you know that you only have pajamas on?” Justin bröt den smått obekväma tystnaden.

”Uh.” Alex tittade ner på sig själv. Detta var ju lite pinsamt... Hon rodnade samtidigt som Justin bara skrattade.

”Come.” Han rörde vid hennes hand. Hela hennes kropp reagerade på den enkla beröringen.

Justin log lugnt mot Alex.

”You can borrow some of my clothes, now when we're here.” Justin nickade upp mot huset som Alex mycket riktigt kände igen.

”But your mum...?” Alex kom av sig, kanske berodde det på osäkerheten. Vad hade hänt med henne? Hon var verkligen inte den typen som... uh, rodnade. Hon brukade alltid vara cool, lugn liksom.

”Would your mom really appreciate it?” sa hon i ett nytt försök och tittade frågande upp på Justin. Justin skrattade kvickt innan han skakade på huvudet.

”No, I don't think so, but I don't care.” Alex spärrade upp ögonen. Det få hon hade lyssnat på vad Stephanie berättat om sin underbara pojkvän, var att han var så otroligt familjevänlig och älskade sin mamma över allt annat.

”What?” Justin hade tydligen märkt hennes reaktion.

”Aren't your mum very important to you?” Justins blick brände på kroppen, Alex kunde känna det.

”No.” Och Alex, hon fortsatte att prata som precis lika blygt som tidigare. Hon suckade. Nej, detta var verkligen inte en av hennes bästa dagar. Justin måste tro att hon var en... en tönt.

Då var hon inne i pojkens hus för andra gången i hela sitt liv. Denna gången passade hon faktiskt på att öppna upp ögonen och se hur det verkligen såg ut där inne. Det var... fint, hemtrevligt liksom. Det var helt klart tusen gånger finare än lägenheten där hon bodde.

”By the way, how do you know were I live?” Alex spände mjukt ögonen i Justin. Han flinade bara tillbaka. Nej, ingen osäkerhet där inte. Frågan var, var det någonting positivt?

”She starts with a S and ends with -thepanie.” Alex suckade och himlade med ögonen. Så klart! Steff kunde inte hålla munnen stängd. Hon gjorde väl allting Justin bad om. Titta, det funkade på Alex också, bara på ett annat sätt. Hon blev osäker istället, och det var inte heller någonting bra att bli i en egoistisk popstjärnas närhet.

”Call her Steff” mumlade Alexis samtidigt som hon gled igenom dörren till Justins rum.

”What?” sa Justin och log. Han följde henne med blicken när hon gled vidare till kändisens garderob.

”Call her Steff” upprepade Alex, denna gången lite tydligare och med lite högre röst.

Justin skrattade bara. Vad var det med honom? Var allting hon sa verkligen så roligt?

”No, I won't.” Justin andades lugnt.

”I think Stephanie is a cute name.” Alex ryckte på axlarna. Kanske hade han rätt, men seriöst, vem orkade uttala alla de nio bokstäverna?

”Okey.” Alex fortsatte att prata med en smått sur ton i rösten. Tydligen fanns det någon som uppskattade detta.

”You're so cute. ” Alexis höjde ena ögonbrynet. Hon? Söt? Justin skratta. Ja, man blir lika förvånad varje gång. Alex suckade och pillade på en lila tjocktröja.

”Can I borrow this one?” Justin nickade och Alex log tacksamt. Han blev glad, glad för att hon log. Jaha, så hennes leende var då alltså också sött? Tydligen var allt hon idag gjorde både sött och roligt.

Tjock, ful, äcklig. Du är oälskad.

Alex drog tröjan över huvudet. Hon tittade sig i den stora spegeln som klädde en bit på den ena vägen. Tröjan passade bra, dock lite stor. Hon var ganska förvånad. Eftersom att hon var så fet trodde hon att den skulle vara för liten.

Det var fört nu, när tröjan satt på som hon märkte att den kanske inte var så passande ändå... Justin skrattade åt den rosa texten över Alexis bröst.

Justin Bieber's baby.

Alex kunde inte låta bli att skratta hon också. Okej, detta var faktiskt roligt.

”You're my baby now.” Alex släppte spegeln med blicken och tittade bak på Justin med ett leende på läpparna. Hans ”baby”...

”Alexis.” Alexis hade fått på sig ett par mjukisbyxor också, så nu såg hon ut som värsta fettot. Justin hade bara skrattat medan Alexis hade lett, det var så man gjorde när man var osäker på sig själv. T-tyckte han att hon såg tjock ut?

Han hade frågat om hon verkligen kunde röra sig, och då hade hon glatt skakat på huvudet. Glatt... Varför plötsligt så glad? Justin hade fortsatt att skratta.

Det var så de kom fram till att en promenad kanske inte var det bästa ändå. Alex satte sig vid soffans ena ände och Justin satte sig en liten bit ifrån henne. Han tittade på henne. Hon visste inte hur hon skulle handskas med hans blickar. Skulle hon rodna eller bli irriterad?

”Are you tired?” Trött? Om hon var trött? Skojade han eller? Hon hade typ inte sovit någonting på hela natten.

Alex nickade, möjligen en aning besvärad eftersom att hon visste att han hade någon baktanke med sin fråga.

”Come.” Justin klappade på hans knän. Alex tvekade, men tryckte sedan undan tankarna. Vad kunde han göra liksom?

Hon la huvudet i hans knä, blundade, och kände hur han mjukt smekte henne över håret. Hon rös utav den enkla beröringen. Magen pirrade. Kärlek.

Oälskad.

Nej, Alexis var inte kär i Justin. Hon kände honom knappt. Det enda hon visste om honom var typ att han var en dansande sångare som var tillsammans med hennes bästa kompis. Okej, hon kanske visste lite mer, som att han hade bruna ögon och ljusbrunt hår men ingen räknade med sådant!

”Alex, do you know that you're beautiful?” Alex tog in orden lika snabbt som chocken uppkom. U-ursäkta vadå? Hon – vacker!? Skulle inte tro det.

Hon valde att låta bli att svara. Vad skulle hon säga liksom? Tack? Kanske vore det mest rimligt, men rimlighet, äh, det var någonting som inte riktigt hörde till Alexis värld.

”When I saw you at the first time I just-” Alex reste sig upp.

”What are you doing?” Hon stirrade på honom. Vad fan höll han på med? Nej, hon var inte arg, bara... förvirrad.

Justin såg lite skärrad ut. Han var väl förvånad över att någon avbröt honom. Han var väl van vid att folk beundrades av allt han sa, även om det möjligen var lögner. Alex hade redan fått höra en av hans lögner.

”Sorry, but you're...” Han suckade, verkade inte få fram orden. Han tittade på Alex med sina stora, bruna ögon. Efter några djupa andetag såg Alex att han öppnade munnen igen:

”You're so fucking special and I just want... I don't know. I just want you to like me, I guess, like I like you.” Så... han gillade henne? Okej... Detta var ju lite underligt.

Alex tittade förundrande på honom. Han suckade. Han trodde att hon inte kände det samma. Frågan var, gjorde hon det? G-gillade hon honom? Uh, hon... hon... ville inte, inte egentligen. Han var ju så... Åh. Han var så... uh. Han var så fin...

Oälskad.

Plötsligt pressade han läpparna mot hennes. Hon var först förvånad innan hon tveksamt besvarade kyssen. Kyssen var inte sen med att föröka sig. Deras läppar blev allt mer sammantryckta. Deras läppar blev allt mer ivriga. Justins hand smekte Alexis ben som kom och lagt sig över hans ben. Med hans andra hand hjälpte han Alexis upp i hans famn. Hon la benen om var sin sida om honom. Hennes händer vandrade upp över hans bröstkorg och la sig över hans axlar, vid nacken typ. Kyssarna var så obeskrivlig perfekta. Det pirrade i hela Alexis kropp, ända från tårna upp till huvudknoppen. Kyssarna var perfekta, de bästa Alexis någonsin upplevt. Hela stunden var typ perfekt. Tills att hans mamma kom in. Åh, hans mamma visste nog tyvärr lite för mycket. Hennes blick sa mer än tusen ord. Om blickar kunde döda.

Kärlek var som ett spel. När man älskade någon som älskade en tillbaka blev man obeskrivligt lycklig, så glad att ingenting annat runt omkring spelade någon roll.

Man kunde säga att kärleken hade många ansikten. Frågan var bara hur man skulle kunna välja rätt.

__________________________________________________________________________

Tack för era kommentarer. Gött att Sverige vann i lördags (: Kollade ni? Vem var bäst?

Den svaga linjen mellan sanning och lögn är den som håller oss ifrån varandra, ifrån verkligheten. Det man inte vill se, ser man inte. Man inte vill upptäcka lögner för att man vet att det är man själv som tryckt undan sanningen.

Hon vaknade på morgonen, ganska omedvetande om var hon var. Detta var inte första gången, första gången hon vaknade och någon höll om henne. Fotbollsplanen. Hon var kvar där. Hon hade varit där hela natten.

Gräset var inte blött längre. Utomhus var det inte längre mörkt. Alex rörde sig om i den okända famnen. Han grymtade bakom henne och kramade henne hårdare. Alex skrattade. Hon reste sig upp, satte sig upp, samtidigt som hon log. Då kom hon på det. The boy, hon kunde nu se vem han verkligen var.

Alex hade krånglat sig ur hans famn. Hon satt och tittade ner på honom. Han var... vacker. Hon log. Han såg så fridfull ut.

Hon lutade sig lite framåt och smekte honom över hans ansikte. Långsamt drog hon bak luvan. Brunt, fluffigt hår. Hon log. Långsamt fingrade hon bort motståndet som fick hans ögon synliga. Vänta, det kunde inte vara möjligt. Det kunde inte vara... Alex svalde. Hon visste inte om hon skulle känna sig lurad, lycklig, förkrossad eller alltihop. Han- han hade ju redan en flickvän. Han-han ljög för underbara Stephanie. Han-han var Justin Bieber.

Chockad. Alex var grymt chockad. Hon visste inte vad hon skulle göra. Hon visste bara hon skulle därifrån. Här kunde hon inte stanna. Hon reste sig upp och började springa iväg. Vart hon skulle var den största frågan. Justin visste nu om hennes gömställe. Han visste också om så äckligt mycket mer. Alexis skämdes. Varför hade hon litat på den mystiska pojken? Varför? Hon tänkte aldrig mer lita på någon. Aldrig.

Han ljög för sin flickvän. Ljuga var det värsta man kunde göra. Alex ljög, hela tiden, om sin barndom. Ingen fick veta. Var det skillnad mellan vit och svart lögn? Vad betydde ens de orden?

På sätt och vis hade Justin ljugit för Alexis också, eller han hade bara hållit undan sanningen. Hon borde ha varit mer uppmärksam. Han tittade på henne, han log mot henne.

Hon borde ha förstått det var han som var pojken. Hon kände sig så jävla lurad. Justin låg säkert kvar på fotbollsplanen och garvade åt allting, åt hur jävla dum Alexis Jones var.

Sanning var någonting bra, men det kunde också vara dåligt. Det var bra för att då fick man veta vad som faktiskt var rätt och fel. Det var dåligt för att det kunde såra.

Det var bra att tala sanning. Sanningen kom ändå alltid fram tillslut. Om man t.ex. var otrogen, var det mycket bättre att berätta det direkt istället för att vänta och låta förhållande-personen ta reda på det på egen hand. Man vill att folk skulle prata sanning. Så som man ville att andra skulle vara mot en själv, skulle man vara mot andra.

Garvat. Du hade garvat när jag talade sanning. Jag tänker aldrig mer släppa ut sanningen, så du får aldrig mer garva mer.

Sedan hittade du fler fel. Och fler. Sanningen spelade ingen roll. Du ljög alltid, varför får inte jag göra det?

Ibland undrar jag om det du sa ändå inte var sanning.

Sanningens motsatsord var lögn. Lögner var hemska, men ändå nödvändiga. Ibland behövde man dra en lögn, en vit lögn, för att inte såra. Om någon till exempel sa att din vän hade ful tröja och vännen sedan undrade vad personen sa, berättade du ju inte sanningen. Antingen viftar man bort det, säger att det inte var någonting speciell, eller också ljög man ihop någonting.

Vart skulle Alex ta vägen? Hem ville hon i alla fall inte. Ett tag funderade hon på att sticka hem till Stephanie. Vågade hon det? Tänk om hon skulle börja fråga saker... Saker Alexis inte hade några bra svar på.

Justin ljög för sin flickvän. Var det inte han som brukar säga, vid intervjuer, att ljuga, det var det värsta man kunde göra? Alex visste att han ljög. En bra vän skulle berätta sådant för sin bästa vän. Men samtidigt, Alex tyckte om honom... På något knäppt, mindre äcklande vis var han bedårande. Det vägrade hon så klart att erkänna! Ingen skulle få veta, förutom Stephanie, men hon skulle få veta en annan sak. Hon skulle veta precis vilken idiot Justin var, precis som Alex hade påpekat hela tiden.

Ibland kunde man se på folk om det de talade sanning. Om man var självsäker och säker på det man sa, blev också det man sa mer troligt. Ibland kunde man se om folk ljög. Det blev bara roligare om man själv redan då visste sanningen, men frågade ändå. Man kunde inte lita på någon, förutom sig själv. Ibland kunde man inte ens lita på sig själv.

En frusen, och lite blöt på grund av regndroppar, Alexis stod stått utanför Stephanies hus. Steff hade kramat Alex hårt och länge. Alex skakande hade med hjälp av Stephanies värmande händer försvunnit.

Hon klev in i huset och möttes av både ännu mer värme och kanske det bästa - glada ansikten. Någon var glad för att se just henne.

Stephanies mamma var så snäll. Hon bjöd på nybakade chokladmuffins som Alex nöjt slukade i sig. Stephanies mamma var alltid på bra humör. Man förstod verkligen inte hur underbart det var att vara kring sådana människor förrän man var där. Alex visste inte hur många gånger alla andra hade varit arga, och sedan kom hon hem till Stephanie och möttes av hennes mamma glada ansikte. Hon var en riktigt dröm-mamma. Stephanie förstod verkligen inte hur tur hon hade. Alex skulle göra så otroligt mycket för att ha en sådan familj. En typiskt Svensson familj såg alla andra som naturligt. Alex hade alltid stått utanför sådant. Hon skulle kunna göra så otroligt mycket för att kunna ändra på det.

Du förstår väl att det jag säger är sant? Det är sant. Allting jag har sagt till dig. Det är sant.

De åt under tystnad. Stephanies mamma nynnade till någon låt på radion. Alex var inte så insatt i det som hände runt omkring. Hon tänkte på sin egen mamma. Ibland kollade hon upp. Hon mötte Stephanies blick. Hon undrade vad Alexis hjärna hade för sig. Det undrade Alexis också.

Stephanies mamma satte dig ner på stolen och tog en chokladmuffins hon också. Det förtjänade hon. Hon frågade lite om hur deras dag hade varit hittills och vad de hade för planer till kvällen. Planer. Alex hade inga planer. Tydligen hade Stephanie planerat sin dag lika ordentligt som vanligt. Hon skulle dra till Justin, såklart, om någon timme eller så. Alex sjönk ihop i stolen. Ensam igen. Stephanie såg bästa vännens reaktion och frågade artigt om hon ville hänga med. Alex var snabb, men ändå långsam, med att skaka på huvudet.

”No thanks.”

Aldrig, tänkte hon. Hon ville aldrig mer se hans ansikte.

Stephanie kollade medlidande på Alex. Förstod hon mer än vad Alex gjorde? Alex sjönk ner lite till i stolen. Snart var hon försvunnen, snart såg de inte henne mer, eller hur!?

Mamman frågade vidare om allting mellan himmel och jord samtidigt som de åt upp resten av sötsakerna. Efteråt var de mätta och belåtna. Kanske lite för mätta till och med.

”Did you come from the Succer?” Alex nickade. Hon kunde inte svara med ord eftersom att hon drack upp det sista av sin mjölk. Det var inte säkert att hon skulle ha svarat med ord även om hon inte hade munnen full.

”Have you and your mum had a fight?” Alex fortsatte att nicka, denna gången lite mer tveksamt. Vart ville Stephanie komma? Snart kom hon för långt. Hon visste om att Alex och hennes mamma inte var bästa vänner. Hon visste dock inte om hur allvarligt det egentligen var, och hur ofta de egentligen bråkade.

Alex nickade, tveksamt. Hon var osäker. Tänk om Steff kom på för mycket om henne.

”Have you talk to her?” Alex skakade på huvudet, kände åter igen hur hon sjönk längre ner i stolen. Hon tittade inte upp på dem. Hon var... osäker. Vart hade den säkra tjejen inom henne tagit vägen? Varför hade någon annan varit där och tagit över henne? Alex hatade att vara osäker, tvivlande på vad som var rätt och fel, sanning eller lögn. Hon ville ha raka, klara besked, både ifrån sig själv och från andra.

”Maybe you should give her a call.” Stephanies mamma log mot Alexis. Alex nickade igen och log tacksamt tillbaka. Kanske var det bäst ändå. Hennes mamma kanske helt plötsligt hade fått spel, igen, och börjat brytt sig överdrivet mycket. Alex visste tyvärr mycket väl vad hon kunde få för sig att göra vid sådana situationer. Det blev bara värre om hon då var full, eller började dricka. Uh. Alex reste sig upp och sprang ut från köket. Hon kunde lova att de andra undrade varför hon plötsligt haft så bråttom. Om de bara visste...

Handen i jackfickan. Alex sträckte ner den lite till, försökte att nå botten. Hon behövde bara ringa ett samtal. Snälla mobil, kom igen, bli lite större.

Alex nådde tillslut botten. Hon behövde bara ringa- Åh, nej, det var ju jätte bra. Verkligen. Mobilen var försvunnen, eller ah, den låg i alla fall inte i jackan. Alex suckade. Fan.

Fan, ville hon skrika. Istället stod hon bara och stirrade in i väggen. Var kunde den vara? Hade hon glömt den hemma dagens innan? Nej, det hade hon inte. Hon gick aldrig någonstans utan sin mobil.

”Alex.” Alex drog upp sin hand ur sin jacka. Det var ingen idé att fortsätta att leta. Det skulle bara vara bortkastning med tid. Om hon hade lagt den i sin jacka, skulle hon ha lagt den i den nu tomma fickan.

”You can't find it?” försökte Steff. Hon hade rätt. Alex skakade på huvudet. Hon hade rätt.

”Come, you can borrow my phone.” Stephanie tog leende armkrok med Alex och så gick de tillsammans upp till flickan, med den otroligt snälla mamman, -s rum.

Bara för att man talar ljuger betyder det inte att man talar sanning. Sanningen är att vi alla ljuger, mest för att vi talar sanning. Akta dig för människor som är tysta. De är som hundar som inte skäller.

Vänta nu. Nej, säg inte att det var sant. Justin hade hennes mobil, hennes fucking, jävla mobil. Nej, nej, nej. Hon behövde sin mobil – nu, alltid. Nej. Nu skulle hon bli tvungen. För att få sin mobil, var hon tvungen att söka upp den mystiska, jävla pojken igen.

__________________________________________________________________________

Tack för era kommentarer. You rules, guys!

Vinna gör man när man är bra. Det är inte jag. Jag måste vinna, kanske blir jag bra då. Bra nog för mig själv, bra nog för att leva. Att vinna alla sina kamper är viktigast, för mig. Annars är jag en förlorade, som jag alltid har varit, som jag alltid kommer att vara. Förlorare räknas inte. De glöms bort, de försvinner. Förlorade finns inte.

Fåglarna kvittrade utanför hennes fönstret. Det var söndagsmorgon och snart var det dags för match. Alex var trött, men pigg på att spela fotboll. Fotboll var alltid lockande. Stephanie skulle vara där, med hennes betryggande leende och stöttande ord kunde det inte gå annat än bäst. Steff kunde egentligen ingenting om fotboll. Det gjorde bara saken ännu mer komisk.

Skulle Justin också komma? Alex hoppades att hon slapp se honom där. Hon ville aldrig mer se hans ansikte. Det hade gått en vecka sedan incidenten. Uh, Alex hade inte släppt den. Först hade hon blivit mer eller mindre utslängd, inte fysiskt, men psykiskt av Justins mamma. Om blickar kunde döda.

Alex stod framför spegeln med sin vita och blåa klädsel. I den trivdes hon bäst. Håret var uppsatt. Inte för högt, inte för lågt. Lagom. Allting var lagom. Magen pirrade lagom mycket. Perfekt. Hon var lagom inställd på vinna matchen. Perfekt. Om man blev för övertaggad, gick allting fel. Dock var hon ruskigt taggat på att springa. Hon ville visa upp sig. Hon ville visa alla att det var hon som var bäst.

Alexis hatade att förlora. Det var värst när hon spelade mot folk hon verkligen inte tålde. De var kaxiga, äckligt, ruskigt över-egotrippade. Alex ville bara slå till dem, för att visa vem det var som bestämde. Hon bestämde. Alltid. Hon vann. Alltid. Hon var ingen förlora. Hon var ingen man kunde köra över.

Freya stod med resten utav tjejerna, skrattade, när Alex kom. Hon tittade på Alex, snabbt, med en smått ogillande blick. Hade hon hoppats att Alex inte skulle dyka upp? Ha, hon kunde hoppas vidare. Ingen eller ingenting stoppade Alexis Jones. Hon var- Herregud, nej, inte han. Gyllenbrunt hår, mörkbruna ögon. Fan också. Han var maskerad, så att ingen skulle se att det var självaste Justin Bieber. Han hade luva på sig och han höll på att ta på sig skyddande solglasögon. Ingen kunde se att det var han där under, förutom Alex. Hon såg det. Hon såg att det var han, bakom alla masker. Hon stirrade på honom, kanske lite för länge. Ingen bredvid märkte, men han gjorde det. Han tittade på henne. Hon hann se att han log med hela ansiktet, innan hon vände bort blicken. Fan vad pinsamt. Han kom på henne med att stirra på honom. Fan vad pinsamt.

När Stephanie tittade mot Alex håll, började hon att le och småspringa fram till sin bästa vän. Alex log, största inombords. Hon var inte ensam. Inte längre. Hon hade en vän. Hon hade Stephanie.

De kramades. Utan att ge Justin en blick kunde Alex njuta av stunden. Hon ville ju inte se honom, och hon tänkte inte titta på honom i onödan.

Direkt efter kramen tog Steff Justins hand. Alex gav deras sammanflätade händer en äcklande blick, men lät det sedan vara. Hon kunde tyvärr inte så mycket göra.

Vet du varför du alltid förlorar? Så klart inte. Du tror ju att du är så bra. Vill du veta varför du förlorar? Så klart inte. Ingen vill se sanningen. Jag struntar i både dig och sanningen. Du förlorar för att du är riktigt, patetiskt dålig.

Stephanie var lika pratglad som alltid. Hon log med hela ansiktet. Hon fick till och med Alex att le trots att hon var så fokuserad.

Hon pratade på om hur duktig Alex var medan huvudpersonen själv stod och tittade ner på sin tröja. Blå och vit. När hon inte tittade ner på sig tröja, kände hon brännande blickar på sig. Stephanies pojkvän var helt otrolig. Han förstörde Alex och Steffs vänskap! Hon kunde inte prata normalt med Steff när han var i närheten. Förresten, varför var han ens där om han ändå inte tänkte sitta och glo på Stephanie? Han var väl inte intresserad utav varken fotboll eller hur duktig Alex var. Kunde han inte låta de två vara ifred, för en gångs skull? Han kunde åka till hans flotta hem i USA, ingen skulle bry sig.

”Break a leg.” Alex hade så äckligt fel. Det fanns ju en som brydde sig om den egotrippade jäveln. Stephanie log mot Alex innan hon vände sig om, tog tag i Justins hand. Alex tittade upp från sin tröja, lagom nog till att se Justin le mot henne. Åh, hon skulle- Flickan knöt nävarna. Nej, inte nu, inte här. Fokusera på matchen.

Man måste förlora ibland för att slutligen kunna vinna. Man måste kunna ta en förlust, men ändå fortsätta att sikta högt.

Alex visste precis hur det var. Sikta högt för att komma högre. Man fick inte låta förlusterna gräva ur dig energi och vilja. Våga ta en förlust ibland. Våga visa att man är starkare än motståndarna ändå. Om man gör det, var man värd guld. Nästa gång man vann, skulle det kännas tusen gånger bättre än förut.

”Hi.” Alexis hälsade hon med. Kompisarna kramade varandra.

”You were very good today.” Liam var så vänlig. Alex log, skrattade inte och viftade bort orden med handen. Hon log, inte överlägsen, bara vanligt.

”I thought you should win.” Liam log sitt fina leende.

”Me too.” Liam skrattade, fortsatte att titta på Alex fastän att hon inte sa någonting. Alexis, som inte var särskilt bekväm i ögonkontakter, tittade bakom Liam en kort sekund. Det var all tid som behövdes. Justin. Åh, vad fan ville han? Alex var inte irriterad, bara... trött. Kunde han inte låta bli att titta på henne, i en sekund? Han hade Stephanie. Titta på henne istället om det var så himla roligt att titta på någon.

Justin såg inte glad ut. Alex brydde sig inte. Hon brydde sig inte om honom. Hans ögon var definitivt en nyans mörkare, och de glittrade inte som förut. När Alex tittade på Liam igen log han fortfarande sött. Han sa någonting roligt som fick henne att skratta. Den där förlusten, den hade hon redan tagit sig förbi.

ÄCKLIG. ÄCKLIG. ÄCKLIG. ÄCKLIG. ÄCKLIG. ÄCKLIG.

Det var väl trevligt att komma hem till en nedsupen mamma. Tur att hon hade lyckats övertala Stephanie att inte följa henne hem. Tänk om Justin hade sett hennes mamma, så här. Uh...

Alex tog av sig skor och jacka. Duscha, det fick hon göra senare. Hon tog undan vinglaset som stod framme, gav då och då en blick mot sin mamma som hon sov i soffan. Alex la en filt över henne så att hon inte skulle frysa. Hur mycket Alex än egentligen hatade henne, var hon den enda Alex hade. På något vis var det inte hennes fel att hon var alkoholmissbrukare. Det måste vara Alex fel.

Alex duschade, ganska fort. Hon vågade inte stå för länge i duschen, rädd att hennes mamma skulle vakna. Hon virrade en handduk om sig och en om hennes långa, tjocka hår när hon lämnade det ångfyllda badrummet. Det var jobbigt att vara blöt, men skönt att bli av med svetten. Hon fick rensa tankarna också, samt utvärdera sin insats under dagens match. Hon visste nu vad hon skulle göra nästa gång för att vinna. Hon visste nu vad hon skulle göra nästa gång för att trycka in sitt tjugofemte mål totalt. Förlorar-känslan visste hon hur man tog sig förbi. Hon hade varit där, där nere, så många gånger. Nu var hon här uppe. Nu var hon-

”ALEX!” Den var hennes mamma. Hon hade vaknat. Alex satte snabbt på sig kläder, någon mjuk dress var det första hon fick tag på. Hon småsprang sedan ut ur rummet. I köket mötte hon sitt arga mamma. Usch, hon var äckligt arg.

”What is it?” frågade Alex, dumt nog, med tunn röst. Hon var rädd, plötsligt blyg, och då kom dumma frågor ut från hennes mun.

Alex mamma skrattade åt henne, åt sin egen dotter. Hon skrek fula ord, ni vill inte ens veta vilka, samtidigt som hon nästan spräckte vinglaset. Hon höll så hårt i det nu tomma glaset. Alex hade ju tömt det. Hon ville inte att hennes mamma skulle dricka, vara berusad varje dag hon inte jobbade.

Mamman gick till attack, igen. Alex sprang med blanka ögon därifrån. Samtidigt som hon rafsade åt sig jacka och skor, ropade hennes mamma från köket:

”I HATE YOU, YOUR LITTLE SLUT. I WISH YOU NEVER WERE MY DAUGHTER.”

Benen var lätt och energifyllda. Att hon redan hade sprungit flera kilometer idag märktes då inte på benens kapacitet. Alex älskade att springa. Hon brukade göra det i glädje. Nu gjorde hon det i förtvivlan, i rädsla.

Hon hade bara en bästa vän, en som aldrig svek. Det var den hon var på väg till nu - kära fotbollsplanen. Dess grönklädda gräs, smått fuktigt i månljuset och tomma, stora yta gjorde den bara ännu mer perfekt. Alex älskade att vara där.

Hon grät. Hon hade inte gråtit så här mycket, så här plötsligt, på mycket länge. Kanske hade den senaste gången varit när hon tänkt på sin pappa. Det var så länge sedan nu, det var så långt borta. Men samtidigt var det här, och nu. Det åt upp Alex inifrån.

”Alex, what has happened?” Den där rösten. Hon hade inte hört den på ett tag nu, inte så här nära. Hon hade inte sett honom på väldigt länge. Egentligen var hon glad över att se honom. Han var den enda som visste att hon grät när ingen såg på, och för honom var det okej. Det var okej att gråta när ingen förstod.

Pojken satte sig ner bredvid henne, i det kalla gräset. Han kramade henne. Hon kröp ihop i hans famn, snyftade mot hans bröstkorg. Hans andning var harmonisk och fick henne snabbt lugn. Där, i hans famn ville hon gärna stanna. För alltid. För alltid i trygghet, i vila. För alltid i en vunnen famn.

H-han förstod. Det gjorde ingenting att Alexis hade förlorat sitt liv, hon hade vunnit en... vän, en mycket bra vän. Vänskap. Alexis hade vunnit det viktigaste.

Han tittade på henne när hennes tårar hade lugnat sig. Hon tittade ner i marken, på det kalla gräset. Han ville veta vad som var fel, hon såg det. Ändå frågade han inte. Alexis visste inte om hon skulle vara lättad eller irriterad. Irriterad över att hon inte fick berätta, att hon själv behövde ta första steget. Lättad över att han inte tjatade, lät henne ta sin tid. Hon behövde inte berätta.

”Please.” Han var så.. gullig. Rösten var gullig! Inte han, okej!?

Okej, han var väl lite ganska gullig, men bara för att han brydde sig!

Alex hostade till innan hon började berätta. Hon kastade ut sig allt om modern, och hennes beteende, eller i alla fall det hon hade gjort i dag. Det andra behövde han inte veta.

Alex brydde sig inte om att hon egentligen inte kände pojken. Fortfarande, han brydde sig. Alex kastade ur sig allt hennes mamma hade sagt. Hon kände hur pojken kramade henne hårdare och hårdare för varje ord hon snyftade ut. Han viskade i hennes öra:

”Everything is going to be okey.” Hon skakade. Hon visste att orden inte var sanna. Förstod han inte? Så här som det var nu, så skulle det hålla på för alltid, till Alex flyttade därifrån.

Hon skakade. Hon var så jävla ledsen, och trött på att det alltid skulle vara så här. Ingen visste, nu visste en. Kunde hon verkligen lita på honom? Hon kände honom inte, han kände henne. Hon visste inte ens vad han hette, han visste en stort del om henne som ingen annan ens hade någon aning om. Hon var inte perfekt, perfekta människor blev inte ledsna. Hon hade ingen perfekt familj, de skrek inte fula ord åt det, de slog inte sin egen dotter. Ibland önskade Alexis att hon kunde uppleva en vinnarkänsla, tillsammans med sin mamma.

Fanns det annat än bara fotboll, sport, man kunde vinna? I så fall hade Alex vunnit, det bästa. The boy. Han som fick hennes mage att pirra, han som fick hennes kropp att bli sömnlidande och han som sprang iväg vid gryningen. Alex hade förlorat, i pojkens armar, för att det var han som hade övertaget.

Vinna eller försvinna. Vinna var press. Vinna var styrka. Vinna var glädje. Vinna var allt. När man vinner blir man glad, lättad. Man får självförtroende eftersom att då ser att man faktiskt klarar någonting, ensam.

Förlora är det motsatta – en riktigt plåga. Det värsta med att förlora, är att man inte ser någonting bra. Man vet bara att förlora, det kommer man göra igen.

”Oh my god, oh my god.” Justin hade varit i chock. I ren panik hade han lyckas trycka sina fingrar mot hennes blodådra på hennes handleden. Hon hade haft puls. Hon levde. Han hade lutade sig närmare. Hon hade andats. Hon levde. Justin hade kunnat andas ut, i alla fall just då. Det hade inte dröjt länge förrän hans lugn hade släppt. Någon hade tagit tag i honom. Någon hade sagt någonting. Justin hade inte vänt sig om. Han hade inte svarat. Han hade varit rädd, rädd för att Alexis skulle glida ur hans famn och han släppte henne med blicken. Justin hade tryckt sin rädsla åt sidan. Den skulle inte få förstöra för flickan han... Skitsamma, ni fattar.

Justin hade snabbt tittat upp. Visst hade det varit folk som tittat.

Vad gjorde han framme hos snygga tjejen, slog han vad om att alla tänkte. Alexis var ju det - snygg. Jävligt förbannat snygg. Han hade inte varit den enda som sett det, han hade sett killarnas blickar.

Med Alexis i sin famn hade han tittat runt. Det hade varit fritt fram åt höger, och det hade varit tur eftersom att det var dit han hade behövt gå. Hur tung Alexis än hade varit, hade hon varit lätt i hans famn. Hans hjärta hade dallrat. Blodet hade pulserat snabbare. Han hade känt sig helt röd i hela ansiktet. Han hade rodnat av att bara se den vackra flickan i hans famn. Tack och lov för mörkret som hade gjort rodnade näst inpå omöjlig att se.

I fortsatt ganska panikartad situation, hade Justin burit hem Alexis till sin mamma, där han själv hade sin huvudbostad för tillfället. Vad skulle han göra med henne? Han kunde inte direkt ringa Stephanie mitt i natten och säga att hennes bästa vän låg i hans säng. Nej, det var bara bäst att låta det vara.

Han hade lagt henne i sängen. I sin säng. Han hade tagit av sig sin t-shirt men låtit flickans kläder sitta på. D-det kändes bäst så. Justins mage hade pirrat av bara tanken av att se Alexis utan tröja.

Justin hade lagt sig bredvid, kollat på henne tills att han hade blivit så trött att hans ögon inte längre orkade vara öppna. Han hade somnat, med bilden av den ovakna flickan längst fram i minnesluckan.

Han hade vaknat ganska plötsligt. Alexis hade rört på sig. Han hade flackat med blicken och försökt få kontroll på synen. Det hade varit mörkt i rummet. Det hade fortfarande varit natt. Justin hade inte sovit länge. Han hade vridit sig mot Alexis för att se om det kunde vara hon som hade fått honom att vakna. Den vackra flickan hade legat ihop krypen. Hon hade sett så skör ut. Justin hade lett och hasat sig, försiktigt för att inte(om möjligen)väcka henne, fram till henne. Han hade slutat att le, när han hade sett hennes ansikte. Hon hade varit ledsen. Justin hade undrat varför. Justin hade blivit ledsen, för att hon hade varit ledsen.

”I hate myself” hade hon snyftat fram. Justin hade inte vetat vad han skulle säga. Mest hade han blivit häpen, och lite förvirrad. Han hade undrat om det hon sagt stämde, eller om det bara var en lögn. Vissa sa att man alltid talade sanning när man var full, vissa sa att man alltid ljög. Om Alexis nu talade sanning, visste inte Justin vad han skulle säga. Alexis var ju så... cool, typ. Hon hade många kompisar, såg inte ut att ha ont om pengar och så var hon ruskigt bra på någonting. Varför fanns det då en anledning att avsky sig själv?

Hon hade snyftat till.

”Hey...” hade Justin sagt med en mild röst. Det hade inte hjälp. Han hade velat trösta, han hade velat röra vid henne. Hade han vågat?

”I'm so fucking ugly.” Han hade velat att hon skulle sluta.

Sluta säga sådär, hade han velat skrika. Han hade inte sagt någonting. Han hade kramat henne, kramat henne så jävla hårt. Det var uppenbart att hon egentligen inte tyckte om honom, borde hon inte då fokusera på att få bort honom ifrån sig istället för att påpeka hur ful hon var? Han hade kramat henne så jävla hårt att hon slutat med sitt jämrande. Justin hade fått som han ville, och släppte lite då, som en belöning typ.

”Please...” hade Alexis viskat, med gråten i rösten.

”Please, don't- ” Hon hade inte kommit längre. Orden hade runnit ut i sanden. Den då förvånade Justin släppte henne inte. Till att börja med hade han hållit ett stelt tag om henne. Hon hade sedan somnat, i hans famn. Justin hade då slappnat av. Han hade börjat tänka på vad hon hade sagt. Hon ville inte att han skulle släppa henne. Hon kanske gillade honom också...? Han hade lett, smekt henne över det gyllene håret. Han hade sedan somnat, igen, men bättre denna gång. Denna gång hade han världen i sina armar, för Alexis, hon var ju hans värld.

Snurrigt, dimmigt, kvävande luft. Blommigt, vackert, skratt. Ett fotsteg för snett, ett misstag för djupt. Snurrandes. Rörandes. Människors kroppar mot hennes. Människors händer på henne.

Panik. Kvävsel. Luft. Måste ha luft. Illa. Mår illa. Måste. Måste få ur det.

Kräktes. Skratt. Skämdes. Svart.

Alex flaxade till med ögonlocken. Att gäspa och sträcka på sig hann hon med innan hon började reflektera över var hon egentligen var. Vänta, detta var inte hennes rum. Hon kom inte ihåg när hon under gårdagen gick och la sig. Vad fan hade- Aj. Fy attans vad ont det gjorde. Huvudet värkte till, och så ännu en gång. Hon skulle aldrig mer dricka. Det hade känts så bra då, bara få slippa allt. Men detta, det var fan värre än tankarna.

Så tjock.

Med sprängande huvud, som nu hade blivit någorlunda mindre smärtsam, vred Alex blicken åt alla möjliga håll. Fel färg på väggen, fel storlek på rummet. Hon började sätta sig upp, för att kunna se bättre var hon var och hur hon skulle komma därifrån. Hon satte sig upp, eller försökte. Det var någonting som höll henne tillbaka, eller någon. Alex vred sig om och lyckades, trots motstånd, ta sig bort. Hon spärrade upp ögonen, eftersom att hon var så förvånad, när hon såg vem som hållit i henne så hårt. J-JUSTIN!?

”Justin, darling, it's time to-” Dörren öppnades och en person kom in. Personen kom av sig helt plötsligt. Herregud. En kvinna tittade in i rummet och mötte Alex förvånande blick. Herregud. Hon var... hans mamma!? Det var inte konstigt att hon kommit av sig, när hon såg en tjej ligga bredvid sin son i hans säng. Kvinnan såg till en början förvånad ut, tills att hennes blick hårdnade. Herregud. Fan också. Hon missförstod allting! Alexis var inte Justins... uh, ragg, flickvän, ligg eller vad fan kvinnan nu trodde. Hon missförstod allting! Varför hände detta? Varför skulle hon komma in precis nu, när Alex knappt själv förstod någonting? Varför???

Alex fick inte ur ett ord. Hon tittade på Justins troliga mamma, utan att släppa sin förvånande blicken, stelt i flera minuter. Kvinnan vid dörren tittade ner på golvet. Där låg en tröja slängd. Aj då, ännu mer missförstånd.

”JUSTIN!” Hon nästan skrek ut pojkens namn. Hon var arg. Det kanske behövdes, för då vaknade. Yrvaket ruskade han på huvudet. Han stelnade till när han såg hans mamma, log, där bakom pokerfacet, där han såg Alex. Alex, som blivit rädd av vrålet, vaknade också till, återfann medvetandet liksom. Bakom all huvudvärk, började hjärnan att arbeta igen.

”Who is this?” Kvinnan nickade, i en ogillade gest, mot Alex.

”Mom. Oh... eh, it's...” Justin fumlade efter Alex hand, men hennes hjärna hade ju börjat att arbeta igen. På något sätt lyckades hon ta sig ut från sängen. Samtidigt som hon sprang ut ur rummet, bort från både Justin och hans mamma, svepte Stephanie förbi i hennes tankar. Vad skulle hon tro om hon någonsin fick reda på det här?

Ett missförstånd, ett misstag. Allting knäcktes, hela ens liv, om man utförde dessa saker. Gränsen mellan misstag och missförstånd var minimal. Ordet misstags innebörd påverkade inte bara framtiden, utan även folks tankebanor om dig. Ett missförstånd och du är för evigt dömd. Ett misstag och du är för evig ett missförstånd.

Stephanie. Alex ville nästan gråta. Hon, Alexis Jones, hade gjort någonting med hennes bästa väns pojkvän, men vad? Hade hon kysst honom? Alex blev äcklad vid bara tanken. Justin var så... uh.

Hade Alex rört honom, frivilligt? I så fall skulle allting bli fel. Då skulle han tro att hon gillade honom. Det gjorde hon verkligen inte, nej. Inte alls.

Tänk om Stephanie skulle få reda på det. Hennes och Alex vänskap skulle vara förstörd för alltid. Alex ögon vattnades. Fan också. Fan. Justin förstörde allt. Det hade varit så bra. Alkoholen från drickande gjorde så att man slapp allting, sedan kom den största bördan av de alla. Varför? Varför var han tvungen att komma där, mitt i natten? Varför sov han inte, hos sin perfekta flickvän som brydde sig så äckligt mycket om honom?

Alex tänkte inte berätta för Stephanie, vad som hade hänt, vad som kanske hade hänt. Hon tänkte hålla munnen stängd. Frågan var, hur länge skulle hon lyckas att låta bli att öppna den? En månad, en vecka eller en dag?

Så ful.

Alex hade inte sprungit så långt. Hon hade inte världens bästa kondition när hon inte var uppvärmd, eller hade en boll vid fötterna. Ingen hade ropat på henne, och det var skönt. Hon ville inte prata med någon.

När hon slank ut från deras hus hade hon inte brytt sig om att kolla bakåt, för att se var han egentligen bodde. Varför skulle hon bry sig? Det var inte så att hon någonsin igen skulle komma hem till honom. Aldrig.

Hon hade faktiskt inte kollat bakåt en enda gång. Borde hon vara stolt? Hon kände sig stolt. Det kanske var för att hon bevisade för sig själv, igen, att hon INTE gillade honom Hon gick hemåt, i det ljusa morgonvädret. Kanske var det bra att hon inte hade hon haft på sig utmanande kläder dagen innan, för det skulle ha sätt så konstigt ut nu, och så skulle det nu ha varit lite pinsamt.

Hon mötte någon ynka joggare. Han kollade inte ens på henne, men hon var inte besviken. Om man någon gång skulle bry sig om utseendet, var det ändå inte nu, tidigt på morgonen när ändå ingen människa var varken vaken eller utomhus.

Fuck, dessa misstag. Alex kunde verkligen inte släppa händelsen, moderns blick. Alex skämdes. Hon skämdes så in i helvete. Hon var så förnedrad och kände sig bara... fel. Har ni hört talas om rätt ställe vid rätt tidpunkt? Här var det precis tvärtom. Fel ställe, fel tidpunkt. Kanske fanns det någonting som var rätt och fel ändå.

Hemma, äntligen. Alexis mamma vara inte vaken. Tack och lov.

Flickan gick försiktigt och vaksamt igenom huset för att komma till sitt rum som låg vid andra vägghalvan. Hon luktade säkert alkohol, men just då orkade hon inte bry sig. Hon orkade inte duscha, inte nu. Hon orkade inte ta den högra dörren istället för den vänstra.

Hon undrade om hennes mamma visste att hon hade varit borta. Hennes mamma kanske inte ens var hemma. Mamman var sådan. Ibland visste man precis var man hade henne, ibland kunde hon sitta instängd i sitt jobbrum i flera dagar.

Den efterlängtade sängen bara stod där och såg lika skön ut som vanligt. Alex raskade kvickt fram till den och la sig i den. Hon virrade täcket runt sig och andades ut. Herregud. Vilken jävla början på dagen. Resten, den tänkte hon sova bort.

__________________________________________________________________________

Tack för era kommentarer :) Hoppas att ni har en bra långhelg!

Musik: http://www.youtube.com/watch?v=9HmHSbeDXSo

Välj ditt liv. Välj leksaker, vänner och skola. Välj betyg, omdöme och pojkvän. Välj regler, livstil och framtid. Välj familj, boende och jobb. Varje val påverkar varandra. Välj rätt.

Man väljde allting man gör, eller gör man verkligen det? Skedde saker och ting av en mening, eller av slumpen? Alexis trodde på det andra alternativet. Om saker och ting skulle ske utav en mening, skulle det behöva finnas någon som bestämt det. Det fanns det inte. Det fanns ingen som framför allt orkade sitta och skriva ner flera miljarder öden, som också var tvunget att matcha varandra.

Händelser skedde av en slump. Varför skulle hon annars ha träffat t.ex. Justin? Det fanns ingen logik i det. Alex var... lite annorlunda men ändå perfekt i mångas ögon eftersom att de inte såg verkligheten. Medan Justin var... uh.

Jag önskar att någon kunde välja mig.

Det var kväll, eller snarare eftermiddag. Alex satt hemma, framför middagsbordet, och åt. Den lilla potatisbiten gled sakta ner i hennes strupe. Det var jobbigt att svälja. Inte blev det lättare av att ha en mamma som stod och glodde på henne. Det slutade såklart med att hon satt och petade i maten. Moderns blick hårdnade.

”Why aren't you eating?”

Alexis ryckte till. Hon hade liksom varit borta i sin egen värld. Hon ryckte på axlarna. Pallar inte, ville hon säga, men hon orkade inte. Komiskt. Jävligt kul faktiskt. Hennes mamma tyckte dock inte att det var kul, men hon fattade ju ingenting. Hon fattade ju aldrig någonting.

Plötsligt slogs det till i bordet. Alex ryckte genast till. Hon tittade upp, lika kvick som hon hade slängt sig tillbaka. Hennes mamma, såklart, stod med handen rullad som en knytnäve och en ilsken blick riktad mot Alex. Fuck, hon var arg. Arg var nog det svagaste ordet man kunde använda. Hon var förbannad - för att inte Alex åt? Det var knäppt... Även om hon ville vara en mamma som brydde sig, skulle hon aldrig bli det. Denna ilskan som nu speglades gick inte att skådespela, alltså måste det vara sanning. Vad hade Alex gjort?

”You arn't fucking good enough for anything. Why arn't you doing as I tell you, slut?” Hon tog några steg fram mot Alex. S-skulle hon slå henne? Flickan backade kvickt med panik i ögonen. S-skulle hennes egen mamma slå henne? Mamman höjde handen, men kom inte längre. Alex visste inte vad som skulle ske. Hennes enda hopp var reflexen som tog henne därifrån. Hon var omtumlad, hade tappat andan. Utan varken syre eller kraft sprang hon till hallen, kastade på sig skor och jacka, och sprang sedan vidare ut i mörkret.

Var skulle hon ta vägen? Det var hon som bestämde. Det var hon som gjorde valet. Uh, för mycket press. Hon orkade inte. Hon orkade inte med detta, inte nu, inte aldrig. Varför kunde hennes mamma inte bara låta henne vara ifred? Det var bättre när hon jobbade över. Då var hon aldrig arg, hon hann inte dricka och hon lät Alex vara ifred.

Hon kunde inte strosa omkring på gatorna hela natten, det skulle ha sett helt absurt ut. Hon gick förbi någon slags fest. Skulle hon lyckas ta sig in, smöra lite för ägaren, och kanske få med sig några spritflaskor ut?

Hon gick inåt. Hon chansade. Det var en ren chansning, hennes val.

Död. Jag väljer död.

Inomhus var det... äckligt. Det luktade rök, både från rökmaskin och vanliga cigaretter. Det luktade även sprit och spya. Alex rös. Var detta en sådan bra idé...?

Huset var stort, det kunde man se både ute och inifrån. Ändå fanns det nästan ingen plats över till lilla Alexis. Hon praktiskt taget knuffades fram och tillbaka, i takt till musiken. Att musik var hög hade Alex inget problem med. Hon kom hit av en anledning. Hon ville slippa sina tankar. När musiken var så hög, hörde hon inte sig själv tänka. Det fanns ingenting som kunde vara mer underbart, just då.

Hittills hade ingen frågat henne varför hon var där, kanske var det ett tecken på att hon skulle stanna.

”Hey, sexy.” Någon la armen kring henne, ropade nästan ut orden som lämnade hans mun. Alex var säkert på att det var en kille, och det var väl lite tur det, hon var inte lesbisk.

Killen i helhet hade hon ingen aning om vad hon skulle tycka om, hon såg honom inte. Dels för ljuset, dels för att han typ stod bakom henne.

Förresten, vad svarade man på ett sådant... tilltal? Alex valde att förbli tyst, kändes liksom rätt så.

”Do you want a drink?” Alex nickade kvickt. Killen gick iväg och var ungefär lika snabbt tillbaka. Gick det verkligen så fort? Kunde det verkligen ta så kort tid? Kanske kändes det så för att det inte hände någonting annat medan han var borta.

”Thanks” sa hon när hon tog emot drinken. Hon började sedan att gå iväg. Varför skulle hon stå kvar liksom? Hon skulle, om hon stannat och väntat på reaktion från killen, bara se ut som osäker, och det var hon inte.

”And where are you going?” Man hörde skrattet i hans röst. Alex log, tog en klunk utav sin dricka, men fortsatte ändå gå. Hon gick in i folkvimlet, visste inte riktigt var hon skulle ta vägen. Någon ropade på henne, eller var det verkligen på henne? Någon hälsade och någon tafsade på henne. Hon brydde sig inte. Varför skulle hon? Hon var ju bara någon, någon som egentligen inte syntes. I mörkret syntes alla, fastän att ingen egentligen syntes alls. I mörkret kunde man göra precis vad man ville utan att slippa bry sig.

Välj mig.

Alex satte sig i soffan, fortsatte att dricka lite. Bredvid henne satt en tjej och en kille, tippade hon på, som var i full gång med hånglande. Alex var inte avundsjuk. Kanske borde hon ha gått därifrån, låtit de vara ifred. Sådant gjorde snälla personer. Alex ville vara snäll, på utsidan. På insidan var hon hemsk. Alex ville vara perfekt, därför ville hon vara snäll. Men nu, här i mörkret, spelade det ingen roll. Hon kunde vara elak, ingen skulle bry sig eftersom att ingen visste vem hon var.

Snurrig var rätta ordet. Hela Alex huvud snurrade. Hon brydde sig inte. Hon drack lite till. Det var egentligen först nu hon upptäckte den, den bleknande synen. Hon satt fortfarande ner, hade gjort det den senaste timmen. I början var det jobbigt, jävligt jobbigt, både på grund av att tankarna kom tillbaka och för att hon såg hur jävla roligt alla andra verkade ha. Därför drack hon lite mer och möttes av en positiv respons. Tankarna försvann. Alex hade inte mycket medvetande kvar. Synen var snurrig och kräkningar forsade fram och tillbaka i hennes hals.

”Come.” Perfekt tajmning för någon att dra upp henne på dansgolvet. Killen som dragit henne till sig dansade någon centimeter framför henne, med blicken på henne. Alla dansade, det märkte hon först nu, nu när hon själv var inne i det. Det kändes som att alla glodde på just henne. Kanske borde hon också dansa!? Alex släppte allt och lät kroppen röra sig i takt med musiken. Hon kände sig så fri. Det var så... härligt och avslappnande.

Någonting bra varar aldrig för länge, i alla fall inte i Alexis värld. Hon kutade ut. Hur hon lyckades springa i det där tillståndet var ett mirakel man inte såg varje dag. Hon behövde spy. Så jävla mycket behövde hon spy. Hon hann typ precis ut, med skrattande rösten i bakhuvudet, som om det fick henne att känna sig bättre. Kanske hörde hon inte, hon visste egentligen inte. Hon orkade inte mer, tappade liksom greppet om jorden. Hon låg på marken, i det gröna, mjuka gräset som kittlades mot hennes kind. I världens minst finaste mjukiskläder och världens mest berusade hjärna låg hon där. Ensam.

Jag säljer mig. Du väljer mig.

”ALEXIS!?”

”ALEXIS? OH, FUCK.”

”Al, what are you doing here?”

”Eh.. Alexis?”

”C-can you here me? … ALEXIS?”

”ALEXIS, PLEASE... PLEASE, TALK TO ME.”

”Alex...”

Hur många val kunde man göra? Fanns det något stopp? Man borde välja allting man gör, tills det att man dör. Står hennes död skriven? Står hennes alla misslyckade punkter skrivna? Det krävdes böcker för dem, för det fanns så många. Alex hade en tendens att alltid välja fel, om det nu fanns någonting rätt och fel. Välja att bli full borde man väl inte, men i Alex situation kanske det var rätt. Hon slapp alla, slapp världen. Hon slapp känna, slapp se. Hon fick för en gång känna sig glad, utan att känna någonting alls. Det var en dröm, en riktigt fin sådan.

Vad vill jag syssla med i framtiden? Jag väljer egentligen nu. Jag väljer allting nu. Egentligen. Eftersom att allting påverkas, väljer jag min framtid idag.

Att man kunde välja så jävla mycket. Varför fanns det inte bara ett rätt och ett fel? Eller fanns det verkligen någonting som var fel?

När man väljer president eller parti, väljer man inte bara sin egen framtid. Man väljer alla andras framtid också. Känn ingen press. Framtiden vilar i dina händer.

Alex största val hade hon ännu inte varit med om, dels för att det fanns som mycket mer att upptäcka. Hon skulle ha mycket att fundera på, som hon inte ens visste fanns.

Välj - killen alla drömmer om, eller din bästa vän.

”Om det är någonting jag har lärt mig i livet, är det att inte ta saker för givet.”

Att ta saker för givet. Vad var det för någonting egentligen? Man tror att man skulle klara provet, utan att ens göra ett försök till att plugga. Du tog saken för givet.

När du tar saker för givet, gör du någonting riktigt dåligt.

Alexis Jones, framför sin spegel, förberedd för match, inte direkt. Inuti mådde hon riktigt ordentligt dåligt den dagen. Hon visste inte varför, eller gjorde hon? Det var konstigt. Hon borde vara glad. Allting med Stephanie var okej. De var vänner, bästa vänner. Alex hade en vän. Någon som brydde sig. Ändå var det inte okej. Hon var inte okej. Det var någonting som fattades.

Spegeln. Det var kanske därför Alex mådde dåligt. Hon såg på sig själv. Fan vad tjock hon var. Kolla bara. Alex klämde på ett jack med den ena handen. Med den andra handen följde hon magens kontur. Naveln. Var inte den ovanligt tjock, och ful? Alla andra hade väl inte så tjocka navlar?

Alex fingrade på fettet över revbenen. Det var just vad det var – fett. Hon var så jävla tjock. Varför åt hon så mycket? Hon tänkte börja äta mindre. Ingen skulle få veta. Hon skulle bara bli finare, några kilo lättare. Kanske kunde hon då bli tillräcklig. Tillräcklig för Stephanie, och för sin mamma.

Alex kanske hade tagit för givet att den där härliga, glada känsla skulle möta upp henne nu när hon hade Stephanie. Alex var besviken. Känslorna fanns inte där. Hon var inte ens sugen på att spela match. Varför? Hon älskade ju fotboll. V-varför inte idag?

Flickan var skärrad, frågade sig själv om det verkligen fanns som mening med livet fortfarande. Fotboll. Vad fan hade hänt? H-hon ville inte spela... Hennes ben. De kändes som spagetti. Benen var sega, trötta liksom. Vad fan hade hänt?

Detta var inte okej. Alex var så besviken. Hon hade tagit benens kapacitets-styrka för givet. Hon var besviken för att... det inte funkade. Det funkade inte idag. Varför skulle allting hända just henne, just nu? Tårar bildade i flickans ögon. Varför gjorde de det? Åh, hon var så barnslig. Hon torkade bort tårarna med sin svarta, långärmade tröjas yttersta del. Anledningen till att tjockare kläder var på väg att börja behövas, det var det vackra, blåsiga vädret. Alex älskade blåst. Men tillbaka till tröjan; ovanför lång-tröjan hängde fotbollströjan. Vitt och blått, färgerna som alltid fick henne taggad. Hon blev inte taggad nu. Vad fan hade hänt? Hon hade tagit känslorna för givet.

Du äcklar mig.

Uh, hon ville inte gå på matchen. Freya, ni vet Alex rival, skulle vara där, det kunde Alex sätta alla sina pengar på. Alexis ville inte träffa Freya. Hon var elak. Hon fick bara Alex att känna sig osäker på sig själv, och det var hon inte, egentligen. I Alex ögon, var hon själv perfekt. Det var så det skulle vara. Den tanken rubbades, gång på gång. Alex visste inte hur många gånger i veckan, hur många gånger om dagen. Det var som ozonlagret, som började få allt fler hål i sig. Hålen blev större, och effekten på det blev allt mer synligt. Alex ville inte att det skulle vara så, men hon fick skylla sig själv. Hon hade tagit sin självsäkerhet för givet.

Att ta saker för givet. Vad var det för någonting egentligen?

Alex hade kanske tagit Stephanie för givet. Kanske var det därför Stephanie uppträtt som hon gjorde, fastän hon kanske inte visste om det.

Att ta saker för givet. Vad var det för någonting egentligen?

Man ville ha det som det alltid hade varit. Livet – skolrutiner, vänskapsrutiner, idrottsrutiner. När man byte skola, påverkas alla dessa punkter. Vänner som du tidigare hade haft, kanske inte finns där längre. Kanske är du ensam. Skolan. Det kanske alls är lika perfekt som din tidigare hade varit, eller som du hade förväntat dig. Förväntningar var lite samma som att ta saker för givet. Man blev sårad, när man såg sanningen. För sanningen, den var hemsk, den var grym, den var sann.

Du tror att du är så perfekt. Ta inte saker för givet. Du glider in här och ta för dig. Du tar saker för givet. Du kommer förlora, för att du tror att du kommer att vinna. Du tar saker för givet.

Alexis var ganska bortskämd egentligen, och hon såg det inte ens. Hon var övergiven och ensam, därför blev det hon mot världen.

Varför var hon bortskämd? Även om hon inte hade det bästa just nu, hade hon en gång haft det. Hon tänkte tänka på andra. Det fanns de som aldrig hade haft det bra. Varför sitter hon då här och gnäller över sitt värdelösa liv? Precis. Hennes liv. Alex tog sig själv i första hand, men det behöver inte vara någonting dåligt. Kanske behövde andra människor också göra det.

Ibland hände det någonting dåligt när man tog saker för givet. Att man andas är givet, det är någonting man inte tänker på. Om vi inte skulle ha andas, kunde man inte leva. En annan del i detta, det var mat. Ibland kunde man inte äta, fastän att man ville. Alex ville äta. Hennes mage sa ja, hennes hjärna sa nej. Den visste varför hon var tvungen att låta bli.

Ibland ville man äta, fast man kunde inte.

Diabetiker. Medan alla tog andra tog mat för givet, behövde de göra så mycket för att ens röra vid maten. Sprutor, blodtryck, insulin. Ingen annan behövde ta sprutorna som ibland sved, som ibland gjorde så ont att man bara ville dö. Ta inte livet för givet, men njut av det du har. Du vet aldrig när du aldrig kommer ha det igen.

Alex förstod inte hur svårt det måste vara, för att i hennes tankar fanns ju bara hon. När de går upp varje morgon, måst de testa sitt blodsocker. De måste komma ihåg hur blodsockret hade legat de senaste dagarna. Kanske borde Alex inte jämra sig så mycket när det gällde maten, när det fanns andra som behövde göra så mycket innan de ens fick tänka tanken om att äta.

För och främst blev man väl besviken, när det inte blev som man hade hoppats. Kanske var det inte en sådan stor grej, kanske påverkade den hela ditt liv, hela din familj. Kanske hade du tagit just din familj för givet, sedan blivit tvungen att ge dig ut helt ensam i vildmarken när de inte ville vara med dig längre. Någonstans har vi för höga krav, kanske borde vi sänka dem. Om någonting bra, oväntat hände blev man ju så glad. Man borde vara mer uppmärksam, på livets fällor, och på livets paradis.

Alex satt på bänken. Det gick fan inte idag. Hon hade till och med sina vanliga kläder på. Innan hade hon varit orolig, rädd för att tränaren skulle skälla på henne. Ja, man skulle träna, spela, whatever, även de jobbigaste dagarna. Det var motgångar det var så viktig att ta sig igenom, för att lyckas. Tränaren hade inte blivit arg. Han... förstod!? Alex var lättad. Någon som förstod. Alex var nästan rädd. Hon hade glömt känslan, en känsla hon inte känt på länge och därför inte tagit den för givet. I dag var det inte hennes dag.

Varför tog man saker för givet? Det var så idiotiskt, egentligen. Det var väl mycket roligare att upptäcka att man var bra på någonting som man innan inte hade alls så stora förväntningar på.

Alex fick senare se prov på ännu en sak hon inte tagit för givet, tog var denna ”saken” inte en särskilt positiv. Varför i hela friden – inte alls förvirrad, nej – var Justin här igen? Hade han inget liv? Var han tvungen att följa Alex spår?

Han såg henne. Hennes försök till att gömma sig i bakom luvan i hoodtröjan hade inte funkat. Bara han inte ropade på henne. Bara han inte ropade på henne.

”Alexis!” Hennes fingrar, som tidigare hållit i tummarna, lösgjordes. Fuck.

Hon gjorde inget försök till att svara. Varför skulle hon?

1. Hon kände honom inte.

2. Hon gillade honom inte!

”Are you hurt?” Han lät uppriktigt orolig. V A R F Ö R? Varför brydde han sig så jävla mycket?

Alex skakade på huvudet utan att rikta blicken ifrån matchen. Justin rörde på sig, det kunde Alex både höra och se i ögonvrån. Han... Han satte sig bredvid henne. Han gjorde vadå? Alex ryckte till, flyttade sig automatiskt åt andra hållet, bort ifrån honom.

”What are you doing?” frågade hon, förvirrande. Hon tittade på honom med samma känsla i ögonen som känslan i kroppen. Justin satt nära, för närma. Han tittade på henne. Hans ögon gjorde hennes ögon milda. Alexis ville inte ha det så. Hon ville ha kontroll. Han höjde handen försiktigt, smekte långsamt hennes kind. Alex rös av hans beröring. Matchen, den spelade plötsligt inte någon roll. Resultatet, som egentligen var så otroligt viktig för fortsatt spel, den var oviktigt. Justin tittade på Alexis, som att hon vore den sista människan för jorden. Justin tittade på henne med sina fina ögon.

Alex ryckte till, liksom vaknade till liv. Hon flyttade sig förvirrat bakåt, undrade vad som hade hänt och vad som höll på att hända om hon inte skulle ha reagerat. Hon ville le. På riktigt. Hon vill le för att hon var glad. Men det gick ju inte. Detta var verkligheten. I verkligheten kunde man inte vara någonting man inte förväntade sig att vara, för att då skulle allting bli upp och ner.

”I'm not hurt I'm just...” Vad var hon egentligen? Kanske var hon skadad, på insidan. Kanske var hon operfekt, och att det var det som var problemet.

Det blev tyst, i alla fall där det spelade någon roll. Runt omkring levde världen vidare. Men här, här stod det still. Justin kanske förväntade sig någonting mer från Alexis, men då fick han bli besviken. Aldrig ta saker, ord, för givet.

Vad skulle hon säga egentligen? Hon visste ju knappt själv vad som hänt, varför hon inte var som hon brukade vara. Justin tittade på henne, Alex kunde känna det i hela kroppen. Hans blick letade sig under hennes skin. Kanske sökte han efter svar. Han skulle behöva söka länge. Ingen hade tidigare fått svar, alla ställde bara fler frågor.

Det är ingen som bryr sig om dig. Du äcklar mig, du är ful och tjock. Du är riktigt dåligt med allting som har med allting att göra. Du suger, rent ut sagt. Det finns ingen annan du kan skylla på. Det är ditt fel.

Matchen led mot sitt slut, såg det ut som. Alex visste inte. Hon var rubbad, hennes värld var omskakad. Hon försökte finna balans. Att leva var som att cykla, man måste finna balans för att kunna fortsätta framåt. Det var Justin som hade petat på den sköra lilla tråden kallad Alexis balans. Det funkade inte så. Man kunde inte peta på den, för då gick den sönder. Alex, hon... Hon blev någon annan, inte sig själv. Kanske blev som sitt inre, den krossade lilla flickan. För hon kände plötsligt en stor lust att gråta. Varför? Det skulle väl bli kul för Freya, att skratta åt den gråtande Alexis. Hon var förstörd. Det fanns ingenting som kunde hjälpa det. Det fanns ingen- Vänta nu. V-vad gjorde han? Ett par armar omslingrades runt Alex kropp. Hon stelnade till, vände lika stel huvudet mot pojkens håll. Han... Han kramade henne. Han... Han brydde sig!?

Antingen var det så här: Du får inte mer än vad du förtjänar, men du förtjänar mer än vad du får.

Eller så var det tvärtom: Du får mer än vad du förtjänar, men du förtjänar inte det du får.

Det kunde liksom aldrig vara lagom. Det var därför uttrycket fanns. Man skulle alltid ta människor, saker och livet för givet. Man såg inte verkligheten från dess perspektiv. Man såg bara det sanna livet, om man stod bredvid och tittade på.

Förvånad var ett för svagt ord. Justin var överrumplad. Alexis Jones. Justin visste knappt vad han skulle säga. När han såg henne för första gången kändes det som att hon slet ut hans förmåga att tala. Ja, det lät töntigt. Ja, det var oroväckande. Varför? Justin var inte tillbakadragen. Han kunde ju inte visa sig svag. Inte framför Stephanie. Inte framför någon. Han kunde ju inte vara operfekt.

Justin visste knappt var han skulle säga, om Alexis Jones. Stephanie hade frågat om vad han tyckte om hennes vän efteråt, Justin hade haft svårt redan då med att formulera ordet. Trevlig, hade lämnat hans läppar. Vad skulle han säga? Helt ärligt förstod han sig inte på henne. Hon var så otroligt olik han själv. Helt ärlig gjorde det honom bara ännu mer intresserad av henne.

Ett minne. Det var från gårdagen. Han hade fortfarande ont i kinden, men det spelade ingen roll. Han log ändå när han tänkte på det. Hon hade slagit till honom. Justin hade aldrig blivit slagen. Han var så beskyddad av både säkerhetsvakter och av sin kära mamma. Justin hade aldrig blivit slagen. Kanske var det det som fick honom att le. Under den senaste tiden hade det plötsligt blivit så otroligt roligt att göra det man inte fick göra, röra det förbjudna liksom. Alexis var förbjuden, för Justin hade ju redan en tjej. Saker som aldrig tidigare hade hänt, var på sätt och vis förbjudna. Att någon skulle slå till honom, det var förbjudet. Om Alexis visade att hon gjorde någonting förbjudet, ville inte Justin vara sämre.

Omvärlden såg bara det ytliga. Justin var perfekt i deras ögon. Justin ville vara perfekt, i deras ögon. Här i verkligheten, när man faktiskt möttes på riktigt, var allting så mycket annorlunda. Alla trodde att han skulle le, vara snäll, vara trevlig. Därför hade det förbjudna blivit så frestande.

Justins kärleksaffärer... Hur skulle de rubrikerna se ut? Scooter, hans manager skulle bli tokig. Patricia, hans mamma, uh, hon skulle vi inte ens prata om. Det fick Justin att le. Att inte vara perfekt. Att inte behöva vara perfekt. Det fick Justin att le.

Justin hade förstått det nu, samtalet två veckor efter att hans förhållande med Stephanie hade tagit fart. Han visste vem som hade ringt. Han visste vem som hade skällt ut honom. Tänk, då tyckte han faktiskt om att Stephanie fnittrade åt allting han sa. Tänk, då kunde han titta på henne utan att tänka på Alexis.

”Hello?” hade han svarat samtidigt som han hade inväntat reaktion. Hans pipiga röst levde inte upp till hans starka namn.

”What the fuck is your problem?” Justin hade ryckte till.

Ursäkta? ville han säga. Istället lämnade den mest töntiga frågan i världshistorien hans mun.

”Who is it?”

”You don't even care, don't you?” Han hade snabbt fått svar, förstod dock inte mycket utav det. Ett skratt hade lämnat den då yrvakna pojkens mun. Detta var ju spännande...?

”What?” Orden hade lämnat hans mun tillsammans med ett skratt.

”This is so big for Stephanie.” Justin hade ryckte till, nästan spottat ut mjölken som han hade försökt att få in i magen ifrån mjölkpaketet. Han skrattade inte längre, för att det var inte roligt längre.

”Stephanie? Who the hell is this?” Han hade behövt få veta. Vem fan visste om honom och Stephanie? Var det hon som hade skvallar? Åh, han skulle- Nej, förresten, han skulle ingenting göra. Hon var ju hans... flickvän. Ja, jippi, eller nått.

”You don't have the right to take her heart. Leave her alone! This is my last warning.”

Det var Alexis som hade ringt. Hon hade bara slängt på luren i hans öra. Det var Alexis som hade skällt ut honom. Det gjorde honom bara mer desperat att finna henne. Hon ville ha Stephanie för sig själv, det hade han förstått nu. Justin brukade ligga och tänka på det på nätterna. Han kunde ändå inte sova. Det var så länge sedan han sist kunde sova en hel natt. Samtalet hade då setts som värst paniken. Fan. Någon visste. Någon visste om honom och Stephanie. Tänk om den personen berättade, för världen, för Justins överbeskyddande mamma. Fan.

Egentligen spelade det ingen roll. Justin brydde sig inte. Med Alexis läppar mot hans, så brydde han sig inte.

Det var nog en av de bästa sakerna som någonsin hänt honom, när han kysste henne Han fick röra vid henne, han fick se in i hennes mörkbruna, chokladformade ögon. Han dog av hennes skratt. Han log av hennes rörelser. Fan. Hon var så snygg. Fan. Hon var så lätt att förstå sig på. I mörkret, när ingen annan såg. I mörkret, där ingen såg honom. Hon visste inte vem han var, och han tänkte inte berätta. Han behövde henne, som man behövde luft. Hon fick honom lugn. Om hon vetat vem han var, skulle det ha blivit så annorlunda. Justin ville inte ens tänka på det – sanningen. Sanningen var viktig i ett förhållande, det visste han. Hur många gånger hade inte hans mamma tjatat om det? Men detta var ingen förhållande. Det var en fucking lek. Han tänkte vinna. Han tänkte inte vara den fega, den som lyssnade på sin mamma och aldrig gjorde förbjudna saker.

Justin visste inte varför han hade gjort det. Han hade bara tänkt att ta en promenad. Det var inte meningen att han skulle stöta på fotbollsplanen, och se den perfekta Alex och hennes perfekta bollsinne. Det var inte meningen att han skulle lära sig saker om henne. Justin tänkte på Stephanie, hur hon skulle reagera om hon någonsin fick veta. Hon skulle gråta, trodde han. Han skulle gråta. Han var ingen perfekt pojkvän. Han hade varit otrogen mot någon, en tjej som öppnat sitt hjärta för honom. Hon skulle tro att han var en idiot som bara var ute efter att få ligg. Justin var inte sådan. Justin var perfekt. Om kyssen skulle Stephanie inget få veta.

”I don't like you and I not going to be nice to you, so you don't have to be nice to me either.” Han mindes orden. Han mindes hur nära hon hade stått. Hennes underbara doft, även fast hon hade svettats i fotbollströjan. Han mindes hennes blick...

Justin brukade inte minnas saker. Det slutade ofta med att Scooter ringde och växte honom på morgonen, skällde på honom för att han hade missat ännu ett träningspass. Sömnen ville aldrig komma när man ville sova. Kanske kunde man koppla det med minnet. Trots Justin minimala kunskaper inom naturvetenskap, förstod han att han sov på tok för lite. Han behövde någonting som fick honom lugn, som fick honom att slappna av. Timmarna efter att han kysst Alexis hade han sovit som en stock, med kärleks underbara känsla i magen. Snart. Snart fick han träffa henne igen.

Han mindes hennes blick. Om blickar kunde döda. Ögonen, de var svarta. Justin, han ville bara försvinna. Varför hade han ens gått dit? Varför var han så envist tvungen att se henne igen?

Hon hade varit så söt. Hennes smala, korta ben flög över fotbollsplanen. Hennes leende... Justins mage vibrerade. Var det möjligt att gilla någon, som man inte ens kände?

Justin mindes en sak till. Killen. Som stod bakom. Vad fan gjorde han där? Vad fan tittade han på Alexis så där för? Justins Alexis. Justin var inte den svartsjuka typen. Det spelade ingen roll att Alexis inte visste det, hon var ändå Justins. Om Justin ville ha någonting, köpte han det. Om Justin ville ha någonting, tog han det. Varför? För att han kunde.

Usch. Han lät så hemsk. Han lät så kaxig. Det var oroväckande. Om hans mamma var här nu, hade hon skällt ut honom, genom att bara ha sett honom. Hon såg hans tankar. Kunde alla göra det?

För att inte låta kändisskapet gå ut över huvudet, behövde man vara noga med att ha ”rätt” sorts människor runt sig, brukade hans mamma säga. Justin brukade lyssna, till allting hon sa. Nu, spelade det ingen roll. Att omge sig med rätt personen hade ingen betydelse, om ingen av dem var Alexis. Hon gjorde honom kaxig, för att han skulle bara ha henne. Han var 18 år. Han var en fucking perfekt 18 åring. Hur länge skulle det hålla?

Tänk, han mindes första gången han träffade Alexis. Det första hon gjorde innan han fick se hennes vackra ögon, var att skälla ut en kille, mitt framför ögonen på honom. Justin var fast. Redan då var han fast. Han skulle bara ha henne. Stephanie, stackarn, hon stod där. Hon betydde ingenting. Inte längre. Hon var fin. Hon var riktig, riktigt fin. Men den stackaren betydde ingenting. Bredvid Alexis, var hon... söt. Söt, hon som tidigare sett ut som en modell i Justins ögon. Bredvid Alexis kunde vem som helst se ut som ett litet översminkat barn. Flickan i det svarta, långa håret var naturligt vacker.

Det första hon gjorde var att titta på Justin, med en skeptisk blick. Det gjorde Justin ännu mer intresserad av henne. Hans ögon lyste, han visste det. De brukade göra det, när han såg någonting han annorlunda, någonting han blev intresserad av.

Stephanie hade fått dra ur orden hos henne. Stephanie hade tvingat fram hennes falska leende. Justins mage pirrade. Alexis Jones. Justin Biebers charm och smickrande ord hade inte fått henne på fall. Alexis Jones. Hennes skulle han inte glömma i första taget.

Stephanies namn lös upp skärmen på Justins nya mobil. Justin låg och tittade på den utan att göra en insats till att greppa tag om den. Han orkade inte prata med henne, inte just nu. Det var elakt, han visste det. Han ville inte vara elak. Han skulle skicka ett sms senare, säga att han hade sovit när hon försökte få tag på honom.

Mobilen slutade att ringa. Skärmen slocknade. Det kom ingenting mer. Hon försökte inte igen. Var hon ledsen? Var hon olycklig för att hon hade en sådan vidrig pojkvän? Justin ville inte att hon skulle vara ledsen, men hon hade all rätt att vara arg på honom. Han var en idiot, som inte njöt av tiden med en sådan underbar person som henne. Justin var en idiot, som drömde sig bort till en annan tjej när han gick hand i hand med Stephanie.

Stephanie var snygg. Hur många killar skulle inte tråna efter henne om hon klädde tidningsomslagen tillsammans med Justin? Justin var inte svartsjuk, borde han bli det? Han tänkte. En annan kille bredvid Stephanie, en annan kille som kysste hennes solbruna hy. Justin var inte den svartsjuka typen. En perfekt pojkvän var inte svartsjuk.

Stephanies blyghet var charmerande. Justin log när han tänkte på den. Hennes kurvor var otroligt fina. Han log ännu mer när han tänkte på hennes kropp, som han fått se redan första gången de möttes på stranden.

Dock fanns det ett dock, det brukade göra det. Stephanie ingenting i jämförelse med Alexis. Fan att de skulle vara bästa kompisar. Fan att Stephanie skulle visa sin kompis. Fan att allting blev så komplicerat.

Hon hade nekat hans kyss. Förbjudet. Justins leende växte. Det var hans tur att ta nästa steg. Det var hans tur att röra på fötterna. Vart skulle han gå? Åt vilket håll? Steg han åt höger, kunde han vara ett steg närmare. Han kunde också vara ett steg längre ifrån rätt. Var det värt att ta risken, för att få känna Alexis läppar mot sina?

Justin blundade. Han var trött. Han ville sova. Med Alexis i sina tankar kunde han sova. Med Alexis ekande hand som smällde till hans kind kunde han inte sova. Hon var så... cool. Så lätt, så svår. Så snäll, så stygg. Obeskrivlig att förklara och att förstå sig på, det var nog den bästa beskrivningen. Justin slappnade av. Snart så. Snart var han inne i drömmarnas värld.

Ja.

Varför blev man sur egentligen? Det var ju så onödigt. Hela dagen förstördes på grund utav det, en dum känsla. Surhet var bara en dum känsla.

Kanske blev man sur för att ville ha rätt. Kanske blev Alexis sur för att hon ville ha rätt(någon större vinnarskalle fick man leta efter). Kanske var man tvungen att ha rätt, för att inte bli sur. Om man inte hade rätt blev man inte bara besviken – utan också sur.

Det hade gått åtta dagar, åtta fucking dagar. En vanlig människa skulle ha glömt det för länge sedan – en sådan människa som inte var långsynt. Alex var långsynt. Alex hade inte glömt. Hon var sur, fortfarande sur.

Att bli sur över en sådan liten sak kunde ibland ses som... knäppt. För Alex var det inte knäppt. Varför? Varför tänkte hon så olik alla andra? Att vara sur för att man förlorat en fotbollsmatch, det var fan inte en liten sak. Det betydde fan mest för Alexis. Vad skulle hon annars bry sig om? Skolan? Skulle inte tro det.

Så, vad skulle hon göra nu då? Spela fotboll, det var ju det enda som fanns i hennes tankar. Det var det enda viktiga som fanns i hennes tankar. Vem fan orkade bry sig om Stephanie. Alex tänkte inte springa efter henne som en kyckling, en feg, jävla kyckling. Alex sjönk inte så lågt. Om Steff ville lämna henne, fine, men hon kunde inte räkna med att Alexis skulle finnas där för henne när hon så behövde Alex. Hon skulle fan få plågas, så som Alexis hade plågats. Det enda Steff brydde sig om var hennes jävla pojkvän. Hon visste inte ens hälften av känslorna som bubbla i Alex när hon blev så sårad. Stephanie skulle inte få veta heller. Alex hade raderat Steff. Hon var borta från Alex liv. Det fanns ingenting hon kunde göra åt det. Dörren till Alex, den var stängd.

Jag. Det fanns bara jag. Om det vore så lätt, skulle det ha varit så svårt. Jag. Bara jag.

Fotbollsplanen var det, ja. Bollen under armen, förväntande tankar- Alla visste vid detta laget. På tal om laget, ett annat sorts lag, så var det faktiskt ganska skönt att slippa dem. Alex gillade inte att vara ensam, nej, men hon föredrog hellre att vara ensam än att tvingas umgås med ljugande fjortisar som bara gjorde sig själva till åtlöje.

Tyvärr var det dag. Tyvärr var inte planen tom. Alex suckade. Hon hade förväntat sig någonting annat, osmart nog. Hon hatade att förvänta sig saker, se fram emot dem, och sedan blev det inte alls som man hade tänkt sig. Då var det bättre att inte hoppas. Man kunde kämpa och försöka lyckas, ja, Alex gjorde alltid sitt bästa, men det var bättre att ta framgångarna som en överraskning. Alex brukade ta det som en överraskning. Allting blev så mycket roligare om man såg det på det viset.

”Ey, Alex.” Flickan ryckte till. Hon hade inte varit beredd på att någon skulle ropa hennes namn. För visst var det henne personen ropade på?

Först tänkte hon vända sig om, ropa tillbaka, som man brukade göra när någon ville någonting. Sedan ångrade hon sig, började tänka. Hon började att tänka lite för mycket. Tänk om det inte var henne personen pratade med.

Hon behövde inte vara ”orolig” över att ha fel. Snygga, muskulösa killar stod en bit bort och tittade på henne. De där kände Alex igen.

”Hi, gorgeous!” Liam kramade henne. Alex log tillbaka, slängde armen runt honom. Hon var inte på kram-humör. Hon var här för att spela fotboll.

”So, wanna show your skills?” Liam flinade, nickade mot fotbollen. Alex skrattade smått. Hade hon inte visat sina kunskaper tillräckligt? Hon behövde ju bara visa sig för att folk skulle bli imponerade. Oh, den gamla Alex var tillbaka.

”Bring it on!”

Det var roligt. Det var så himla roligt. Alex hade nästan glömt hur det var att känna sig... levande. Hon hade glömt hur det var att få känna att någon såg henne. The boy... Visst, hon ”hade” honom, vem han nu var, men samtidigt kunde hon inte räkna med honom. Vem visste om han skulle svika henne. Tekniskt sett hade hon redan svikit honom, då hon inte gått till fotbollsplanen, på natten, efter den natten då de kysstes. De hade skilts åt nästan direkt efter. Det var så länge sedan, men ändå var det bara några dagar. Dagar... Vem visste, snart var allting kanske bara ett minne blott.

Alex var rädd, rädd att det skulle hända. Hon var väl rädd? Hon visste knappt själv. Hon? Rädd? Sedan när erkände hon sådant? Vad har hänt? Vad hade förändrats? Vad hade- Fuck, bollen rakt i magen. Så gick det när man var ouppmärksam. Hon for rakt i backen. Åh, kunde det inte bli lite mer pinsamt? Nu skulle säkert killarna tycka att hon var ett stort skämt. En sådan som inte klarade någonting. Fan.

Killarna skrattade. Jävla killar. Alex tänkte aldrig-

”Are you okey?” Varför var någon alltid tvungen att avbryta henne? Fan vad sur man blev. Alex tittade upp, mötte två bruna ögon. De liknade killens, men ögonen tillhörde Liam. Stryk det där med att hon blev sur. Alex nickade, tog tacksamt emot hans hand som drog henne uppåt. Hon skrattade. Fan vad töntig hon var.

De spelade lite till, sedan drog killarna hem, utan Liam, förstås. Liam och Alex skulle börja gå hemåt, men ingen av dem orkade. Fotbollsmatchen hade tagit mer kraft än väntat. Liam satt vid Alex sida och berättade random utdrag ur sitt liv. Alex skrattade. Alex log. Alex var glad.

Liam var inte svår att prata med. Han var rolig, och han förstod vad som var roligt. Det fanns ingenting mer irriterande än personer som inte skrattade åt Alex skämt, tyckte hon.

Alex och Liam hade mycket gemensamt. De älskade fotboll båda två. De tål verkligen inte Mr. Stone, deras religion-lärare. Ingen av de hade syskon och ingen av de hade kvar sin pappa.

”I remember when I and my dad flew .” Alex gav Liam en uppmuntrande blick.

”You don't have to talk about your dad if you don't what.” Alex visste hur svårt det var. Hon upplevde ju det själv, varje dag. Hon tänkte hålla det inom sig. Liam fick gärna berätta om sitt liv. Alex tänkte lyssna. Alex tänkte peppa honom. Men hon tänkte inte berätta om sin så kallade pappa.

Liam log tacksamt tillbaka.

”It's okey. The story is fun actually.” Han log vidare och gav Alex en snabb blick innan han fortsatte att titta prata.

”You know Blanka Vlasic?” Alex nickade. Höjdhoppare. Hon var riktigt duktig. Alex skulle aldrig våga att hoppa så jävla högt. Själv klarade hon knappt en meter.

”My dad loved her.” Alex log. Liam tittade ner i marken. Grät han? Nej, såklart att han inte gjorde. Vad fan tänkte hon?

Alex sträckte sig efter Liams han. När hon mötte den kramade hon den hårt. Hon förstod.

”We flew with her, me and my dad... He didn't stop talk about that for weeks.” Liam tittade upp. Visst var det ett leende som lekte i hans mungipa!? Alex skrattade. Liam kramade Alex hand tillbaka. Leendet låg kvar på hennes läppar. Det var inte ofta det gjorde det. Det var inte ofta hon skrattade, på riktigt. Hon märkte att Liam tittade på henne. Just då orkade hon inte bry sig.

Hon tittade sig om innan hon gick över vägen. Höger, vänster, höger. En bil körde förbi. Alex tittade efter den. Allting som tidigare hade varit så tyst och ensamt, blev plötsligt tvärtom.

”What is it?” frågade Liam mjukt och tittade åt det håll Alex tittade. Wow, han märkte mer än vad hon gjorde. Reaktionen berodde nog på att det var han som stod där. Justin stod en bit bort, lutad mot trädet. Typiskt nog skulle Alexis åt just det hållet. Visste han det? Han tittade på henne. Eller gjorde han det? Uh, hon rös över hela kroppen. Hans blick på henne. Det var hans blick, hans äckliga, oläsliga blick.

Om Justin var här, borde det betyda att Stephanie också var här. Varför skulle han gå hit ensam liksom?

Alex skakade på huvudet när hon kom på att hon inte hade svarat på Liams fråga. Det var ingenting. Justin var ingenting för Alexis.

”Come.” Hon nuddade Liams arm när hon vred på sig och började gå över gatan. Liam följde henne. Han följde henne till och med när de vände mot Justins håll. Alex tittade upp på Liam, log. Han log tillbaka. Någonting i hans blick sa... Ah, Alex hann inte se det. Det var någonting annorlunda i Liams blick. Hade han tittat så här på henne hela dagen? Om ja, varför?

Jag inbillar mig bara, för ingen ser mig. Ingen ser mina rop, rop på hjälp. Ingen ser mina tankar, mitt riktiga jag. Ingen ser mig.

”Alexis.” Såklart. Varför skulle han inte säga någonting till henne? Alex tittade ner i marken, låtsades att hon inte hörde. Dock var det någon annan som hade hört. Dock var det här andra precis vid hennes sida. Liam knuffade henne lätt, inte hårt, lagom liksom.

Alex tittade upp på Liam. Hon hann inte säga att hon inte orkade prata med honom, förrän Liam hade öppnat munnen.

”He's talkning to you.” Alex nickade, utifrån, suckade inombords.

Alex vred sig åt andra hållet och stannade samtidigt upp. Hon stod så långa ifrån Justin, säkert 5 meter. Men samtidigt var han så himla nära. Han tittade på henne, liksom borrade sig in i henne. Hon hatade verkligen honom.

Det blev tyst, så där obehagligt tyst. Alex suckade. Hon hatade tystnaden, hatade att ingenting hände. Om inte Justin öppnade munnen fick väl hon göra det.

”Where is Stephanie?” frågade hon ointresserad.

Justin gav henne en lång blick innan han svarade. Svarade gjorde han genom att le. Le? Jaha. Var det någonting mer han vill eller? Eller förresten, var det någonting han vill över huvud taget?

”You was good.” Alex höjde ögonbrynet. Eh, va? Vad kom det där ifrån?

”Eh?”

”I mean, you're good at succer.” Justin fortsatte utan att hon behövde säga någonting mer. Alex var fundersam. Vart ville Justin komma?

Alex slängde en blick åt Liam, hon blev liksom bara tvungen att se hans reaktion. Han såg mest förvånad ut. För typ första gången på hela dagen tittade han på någon annan än Alex – Justin. Var Liam förvånad över att Alex faktiskt hade en kompis, som INTE var hennes kompis, som inte hette Stephanie? Var han förvånad över att hon verkade känna Justin Bieber? Alex var lika förvånad själv. Varför hälsade han ens på henne?

Alex tog några steg framåt, så att hon bar stod någon meter ifrån Justin. Han behövde få veta, tyckte hon.

”I don't like you and I not going to be nice to you, so you don't have to be nice to me either.”

Det verkade inte som Justin tyckte att deras lilla samtal skulle sluta där. Han tittade på henne, först förvånat. Trodde han inte att hon skulle säga emot? Trodde hon att han någonsin skulle vara hennes kompis bara för att han var känd, och för att han var tillsammans med Alex förra vän? Precis, förra. Han kunde sluta att låtsas nu. Han kunde låta Alex vara ifred.

”No” sa Justin plötsligt. Alex höjde ögonbrynet mot honom och la armarna över bröstkorgen. Nähä!?

Justin tog tag i hennes huvud och tvingade hennes obekväma och eftertänksamma ögon att titta in hans. Alex fattade precis vad han skulle göra när han närmare sig hennes läppar. Utan att tänka på att hon faktiskt kände igen de där ögonen så förbannat mycket, höjde hon handen och slog till honom på käften.

”Aosch.” Justin släppte henne och tog sig för den slagna kinden som snabbt blivit röd. Alex vände sig som, i ett jävla tempo.

”Come.” Hon tog tag i Liams arm. Han stod närmare än förut. Var han på väg att ”rädda” henne? Det var väl... snällt, men hon klarade det bra själv.

Att välja att säga att man blev sur i detta läget, passade alldeles utmärkt. Vad fan höll han på med? Han behövde finna någonting som kallade en hjärna. Eller kanske behövde han finna ett äkta liv. Han levde i ett falsk liv. Han levde i plast, en plast värld. Alexis värld var hård, blodig och obekväm. Justin passade inte in här. Han försökte göra någonting. Han försökte trycka in sin äckliga plast i hennes skin. Ville han skapa blodigt? Vill han väcka Alex mindre trevliga sida till liv? Vad fan ville han? När han försökte ta sig in, då blev man sur. Han borde veta sin plats. Alex skulle fan inte behöva visa den. Fan vad sur man blev.

Jag kommer ihåg när du var så sur. Du tittade på mig, som om jag vore dum i huvudet. Jag förstod inte. Ja, du hade rätt, jag var trög. Så klart att jag måste veta vad jag gjort för fel. Såklart att jag borde förstå att allting jag gjorde var fel. Du var så sur och jag var så liten. Jag var bara en docka i ditt spel.

R A N D O M   T A N K A R - K A P I T E L

Musik: http://www.youtube.com/watch?v=c9kv3JK7TjY&ob=av3n

Svarta ögon, mörka leenden. Under ytan var allting falskt. Det spelade ingen roll vad du gjorde eller var du gick. Det spelade ingen roll. Svarta ögon, mörka leenden. Du skrapade lite på toppen och fann sedan sanningen.

Korridoren var stor, så in i helvetes stor. Eleverna var större. Eleverna var läskiga. De flinade. De skrattade, med varandra, åt dig.

Varje gång man gick i korridoren, var det som första gången. Det var lika hemskt, lika fasansfullt. Det var lika förfärligt, det var lika skräckinjagande. Det var som att första gången spelades upp, om och om igen. Även om första gången var över nu, fanns den kvar, i ditt minne. Även om första gången var över, fanns den kvar, varje gång.

En full korridor. Människor åt alla håll du tittade. Du gillade inte människor, inte nu. Innan gillade du människor, innan när de inte skrattade åt dig. Innan gillade du människor, det som att döden flåsade dig i nacken när du var ensam.

Du gillade inte människor. Du ville vara ifred. Du ville vara fri ifrån dina tankar. Du önskade, när du var ensam. Du hoppades, när du var ensam. Du ville ifrån dina tankar. Döden.

När du tänkte på livet, såg du ingenting bra. Dina minnen täcktes av din pappa. Dina tankar täcktes av klagomål. Du klagade mot målet. Klagade innefattade alla fel du hade. Målet, det var du.

När du tänkte på döden, såg du ingenting dåligt. Var fanns det mer att säga? Du var sann mot dig själv. Döden... Borde du chansa? Man måste våga förlora för att vinna, men fanns det verkligen någonting att vinna, när man inte fanns?

Hur skulle man bete sig i sådana situationer? Klumpar i halsen, de försvann aldrig. Klumpar i magen, de försvann aldrig. Du mindes det så väl. Det som hände igår, händer i dag – i ditt huvud. Det som händer i morgon, händer varje dag – i ditt huvud. Minnen. Du försökte kasta dig undan. Du försökte få de äckliga känslorna att lämna dig. Gråta, skrika, springa - ingenting hjälpte.

Du tittade framåt, men såg bakåt. Du mötte dina minnen. Ibland var det svårt. Svårt. Svårt att följa sitt hjärta. Svårt att släppa det som hade hänt. Svårt att leva. Var sann mot dig själv. Du tittade framåt, men såg bakåt. Vem försökte du lura? Det var alltid svårt. Det var alltid omöjligt. Var sann mot dig själv.

Varför släppte du det inte? Lät det flyga iväg med vinden. Lät det dras undan med sanden och vattnet. Lät fåglarna som flög söderut under vintermånaderna ta det med sig. Varför hade du fortsatt att kämpa? Varför gav du inte upp?

Det var en del av dig. Allting var en del av dig. Du ville inte släppa dig själv. Var sann mot dig själv. Du ville inte släppa dig själv, inte innerst inne.

Var sann mot dig själv. Du gav inte upp när din kärlek försvann, inte på riktigt. Du ville kämpa. Du ville höra ditt hjärta slå. Leva. Du ville leva ditt liv. Du skulle leva ditt liv.

Att leva var fantastiskt. Du visste det. Du kom ihåg. Du kom ihåg dina minnen. Skratta, le, springa, andas, trivas, vara glad, vara perfekt, vara bäst. Du kom ihåg.

Du gav inte upp när din kärlek försvann. Kärlek som aldrig besvarades. Följ med mig. Första gången som du log. Första gången du blev lurad. Du hade snubblat. Du hade fallit. Du hade blivit förnedrad. Du.

Kärlek som aldrig besvarades. Du mindes hur du hade lidit. Plågan, den släppte aldrig. Varje dag, varje sekund. Om du var på fotbollsplanen, tänkte på alla steg, slapp du den. Det var den enda gången. Din pappa. Vid fotbollsplanen. Nej. Plågan. Du mindes hur du hade lidit. Du mindes hur mycket du hade lidit, trots att tiden hade gått.

Du sa till dig själv: Aldrig mer.

Du tittade dig själv i spegeln, sa till dig själv: Aldrig mer.

Aldrig mer leva i plåga. Var sann mot dig själv. Alltid leva i plåga? Du tänkte dölja den. Du tänkte gömma den. Du tänkte gömma den i en låda, eller i ett skåp. Nu. Nu eller aldrig. Aldrig mer leva i plåga. Ingen skulle få hitta den. Du skulle få slippa den. Aldrig mer leva i det förflutna. Aldrig mer leva i plåga.

Allting hade varit på låtsas. Du flög på moln. Du siktade mot stjärnorna. Vem försökte du lura? Du skulle aldrig nå dit. Vem försökte du lura? Du skulle inte klara det, för att du var för svag.

Varför hade du inte släppt? Lät det flyga iväg med vinden. Varför hade du fortsatt att kämpa? Varför?

Du visste ingenting. Du visste inte var som dolde sig, där undan lögnerna, där i den verkliga världen. När du skrapade bort ytan, du visste inte vad som låg gömt där under. Du var svävande. Du landade. Du kom aldrig tillbaka. Du var värd så mycket mer.

Aldrig mer leva i plåga. Det hade du ju sagt till dig själv. Du ville inte leva i plåga. Du ville inte må dåligt. Du ville inte var gömd. Du ville kunna synas. Synas, glänsa och bara vara bäst. Du ville synas. Synas gjorde du bäst på fotbollsplanen. Där fanns det ingen om kunde stå emot dina attacker. Där fanns det ingen som kunde springa lika snabbt som dig. Men där fanns han. Vid linjen, precis utanför själva planen, stod han. Han var död, du visste det, ändå stod han där. Han flinade äckligt åt dig, drog till sig din uppmärksamhet. Plåga. Aldrig mer leva i plåga. Hur fan skulle det gå?

Utan honom kunde du ej andas. Han var din luft, ditt syre. Han var din vän, din bästa vän. Han var ditt allt, även om du inte hade sett det. Sedan blev det för sent.

Du var där igen. Du mindes hur mycket du hade lidit. Du såg spåren. Var du än var såg du spåren. Hjärtat slog. Inte nu igen. Andra gången du log. Andra gången du blev lurad. Du var starkare än så här. Du var värd så mycket mer.

Fel. Du hade inte blivit lurad. Fel. Du led inte. Inte ännu. Borde du chansa? Du vann alltid. Vill du förlora, igen? Du vann alltid. Du vann alltid.

Du hade blivit funnen. Du hade blivit upptäckt. Var det inte värt det då? Du måste våga förlora för att vinna. Var det inte så ledare sa? Du var din egen ledare.

Dina minnen höll dig vid liv. Dina minnen höll dig uppe varje dag. Minnen var det bästa man kunde ha, om man inte hette Alexis Jones. Minnen. Varje gång hon tittade framåt, såg hon bakåt. Varje gång hon försökte göra rätt, blev det fel. Hon behövde hjälp. Hon behövde släppa sina minnen, låta dagarna gå, och skaffa nya minnen. Justin. Hon behövde Justin.

Du var trött på att vara ensam. Men du ville ingenting annat. Du var trött på att vara bland människor, människor som inte brydde sig. Varför kunde ingen se dig? Du var väl som alla andra? Du var bara människa.

Det fanns en som hade lämnat. Det fanns en annan som såg. Den andra hade nyss kommit. Den andra tänkte inte lämna.

Varför? Den såg dig. Den såg det. Du var underbar.

Alla håller allting hemligt för dig. Ingen vill dela med sig av någonting. Vet du varför? Såklart inte. Du vet ju ingenting.

Vill du veta varför? Du vill, på utsidan. Innerst inne vill du inte veta, eftersom att du redan vet.

Du har ingen vän. Du kommer aldrig att ha en vän. Ingen berättar någonting för dig för att ingen litar på dig – ingen vill vara din vän.

Alexis undrade om det verkligen var sant – det hennes pappa hade sagt, det som kvävde henne inifrån. Hon kippade efter luft – varje timme, varje minut, varje sekund. Hon försökte finna hemligheten. Hur gjorde man för att andas? Hur gjorde man för att få känna sig bra? Bra. Ordet – det var så kort, det var så betydelselöst. Bra. Alexis önskade att hon kunde andas bra.

Skulle Alex gå till skolan i dag? Hon tvekade. Orkade hon verkligen genomgå en dag till? Hon visste att hon skulle lyckas lura mamma. Fejka lite tårar och så var du inne. Hennes mamma visste ändå inte så mycket om Alex liv. Ingen visste så mycket om Alex liv. Ingen förutom Steff.

Alex trodde att hon skulle svimma av när hon såg vems namn som lös upp mobilen. Stephanie... Eller lögnaren, som skärmen visade. Alex hade ändrat hennes namn.

”Hello?” Alex var osäker. Var det verkligen Steff som ringde? Hennes Steff... Alex saknade henne.

”Heeey!” Det var Stephanie. Hon svarade med sin glada röst. Hon hade ingen anledning till att inte vara glad.

Alexis blev glad över att bara höra hennes röst. Flickans glädje varade dock inte så länge. Det varade ungefär i några sekunder – tills att hon kom på att hon faktiskt inte var glad. Vad hade Steff för rätt att ringa henne helt plötsligt? Passade det nu? När hennes pojkvän hade lämnat henne. Alex skakade av sig tanken. Inte ännu. Den där jävla Justin var fortfarande kvar i Steffs liv. Annars skulle hon inte ha varit så glad. Steff skulle inte ha varit glad alls. Varför? Jo, för då kanske hon skulle börja känna sig som Alex – övergivet. Ha, rätt åt henne. Låt henne smaka på sin egen medicin.

”I just wonder, do you like to hang with me and Justin today, after school?”

Hade Alex hemligheter? Hon visste knappt själv. Egentligen borde hon ha hemligheter, eftersom att knappt någon visste någonting personligt om henne. Steff visste ingenting om hennes pappa. INGETING. Alexis pappa var en personlig sak. Alexis visste inte om hon hade fler.

Hade hon inte glömt någonting nu? Hennes mamma. Hon var konstig, hon var annorlunda. Mamma skrek åt Alexis, var och varannan dag. Sekunden efter kunde hon vara som vilket normal mamma som helst. Hon låtsades att allting var bra. Hon låtsades att hon inte var sjuk.

Alex mamma var definitivt en hemlighet inom Alex som hon aldrig skulle berätta för omvärlden.

Alex hade heller inte valt att påpeka någonting om sig själv. Hon var också knäpp och annorlunda. Kanske var det någonting bra. Hon hade personlighet. Hon var inte en ensam, liten tönt som satt och tittade på. Hon deltog, om hon så kände någon mening med det.

Saker om sig själv brukade hon ofta utesluta. Varför? Det var personligt. Ingen visste någonting personligt om henne.

Okej, där ljög hon. Vissa personer kunde visst veta någonting ”personligt” om henne, om de hade upptäckt det själv, för Alexis, hon sa ju inget.

Du är värdelös. Vet du det?

Alex sparkade till i väggen. En gång, flera gånger. Hon var arg. Hon var så jävla arg. Stephanie var fan dum i huvudet. Vad fan trodde hon? Alex ville inte umgås med henne. Aldrig igen.

När Steff hade kläckt ur sig orden kändes det som att Alex fick reda på en hemlighet. Alex tyckte att det kändes som att hon fick reda på en djup, invecklad hemlighet som alla andra redan visste. Hon var utanför, som alltid. Varför fick inte hon vara med och veta? När alla andra fick... Varför just hon?

Kanske var hon också dum i huvudet. Alexis Jones... ha, vilket skämt. Kanske var hon också dum i huvudet, för att hon sa ja. Varför? Varför? VARFÖR? Varför var hon så dum i huvudet som sa ja?

Flickan gav sig iväg till skolan, ändå. Det var väl bäst så. Kanske var det bättre att vara där, riskera att möta Stephanie, än att sitta hemma och vänta på mammas hårda ord. Alex ville inte gråta. Hon skulle inte gråta.

Fullt fokuserad på mobilspelet, gick hon längs med den där trottoaren. Hon behövde inte titta upp för att veta var hon var. Hon visste det, i tankarna. Hon gick här varje dag. Hon gick här flera gånger om dagen. Så hade det varit i flera år.

Någonting annat hon också passade på att göra, förutom att ta sig upp på nästa nivå i spelet, var att tänka, tänka på The boy. Vem var den där ”The boy”? Han kallade henne Alexis. Ingen kallade henne för Alexis. Inte ens hennes egen mamma. Hon kallade Alex för slyna och hora, och sekunden efter var hon helt normal.

Det var någonting med The boy som var normalt. Hade Alex träffat honom förut? Det måste hon ha gjort. Hon måste ha träffat honom förut. Hur skulle han annars kunna vet vem hon var?

Hur mycket Alexis än funderade, kunde hon inte kolla på det. Vem var ”The boy”?

The boy var snäll, och omtänksam. Han var vacker, där i mörkret, på fotbollsplanen. Alla kunde vara vackra där. Hans ögon fick henne helt förtrollat. Hon var fast, i en hemlighet. Det slog Alex. Han höll sin identitet hemlig för henne. Han hade en hemlighet för henne, mitt framför hennes ögon, och hon lät honom ha det.

I vanliga fall skulle hon inte ha gillat det. Hon gillade inte när folk höll saker hemliga för henne. Varför blev det plötsligt så annorlunda nu? Varför brydde hon sig inte? Kanske brydde hon sig, i alla fall lite, men inte där, när hon stod öga mot öga med honom. Nu brydde hon sig. Nu var hon sur. Hon kände sig lurad. Hon borde känna sig lurad. Egentligen ville hon bara leta upp det fula kräket som fick hennes hjärta att vibrera snabbare. Hon var så arg, hon ville slå i någonting, hon ville- Fuck, jävla mobilspel. Hon dog.

Du borde vara en hemlighet. I början är man lite nyfiken, vill veta mer. När man lär känna dig, vill man bara kräkas. Du är en hemlighet, en hemlighet som borde spärras in.

Ännu en fuckad skoldag avklarad. Den kändes lika onödig som skoldagarna brukade. I dag hade de SO med en vikarier. Vikarier var aldrig bra. De gick alltid igen det man redan kunde, trots att man hade berättat det tusen gånger. De rapporterade aldrig insatser till den riktiga läraren, så om Alex var närvarande vid lektionen eller ej spelade egentligen inte någon roll.

Någonting annat som heller inte spelade någon roll, det var just skolan. Vem brydde sig om skolan? Vem brydde sig om skolan när man hade planer om att reda ut sitt liv, med start när skolan slutade?

Steff log, kramade om en skärrad Alexis. Självklart visade hon det inte på utsidan. Utsidan var viktigast. Var du svag där, var du svag inombords. Var du svag där kunde alla hacka på dig. Alexis var inte svag, inte utanpå. Hon pressade fram ett leende, klappade tappert hennes så kallade bästa väns rygg.

Stephanie avslutade kramen och vände sig i ett glädjefullt leende mot sin kära pojkvän. Alex följde hennes blick, även fast hon inte ville se. Uh, han såg värre ut än vad som mindes. Så ful, operfekt, äcklig och- bara ful, okej!?

Justin tittade på henne, log. Han log lite för stort. Alex gav honom en sur blick. Kunde han inte sluta glo någon gång? Jävla ko.

Stephanie verkade inte märka någonting. Det brukade hon aldrig göra. Hon var så... blind. I alla fall när hon var i killars närhet.

Justin tittade fortfarande på Alex, log sitt äckligt stora leende. Usch, Alex rös. Kanske var det inte en sådan bra idé att följa med kärleksparet. Stephanie var jobbig. Det syntes lång väg vem hon valde i första hand. Alexis ville komma först. Hon kom alltid först. Hon behövde komma först. Annars... Det gick inte att tänka så. Hon vann ju alltid.

Kanske var det inte en sådan bra idé att följa med kärleksparet. Pojkvännen var verkligen... underlig.

”What are you starring at, idiot?” fnös Alex. Hon behövde bara få ur sig det. Hon orkade inte med hans blickar som borrade sig igenom hennes skinn. Han fick inte veta hennes hemlighet. Killen, vars namn Alex inte brydde sig ett skit om, tittade bort. Alex log. Hon hade fått som hon ville. Hon fick alltid som hon ville.

Någon som däremot inte var lika road - det var Steff. Hon gav Alex himlande ögon och en suck.

”Alex, be nice!”

Vilken fasansfull rolig dag. Eller inte. Alex var förvånad, över sig själv. Hon hade inte sprungit iväg ifrån dem. Hon hade varit med dem hela eftermiddagen. Alex var förvånad.

Steff hade bara brytt sig om Justin, men vad hade Alex trott? Det var inte direkt så att hon skulle gå vid Alex sida, lika närma som vanligt. Det var inte så att hon skulle le mot Alex, var glad med henne. Visst, hon log - mot Justin. Jävla Justin. Steff var glad – med Justin. Jävla Justin.

När Alex kom hem slängde hon sig i sängen, andades ut. Hon kunde för första gången på hela dagen andas ut. Hon kunde för första gången på hela dagen få vara ensam. Det var så skönt. Varför hade hon underskattat det? Ensamhet... Ensamhet var det bästa en människa kunde ha.

Hemligheter var någonting som alla hade. Om inte just nu, kanske senare. Ibland hade man de alla utspridda lite varstans. Kanske låg en hemlighet gömd hos ena kompisen och en annan hos någon annan kompis.

Tänk om ingen hemlighet fanns. Tänk om alla visste allting. Det skulle inte ha gått.

Det var som att kunna läsa andras tankar. Man vill kunna läsa andras tankar, man vill veta deras hemligheter, men samtidigt vill man inte riskera sina egna tankar och hemligheter.

Hemligheter, vad var det egentligen? Egentligen kunde det vara precis vad som helst. Det var så stort, men ändå så litet. Det var så nedtrampat och smutsigt, men ändå så skört och... vackert.

Hemligheter var det bästa en människa kunde ha. Visst, ibland behövde du prata med någon, öppna dig själv, för att må bra. Den människa som lyssnar bäst då, är du själv. Du vet redan om din hemlighet.

”Promise to not tell anybody!” Hon nickade, hennes ljusa, långa hår följde huvudets reaktion.

”I promise.” Alex lutade sig framåt, viskade orden i hennes öra. Hon nickade, kramade Alex hand.

Plötsligt ropade någon på henne. Plötsligt sprang hon iväg. Plötsligt stod hon en bit bort, med några andra tjejer. Hon pekade på Alexis. De skrattade. De skrattade åt henne. Alex vände som om, kände tårarna rinna nerför kinderna. Hennes hemlighet, det var ingen hemlighet mer. Från om med nu skulle hon hålla allting hemlig. Hon skulle hålla sina hemligheter för sig själv. Det fanns ingen man kunde lita på. Hon skulle hålla sina hemligheter för sig själv.

__________________________________________________________________________

Tack för era kommentarer!<3 NI ÄR NÄST BÄST I HELA VÄRLDEN

Musik: http://www.youtube.com/watch?v=h_aOu03kmDU

Varför dör jag bara inte? Varför är så jävla ful? Och tjock? Varför behövde jag få allt? Ful, tjock. Dum, elak. Helt jävla knäpp, och helt jävla ensam.

Fan, en dag väldigt snart ska jag inte mer finnas.

Måndagar var hemska, vidriga. De borde inte få finnas.

Alex släpade sig upp från sängen. Hon hatade tidiga morgnar. Hon hatade väckarklockor. Alex hade värsta morgonhumöret. Hon kunde bli förbannad om någon bara sa hej – eller värre, godmorgon. Men i dag kändes det annorlunda. Hon var... glad.

Frukosten, som bestod av en ynka macka, tryckte hon in i hennes mage. Den skulle ändå upp när hennes mamma tittade bort. På tal om hennes mamma, fan vad hon glodde. Alex orkade inte med henne. Inte nu. Inte någonsin. Därför reste hon sig från bordet, tackade snabbt för maten och smet sedan iväg till sitt sovrum med mammans blick i ryggen. Trodde hon att Alex skulle gå och spy? Tänkte hon hålla Alex ännu mer tyglad? Alex fnös. Hennes mamma var så... töntig. Ena dagen sa hon en sak och sedan kom hon nästa dag och gjorde motsatta. Gick hon på dagis eller? Vad fan skulle Alex tro?

Så, nu bestod morgonen bara av det svåraste valet av alla – vad hon skulle ha på sig. Hon var så glad att hon egentligen bara ville slänga på sig alla färggladda kläder hon hade, men det gjorde såklart inte. Vad fan skulle folk tro om henne då?

Alex kravlade fram ett par vanliga jeans från hennes garderob. Jeansen åkte på, så även vita strumpor. Flickan slängde en blick mot fönstret. Grått. Det verkade vara lite... kyligt. Därför blev nästa plagg en långärmad, helgrå tröja. Det spelade ingen roll att det var tråkig, den täcktes ändå av en ljusrosa sjal. Något mer färgglatt fick det väl ändå bli.

Ut från sovrummet och raka vägen mot hallen - dörren ut. Alexis var mycket noga med att snabba sig. Hon ville inte träffa sin jävla mamma. Inte nu, inte någonsin.

Skinnjacka över den gråa tröjan. De borde vara trångt, men det var det inte. När Alex fick den där svarta jackan satt den ganska bra – inte för hängig, inte för tajt. Genom åren hade den blivit större. Kanske borde det ha varit tvärtom.

Jackan knäpptes aldrig. Alex gjorde de aldrig inomhus. Tänk om hon kom ut och möttes av värme. Då skulle hon ju behöva knäppa upp jackan igen.

Grå converse som matchade tröjan knöts runt fötterna. Utan att hennes mamma hade kommit ut till hallen, som hon alltid brukade göra för säga att hon skulle ha en bra dag, lämnade Alex hallen, utan att ropa hej då, som hon annars alltid brukade göra. Hon orkade inte. Hon ville inte prata med sin mamma. Inte nu, inte någonsin.

Stephanie hade fortfarande inte börjat att bete sig normalt. Normalt kanske var att överdriva. Som hon brukade bete sig var ett mer passande ord.

Därför fick Alex för första gången på mycket länge gå till skolan själv. Det skulle ha känt hemskt, att se alla andra som hade någon att prata och skratta med. Det kändes inte hemskt. Inte i dag. Varför? Hon var glad.

Alexis var glad. Hon hade inte varit så här glad på länge. Hon hade inte varit så här glad sedan Steff kom tillbaka.

Allting kändes plötsligt underbart. Livet såg ut att rulla på, i alla fall i en dag. Det var länge sedan Alex kände så. Livet hade en mening. Hon hade funnit en mening med livet. Det var länge sedan Alex kände så.

Det spelade ingen roll att hennes mamma var som hon var. Alex brydde sig inte. Hon brydde sig inte om henne. Hennes mamma brydde sig egentligen inte om Alex heller. Alex visste det. Alex kände det. Om hennes mamma hade haft chansen, skulle hon säkert ha lämnat av Alexis i första, bästa skog, bara för att få slippa henne. Tänk vad det skulle underlätta att släppa se hennes fula face varje dag.

Det spelade ingen roll att hennes mamma vara som hon var. I dag var Alex glad.

Det var en underbar känsla som låg i hennes mage när hon öppnade skolporten. Alla glodde, lika mycket som vanligt, kanske till och med mer. Vissa glodde längre, förvånande sig över att hon kom själv. Kanske förvånade de sig över att hon kom till skolans alls. Hon var själv ganska förvånad, över båda alternativen. Hon var ingen ensam-människa. Hon var inte skolan i onödan, när man lika väl kunde skolka.

Just i dag spelade alla blickar ingen roll. Alex och hennes underbara magkänsla tog sig till skåpet utan att röra vid en enda tanke om att springa in på toaletten och spy, springa hem, gömma sig under täcket och aldrig mer komma ut.

Jag hatar att jag hatar mig, är trött på att vara trött.

Första lektionen. Stephanie syntes inte till. Var hon sjuk? Alex plockade upp sin mobil. Tom. Inget sms, inget samtal. De brukade alltid ringa varandra om dem var sjuka, så att den andra kunde förberedda sig. Förberedda sig gjorde man genom att smöra lite för fotbollskillarna, och vips, så släppte de inte dig med blicken på hela dagen.

Bästisarna brukade alltid ringa varandra om dem var sjuka. Bästisar... det var då det.

”Hi, Alex.” Liam hälsade, Alex log mot honom. Hon blev glad, glad för att någon brydde sig. De andra killarna runt Liam tittade snabbt på Alex, gav henne en gillande blick. Uh.

”Hey” svarade hon, brydde sig inte om att hon lät dryg. Han hade ju sett hennes leende. Han visste hur hon var, typ.

Killarna pratade vidare med varandra, slängde en blick åt henne ibland. Hon var inte en del av deras gäng, skulle aldrig bli, ville aldrig bli. De kunde gå och leka med sina cheerleaders hur mycket som helst, Alex brydde sig inte. Henne fick dem inte leka med.

Liam tänkte säga någonting till henne, igen, men då kom läraren. Han hälsade godmorgon så där äckligt glatt. Fan han gjorde det så mycket svårare för Alex att fortsätta att vara glad.

Alex var glad. Idag. Men det betydde inte att hon tänkte vara delaktig under lektionen. Nu var det ju värre. Nu hade hon ju ännu mer att tänka på.

Vad skulle hon göra åt allting? Var skulle hon stoppa undan sina känslor? Kunde man lägga dem i en låda och hämta upp samma glädje dagen efter? Alex skulle göra allting – eller nej, kanske inte allt, men det mesta – för att få behålla sin glädje, bara en dag till.

När Alex var glad - det hände dock inte så ofta - brukade hon lyssna på musik. Okej, hon lyssnad alltid på musik, men ändå. Man brukade bara bli ännu gladare av att höra favoritartistens röst. Alex blev i alla fall gladare. Pojkröster. Charmerande pojkrösten. Fanns det någonting... mysigare?

”Oh my god, you're such a beautiful surprise, girl.

Oh, I can't get enough.

Want to explore the world with you.

You.

You're the only reason that I'm here, Yea-eh-eh. ”

På väg hem. Alex var lika glad som tidigare. Hon liksom hoppade fram. Hon ville ställa sig mitt på gatan. På gatan kunde hon sjunga med i texten. På gatan kunde hon dansa till takt med musiken. Texten och musik - så simpel, så perfekt. Den var så bra. Den var så fucking bra.

”Every day I think about you and I know why.

In this world there are no words for me to explain my feelings for you.

You're my queen, I'm your king.

You're the words and I'm your favourite tune.”

Det var ingen typisk pojkröst. Nej. Det var en kille, en man. Det spelade ingen roll. Alex lyssnade inte på denna låten för att hon ville höra charmerande pojkröster. Hon lyssnade på den för att det var bra, för att han var bra. En man, ingen pojke, som var bra, fucking jävla bra..

”Oh my god, oh my god.

It's a wonderful surprise.

I'm in love, I'm in love.

I can't get enough.

Ooh la la, ooh la la.

Don't ever want this to be over.”

Hon ville inte att låten skulle ta slut. Hon ville inte att känslorna skulle försvinna. Den pirrande magen – den hisnande känslan som gav Alex problem att gå. Hennes leende. Alex leende. Hon kunde inte sluta le. Hon var glad.

Jag vill inte vara ensam. Jag vill inte dö och se att ingen kommer på min begravning. Jag vill bara att någon ska älska just mig.

Glädje? Vad var det? Glädje var det som Alex upplevde. Ja, det måste det ju vara glädje. Hon kände ju det, i varje kroppsdel. Glädje. Så underbart. Man blev nästan glad av att bara tänka på ordet glädje. Det var så spännande, färgglatt och livfullt. Sorg, glädjes motsatsord, var mörkt, och dystert. Därför borde glädje vara ljust, och glatt.

Alex mamma var inte hemma. Kunde dagen bli bättre? I dag var det ingen fotbollsträning, den väntade först i morgon. Alex tänkte ändå träna, ikväll. Det var alltid bra att förbättra sin kondition.

Kvällen kom. Alex var fortfarande på lika bra humör. Det skulle inte bli några problem att träna. Favoritskorna på – joggingskorna såklart. Mjukisbyxor över hennes ben. Den tjockare tröjan som tydligt visade en text av hennes namn och att hon tillhörde områdets bästa klubb, satt på. Så, nu var hon redo.

Några minuters uppvärmning genom att gå till den folktomma fotbollsplanen. Det var så skönt. Allting var så tyst. Alex fick träna i fred. Hon fick träna utan att folk glodde, utan att folk beundrades. Visst, i bland var beundrare någonting positivet, faktiskt var det nästan alltid det.

Den senaste tiden hade Alex börjat att känna av motsatsen. Det var jobbigt när man fick press på sig. Man behövde helt plötsligt prestera sitt bästa hela tiden.

”Alexis.” Hon skulle precis börja ta de första springstegen. Hon planerade i hennes huvud hur de första minuterna skulle läggas upp. Då hördes den där rösten. Rösten fick hennes tankebanor ur rätt spår. Hennes kropp blev helt kletig. Hjärtat pumpade snabbare. Hon visste precis vem som kom, vem som stod precis bakom honom. Alex visste precis vem som kramade om henne, smekte henne över magen. Hon log, stort. Om inte mörkret skulle ha skyddat hennes leende skulle hon ha skämts ihjäl sig.

”How often do you training?” frågade The boy i ett retsamt tonläge. Alex fnissade.

Ofta, ville hon inflicka, men sa ingenting. Ingenting kom ur hennes mun. Hon var stel, som en pinne, och hon var inte den enda som märkte det.

”Relax.” Rösten fick henne att slappna av, faktiskt. The boy gick runt henne, så att han hamnade framför. Alex såg inte mycket av honom, inte mer än de där ögonen. Han kom närmare, han log. Hans leende smittade. Det smittade av sig på Alex. Hon började också att le, lugnt. Hon kände sig lugnare, trots att hjärtat bankade så hårt i bröstet att hon trodde att det snart skulle dö att utmattning. The boy kom närmare. Plötsligt kom han närmare. Det gick inte, då skulle de- Hans läppar mot hennes. De kysstes. Alex hade aldrig varit mer känslofylld. Hon älskade det. Han kysste henne, först mjukt som för att invänta reaktion, sedan mer passionerat.

Oh my god, oh my god.

It's a wonderful surprise.

I'm in love, I'm in love.

I can't get enough.

__________________________________________________________________________

Tack för era kommentarer :) Nu börjar ni väl förstå mer? (;

På måndag kommer nästa del ^^ Ha en bra helg!

Mörkret hade lagt sig över staden(det gjorde det egentligen för länge sedan, men ändå). Det mörka försvann endast av gatulamporna, och de få lysen från husen. Det var natt, eller sen kväll om man ville se det så. Klockan var ett och det var inte längre lördag. Alex gick, omgiven av tystnad, med sin leriga boll under armen, på trottoaren. Trottoaren hon gick på gränsade till andra sidan. På andra sidan levde våld, mord och en stark vilja att ta sig över till hennes sida. Alex hade många gånger gått där, på trottoaren, undrat hur livet var på andra sidan. Var det verkligen som alla sa? Liksom, varför skulle människor vilja skada henne, utan anledning?

Alex hade alltid tänkt så, eller ja, tidigare. Nu var hon inte lika säker. Det hade hon inte varit på länge. Om folk kunde skada folk bara för att de inte var perfekta, kunde människor, alla runt omkring Alex, titta ner på hennes knubbiga ansikte. Bara blickarna fick henne skadad.

Var hon verkligen så som alla sa? Äcklig, ful, oälskad. Alex hade inte alltid sett det, inte innan hennes pappa påpekat det. Men nu såg hon.

Lika klart som att en stjärna inte är en fucking femhörning är det lika klart att ingen kommer att älska dig.

Bollen var lerig. Det var den alltid. Alex brydde sig inte, varför skulle hon? I leriga converse som inte var så vita längre, korta shorts och Barcelona-tröjan med favoritspelarens namn på, brydde hon sig inte alls. Hon brydde sig inte om att hon såg ut som ett jävla freak. Varför skulle hon? Det var inte hennes uppgift att påpeka hur ful hon var. Tydligen var det alla andras.

Det var inte svårt att förstå vart hon var på väg. Fotbollsplanen var hennes bästa vän. Där fanns det ingen som dömde henne. Där fanns det ingen som undrade varför hon var där. Alla såg henne, hur bra hon var. Hon fick uppmärksamhet. Uppmärksamhet hon förtjänade.

En ensam, liten tjej som egentligen inte var så liten. En och sjuttiofem kunde hon skryta lång väg med.

Alex sprang. Hon älskade det. Bollen vid fötterna, rullade precis som hon ville. Lite med högerfoten och en perfekt vinkel för att trycka iväg ett skott. Bollen for iväg mot mål. Strax en bit under ribban dundrade bollen in. Alex jublade, gjorde bugningar. Hon låtsades att hon hade gjort mål, i en match. Hon låtsades att hon satte ett avgörande mål i en viktig match. Tänk var drömmar kunde vara bra.

Hon sprang lite till. Benen ville ju det. Alex ville ju det. När luften tog slut föll hon ihop mitt på fotbollsplanen. Bollen for iväg. Alexis brydde sig inte. Hon kippade efter luft, luft hon snabbt fick in i lungorna igen. En kort stund låg hon där, på det kalla gräset och tittade upp på stjärnorna. De var vackra, och det var de ensamma om.

Alex reste sig upp. Hon stod på alla fyra, armarna på marken, knäna på marken. Blicken var neråt. Tillslut kom det. Ett skrik. Ett plågsamt skrik. Ett plågsamt skrik lämnade flickans läppar. Det brukade göra det, när hon var ensam. Hon ville inte vara ensam. Ibland kändes det som att döden knackade på när man var ensam.

Alex slutade att skrika. Det hade varit skönt, att få ur sig det. Flickan lämnade inte bara ett avtryck i gräset efter sig. Där låg även dagens, eller gårdagens eftersom att det var söndag, frukost, som hade varit hennes enda måltid den dagen. Som om någon brydde sig.

Du är ful.

Om Alex nu var så ensam, varför skaffade hon inte bara nya vänner? Det var ju lätt. Så himla lätt. Alla sa ju det. Alla skrev om nya vänner på facebook, alla umgicks med nya vänner. Stephanie hade skaffat nya vänner, eller i alla fall en. Alex bara stod där och tittade på. Skaffa nya vänner... Om det bara vore så lätt. Om bara drömmar blev sanning. Var skulle hon börja leta? Hur skulle hon göra? Hon visste inte, kanske skulle ödet ta hennes liv i egna händer. För så som det såg ut nu, kom hon ingenstans(utom med att höja betygen förstås. Fan vad glad hennes mamma skulle bli när hon såg dem).

Hur betedde man sig i sociala sammanhang? Alex undrade, Alex frågade, för hon visste ju inte. Det såg så lätt ut, men egentligen var det så svårt. Egentligen visste hon precis hur hon skulle göra. Att få personens intresse riktat på sig själv, att få personen nyfiken. Det var ju lätt. Dra några skämt och så var du där. Eller också så blir du utskrattad inför en grupp människor som berättar vidare om den ensamma, stakars tjejen som inte kunde bete sig normalt.

Alex ryckte till. Det låg någonting kusligt över stunden. Det låg en konstig känsla i luften. Stilla, allting var stilla. Mörkt, allting var mörkt(inte så konstig med tanke på att det var natt). Plötsligt rörde sig någonting. Alex reste sig snabbt upp från sin plats i gräset. Med bollen nära till hands – bollen hade tidigare bara rullat iväg några meter – kunde hon känna sig trygg. Bollen var inte bara hennes vapen, den gav henne också tur. Tillsammans med bollen var hon oslagbar.

Alex hörde steg. Hon var inte längre ensam.

”Hello?” Hon behövde få veta, var hon ensam, trots allt? Inbillade hon sig bara? Visst var det någon!?

Med säker röst hade hon uttalat orden. Det skulle bara bli värre om person, som faktiskt mycket väl kunde vara en våldtäktsman(eller bara en berusad gammal man) trodde att hon var en osäker, liten flicka. Det var hon inte, inte utanpå. Ingen skulle få se hur krossad hon egentligen var på insidan.

Personen kom närmare, fortfarande tyst. Hen hade inte svarat. Alex backade några steg. Det blev en sådan reaktion. Hjärtat dunkade snabbare än tidigare, då hade det nästan legat stilla mot bröstet.

Personen var framme hos Alex. Hen drog bak luvan hen hade haft över huvudet.

Nu mördar hen mig, tänkte Alexis. Hon var beredd på att kasta bollen på honom/henne(ja, det är till väldigt bra hjälp mot mördare, att kasta en boll på den), men då öppnade hen munnen.

”Alex, what are you doing here?” Alex ryckte till. Hur visste personen hennes namn? Och hur visste hen att det var hon? Det var mörkt, hon såg inte vem hen var.

Vänta, hon kände igen den där rösten. Det var-... Det var-... Nej, hon kunde inte sätta fingret specifikt på vem det var.

”Eh, nothing.” Vad gjorde hon här egentligen? Även om hon hade haft en bra anledning, var nu det skulle kunna vara, tänkte hon inte berätta det för en person hon inte kände igen.

”Do you smoke?” Alex motstod lusten att skratta. Röka? Trodde personen seriöst att hon var här för att röka? Hon var fan inte så dum i huvudet att hon rökte.

”Smoke? Do you kidding me? I'm not that stupid.”

Personen svarade inte. Det blev tyst. Precis lika tyst som innan personen hade kommit. Skillnaden var, detta var en pinsam tystnad. Kunde man verkligen ha en pinsam tystnad med en mördare? I alla fall, Alex tänkte inte bryta tystnaden. Vem den här personen än var, ville hon skulle lämna henne ifred. Hon ville vara ifred, det var därför hon hade gått hit. Det fanns ingen plats på hela jorden där hon kände sig mer perfekt ensam än just här.

Du passar inte in. Inte här, inte med andra människor. Du är för annorlunda. För knäpp. Stanna inne. Det är där du hör hemma. Där ingen kan se dig. Där ingen behöver se dig. Stanna inne.

”What are you doing here?” Okej, hon bröt tystnaden, men det var bara för att personen var så jävla tyst, och irriterande. Kunde hen inte gå, eller nått? Varför var hen ens här?

Personen suckade. Alex, som tidigare hade tittat ner i marken, lyfte blicken. Jasså vad nu då?

”I dont know.” Personen ryckte på axlarna. Så... hen visste inte? Men-

”You don't know who I am, right?” Alex skakade effektivt på huvudet. Detta var konstigt. Hela situationen var konstig. Hon kunde inte låta bli, hon började att skratta. När man väl hade börjat att skratta, gick det inte att sluta. Precis som i skolan, precis som på gamla dagar.

”What?” Hon kunde se att personen log, kanske till och med skrattade.

”This is so weird” skrattade hon. Personen skrattade också.

”Yeah, you're right.”

Efter en pinsam stund av tystnad, och en stund av gapskratt, kändes det inte lika stelt längre.

”Okey you know who I'm but do I know who you are?” Personen tog några steg framåt, rörde försiktigt flickans arm. Det var säkert inte med meningen, men Alexis kropp reagerade ändå.

Personen tittade in i Alex ögon. Hon kände igen de ögonen... lite. När hon tittade närmare såg hon att det var en pojke. Japp. Det var ju bra att veta.

Personen, eller pojken, skrattade smått.

”You don't remember me!?” påpekade han, eller frågade? Alex var inte säker. En sak var hon i alla fall säker på. Hon kom inte ihåg per- honom.

”Cool.” Alex skrattade och slog lätt till honom på axeln. Coolt? Okej, detta blev plötsligt ännu konstigare.

”And you're not going to say your name!?” Han skakade på huvudet. Alex skrattade.

”The boy” mumlade hon.

”What?” frågade han, troligen för att hon inte hört vad hon mumlade.

”I call you the boy.”

”You very good at name people” sa The boy. Alex nickade ivrigt.

”So, what are you doing?” Alex tittade sig om, visade med blicken den vackra planen. Var inte det uppenbart vad hon gjorde?

”Right” sa The boy, nickade smått. Han förstod.

Han tittade ner på Alex igen.

”You very good at succer.”

”I know.” Alex flinade. Hon såg inte riktigt The boys ansikte, då det doldes av både mörkret och luvan som nu låg över axlarna, men hon var nästan säker på att han flinade han med. Folk brukade göra det. Folk var vana vid att man artigt sa tack. Folk var inte vana vid Alexis.

De satt ner, i gräset. Hur de hade hamnat där kunde man verkligen undra. Alex skrattade. Hon hade inte skrattat såhär mycket på år. Allting var ju så tungt, och jobbigt. Allting var ju så piss. Sedan kom han – The boy. Egentligen behövde han bara öppna munnen för att få henne att börja gapskratta. Hon tänkte på hur konstigt allting var. Hon tänkte på hur konstigt detta var. Igen.

Pojken skrattade också. Hans skratt var... fint. Alex kunde slappna av i hans sällskap. Det fanns ingenting hon mer önskade.

Snälla, jag vill inte se dig. Snälla, låt mig vara. Snälla, lämna mig ifred. Snälla, låt mig slippa göra det åt dig.

”What did you though when I come?”

De satt upp nu, någon meter ifrån varandra och tittade på varandra. Det var läskigt, pirrigt och spännande. Alex hade fått reda på massor om pojken, förutom hans namn. Om han inte ville säga sitt namn, kunde hon verkligen lita på att han talade sanning? Nej, det kunde hon inte, men det spelade inte så stor roll. Deras frågelek var inte på liv och död. De skulle inte gå och gifta sig i morgon och lova att aldrig ljuga för varandra. Alex kände honom inte ens. Hon visste några knäppa saker om honom, det var allt. Hon visste inte ens hans namn...

Alex skrattade åt hans fråga. Hennes tankar hade ju varit så roligare. Våldtäktsman, berusad gammal gubbe, mördare...

”I though that you were a murderer and you were going to kill me.” Killen började igen, att skratta. Han fick med sig Alex, en glad Alex. Pass på, det var inte ofta man fick se henne glad.

Tillslut låg båda ner, i gräset, igen. Med huvudena tätt intill varandra tittade både upp mot den stjärnfyllda himlen. Det var en väldigt fin natt.

”Hey.” Alex tittade ner, märkte egentligen först då hur nära hon hade kommit pojken. Han tittade lugn på henne. Hon såg bara ögonen, ögonen som tittade in i hennes. Hon rös. Det var så fint. Han var så fin. Och hans ögon... Bruna. Riktigt, riktigt bruna. Hon var fast, i hans ögon.

The boy sträckte på sig, fångade in Alex i sin famn. Han suckade nöjt, kunde Alex höra. Det pirrade i flickans mage. Hon slöt ögonen, bara njöt. Hon var lycklig, hon var glad. För första gången på mycket länge, verkade det vara som att hon inte var den enda i hennes omgivning som njöt.

Hur gör man för att träffar någon ny? Kanske gör du som Alex, låter ödet ta det i sina händer. Var det meningen att man skulle träffa någon ny, så skedde det. Om inte... Kanske betedde du dig normalt och hälsade på människor på staden. Du vet aldrig var det slutar.

__________________________________________________________________________

För er som inte vet - ja, det ska vara hen. Man säger så om man inte vet om det är en hon eller en han ;)

Jag mår psyskiskt riktigt dåligt just nu, men det är ingenting jag ska plåga er med. Hoppas att min fantasi är kvar ändå.

Tack för era kommentarer :) Om ni har frågor, skicka dem hit - [email protected]

Det såg så bra ut. Det var så bra. Sedan kom han. Sedan kom han och förstörde allt.

”What is it?” Vad det är? Justin Bieber är var det är! En sur Alex stampade in i hallen, möttes av en smått förvånad moder. Så här var fallet: Efter att ha umgåtts med Steff och hennes irriterande pojkvän som glodde på Alexis som en ko(ja, kor glor väldigt mycket), hade Alexis inte så mycket att säga, förutom usch, fy och blä. Hur hade hon lyckats övertala sig till att ens umgås med dem i en timme? Den där tönten Justin hade sett hennes äcklade blickar när han kysst Alex mitt framför ögonen på henne. Han hade vid det tillfället skrattat. Skrattat? Ha, vilket misstag. Ingen skrattade åt Alexis. Ingen. Nu var det klart. Justin skulle fan krossas.

Jag ska fan ta hand om det personligen. Jag förstår, jag vill. Jag ska, jag ska.

Men att våga, det är en annan sak.

Alexis irriterande mamma förstod som vanligt ingenting, och vägrade som vanligt att låta Alex vara ifred. Ha, hon trodde väl att hon skulle gå och kutta sig själv som alla andra tonårsbarn. Uh, hon gick på för mycket möten, möten om tonåringar och deras behov. Alex fnös. Hon visste inte, hon brydde sig inte. Men hon undrade en sak om dem där mötena. Pratade de aldrig om privatliv?

Varför fattade hennes mamma inte bara? ALEX VILL INTE PRATA MED HENNE. Nej, hon skulle inte gå och kutta sig själv. Hade hon gjort det tidigare? Nej, precis. Varför skulle hon då göra det nu?

Alex brydde sig inte om hennes dejter, därför behövde hon inte bry sig om Alex humör.

Frustration var lite som ilska, aggression eller bara irritation. Ett annat ord för att vara arg helt enkelt. Frustration upplevde man oftast när man blev arg, kanske vilseled. Du trodde att din bästa vän alltid skulle finnas där för dig, tills hon hittade en kändis till pojkvän(som ändå bara skulle dumpa henne när han har fått vad han ville ha). Jävla idiot. Liv.

Alexis kokade, nej, inte bokstavligen. Frustrerad blev man när man inte fick som man ville, men hon fick alltid som hon ville. Kanske gjorde det bara frustrationen ännu värre, och större. Alexis hatade känslan hon bara fått känna i några sekunder. Ilska. De sekunderna räckte. Det räckte nu. Nu kunde knslan gå över till någon annan. Hon brydde sig inte. Bara frustrations-känslan inte gick på henne igen var hon glad.

Hon slog i kudden. En gång. Sedan en gång till. Det hjälpte inte. Hon blev bara argare. Fan. Fan. Hon ville skrika. Hon ville sparka i väggarna. Hon ville slå sönder någonting utan att det för henne skulle göra ont. Främst ville hon få bort känslan. Hon ville inte vara arg. Hon ville sitta vid elementet i sin mjuka skinnfåtölj med datorn på knäet och tänka. Tänka på vad hon kunde göra för att få Steff att inse att hon faktiskt fortfarande levde. Hon var här! Varför såg inte Steff henne? Det var fan lördag. Klockan var- Alex slängde en blick på Iphonen. Elva. Vid denna tiden, när allting var som det alltid hade varit, skulle de vara halvvägs till gallerian. Om allting var som det brukade vara.

Tillslut satt hon där, på en obekväm pall, tittades ut genom fönstret. Hon tittade på när lördagen flög iväg, när timmarna blåste bort. Hon tänkte på Stephanie. Alex rös över hela kroppen när hon tänkte på henne. Stephanie var säkert med hennes kille. Hennes jävla perfekta pojkvän som var så mycket bättre än hennes vän. De skulle ju alltid vara där för varandra, oavsett vad. Alex förstod, för henne var det väl andra regler som gällde.

En sekund. Snart händer det. Jag känner det. En sekund. Snart kan jag ta bort min rätt att drömma. Snart kan jag ta bort min rätt att förmedla min historia. Snart kan jag få bort hela världens händer. Om världens händer ligger i mina, är vi alla körda. Om en sekund.

Egentligen kanske hon borde vara med förstående. Steff ville vara med Justin. Alex borde acceptera det. Eller? Var det okej att bara lämna Alex för att sedan komma tillbaka någon månad efter, när det tagit slut med den perfekta jävla pojkvännen? Alexis hade ju stått där hela tiden, vetat att han inte var perfekt.

Hur skulle du har gjort? När din bästa vän övergivit dig.

Stephanie kanske inte visste det, hon kanske inte såg det, Alex hade inte så många vänner. Ingen som hon kunde vara öppen med, ingen som hon kände sig bekväm med. Alex behövde Stephanie. Stephanie behövde inte längre Alex.

”Alex.” Alex ryckte till, flyttade blicken från det onaturligt gröna gräset utanför fönstret, till personen vid dörren. Hon hade hoppats att det var Stephanie, även om hon redan hört vem det var. Det fanns inte så många att välja på. Det fanns inte så många som brydde sig.

Hennes mamma log uppmuntrande mot henne, som för att visa att hon var ledsen. Alex gav henne en sur blick. Frustrationen var tillbaka.

”Aren't you going to eat something?” Alex skakade bestämt på huvudet. Så, kunde hennes mamma låta henne få vara ifred nu?

”Have you and Stephanie had a fight?” Alexis visste mycket väl vad hennes mamma tyckte om Stephanie. En mycket välvårdad, trevlig, ung dam. Som om Alex brydde sig.

Alex skakade på huvudet, igen. Lusten att prata, särskilt med hennes mamma, hade för länge sedan försvunnit.

Mamman nickade smått, kastade en blick runt i rummet. Letade hon efter rakblad? Ha, hon var ju rolig hon. Om hon inte hade glömt det, Alex hade faktiskt fotbollen. Hon tänkte inte överge hoppet om livet bara för att någon som hette Stephanie inte ville vara hennes vän mer. Fotbollen betydde ändå tusen gånger mer. Det spelade ingen roll hur mycket färg som hade försvunnit eller hur mycket lera bollen hade legat i, Alex tyckte ändå att den var den vackraste varelsen i hela världen.

”Why are you here?” Flickans mamma hade fortfarande inte lämnat rummet. Alex var sur, och otålig. Hon ville vara ifred. Fortfarande. Hon brydde sig inte om att hennes mamma hade klätt upp sig. Hon brydde sig inte om att hon skulle gå ut och pussa på någon äcklig gubbe. Fortfarande.

Mamman hade lagt märke till flickans snäsande röst, därför slängt en blick på sin dotter som egentligen kanske inte var okej.

”I'm just worried for you.” Alex fnös, vände sig mot fönstret igen. Hon brydde sig inte. Hennes mamma var inte orolig. Det var inte sådan hon var. Hon försökte vara en bra, stark förälder, Alex kunde se det, men hon skulle aldrig lyckas. Alex skulle alltid vara den ensamma som blev över.

”Leave me alone.”

”Okey, that's enough.” Alex spärrade upp ögonen och tryckte sig bakåt när hon såg att hennes mamma tog några frustreande steg framåt. Hon hade sitt ansikte oroväckande nära Alex huvud samtidigt som hon tryckte bak flickans axlar.

”You should be glad for having me here, or do you want me to leave you like your dad?” Alex tittade bort, kände hur tårarna brände i ögonvrån. Hon skakade tveksamt på huvudet. Hennes mamma släppte tillslut taget om henne. I en sekund var hon ute ur rummet. Hon smällde igen dörren hårt efter sig. Smällen ekade länge i det lilla, tomma rummet som var ett rum av alla andra i världen. Alex var en av alla andra, men alla andra såg ut att skapa eller redan ha skapat sin lycka. Alex skulle sitta där inne och alltid förbli olycklig.

Känn trycket mot bröstet, sorgen jag alltid kommer att bära. Känn smärtan mot låret, kniven som gjort att jag slipper allting annat.

Alex bet sig i läppen. Ville inte, skulle inte. Det kom tillslut en, en liten ensam tår. Lika ensam som hon kände sig. Sedan kom det en till. Därefter blev det omöjligt att räkna antalet.

Hon kastade sig mot sängen, begravde huvudet i huvudkudden. Där låg hon, i säkert en halvtimme, och grät. Hon hade inte gråtit sedan natten hennes pappa- Nej, hon kunde inte säga det. Nej, hon var inte redo. För han hade ju så rätt. Han hade så jävla rätt. Ingen ville vara med henne. Varför skulle någon vilja? Hon borde fan göra det han sa, i köket för sex år sedan. Hon borde fan dö.

Klockan var strax efter nio, en lördagskväll. Alex hade varit inne på sitt rum hela dagen, tittat när solen gick upp och när den gick ner. Hon orkade inte göra någonting. Hon orkade inte ens öppna godisskåpet även om sockerberoendet tog kål på henne. Det var inte förrän mobilen vibrerade som hon rörde på benet som för länge sedan hade somnat.

Långsamma och trötta steg förvandlades till energiska när hon förstod att mobilen vibrerade oavbrutet. Det var någon som ringde henne. Hon var inte ensam. Hon var inte oälskad. Hon var inte- Namnet lös upp mobilskärmen, som nu låg i hennes hand. Alex rös. Plötsligt blev hon illamående. Hon kände mycket hellre för att kasta iväg mobilen än att trycka på grön lur. Ändå gjorde hon det. Hon var tvungen. Steff kanske ville be om ursäkt? Alexis log. Ja, så måste det vara.

”Hey, best friend!” Alex log. Hon brydde sig.

Alex tänkte precis svara, då Steff fortsatte.

”Have you seen my sun glasses?” Solglasögon? Varför skulle hon ha de nu?

Steff fnittrade. Alex höjde på ögonbrynet. Men hon hade ju inte...? Hon förstod, tillslut. Steff var inte ensam och Alexis visste precis vem som höll henne sällskap. Hennes perfekta jävla pojkvän.

Alex suckade. Steff ringde alltså inte för att be om ursäkt. Hon ringde inte ens för att prata med Alex.

”No” svarade Alex snabbt och la sedan på. Hon var snabb med att stänga av mobilen, stänga ute omvärlden.

Alexis var inte en del av den. Hon och omvärlden passade inte ihop. Medan omvärlden hade någonting gemensamt med varandra, kunde hon ligga under sitt täcke och låta dagarna segla förbi. Ingen verkade ju bry sig ändå.

Jag kan alltid blicka framåt, tänka att morgontagen säkert blir bättre. Innerst inne vet jag att den aldrig kommer att bli det. Innerst inne vet jag att det alltid är mig det kommer att vara fel på.

__________________________________________________________________________

Tack för era kommentarer, kommentera gärna! :)

Nästa del är awesome(kommer ut på måndag)!

Musik: http://www.youtube.com/watch?v=CHlEGOu3UsA

När du är ett barn har du drömmar. Du vill bli någonting stort. Nu växer du. Ja, du är äldre. Drömmar är avklarade.

Drömmen var som en fyr, den ledde dig rätt när alltid annat såg ut att gå fel. Ju mer man trodde på sin dröm, desto starkare lyste den. Ju starkare fyren lyste, desto lättare var det att hitta rätt väg.

Drömde hon? Levde hon verkligen? Livet var så knäppt, som en dröm. Ofattbart, ändå verkligt.

Suck. En ljuvlig suck. Äntligen här igen, i hennes paradis. Med tindrande ögon tittade hon ut över planen. Fukten, doften och känslan av det nyvakna gräset. Morgonen var här. Solen höll just på att gå upp. Änglar dansade framför ögonen på henne, på planen. Alexis hade aldrig sett något vackrare i hela sitt liv. Det skrek inom henne, hennes eget röst skrek. Hon ville ut där, på planen. Hon ville ut där nu.

Ha, drömmar? Drömmar är för töntar. Vad ska du med dem till ändå? Få hopp? Om att livet en gång får en mening? Tro mig, det får det inte.

Var det säkert att hon inte drömde? Hur kunde detta vara sant? Alex brukade ofta drömma om sådant som var helt orimligt. Choklad som växte från taket, lejon som hoppade runt i sängen eller pirater som bet henne i tårna.

I alla fall, när hon drömde om pirater och avbitna tår ville hon inte vakna upp och veta att drömmen var sann. I detta fall var det annorlunda. Så annorlunda.

Hon nöp sig i armen, för säkerhetsskull. Nej, ingen dröm. Nej, ingen vit vägg med affischer på favoritartisten. Hon var här, på riktigt. Nu gällde det. Vinna eller försvinna. Ni vet vad Alex ville.

Tio minuter till match. Läktaren var full, båda två till och med. Alex satt på sin bänk i omklädningsrummet. Hon hade suttit där enda sedan hon minuten tidigare också hade varit en av de som stod och tittade på dem snygga fotbollskillarna. Ofattbart att de hade kommit hit. Latare människor fick man leta efter.

Nu stod alla tjejerna och trängdes vid det lilla fönstret, fnittrade och diskuterade vem som hade snyggast magrutor. Alex såg ut att vara den enda som tog detta på allvar, blodigt allvar, kanske lite för allvarligt. Liksom, det var bara en lek, ett roligt spel.

Alex fokuserade. Hon tittade ner på golvet samtidigt som hon drog upp den blå strumpan över benskyddet. Full fokus på att vinna. Full fokus på att förnedra det andra laget på hemmaplan framför både snygga fotbollskillar och Stephanie som tyvärr inte hade förstått förtjusningen i att springa efter en boll.

Alex var inte ensam om att fokusera. Där, några meter bort på samma bänk satt hennes rival. De var i samma blåvita lag. Alex spände nävarna, fick passa sig för att inte fokusera på fel saker. Rivalen var inte värd hennes tankar. Hon... passade inte i blått! Hon borde byta lag, till det sämsta. Varför inte till dagens motståndare?

När Alex tittade upp på henne, flinade hon tillbaka. Tyvärr visste hon precis hur hon skulle få Alex ur balans. Det dålig för henne var att Alex hade bra balans. Freya, som kräket hette, fick kämpa hårt. Vem visste, det kanske gav utdelning, i matchen? Alex skulle inte säga nej till mer speltid.

Freya reste sig upp, fortfarande med sitt äckliga flin på läpparna. När deras tränare Mr Green öppnade dörren, skulle hon precis smita ut. Alexis log, ett leende som inte varade så länge.

”What do you smiling at, Jonas?” Alex slängde en sur blick åt rivalens håll, rivalen som fick, efter Mr Greens order, gå och sätta sig igen. Hon hette Jones, inte Jonas! Den där tjejen var så körd. Alexis höll sig i schack. Hon visste att när de kom ut på plan var hon tusen gånger bättre.

Vet du? Detta är ingen dröm. Detta är på riktigt. Lika riktigt som ditt smutsiga ansikte. Lika riktigt som dina smällfeta lår. Vill du fortfarande drömma?

Varför drömde man? Varför hoppades man att det som hände inte hände? Varför hoppades man att någon brydde sig? Även om man visste att det inte var sant, kunde man ju alltid drömma.

Pepp-talk och sedan ut. Tillsammans med Aurora och Isobel, bara två av de som nog egentligen tyckte magrutor var intressantare än en lerig boll, gjorde Alex sällskap. Hennes mage tog kol på henne, och det utsprutande adrenalinet. Hon ville bara lägga sig ner på marken, ligga där till matchen var slut. Hon tog ett djupt andetag och tog de två sista stegen ut på planen. Nu var hon här. Med bollen vid fötterna kunde ingen stoppa henne.

Hon hade drömt det så många gånger. Bollen, den var hennes. Matchen, den låg i hennes händer. Hon bestämde allt. Drömmar var bäst så, när hon bestämde.

Hon behövde bara finta förbi en till, springa två steg, sedan var hon där. Alex mot målvakten, målvakten mot Alex. Tre djupa, snabba andetag. Ett skott avfyrades. Publiken tystnade, alltid var stilla. Alex hjärta slutade att banka. Bollen nuddade nätet, flög över den vitfärgade mållinjen i ett smack. Alex hjärta började gå igen. Tre djupa, snabba andetag. Publiken jublade. Alex var bäst.

Drömmar mellan olika människor är så olika, dels på grund av att vi är så olika. Vi vill inte samma saker, och kanske är det bra. Vissa drömde om resor till andra länder för att få miljöombyte, vissa drömde om förändringar, om ett barn, medan vissa bara drömde om sommaren. Alex drömde om att bli fotbollsspelare, på heltid. Alex ville bli fotbollsspelare. Det är inte så lätt för henne. Hon hade alltid fått höra att hon aldrig skulle klara det. Lilla Alexis kunde ju inte bli någonting sådant stort. Nej, det var hon för värdelös för. Drömmar blir inte sanna. Verkligheten var ingen en dans på rosor, en saga. Verkligheten var grym.

Tre mål, alla gjorda av mästaren själv. Ingen kunde vara gladare än huvudpersonen. Hon fick kramar, gratulationer och massa beröm. Ändå kunde hon inte låta bli, det bästa av allt var att se Freyas trumpna min. Nu var hon inte så kaxig längre. Hon behövde inte vara det heller. Det var inte hennes fel att Alex var... överdrivet bra. Det fanns ingenting hon kunde göra åt det heller. Nej, flickans självförtroende var det inget fel på.

Matchen var slut. Alla hade kämpat bra, men det fanns en som hade kämpat lite bättre. Självklart skulle hon belönas – med ännu en ''Matchens lirare''-miniboll. Hon tog emot, log mot kameran som åter igen fick hennes nöjda leende att fasta i historieböckerna.

Drömmar bli inte sanna. Verkligheten är ingen dans på rosor. Verkligheten är ingen saga. Verkligheten är grym. Stanna inne, dumma jänta. Du är ändå för för värdelös för att bli någonting.

Alex började att röra på sig, mot omklädningsrummet, bort från planen. Hon blev stoppa av Liam. Liam var en ganska typisk fotbollskille. Snygg, muskulös och ganska korkad. Fast egentligen var han inte ganska korkad. Han var inte korkad alls. Alex visste att han var smart, hon hade sett hans provresultat. Att vara bra på både matematik och naturämnena borde betyda någonting.

”Hey, sexy.” Alex tittade upp på honom, log smått. Vad skulle hon göra? Det var väll trevligt att han uppskattade hennes skönhet. Liam log tillbaka, ett fint, vitt leende.

”So...” Liam tog mjukt tag i hennes midja, tvingade henne att stanna upp. Hans händer började leta sig ner mot hennes rumpa. Han lutade sig närmare henne, viskade några meter ifrån hennes läppar:

”What do you do at night?” Alex log fortfarande, motstod lusten att skratta. Hon log inte ett sådant där: ”hihi, vad söt han är”-leende, mer som: ”jag är överlägsen dig”-leende. Det såg han också. Det märkte han också.

”In any case, I do not think about you.” Hon slank smidigt under hans arm. Innan han ens han säga ifrån hade hon hunnit gå några meter ifrån honom.

”Alex!” Där var den, den bästa rösten Alex visste. Flickan vände sig om, mötte sin glada bästa vän. De kramades, skrattade i varandras famn.

”You were so awesome!” sa Stephanie efteråt och log stort. Den smått svettiga Alexis skrattade.

”I know.” Hon blinkade med ögat. Stephanie skrattade. Så här skulle det alltid vara. Så här var alltid perfekt. Så här-

”I want you to met someone.” Stephanie log fortfarande, sådär överdrivet stort som bara hon kunde göra när hon var glad, riktigt glad. Alexis blev plötsligt osäker. Kanske var det inte för Alex vinst som Steff log som hon gjorde.

Alex snörpte på munnen. Här kom det. Det som skulle förändra allt. Han.

Han såg lite förvånad ut, Alex brydde sig inte. Han var en tönt, en idiot och ett missfoster. Så var det. Det fanns ingenting han kunde göra åt det heller.

Han tittade på henne, så där äckligt länge. Han granskade hennes kläder, eller var det verkligen kläderna han tittade på?

Hon tittade inte tillbaka på honom. Hon tittade inte på Stephanie heller. Hon petade i sitt hår och gav fotbollskillarna en snabb blick. Plötsligt hade hon större lust att vara en av de tjejerna som fick röra deras muskler, än att stå här med Stephanies äckliga pojkvän.

Tillslut log han, och räckte fram handen.

”Hi, I'm Justin, Justin Bieber.”

Hur man växer upp och hur man får lära sig om livets charader, påverkar dina drömmar som barn. Det du en gång har drömt, kommer inte vilja försvinna. Du vill uppleva din dröm. Du vill se din favoritartisten i verkligheten. Du vill kunna hoppas att bli den stora fotbollsspelare du vill bli. Vad krävs då, förutom tålamod? Drömmar.

Finn din dröm. Lev den i dina tankar. Finn din dröm. Var inte bara en del av alla andras.

__________________________________________________________________________

Tack för era fina kommentarer! Låten är, som ni säkert ser, Ulrik Munthers Change your mind/Heroes in defeat. Enjoy!