Alictin

Musik: http://www.youtube.com/watch?v=s6a5ZT6Wm90(gamla versionen, nya finns på spotify) http://www.youtube.com/watch?v=mCQjx_JrG9k

Jag skrattar idag. Kanske gråter jag sen. Jag ville leva i nuet, inte ångra mig sen. Så jag lever idag, idag, idag. Morgondagen är för långt bort men vi är idag. Så jag skrattar idag.

Alex hade världens största problem. Hon hade världens tuffaste fråga att deala med varje dag. Hon hade världens största frågetecken klistrat med superlim i hennes panna. Vad, vilken eller vem var meningen med livet? Vad ville hon uppnå, i hennes liv?

Det värsta var egentligen att de frågorna ens fanns, och att man tyvärr tänkte allt för mycket på dem. Livet. En gång, en chans. Man hade en chans att leva, och göra det bästa utav varje situation. Känner du pressen? Alexis var inte den stressande typen. När hon tänkte på döden, livets motsvarande betydelse, tänkte hon inte bara på frihet och lugnt. Alexis blev också otroligt stressad.

Varför blev man stressad över en sådan sak? Liksom, hur mycket betydde verkligen livet för Alexis? Hur många gånger hade hon känt sig levande? Om man vänder på det, hur många gånger hade hon velat dö?

Livet är ett spel. Ett spel du inte får vara delaktig i. Det du varför? För ingen vill veta av dig.

”You don't know you're beautiful. Oh oh. But that's what makes you beautiful.” Radion var på, för ovanlighetens skull. Alex favoritlåt spelades. Hm, ja. Eller kanske inte. Hon hade aldrig tyckt att den var bra, för i hennes värld fanns det ingen som lyste upp tillvaron. Men Justin då? Varför sa hon emot sig själv hela tiden? Var det svårt att erkänna att hon gillade honom så otroligt mycket? Var det svårt att svälja dem äcklande orden. Alexis Jones var kär i Justin Bieber. Alex kanske hade någon som lyste upp hennes värld. Hon undrade om hon var ljuset i någons ögon.

Det värsta man kunde göra var att inte leva sitt liv. Du hade bara en chans. Sumpa den inte, gör den bättre än bäst. Lev ditt liv, låt ingen annan göra det åt dig. Lev ditt liv, lev ingen annans liv. Det var kanske tufft idag, men du visste aldrig vad som väntade bakom hörnet, vilka ord som var skrivna på nästa kapitel, vilka personer du skulle möta nästa dag. Du visste aldrig hur morgondagen skulle se ut. Aldrig.

Det fanns en bra sak med att vara ung och obetydlig. Eftersom att man inte kunde så mycket, tänkte man inte så mycket. Man såg livet ur en annan vinkel, ur ett annat perspektiv. Man såg livet som nu, inte som då och som när. När man var mindre. Det var egentligen inte förrän efteråt man förstod hur ovärderligt livets början, din barndom, var för din framtid. Nu är inte nu, inte nödvändigtvis. Nu var då, för det var då du sa nu.

Varför gråter livet när döden alltid ler mot mig?

Alex låg där det var bäst. Hon log, det gjorde hon alltid i hans famn. Hon blundade. Han pillade med fingrarna i hennes hår. Hon rös. Den pirrande känslan spred sig ner längst med ryggraden. Alexis log. Det var så skönt. Han fingrar mot hennes hud, det var så skönt.

Han mumlade, typ sjöng men ändå inte riktigt. Den ljuvliga, mjuka rösten fick Alex ännu mer avslappnad, om det så gick. Hon var inte trött. Hon var rörlig, men ändå stilla. Hon var ledsen, men ändå glad. Hon var orolig, men ändå lugn. Hon ville ut och springa, flera mil om så kroppen hade orkat. Vilja räckte inte, hon gjorde ingenting. Hon var glad, för under henne låg världens största kändis, den som höll hennes hjärta i sin hand. Hon var ledsen, för hon visste inte om han ville ha henne. Han var så stor, han var liksom någonting trots att han var så ung. Hon var bara en fotbollsbesatt, förälskad, liten flicka som i världens händer inte var större än en ärta.

Hon var rädd, oroad liksom. Tänk om hennes mamma kom hem, typ nu. Alex var så rädd. Justin skulle se henne. Justin borde inte ens vara här, men hemma hos honom kunde de inte heller vara. Alex lovade sig själv att aldrig mer ta med honom hem till sig, men hon var inte säker på att hon skulle lyckas hålla det. Han betydde så otroligt mycket. Han fick henne att göra saker hon inte ville göra. Alex önskade, trots den härliga känslan av hans händer på hennes kropp, att hon aldrig hade träffat honom.

”If you had the chance, should you lived forever?” Alex öppnade ögonen. Hon var vaken, men kände sig mer vaken i en klarare syn.

Alex visste inte riktigt vad hon skulle tycka. Att leva för evigt, hon smakade på meningen. Ordet för evigt lärt fruktansvärt långt. Det var en fruktansvärt lång tid. Tänk alltid man skulle hinna med, tänk hur många motgångar man skulle få gå igenom. Det spelade ingen roll om det fanns tusen roligare saker i ett ämne, det fanns alltid någonting med det som var tråkigt, eller som inte stämde. Det var det negativa Alexis alltid såg.

”No” fick hon ur sig. Blicken tittade tomt framåt. Hon kände sig tom, men samtidigt så full, full med känslor. Justin blickar brände på henne. Hon blundade när han började röra sina fingrar vid hennes mage igen. Denna gång var det annorlunda. Denna gång var hans beröringar inte vänliga. Hon vred sig om i hans famn. Han kittlade henne. Hans kittlande fingrar letade sig över hennes mage, använde sig mest utav hennes svagaste sidor precis ovanför höften. Alex skrattade så mycket så att hon fick ont i både munnen och i magen. Hon hade nog aldrig skrattat så mycket. Hon log. Hon hade nog aldrig lett så mycket. Tänk vad livet kunde vara underbart ibland.

”What was that good for?” Alex flinade åt en leende Justin. Han var så nöjd så. Den busiga blicken sprudlade ur hans karaktär. Ögonen glittrade. Hans fingrar kramade hennes hand. Hon tittade ner på deras sammanflätade händer i några sekunder innan hon åter igen tittade upp och mötte hans blick. Ögonen kunde man verkligen drunkna i. Alex blev alldeles syrelös och tappade både talförmågan och allt vett i hjärnan. Det var otroligt. Hon kunde göra så jävla mycket för honom. Det var otroligt. Hennes bästa väns pojkvän var otrogen mot hennes bästa vän, och allting, det var Alexis fel. Tänk att Alexis, hon kunde aldrig göra någonting rätt.

En fiende. Jag lever med min skam. Jag lever med min fiende.

Om en timme skulle han gå. Alex ville inte vara ensam. Hon kramade honom lite hårdare. Hon var så avslappnad, som första gången någonsin. Han behövde inte säga någonting. Hon behövde inte säga någonting. Tystnaden var stillsam, och framför allt tyst. Alex var van vid tystnad. För första gången någonsin behövde hon inte vara ensam om den. Hon hade någon att dela tystnaden med.

”Do you wanna live forever?”

”I don't know, but I think so. Right, you have to be like-” Han knäppte med fingrarna. ”-On all the time, but wouldn't it be awesome to have the opportunity? I can live forever. I have the time to do exactly whatever I want to do. That's power, and that's why I think I absolutely would like to be a part of it.” Justin dröjde inte med sitt svar, som Alex hade gjort. Han kanske hade funderat länge på det, vem visste!? Det var det äckliga, och smått läskiga, med mänskligheten. Folk kunde säga och göra precis vad som helst, men det betydde inte att de tyckte så. Tankarna. Tankarnas krafter var de mest mäktiga. Det var där allting började. Det var där denna plågan, denna inbillningen, egentligen bildades. Att må dåligt, att känna sig ensam kanske var en ren bluff. Hjärnan – tankar och lärdomar som aldrig få komma ut, där har vi världens farligaste vapen. Etik och moral, kära vänner. Det är det som kommer att döda oss alla.

Ditt liv. Dina möjligheter. Är det det som du har lärt dig i skolan? Ha, du ska fan aldrig mer få gå tillbaka hit. Du har inget liv. Du har inga möjligheter. Du är bara ett äckligt barn.

Att samtalsämnet om livet inte slutade där, det förstod de båda. Det fanns så mycket att säga, men för få ord. Det fanns så mycket man tänkte på, men för få sätt att uttrycka sig och visa att det var så här man ville ha det.

Justin sa ett par ord som fick Alex hjärna att riktigt ordentligt börja fundera. Kunde det vara så? Om inte, varför? Behövde hon ändra på sig själv, för att leva bättre? Hon hade det bra som det var, var det då okej att fortstätta som tidigare?

Alex hade en till fundering som verkligen gick henne på nerverna. Hon reste sig upp från Justins famn, mötte för ett kort ögonblick hans förvånande blick. Hon förstod. Egentligen var hon trött, riktigt sjukt trött, men hon orkade inte. Hon ville ha svar.

”What is the meaning of life?”

Hon fick inget svar.

Vad fan var meningen med livet?

Att klara av att leva i denna värld 365 dagar i 100 år(förhoppningsvis, eller kanske mer tvärtom), det kunde kanske vara ”meningen” med livet.

Alex önskade att livet var som enligt det arabiska ordspråket; ”Livet är en prövotid innan paradiset”. Det fanns ingenting som sa att det inte kunde vara tvärtom.

Ta hand om vår jord, det ansåg vissa att meningen med livet var. Varför? Att alla andra ska ha kunna ha någonstans att leva i framtiden, det var viktigt, annars kunde ingen leva alls. Skapa en framtid för andra människor. Dina barn, dina barnbarn. Dina syskon, din familj.

Meningen med livet kanske var kärlek. Att finna kärleken, att ta hand om den. Kärlek. Ta hand om sin familj, sina vänner. Kärlek. Finna den man vill leva sitt liv med.

Kanske var kärlek också att lära sig att älska sig själv.

Kanske var meningen med livet inte ens att leva nu. I dag skulle du göra det bästa, vara snäll mot alla, för att i framtiden få det bättre. Tro på rätt religion, Gud, och följa efter deras lagar. Inom speciella religionen var det skrivet att meningen med livet var att uppnå en vis harmoni. Man skulle leva i harmoni, utan stress och utan måsten. Kanske var meningen med livet att följa den enda Gud vi inte kunde komma överens om.

We live and we die. I do what ever I like. Life is now, so let's try to not let it passed by. It's right now.

Hade ens livet någon mening? Det fanns inga bevis på att det skulle finnas någon mening. Kanske levde man bara för att dö. Kanske var vi redan döda. Tänk om vi var döda, och det här, det var stället vi straffades.

Kanske var meningen med livet att dö en icke plågsam död. Då hade man ju klarat att leva.

Varför skulle det inte kunna vara på detta vis, om det nu fanns folk som trodde att vi inte ens idag levde!? Detta var inte livet. Detta var tiden innan livet, eller också var det döden.

Alex orkade inte. Hon ville ha svar. Istället fick hon bara fler frågor.

Det var viktigt att komma ihåg att det som skedde nu påverkade framtiden. Kanske kunde man så både styra och förändra sin egen framtid. Kanske fanns det då en mening med livet.

Ta vara på ditt liv. Det var din stund på jorden nu. Du fick inte någon mer chans.

Gläd dig åt livet, min vän. Den dag som har gått, den kommer aldrig igen.

__________________________________________________________________________

Tack för att ni läser och kommenterar, kära vänner :) Just nu när ni läser det här är jag någonstans i Sverige på klassresa, men vart vet bara jag(och alla andra som är med fast den vet inte att jag är jag ;) ). Ja, jag vet, jag är lite komplicerad av mig :) Men ja, fortsätt att läsa och kommentera! <3

Ni missar väl inte nästa del som är ur Justins synvikel? ;)