Alictin

Mörkret hade lagt sig över staden(det gjorde det egentligen för länge sedan, men ändå). Det mörka försvann endast av gatulamporna, och de få lysen från husen. Det var natt, eller sen kväll om man ville se det så. Klockan var ett och det var inte längre lördag. Alex gick, omgiven av tystnad, med sin leriga boll under armen, på trottoaren. Trottoaren hon gick på gränsade till andra sidan. På andra sidan levde våld, mord och en stark vilja att ta sig över till hennes sida. Alex hade många gånger gått där, på trottoaren, undrat hur livet var på andra sidan. Var det verkligen som alla sa? Liksom, varför skulle människor vilja skada henne, utan anledning?

Alex hade alltid tänkt så, eller ja, tidigare. Nu var hon inte lika säker. Det hade hon inte varit på länge. Om folk kunde skada folk bara för att de inte var perfekta, kunde människor, alla runt omkring Alex, titta ner på hennes knubbiga ansikte. Bara blickarna fick henne skadad.

Var hon verkligen så som alla sa? Äcklig, ful, oälskad. Alex hade inte alltid sett det, inte innan hennes pappa påpekat det. Men nu såg hon.

Lika klart som att en stjärna inte är en fucking femhörning är det lika klart att ingen kommer att älska dig.

Bollen var lerig. Det var den alltid. Alex brydde sig inte, varför skulle hon? I leriga converse som inte var så vita längre, korta shorts och Barcelona-tröjan med favoritspelarens namn på, brydde hon sig inte alls. Hon brydde sig inte om att hon såg ut som ett jävla freak. Varför skulle hon? Det var inte hennes uppgift att påpeka hur ful hon var. Tydligen var det alla andras.

Det var inte svårt att förstå vart hon var på väg. Fotbollsplanen var hennes bästa vän. Där fanns det ingen som dömde henne. Där fanns det ingen som undrade varför hon var där. Alla såg henne, hur bra hon var. Hon fick uppmärksamhet. Uppmärksamhet hon förtjänade.

En ensam, liten tjej som egentligen inte var så liten. En och sjuttiofem kunde hon skryta lång väg med.

Alex sprang. Hon älskade det. Bollen vid fötterna, rullade precis som hon ville. Lite med högerfoten och en perfekt vinkel för att trycka iväg ett skott. Bollen for iväg mot mål. Strax en bit under ribban dundrade bollen in. Alex jublade, gjorde bugningar. Hon låtsades att hon hade gjort mål, i en match. Hon låtsades att hon satte ett avgörande mål i en viktig match. Tänk var drömmar kunde vara bra.

Hon sprang lite till. Benen ville ju det. Alex ville ju det. När luften tog slut föll hon ihop mitt på fotbollsplanen. Bollen for iväg. Alexis brydde sig inte. Hon kippade efter luft, luft hon snabbt fick in i lungorna igen. En kort stund låg hon där, på det kalla gräset och tittade upp på stjärnorna. De var vackra, och det var de ensamma om.

Alex reste sig upp. Hon stod på alla fyra, armarna på marken, knäna på marken. Blicken var neråt. Tillslut kom det. Ett skrik. Ett plågsamt skrik. Ett plågsamt skrik lämnade flickans läppar. Det brukade göra det, när hon var ensam. Hon ville inte vara ensam. Ibland kändes det som att döden knackade på när man var ensam.

Alex slutade att skrika. Det hade varit skönt, att få ur sig det. Flickan lämnade inte bara ett avtryck i gräset efter sig. Där låg även dagens, eller gårdagens eftersom att det var söndag, frukost, som hade varit hennes enda måltid den dagen. Som om någon brydde sig.

Du är ful.

Om Alex nu var så ensam, varför skaffade hon inte bara nya vänner? Det var ju lätt. Så himla lätt. Alla sa ju det. Alla skrev om nya vänner på facebook, alla umgicks med nya vänner. Stephanie hade skaffat nya vänner, eller i alla fall en. Alex bara stod där och tittade på. Skaffa nya vänner... Om det bara vore så lätt. Om bara drömmar blev sanning. Var skulle hon börja leta? Hur skulle hon göra? Hon visste inte, kanske skulle ödet ta hennes liv i egna händer. För så som det såg ut nu, kom hon ingenstans(utom med att höja betygen förstås. Fan vad glad hennes mamma skulle bli när hon såg dem).

Hur betedde man sig i sociala sammanhang? Alex undrade, Alex frågade, för hon visste ju inte. Det såg så lätt ut, men egentligen var det så svårt. Egentligen visste hon precis hur hon skulle göra. Att få personens intresse riktat på sig själv, att få personen nyfiken. Det var ju lätt. Dra några skämt och så var du där. Eller också så blir du utskrattad inför en grupp människor som berättar vidare om den ensamma, stakars tjejen som inte kunde bete sig normalt.

Alex ryckte till. Det låg någonting kusligt över stunden. Det låg en konstig känsla i luften. Stilla, allting var stilla. Mörkt, allting var mörkt(inte så konstig med tanke på att det var natt). Plötsligt rörde sig någonting. Alex reste sig snabbt upp från sin plats i gräset. Med bollen nära till hands – bollen hade tidigare bara rullat iväg några meter – kunde hon känna sig trygg. Bollen var inte bara hennes vapen, den gav henne också tur. Tillsammans med bollen var hon oslagbar.

Alex hörde steg. Hon var inte längre ensam.

”Hello?” Hon behövde få veta, var hon ensam, trots allt? Inbillade hon sig bara? Visst var det någon!?

Med säker röst hade hon uttalat orden. Det skulle bara bli värre om person, som faktiskt mycket väl kunde vara en våldtäktsman(eller bara en berusad gammal man) trodde att hon var en osäker, liten flicka. Det var hon inte, inte utanpå. Ingen skulle få se hur krossad hon egentligen var på insidan.

Personen kom närmare, fortfarande tyst. Hen hade inte svarat. Alex backade några steg. Det blev en sådan reaktion. Hjärtat dunkade snabbare än tidigare, då hade det nästan legat stilla mot bröstet.

Personen var framme hos Alex. Hen drog bak luvan hen hade haft över huvudet.

Nu mördar hen mig, tänkte Alexis. Hon var beredd på att kasta bollen på honom/henne(ja, det är till väldigt bra hjälp mot mördare, att kasta en boll på den), men då öppnade hen munnen.

”Alex, what are you doing here?” Alex ryckte till. Hur visste personen hennes namn? Och hur visste hen att det var hon? Det var mörkt, hon såg inte vem hen var.

Vänta, hon kände igen den där rösten. Det var-... Det var-... Nej, hon kunde inte sätta fingret specifikt på vem det var.

”Eh, nothing.” Vad gjorde hon här egentligen? Även om hon hade haft en bra anledning, var nu det skulle kunna vara, tänkte hon inte berätta det för en person hon inte kände igen.

”Do you smoke?” Alex motstod lusten att skratta. Röka? Trodde personen seriöst att hon var här för att röka? Hon var fan inte så dum i huvudet att hon rökte.

”Smoke? Do you kidding me? I'm not that stupid.”

Personen svarade inte. Det blev tyst. Precis lika tyst som innan personen hade kommit. Skillnaden var, detta var en pinsam tystnad. Kunde man verkligen ha en pinsam tystnad med en mördare? I alla fall, Alex tänkte inte bryta tystnaden. Vem den här personen än var, ville hon skulle lämna henne ifred. Hon ville vara ifred, det var därför hon hade gått hit. Det fanns ingen plats på hela jorden där hon kände sig mer perfekt ensam än just här.

Du passar inte in. Inte här, inte med andra människor. Du är för annorlunda. För knäpp. Stanna inne. Det är där du hör hemma. Där ingen kan se dig. Där ingen behöver se dig. Stanna inne.

”What are you doing here?” Okej, hon bröt tystnaden, men det var bara för att personen var så jävla tyst, och irriterande. Kunde hen inte gå, eller nått? Varför var hen ens här?

Personen suckade. Alex, som tidigare hade tittat ner i marken, lyfte blicken. Jasså vad nu då?

”I dont know.” Personen ryckte på axlarna. Så... hen visste inte? Men-

”You don't know who I am, right?” Alex skakade effektivt på huvudet. Detta var konstigt. Hela situationen var konstig. Hon kunde inte låta bli, hon började att skratta. När man väl hade börjat att skratta, gick det inte att sluta. Precis som i skolan, precis som på gamla dagar.

”What?” Hon kunde se att personen log, kanske till och med skrattade.

”This is so weird” skrattade hon. Personen skrattade också.

”Yeah, you're right.”

Efter en pinsam stund av tystnad, och en stund av gapskratt, kändes det inte lika stelt längre.

”Okey you know who I'm but do I know who you are?” Personen tog några steg framåt, rörde försiktigt flickans arm. Det var säkert inte med meningen, men Alexis kropp reagerade ändå.

Personen tittade in i Alex ögon. Hon kände igen de ögonen... lite. När hon tittade närmare såg hon att det var en pojke. Japp. Det var ju bra att veta.

Personen, eller pojken, skrattade smått.

”You don't remember me!?” påpekade han, eller frågade? Alex var inte säker. En sak var hon i alla fall säker på. Hon kom inte ihåg per- honom.

”Cool.” Alex skrattade och slog lätt till honom på axeln. Coolt? Okej, detta blev plötsligt ännu konstigare.

”And you're not going to say your name!?” Han skakade på huvudet. Alex skrattade.

”The boy” mumlade hon.

”What?” frågade han, troligen för att hon inte hört vad hon mumlade.

”I call you the boy.”

”You very good at name people” sa The boy. Alex nickade ivrigt.

”So, what are you doing?” Alex tittade sig om, visade med blicken den vackra planen. Var inte det uppenbart vad hon gjorde?

”Right” sa The boy, nickade smått. Han förstod.

Han tittade ner på Alex igen.

”You very good at succer.”

”I know.” Alex flinade. Hon såg inte riktigt The boys ansikte, då det doldes av både mörkret och luvan som nu låg över axlarna, men hon var nästan säker på att han flinade han med. Folk brukade göra det. Folk var vana vid att man artigt sa tack. Folk var inte vana vid Alexis.

De satt ner, i gräset. Hur de hade hamnat där kunde man verkligen undra. Alex skrattade. Hon hade inte skrattat såhär mycket på år. Allting var ju så tungt, och jobbigt. Allting var ju så piss. Sedan kom han – The boy. Egentligen behövde han bara öppna munnen för att få henne att börja gapskratta. Hon tänkte på hur konstigt allting var. Hon tänkte på hur konstigt detta var. Igen.

Pojken skrattade också. Hans skratt var... fint. Alex kunde slappna av i hans sällskap. Det fanns ingenting hon mer önskade.

Snälla, jag vill inte se dig. Snälla, låt mig vara. Snälla, lämna mig ifred. Snälla, låt mig slippa göra det åt dig.

”What did you though when I come?”

De satt upp nu, någon meter ifrån varandra och tittade på varandra. Det var läskigt, pirrigt och spännande. Alex hade fått reda på massor om pojken, förutom hans namn. Om han inte ville säga sitt namn, kunde hon verkligen lita på att han talade sanning? Nej, det kunde hon inte, men det spelade inte så stor roll. Deras frågelek var inte på liv och död. De skulle inte gå och gifta sig i morgon och lova att aldrig ljuga för varandra. Alex kände honom inte ens. Hon visste några knäppa saker om honom, det var allt. Hon visste inte ens hans namn...

Alex skrattade åt hans fråga. Hennes tankar hade ju varit så roligare. Våldtäktsman, berusad gammal gubbe, mördare...

”I though that you were a murderer and you were going to kill me.” Killen började igen, att skratta. Han fick med sig Alex, en glad Alex. Pass på, det var inte ofta man fick se henne glad.

Tillslut låg båda ner, i gräset, igen. Med huvudena tätt intill varandra tittade både upp mot den stjärnfyllda himlen. Det var en väldigt fin natt.

”Hey.” Alex tittade ner, märkte egentligen först då hur nära hon hade kommit pojken. Han tittade lugn på henne. Hon såg bara ögonen, ögonen som tittade in i hennes. Hon rös. Det var så fint. Han var så fin. Och hans ögon... Bruna. Riktigt, riktigt bruna. Hon var fast, i hans ögon.

The boy sträckte på sig, fångade in Alex i sin famn. Han suckade nöjt, kunde Alex höra. Det pirrade i flickans mage. Hon slöt ögonen, bara njöt. Hon var lycklig, hon var glad. För första gången på mycket länge, verkade det vara som att hon inte var den enda i hennes omgivning som njöt.

Hur gör man för att träffar någon ny? Kanske gör du som Alex, låter ödet ta det i sina händer. Var det meningen att man skulle träffa någon ny, så skedde det. Om inte... Kanske betedde du dig normalt och hälsade på människor på staden. Du vet aldrig var det slutar.

__________________________________________________________________________

För er som inte vet - ja, det ska vara hen. Man säger så om man inte vet om det är en hon eller en han ;)

Jag mår psyskiskt riktigt dåligt just nu, men det är ingenting jag ska plåga er med. Hoppas att min fantasi är kvar ändå.

Tack för era kommentarer :) Om ni har frågor, skicka dem hit - [email protected]