Alictin

R A N D O M   T A N K A R - K A P I T E L

Musik: http://www.youtube.com/watch?v=c9kv3JK7TjY&ob=av3n

Svarta ögon, mörka leenden. Under ytan var allting falskt. Det spelade ingen roll vad du gjorde eller var du gick. Det spelade ingen roll. Svarta ögon, mörka leenden. Du skrapade lite på toppen och fann sedan sanningen.

Korridoren var stor, så in i helvetes stor. Eleverna var större. Eleverna var läskiga. De flinade. De skrattade, med varandra, åt dig.

Varje gång man gick i korridoren, var det som första gången. Det var lika hemskt, lika fasansfullt. Det var lika förfärligt, det var lika skräckinjagande. Det var som att första gången spelades upp, om och om igen. Även om första gången var över nu, fanns den kvar, i ditt minne. Även om första gången var över, fanns den kvar, varje gång.

En full korridor. Människor åt alla håll du tittade. Du gillade inte människor, inte nu. Innan gillade du människor, innan när de inte skrattade åt dig. Innan gillade du människor, det som att döden flåsade dig i nacken när du var ensam.

Du gillade inte människor. Du ville vara ifred. Du ville vara fri ifrån dina tankar. Du önskade, när du var ensam. Du hoppades, när du var ensam. Du ville ifrån dina tankar. Döden.

När du tänkte på livet, såg du ingenting bra. Dina minnen täcktes av din pappa. Dina tankar täcktes av klagomål. Du klagade mot målet. Klagade innefattade alla fel du hade. Målet, det var du.

När du tänkte på döden, såg du ingenting dåligt. Var fanns det mer att säga? Du var sann mot dig själv. Döden... Borde du chansa? Man måste våga förlora för att vinna, men fanns det verkligen någonting att vinna, när man inte fanns?

Hur skulle man bete sig i sådana situationer? Klumpar i halsen, de försvann aldrig. Klumpar i magen, de försvann aldrig. Du mindes det så väl. Det som hände igår, händer i dag – i ditt huvud. Det som händer i morgon, händer varje dag – i ditt huvud. Minnen. Du försökte kasta dig undan. Du försökte få de äckliga känslorna att lämna dig. Gråta, skrika, springa - ingenting hjälpte.

Du tittade framåt, men såg bakåt. Du mötte dina minnen. Ibland var det svårt. Svårt. Svårt att följa sitt hjärta. Svårt att släppa det som hade hänt. Svårt att leva. Var sann mot dig själv. Du tittade framåt, men såg bakåt. Vem försökte du lura? Det var alltid svårt. Det var alltid omöjligt. Var sann mot dig själv.

Varför släppte du det inte? Lät det flyga iväg med vinden. Lät det dras undan med sanden och vattnet. Lät fåglarna som flög söderut under vintermånaderna ta det med sig. Varför hade du fortsatt att kämpa? Varför gav du inte upp?

Det var en del av dig. Allting var en del av dig. Du ville inte släppa dig själv. Var sann mot dig själv. Du ville inte släppa dig själv, inte innerst inne.

Var sann mot dig själv. Du gav inte upp när din kärlek försvann, inte på riktigt. Du ville kämpa. Du ville höra ditt hjärta slå. Leva. Du ville leva ditt liv. Du skulle leva ditt liv.

Att leva var fantastiskt. Du visste det. Du kom ihåg. Du kom ihåg dina minnen. Skratta, le, springa, andas, trivas, vara glad, vara perfekt, vara bäst. Du kom ihåg.

Du gav inte upp när din kärlek försvann. Kärlek som aldrig besvarades. Följ med mig. Första gången som du log. Första gången du blev lurad. Du hade snubblat. Du hade fallit. Du hade blivit förnedrad. Du.

Kärlek som aldrig besvarades. Du mindes hur du hade lidit. Plågan, den släppte aldrig. Varje dag, varje sekund. Om du var på fotbollsplanen, tänkte på alla steg, slapp du den. Det var den enda gången. Din pappa. Vid fotbollsplanen. Nej. Plågan. Du mindes hur du hade lidit. Du mindes hur mycket du hade lidit, trots att tiden hade gått.

Du sa till dig själv: Aldrig mer.

Du tittade dig själv i spegeln, sa till dig själv: Aldrig mer.

Aldrig mer leva i plåga. Var sann mot dig själv. Alltid leva i plåga? Du tänkte dölja den. Du tänkte gömma den. Du tänkte gömma den i en låda, eller i ett skåp. Nu. Nu eller aldrig. Aldrig mer leva i plåga. Ingen skulle få hitta den. Du skulle få slippa den. Aldrig mer leva i det förflutna. Aldrig mer leva i plåga.

Allting hade varit på låtsas. Du flög på moln. Du siktade mot stjärnorna. Vem försökte du lura? Du skulle aldrig nå dit. Vem försökte du lura? Du skulle inte klara det, för att du var för svag.

Varför hade du inte släppt? Lät det flyga iväg med vinden. Varför hade du fortsatt att kämpa? Varför?

Du visste ingenting. Du visste inte var som dolde sig, där undan lögnerna, där i den verkliga världen. När du skrapade bort ytan, du visste inte vad som låg gömt där under. Du var svävande. Du landade. Du kom aldrig tillbaka. Du var värd så mycket mer.

Aldrig mer leva i plåga. Det hade du ju sagt till dig själv. Du ville inte leva i plåga. Du ville inte må dåligt. Du ville inte var gömd. Du ville kunna synas. Synas, glänsa och bara vara bäst. Du ville synas. Synas gjorde du bäst på fotbollsplanen. Där fanns det ingen om kunde stå emot dina attacker. Där fanns det ingen som kunde springa lika snabbt som dig. Men där fanns han. Vid linjen, precis utanför själva planen, stod han. Han var död, du visste det, ändå stod han där. Han flinade äckligt åt dig, drog till sig din uppmärksamhet. Plåga. Aldrig mer leva i plåga. Hur fan skulle det gå?

Utan honom kunde du ej andas. Han var din luft, ditt syre. Han var din vän, din bästa vän. Han var ditt allt, även om du inte hade sett det. Sedan blev det för sent.

Du var där igen. Du mindes hur mycket du hade lidit. Du såg spåren. Var du än var såg du spåren. Hjärtat slog. Inte nu igen. Andra gången du log. Andra gången du blev lurad. Du var starkare än så här. Du var värd så mycket mer.

Fel. Du hade inte blivit lurad. Fel. Du led inte. Inte ännu. Borde du chansa? Du vann alltid. Vill du förlora, igen? Du vann alltid. Du vann alltid.

Du hade blivit funnen. Du hade blivit upptäckt. Var det inte värt det då? Du måste våga förlora för att vinna. Var det inte så ledare sa? Du var din egen ledare.

Dina minnen höll dig vid liv. Dina minnen höll dig uppe varje dag. Minnen var det bästa man kunde ha, om man inte hette Alexis Jones. Minnen. Varje gång hon tittade framåt, såg hon bakåt. Varje gång hon försökte göra rätt, blev det fel. Hon behövde hjälp. Hon behövde släppa sina minnen, låta dagarna gå, och skaffa nya minnen. Justin. Hon behövde Justin.

Du var trött på att vara ensam. Men du ville ingenting annat. Du var trött på att vara bland människor, människor som inte brydde sig. Varför kunde ingen se dig? Du var väl som alla andra? Du var bara människa.

Det fanns en som hade lämnat. Det fanns en annan som såg. Den andra hade nyss kommit. Den andra tänkte inte lämna.

Varför? Den såg dig. Den såg det. Du var underbar.