Alictin

Varför blev man sur egentligen? Det var ju så onödigt. Hela dagen förstördes på grund utav det, en dum känsla. Surhet var bara en dum känsla.

Kanske blev man sur för att ville ha rätt. Kanske blev Alexis sur för att hon ville ha rätt(någon större vinnarskalle fick man leta efter). Kanske var man tvungen att ha rätt, för att inte bli sur. Om man inte hade rätt blev man inte bara besviken – utan också sur.

Det hade gått åtta dagar, åtta fucking dagar. En vanlig människa skulle ha glömt det för länge sedan – en sådan människa som inte var långsynt. Alex var långsynt. Alex hade inte glömt. Hon var sur, fortfarande sur.

Att bli sur över en sådan liten sak kunde ibland ses som... knäppt. För Alex var det inte knäppt. Varför? Varför tänkte hon så olik alla andra? Att vara sur för att man förlorat en fotbollsmatch, det var fan inte en liten sak. Det betydde fan mest för Alexis. Vad skulle hon annars bry sig om? Skolan? Skulle inte tro det.

Så, vad skulle hon göra nu då? Spela fotboll, det var ju det enda som fanns i hennes tankar. Det var det enda viktiga som fanns i hennes tankar. Vem fan orkade bry sig om Stephanie. Alex tänkte inte springa efter henne som en kyckling, en feg, jävla kyckling. Alex sjönk inte så lågt. Om Steff ville lämna henne, fine, men hon kunde inte räkna med att Alexis skulle finnas där för henne när hon så behövde Alex. Hon skulle fan få plågas, så som Alexis hade plågats. Det enda Steff brydde sig om var hennes jävla pojkvän. Hon visste inte ens hälften av känslorna som bubbla i Alex när hon blev så sårad. Stephanie skulle inte få veta heller. Alex hade raderat Steff. Hon var borta från Alex liv. Det fanns ingenting hon kunde göra åt det. Dörren till Alex, den var stängd.

Jag. Det fanns bara jag. Om det vore så lätt, skulle det ha varit så svårt. Jag. Bara jag.

Fotbollsplanen var det, ja. Bollen under armen, förväntande tankar- Alla visste vid detta laget. På tal om laget, ett annat sorts lag, så var det faktiskt ganska skönt att slippa dem. Alex gillade inte att vara ensam, nej, men hon föredrog hellre att vara ensam än att tvingas umgås med ljugande fjortisar som bara gjorde sig själva till åtlöje.

Tyvärr var det dag. Tyvärr var inte planen tom. Alex suckade. Hon hade förväntat sig någonting annat, osmart nog. Hon hatade att förvänta sig saker, se fram emot dem, och sedan blev det inte alls som man hade tänkt sig. Då var det bättre att inte hoppas. Man kunde kämpa och försöka lyckas, ja, Alex gjorde alltid sitt bästa, men det var bättre att ta framgångarna som en överraskning. Alex brukade ta det som en överraskning. Allting blev så mycket roligare om man såg det på det viset.

”Ey, Alex.” Flickan ryckte till. Hon hade inte varit beredd på att någon skulle ropa hennes namn. För visst var det henne personen ropade på?

Först tänkte hon vända sig om, ropa tillbaka, som man brukade göra när någon ville någonting. Sedan ångrade hon sig, började tänka. Hon började att tänka lite för mycket. Tänk om det inte var henne personen pratade med.

Hon behövde inte vara ”orolig” över att ha fel. Snygga, muskulösa killar stod en bit bort och tittade på henne. De där kände Alex igen.

”Hi, gorgeous!” Liam kramade henne. Alex log tillbaka, slängde armen runt honom. Hon var inte på kram-humör. Hon var här för att spela fotboll.

”So, wanna show your skills?” Liam flinade, nickade mot fotbollen. Alex skrattade smått. Hade hon inte visat sina kunskaper tillräckligt? Hon behövde ju bara visa sig för att folk skulle bli imponerade. Oh, den gamla Alex var tillbaka.

”Bring it on!”

Det var roligt. Det var så himla roligt. Alex hade nästan glömt hur det var att känna sig... levande. Hon hade glömt hur det var att få känna att någon såg henne. The boy... Visst, hon ”hade” honom, vem han nu var, men samtidigt kunde hon inte räkna med honom. Vem visste om han skulle svika henne. Tekniskt sett hade hon redan svikit honom, då hon inte gått till fotbollsplanen, på natten, efter den natten då de kysstes. De hade skilts åt nästan direkt efter. Det var så länge sedan, men ändå var det bara några dagar. Dagar... Vem visste, snart var allting kanske bara ett minne blott.

Alex var rädd, rädd att det skulle hända. Hon var väl rädd? Hon visste knappt själv. Hon? Rädd? Sedan när erkände hon sådant? Vad har hänt? Vad hade förändrats? Vad hade- Fuck, bollen rakt i magen. Så gick det när man var ouppmärksam. Hon for rakt i backen. Åh, kunde det inte bli lite mer pinsamt? Nu skulle säkert killarna tycka att hon var ett stort skämt. En sådan som inte klarade någonting. Fan.

Killarna skrattade. Jävla killar. Alex tänkte aldrig-

”Are you okey?” Varför var någon alltid tvungen att avbryta henne? Fan vad sur man blev. Alex tittade upp, mötte två bruna ögon. De liknade killens, men ögonen tillhörde Liam. Stryk det där med att hon blev sur. Alex nickade, tog tacksamt emot hans hand som drog henne uppåt. Hon skrattade. Fan vad töntig hon var.

De spelade lite till, sedan drog killarna hem, utan Liam, förstås. Liam och Alex skulle börja gå hemåt, men ingen av dem orkade. Fotbollsmatchen hade tagit mer kraft än väntat. Liam satt vid Alex sida och berättade random utdrag ur sitt liv. Alex skrattade. Alex log. Alex var glad.

Liam var inte svår att prata med. Han var rolig, och han förstod vad som var roligt. Det fanns ingenting mer irriterande än personer som inte skrattade åt Alex skämt, tyckte hon.

Alex och Liam hade mycket gemensamt. De älskade fotboll båda två. De tål verkligen inte Mr. Stone, deras religion-lärare. Ingen av de hade syskon och ingen av de hade kvar sin pappa.

”I remember when I and my dad flew .” Alex gav Liam en uppmuntrande blick.

”You don't have to talk about your dad if you don't what.” Alex visste hur svårt det var. Hon upplevde ju det själv, varje dag. Hon tänkte hålla det inom sig. Liam fick gärna berätta om sitt liv. Alex tänkte lyssna. Alex tänkte peppa honom. Men hon tänkte inte berätta om sin så kallade pappa.

Liam log tacksamt tillbaka.

”It's okey. The story is fun actually.” Han log vidare och gav Alex en snabb blick innan han fortsatte att titta prata.

”You know Blanka Vlasic?” Alex nickade. Höjdhoppare. Hon var riktigt duktig. Alex skulle aldrig våga att hoppa så jävla högt. Själv klarade hon knappt en meter.

”My dad loved her.” Alex log. Liam tittade ner i marken. Grät han? Nej, såklart att han inte gjorde. Vad fan tänkte hon?

Alex sträckte sig efter Liams han. När hon mötte den kramade hon den hårt. Hon förstod.

”We flew with her, me and my dad... He didn't stop talk about that for weeks.” Liam tittade upp. Visst var det ett leende som lekte i hans mungipa!? Alex skrattade. Liam kramade Alex hand tillbaka. Leendet låg kvar på hennes läppar. Det var inte ofta det gjorde det. Det var inte ofta hon skrattade, på riktigt. Hon märkte att Liam tittade på henne. Just då orkade hon inte bry sig.

Hon tittade sig om innan hon gick över vägen. Höger, vänster, höger. En bil körde förbi. Alex tittade efter den. Allting som tidigare hade varit så tyst och ensamt, blev plötsligt tvärtom.

”What is it?” frågade Liam mjukt och tittade åt det håll Alex tittade. Wow, han märkte mer än vad hon gjorde. Reaktionen berodde nog på att det var han som stod där. Justin stod en bit bort, lutad mot trädet. Typiskt nog skulle Alexis åt just det hållet. Visste han det? Han tittade på henne. Eller gjorde han det? Uh, hon rös över hela kroppen. Hans blick på henne. Det var hans blick, hans äckliga, oläsliga blick.

Om Justin var här, borde det betyda att Stephanie också var här. Varför skulle han gå hit ensam liksom?

Alex skakade på huvudet när hon kom på att hon inte hade svarat på Liams fråga. Det var ingenting. Justin var ingenting för Alexis.

”Come.” Hon nuddade Liams arm när hon vred på sig och började gå över gatan. Liam följde henne. Han följde henne till och med när de vände mot Justins håll. Alex tittade upp på Liam, log. Han log tillbaka. Någonting i hans blick sa... Ah, Alex hann inte se det. Det var någonting annorlunda i Liams blick. Hade han tittat så här på henne hela dagen? Om ja, varför?

Jag inbillar mig bara, för ingen ser mig. Ingen ser mina rop, rop på hjälp. Ingen ser mina tankar, mitt riktiga jag. Ingen ser mig.

”Alexis.” Såklart. Varför skulle han inte säga någonting till henne? Alex tittade ner i marken, låtsades att hon inte hörde. Dock var det någon annan som hade hört. Dock var det här andra precis vid hennes sida. Liam knuffade henne lätt, inte hårt, lagom liksom.

Alex tittade upp på Liam. Hon hann inte säga att hon inte orkade prata med honom, förrän Liam hade öppnat munnen.

”He's talkning to you.” Alex nickade, utifrån, suckade inombords.

Alex vred sig åt andra hållet och stannade samtidigt upp. Hon stod så långa ifrån Justin, säkert 5 meter. Men samtidigt var han så himla nära. Han tittade på henne, liksom borrade sig in i henne. Hon hatade verkligen honom.

Det blev tyst, så där obehagligt tyst. Alex suckade. Hon hatade tystnaden, hatade att ingenting hände. Om inte Justin öppnade munnen fick väl hon göra det.

”Where is Stephanie?” frågade hon ointresserad.

Justin gav henne en lång blick innan han svarade. Svarade gjorde han genom att le. Le? Jaha. Var det någonting mer han vill eller? Eller förresten, var det någonting han vill över huvud taget?

”You was good.” Alex höjde ögonbrynet. Eh, va? Vad kom det där ifrån?

”Eh?”

”I mean, you're good at succer.” Justin fortsatte utan att hon behövde säga någonting mer. Alex var fundersam. Vart ville Justin komma?

Alex slängde en blick åt Liam, hon blev liksom bara tvungen att se hans reaktion. Han såg mest förvånad ut. För typ första gången på hela dagen tittade han på någon annan än Alex – Justin. Var Liam förvånad över att Alex faktiskt hade en kompis, som INTE var hennes kompis, som inte hette Stephanie? Var han förvånad över att hon verkade känna Justin Bieber? Alex var lika förvånad själv. Varför hälsade han ens på henne?

Alex tog några steg framåt, så att hon bar stod någon meter ifrån Justin. Han behövde få veta, tyckte hon.

”I don't like you and I not going to be nice to you, so you don't have to be nice to me either.”

Det verkade inte som Justin tyckte att deras lilla samtal skulle sluta där. Han tittade på henne, först förvånat. Trodde han inte att hon skulle säga emot? Trodde hon att han någonsin skulle vara hennes kompis bara för att han var känd, och för att han var tillsammans med Alex förra vän? Precis, förra. Han kunde sluta att låtsas nu. Han kunde låta Alex vara ifred.

”No” sa Justin plötsligt. Alex höjde ögonbrynet mot honom och la armarna över bröstkorgen. Nähä!?

Justin tog tag i hennes huvud och tvingade hennes obekväma och eftertänksamma ögon att titta in hans. Alex fattade precis vad han skulle göra när han närmare sig hennes läppar. Utan att tänka på att hon faktiskt kände igen de där ögonen så förbannat mycket, höjde hon handen och slog till honom på käften.

”Aosch.” Justin släppte henne och tog sig för den slagna kinden som snabbt blivit röd. Alex vände sig som, i ett jävla tempo.

”Come.” Hon tog tag i Liams arm. Han stod närmare än förut. Var han på väg att ”rädda” henne? Det var väl... snällt, men hon klarade det bra själv.

Att välja att säga att man blev sur i detta läget, passade alldeles utmärkt. Vad fan höll han på med? Han behövde finna någonting som kallade en hjärna. Eller kanske behövde han finna ett äkta liv. Han levde i ett falsk liv. Han levde i plast, en plast värld. Alexis värld var hård, blodig och obekväm. Justin passade inte in här. Han försökte göra någonting. Han försökte trycka in sin äckliga plast i hennes skin. Ville han skapa blodigt? Vill han väcka Alex mindre trevliga sida till liv? Vad fan ville han? När han försökte ta sig in, då blev man sur. Han borde veta sin plats. Alex skulle fan inte behöva visa den. Fan vad sur man blev.

Jag kommer ihåg när du var så sur. Du tittade på mig, som om jag vore dum i huvudet. Jag förstod inte. Ja, du hade rätt, jag var trög. Så klart att jag måste veta vad jag gjort för fel. Såklart att jag borde förstå att allting jag gjorde var fel. Du var så sur och jag var så liten. Jag var bara en docka i ditt spel.