Alictin

Musik: http://www.youtube.com/watch?v=P5vz6iwV38U

Förändringar kunde vara bra. En förändring kunde kännas riktigt bra. Om allting var som det alltid har varit blev det tråkigt. Denna förändringen som nu höll på att ske, gillades inte av Alex.

När du sprang efter en boll visste du att om ingen slog till den bytte den inte håll. Farten minskades tillslut. När någon väl rörde bollen igen, fanns det inte dunder många håll för bollen att ta vägen. Det krävdes så mycket för att man skulle kunna få kalla fotbollen, det Alex älskade mest av allt, en förändring.

Om en förändring var bra eller ej, berodde såklart på i vilken situation det var i. Om en förändring var bra eller ej, berodde såklart på hur stor den var. Ta mellanstadiet som ett exempel. Du lämnar alla kompisar du har gått i samma klass som i flera år. Ni har sett varandra, varje dag, i flera år. Ni kan varandra utantill, fast egentligen vet ni varken någonting om varandra än någonting om sig själva. Du förändras, börja umgås med nya människor. Eller kanske du blir som Alexis och håller stenhårt fast vid dem gamla vännerna. För även om dem gamla vännerna inte vet någonting om dig, bryr de sig om dig. I alla fall lite.

Skola åter igen. Stephanies underliga beteende åter igen. What a nice life. Alex gick omkring med, förutom fotbollen, endast Stephanie i sina tankar. Stephanie gick i sin tur vid Alex sida, tyst. Tyst, tyst och mera tyst. Åter igen, vilket härligt liv!

Jag vill inte se mig varje jävla morgon. Jag vill aldrig mer se mig. Precis som ingen annan vill se mig heller.

Ja, Alex var sur i dag. Förutom att Mr. Hanson hade skällt på henne under spanska-lektionen för att hon inte orkade med att göra läxorna(varför kunde han inte fatta att bara för att han inte hade ett liv betydde det inte att hon inte hade det?), hade dagen var allmänt tråkig. Tisdagar brukade oftast vara sådana.

När någon till på köpet såg till att hon var tyst – Alexis Jones var tyst? Jag är lika förvånade som ni – då var det verkligen någonting som inte stämde.

Sedan hände det faktiskt andra saker under dagen också. Klassen, som bestod av den allt för snygga Alex(ja, det var väl så hon tyckte det), några töntiga tjejer(matte-nördar, ni vet) och killarna som trodde att de var coola, för coola för deras eget bäst, klassen fick tillbaka matte-proven. Matte-proven de hade gjort för flera veckor sedan. Seg lärare. Behövde hon säga mer?

För Alex del gick det... okej. Hennes resultat kanske inte var någonting att jubla med, men ärligt, hon brydde sig inte. Liksom kolla, alla matte-nördarna hade säkert bättre resultat än Alex, men de bara satt där med ett stel ansiktsuttryck. Kanske för att de inte ville vara sämre än den andre. Geeks.

”Steff.” Alex suckade. Hon trött på alla spel. Hon var trött på spelet Steffs spelade. Spelet inte Alex såg ut att kunna vinna. Ja, Alex behövde vinna. Hon vann alltid(i alla fall i hennes tycke).

Steff vände sig om, suckade hon också. Även om inte Alex kunde vinna, såg det ut som att Steff förstod att hon inte kunde förlora henne.

”Okey, I'll tell you. After the class.” Alexis leende drog i mungiporna. Hon vann trots allt, va!?

”Promise?” Steff nickade, log smått. Alex log, stort, tillbaka, gav sin vän en kram och sedan gick de bästa vännerna i armkrok in i lektionssalen.

Alex hade tråkigt. Lektionen var tråkig. Medan alla andra satt och flitigt antecknade det läraren sa och skrev på tavlan, tittade Alex ut genom fönstret . Hon drömde sig bort.

Hur skulle man agera för att tackla en förändring på bästa sätt? Det berodde ju också på i vilket situation det var. Denna eviga situation. Kanske skulle man bara vara stark på utsidan, även om man var krossad, eller överlycklig, på insidan. Att inte visa några känslor var det Alex försökte komma till. Varför? Att inte visa känslor var det Alexis var bäst på.

Lektionen var slut. Dagen var slut. Äntligen. Alla elever rusade ut från klassrummet(eller gick i hyfsat rask takt, det är liksom tonåringar var pratar om här), förutom en som halkade efter. Denna person gick med huvudet nedsänkt och såg betydligt ledsnare ut än vad alla andra gjorde. Stephanie.

Steff snyftade, fortfarande med blicken in i skåpet. Alex suckade. Skulle hon berätta eller? Hon hade ju lovat...

När flickans funderingar höll på att rinna ut till verklighet, öppnade Stephanie munnen.

”I have met someone.” Alexis spärrade upp ögonen, spelade lite. Hon hade förväntat sig något... allvarligare. Som att hennes familj skulle flytta. Som att hon hade en allvarlig sjukdom. Till och med att hennes hamster hade död skulle sett allvarligare ut än det här.

Nu ville hon bara skratta. Ha, hur kunde det vara illa att träffa någonting?

Steff verkade dock inte lika glad, stackarn. Hon torkade tårarna med tröjärmen innan hon fortsatte.

”We're so diffrent, and he so far away.” Alexis påbörjade leende sjönk. Aj då, det kanske var bra att träffa någon man gillade trots allt.

”He travels all the time. I will not see him in months.” Stephanie suckade.

”I promise, he don't want me.” Alex gjorde ett: ”Åhh” läte. Hon gick också fram till sin kompis och la armen om henne.

”I think that that isn't true” svarade hon ömt. Steff snörvlade till. Hon sa ingenting, så Alex fortsatte, tog det som ett tecken på att hon skulle fortsätta.

”Why wouldn't he what to be with someone like you?” Steff ryckte på axlarna, tittade ner i marken. Plötsligt vibrerade hennes mobil, som hon kastade sig över. När hon läst det, som såg ut att vara ett sms, sken hon upp i ett leende.

”Was it he?” frågade Alex och log. Stephanie nickade glatt. Hon andades sedan ut.

”I was scared there in a few minutes.” sa hon, blinkade innan hon stängde igen skåpet och försvann iväg.

Seriöst, hade hon gråtit för att han inte hade svarat på ett sms? SOM HON SKREV FÖR NÅGRA MINUTER SEDAN!? Alexis suckade, men hon förstod. Stephanie var äckligt kär. Alex hade en känsla av att det Steff sa i början inte hade med hennes känslor att göra. Det var något i det hon sa som kanske stämde. Vännen var ledsen. När hon pratade om den hon träffat, fanns det någonting i hennes blick som sa att hon talade sanning.

Ilskan började bubbla upp inuti Alex. Hon spände nävarna. Den där ''någon'' skulle inte få komma milt undan.

Jag vet, jag vet. Bara gå. Lämna mig ifred, äckliga känsla. Du kan inte bryta ner mig, förstår du inte det? Du, du... Du vinner.

En förändring kunde ske så fort, innan man ens han blinka. Det kunde också ta hur lång tid som helst. Förändringar såg alltid ut att komma när man minst ville, och vägrade att uppkomma när man så ville det.

Ibland behövde man omväxling. Ibland behövde man en ny start. Då kunde en förändring vara bra, för då fick man chans att en en gång att visa vad man egentligen gick för.

Ingen kunde hacka på Alexis, det visste alla. Alla visste dock inte vad som gömde sig bakom den starka personligheten. Alexis var så stark. Ingen kunde bryta ner henne. Ingen kunde få henne att visa det hon egentligen kände. Det var ju bra, eller?

Varför är inte förändringar bra? Förändringar kanske inte alltid var bra. Ibland kunde det kännas som att allt bra bara försvann vid en förändring. Om du hade ett lag, ni var bra, och så försvann en spelare. Kanske var den spelaren en av de bästa, kanske inte. Det spelade ingen roll i detta laget för att alla kämpade för varandra, alla var lika mycket värda. Om en spelare försvann, försvann den tillsammans med lagets framgångar.

Alexis var arg. Eller mer irriterad. Främst var hon sur på Steff, och hennes så kallade största kärlek. Hur kunde man förälska sig i någon som var så dum mot en? Alex skulle aldrig göra någonting sådant. Nej, aldrig. Hon kunde inte ens föreställa sig att vara i sin bästa väns situation. Stephanie mådde dåligt, det kunde även den mest blinda personen se. När Stephanie mådde dåligt, mådde Alex dåligt. Ingen ville se sin bästa vän gråta.

Det fanns många anledningar till att Alexis satt där, i fönsterkanten. Detta var den främsta. De andra fick ingen veta.

Jag vill bara kunna ta ett andetag till. Snälla. Bara ett. Ett riktigt. Sedan är jag klar här. Det finns ingenting jag önskar mig mer, än att våga andas igen.

Alexis fingrade på lappen. Lappen, vilken lapp? Ibland behövde man göra det man egentligen inte fick göra. När Steff tittade bort, var den lätt för den sluka Alex att snappa upp Stephanies pojkväns nummer. Han kunde ju drömma om att han skulle komma undan så lätt. Alexis var sur på honom. Han var elak mot Steff, och mot Alex! Han hade fan stulit hennes bästa väns hjärta! Så inte okej. Vi får väl se om han fortfarande ville åt hennes hjärta, när Alex varit i farten.

Utan att tveka en sekund till knappade hon in pojkens nummer, tryckte sedan mobilen mot örat. Otåligt väntade hon på att någon, denna någon, skulle svara. Hon hann till och med riva bort nagellacket från innan fingret innan en krasslig röst svarade. Kul, nu visste hon vad hon behövde göra i kväll – måla nageln.

”Hello?” sa den patetiska pojkrösten. Ha, rösten lät som att den tillhörde en liten flicka. Varför? Rösten var ljus, tjejig och... patetisk. Rösten lät också osäker. Precis som att personen väntat sig någon den inte ville höra. Varför svarade han då?

Alex tog ett djupt andetag. Nu eller aldrig.

”What the fuck is your problem?” Hon hade inga tankar på att småprata. Hon hade inga tankar på att hålla sina känslor i styr. Det var fan han som hade börjat med allt.

Plötsligt skrattade han. Alexis var inte lika road.

”Who is it?” Alexis skakade på huvudet, medvetande om att han inte kunde se det.

”You don't even care, don't you?” Hon struntade i hans ord och fortsatte i sitt spår. Han hade ingen rätt att hantera Stephanie som han ville.

Pojken med den ljusa rösten skrattade vidare.

”What?”

”This is so big for Stephanie.”

”Stephanie? Who the hell is this?” Han skrattade inte längre. Det var inte roligt längre. Nu var han irriterad. Alexis log.

”You don't have the right to take her heart. Leave her alone! This is my last warning” Alex tryckte bort samtalet, tryckte bort pojken på andra sidan. Hon hade ingen lust att höra hans argument. Hon ville ju inte ens veta att hans fanns.

Denna förändringen som Alexis kände av, trivdes hon inte med, det hade hon känt hela dagen. Innan hon somnade den kvällen, låg hon länge och tänkte på det. Det – Stephanie annorlunda beteende. Var hon inte mer... kall? Var hon inte mer... ensam? Var inte Alexis lika viktig för henne längre? Var det något annat som blivit viktigare?

Alex ville inte vara ensam. Hon vägrade umgås med matte-nördarna, och fotbollskillarna(även om de såg någorlunda bra ut). Hon ville bara att Stephanie skulle se henne, precis som hon alltid hade gjort. Den där killen var inte viktigare än Alex. Ingen var viktigare än Alex.

En tår rann ner för flickans kind. Hon kände sig som en tioåring igen. Den tioåringen hon hade varit. Hon hade inte gråtit sedan dess, inte på riktigt. Pappa, i köket. Mamma... Ingen skulle få veta.

En obekväm känsla rörde om i Alex mage. Hon förstod redan då att morgondagen inte skulle bli något bättre.

Jag känner dem, blickarna. Varje gång man går förbi i korridoren. Varje gång man tittar upp. Om man tittar ner, är man osäker. Då får man ännu fler blickar. Blickar som inget säger, men ändå säger så mycket. Blickar som äter upp mig inifrån. Varför måste det vara just mig alla spottar på? Varför måste det vara just jag som föddes för att dö?

__________________________________________________________________________

I dag är jag glad för att i dag fyller jag år :] Min bästa present: Importerade stigbyglar från Belgien(att vi köpte dem på Hööks är en annan femma).

Anyway, Hoppas att ni gillade/gillar kapitler. Kanske förstår ni lite mer nu? c; I nästa kapitel(som kommer ut på måndag) är Justin med. Yay! (Fast det var han ju i coh för sig här också...)

Och ja, Don't just be a part of the system är en hel av Change your mind/Heroes in defeat ;) #Muntherpower

Musik: http://www.youtube.com/watch?v=Q1NNbGG3VyM

6 år senare.

Fight, fight. Live, live. Survive, survive. Die, die.

Att le var någonting alla gjorde, för eller senare. Man log när man var glad. Man log när någon sa någonting snällt om en. Eller så kanske man log för att man hade uppnått sitt mål. Man hade vunnit sin kamp.

Varje dag var en ny kamp. En kamp mot rädslan. En kamp mot det förflutna. En kamp mot det man inte ville se. Det man hade glömt bort. Det denna tjejen inte hade glömt bort.

”All the roads we have to walk are winding.

All the light that lead us there are blinding.

There so many thing that I would like to say to you but I don't know how.

Because maybe, you're gonna be the one that saves me. After all, you're my wonder wall.”

Alexis Jones satt med ena benet över det andra på en bänk utanför samhällskunskap-salen. Hon var fullt koncentrerad av mobilspelet - som blev tråkigare och tråkigare för varje sekund - medan musiken av Oasis spelades i hennes lurar. Tuggade tuggummi gjorde hon också. Självklart bara för att störa stakars NO-läraren som satt på andra sidan korridoren och slängde irriterande blickar åt flickans håll. Ack, han var för blyg för att våga ta sig fram till henne och säga åt henne att stänga käften. Alex visste precis vad han ville, och vad han ville säga. Det njöt hon av. Hon njöt av övertaget.

Uh, hon avskydde so-ämnena. SO var måndagens första lektion. Kunde det inte varit typ... idrott? Typ fotboll! Veckan skulle i så fall inte kunna få ett bättre start. Fotboll var bäst. Det var Alexis passion. Hon älskade fotbollen, och avskydde folk som inte förstod kärleken till en rund boll.

Nå, tillbaka till verkligheten, utanför samhällskunskap-salen. Där satt hon väntade. Hon väntade på att livet skulle få en mening. Titta, där kom hon.

Mörkbrunt, kort hår. Lite rufsigt, lite busigt. Alex sken upp i ett leende, slängde bort den coola, kaxiga attityden och rusade fram till sin kompis. Äntligen fick hon få träffa henne igen. Äntligen fick hon krama henne igen. Förstod hon inte hur ensam Alex hade varit? Alex bästa vän bara slänger iväg Alex i två veckor, trycker undan henne bland tankarna, ner i en liten låda. Helt ensam hade hon varit. Okej, kanske hade hon inte varit fullt så ensam. Liksom Alexis Jones... Om så ensam i två sekunder, lyckades hon finna nya att prata om sitt underbart liv med... Hm, eller så pratade hon bara om fotbollen. Ja, dem flesta killarna lyssnade, eller kollade dem bara på hennes bröst?

Nå ja, tillbaka till personen. Hennes bästa vän. Hennes liv. Hennes solsken i mörkret, hennes liv i kriget.

”Steff!”

Stephanie vände sig om, sken upp i likna stort leende som Alex. De möttes i en kram. En lång, stor kram.

”I've missed you so much!”

”I've missed you more!”

Ungefär så lät det. Ungefär så här såg det ut:

Konstiga blickar, viskande, skratt och leende. De flesta verkade acceptera den höjda ljudvolymen. Kanske kände de igen sig i situationen. Eller också var dem rädda för att säga ifrån. Alex var inte den som höll tyst om vad hon tyckte och tänkte. Varken hon eller bästa vännen Stephanie var någon man ville bråka med.

Varför finns du? Fatta vad lycklig jag skulle vara utan dig. Tänk var lyckliga alla skulle vara utan dig. Du förstör fan allt.

Alex övervällde Steff med frågor:

”What have you done?”

”Was it fun?”

”Have you bought me something?”

Steff bara skrattade.

”Easy, easy”

Det var inte bara Alex som var nyfiken på svar. Runt omkring Stephanie hade det samlats andra människor. De både hon och Alex brukade umgås med. Alla såg lika glada och nöjda ut över att Steff var tillbaka.

Alex log stort åt sin kompis som stod i mitten. Hon var för tillfällen medelpunkten. Ingen av dem andra hade någonsin varit i Los Angeles. Alla ville veta hur det var. Hade de stora köpcentrum? Hade alla mode-rika kläder? Fanns där många snygga killar?

Stephanie såg ärligt inte ut att trivas. Inte som Alexis brukade göra. Medan Alex var framåt, var Steff mer blyg. Men visst brukade Steff inte vara fullt så tillbakadragen som hon var i dag, just då? Alex kunde inte låta bli att undra, och oroa sig. Vad hade förändrats, och varför?

Alla dessa människor i en trång laborationssal. En stor, gapande klass och en liten, relativt tillbakadragen lärare. Hur det där gick ville man inte veta, det vill säga, om man höll på läraren. För Alex var det inget problem. Hon hatade NO. Hennes avsky till SO var ingenting emot NO. Fanns det någonting tråkigare än att sitta stilla och stirra på ett gäng molekyler? Eller utforska en grodas lår? Fan vad äckligt.

Hur hon i hela friden lyckades uppnå B-kriterierna var det nog egentligen ingen som hade koll på.

Ja, ni har rätt. Alex gillade inte skolan överhuvudtaget. Om hon fick välja en sak som var bra med skolan, var det alla kompisar. Alex älskade umgängen. Hon älskade att ha kompisar, eller bara människor runt omkring sig. Precis som på fotbollsplanen, som när man var liten och stod vid straffpunkten och skulle sätta bollen i mål, beundrades hon av uppmärksamheten. Tänk att tystnaden som uppstod, i dem två viktigaste sekunderna i flickans liv, kunde få henne att känna så mycket.

Dra åt helvete då, äckliga hora!

Dagen rullade på, och så gjorde även Steff... underliga beteende. Alex var bekymrad. Vad hade fått hennes annars livfulla kompis att mista livsglansen som brukade sprudla från hennes ögon? Vad var det som gjort henne stum och väck. Hon hade varit på en helt annan planet under hela dagen. Alex undrade varför.

Alex ville ställa sin vän mot väggen, ville förstå vad som verkligen var fel. Samtidigt vågade hon inte. Ja, ni läste rätt. Alex? Vågade inte? Var inte hon den där kaxiga, coola typen som gjorde det mesta om hon så var tvungen? Jo, det var Alex. Varför var det annorlunda nu då? Därför att detta handlade om hennes vän. Vännen som gick, med blicken i marken förbi dem stötiga fotbollskillarna som checkade in hennes rumpa på tok på mycket, och vännen, hon gjorde ingenting åt det.

När dagen var slut, ja, då var det farväl. Tack och hej liksom. Steff stack iväg, efter en snabb kram. Alex såg henne försvinna, med mobilen mot örat. Magen pumpade ut känslor. Svartsjuka. Alexis kunde inte låta bli att undra, eftersom att Steff inte var den samma. Hade hon hittat någon annan att dela alla sina tankar med?

En sur Alex smällde igen skåpdörren. Med väskan över axeln marscherade hon mot utgången, struntade i alla nyfikna blickar.

Fotboll, fotboll. Alex gick och nynnade på en gammal fotbollsvisa hela vägen hem, betydligt gladare nu är tidigare(det berodde på det soliga vädret). Hela vägen hem till gamla, kära mamman. Allt det här med Steff hade hon fortfarande i tankarna.

I morgon, tänkte hon. I morgon skulle hon fan se vad det var för fel.

Samtidigt ville Alex inte vara för... på liksom. Hon älskade sin bästa vän. Om hon behövde utrymme, fine, men hon skulle veta att Alex alltid stor där, vid hennes sida. I vått och torrt, stod hon där. I lera som sand, stod hon där. Tjejerna hade upplevt så mycket tillsammans. Allt från första fotbollsmatchen, till när Steff slutade på fotboll. Deras vänskap hade blivit så mycket starkare efter det, egentligen. Det var då dem började umgås, på riktig. Sedan dess hade det inte gått en vecka sedan dem sist satt hemma i Stephanies vita skinnsoffa, inne i en diskussion om killar. Ni måste bara hålla med om att svart hår faktiskt är snyggast.

In genom dörren, en hög smäll ekade i rummet när den stängdes igen. Denna gång bakom henne. Efter det var det tyst. Oroväckande tyst. Vart hade hennes mor tagit vägen? Alex rörde på sig samtidigt som hon slingrade av sig dem smått leriga conversen – orkade man inte gå runt lerhögen så orkade man inte. Med tanke på att skorna var vita, kanske hon skulle ha gjort ett mästerverk – valt den längre(2 steg, är säker på att ni också tycker att det är mycket!), men klokare vägen. Men äh, Alex orkade inte. Hon var på tok för lat. Egentligen spelade det där med skorna ingen större roll. Hennes mamma kunde säga vad hon ville, de visste båda två att Alexis alltid drog det längsta strået. Egentligen spelade det där med skorna ingen större roll. Det var liksom inte Alexis största problem just nu.

Efter att ha förstått att hennes mamma inte var hemma, satte hon sig ner vid matbordet. Alexis och mat var en väldigt bra kombination. Dock kanske vågen inte tyckte detsamma.

Kanske borde hon ha kämpat lite mer, pressat Steff lite mer. Nej, hon kunde inte släppa kompisen knasiga beteende. Steff kanske mådde jättedåligt. Vad visste Alexis? Hon sa ju ingenting...

Alex suckade, visste inte riktigt vad hon ska ta sig till. Kämpa...

En frusterad Alex, som inte längre satt, vände och vred på sig i det tomma, ljusa rummet. Inom fotbollen kämpade man alltid. Varje steg, varje andetag. Alex kunde tycka så om livet, att det också var en kamp. Varje steg, varje andetag. Om Stephanie kämpade med någonting, eller emot någonting, borde hennes bästa vän Alexis Jones vara där och stötta henne! Oroväckande nog var det inte så fallet var. Varför? Jo, tydligen litade inte Steff på sin så kallade bästa vän länge. Inte på samma sätt. Någonting hade förändrats och Alex gillade det inte.

Fan vad ful du är. Ser du inte? Jag ser. Fy fan!

Hur mycket man än kämpade, är det inte säkert att man nådde målet. Hur mycket man än försökte, är det inte säkert att det gick vägen. Den risker fick man ta. Den som inte vågade pröva, fick heller inte känna lycka.

Att le kunde tyckas vara en gåva. Att få vara glad var en gåva. Stämde det? Om man log, var man då tvungen att vara glad? Bakom leendet dolde sig smärtan.

Tiden läcker alla sår.

Låt bli att trampa på mina tår.

Ser du inte vad du gör?

Att dö är någonting du bör.

Kapitel 1 kommer ut i början av v14(nästa vecka). Läs och njut. I'm back!

En liten flicka. En liten flicka skrattade och hoppade runt nere på skolgården. Svart, lång hår som i en harmonisk takt följde hennes rörelse och glänste då solen lyste på det. Lyste gjorde också hennes mörkbruna ögon, särskilt när just hon fick turen att sätta fotbollen i målen och sedan buga till lagkamraternas jubel. Hon log. Hon var glad. Det fanns inget skäl till att hon inte skulle vara glad. Hon visste inte vad krig var. Hon visste inte vad smärta var. För henne fanns bara den glädjen hon upplevde just då. Glädjen att få leva. Hon var bara en liten flicka.

Precis som alla andra i sin ålder gick hon sitt tredje år i skola. Tänk, snart skulle hon ha gått lika många år till och tycka att livet, framför allt den delen som innefattade att sitta instängd i en skola, var ett helvete.

10 år. Omtyckt som satan. Ja, satan är väldigt omtyckt. Den här lilla flickan med svart hår och bruna ögon, vacker som tusan, kom alltid med de roligaste skämten, de bästa argumenten, de klockrenaste orden som fick alla stumma. Hon var 10 år då.

Alexis verkade ha ett bra liv. Hon hade många vänner, hon var omtyckt, hon var vacker och hade det lätt för sig i skolan trots att hon bara talade svenska med en av sina föräldrar. Hennes mamma var svensk. Hon var inte bara anledningen till att Alex fanns. Mamman hade också fått världens envisaste människa att flytta till Sverige. Ifrån sitt hem, ifrån sitt allt, för en kvinnas skull. Om någon hade sagt det till honom ett år tidigare, hade han skrattat. Han skulle ha skrattat högt. Men nu satt han här, i köket och läste som vanligt tidningen samtidigt som han drack sitt eftermiddagskaffe.

Alex antog att det gick att övertala alla.

Det såg ut som Alex skulle bli bra. Hon hade ju det så bra runt omkring sig, tills att hon kom hem den dagen. Hon skulle aldrig glömma synen hon en dag fick när hon kom hem från skolan. Med sitt härliga leende över läpparna som fick alla människor runt omkring flickan att le, gick hon som vanligt in i köket. Hon skulle göra som alltid, hade hon trott. Det var en rutin. Hennes fader väntade hemma, i köket, på sin kram. Han väntade på sin lilla ängel. Hon kunde se honom än i dag. Lukten, ilskan och tåren som rann ner för hans kind. Hon kunde se honom än i dag.

Alla bråk satt fortfarande kvar inom henne. Alex, den lilla olycksfågeln. Fel beslut att komma hem istället för att hänga med mamma och handla. När hennes mamma kom, var ju allting över. Fel situation att försöka få honom att förstå att detta inte var rätt.

Han slog henne aldrig. Alex fick aldrig uppleva smärtan fysiskt. Hon fick uppleva den psykofysiskt.

Vill du veta hur livet är? Hur det kommer att krossa dig gång på gång? Vill du veta vad kärlek är? Det jag har aldrig känt till dig. Vill du veta en till sak? Vill du veta hur äckligt ful du är?