Alictin

”Om det är någonting jag har lärt mig i livet, är det att inte ta saker för givet.”

Att ta saker för givet. Vad var det för någonting egentligen? Man tror att man skulle klara provet, utan att ens göra ett försök till att plugga. Du tog saken för givet.

När du tar saker för givet, gör du någonting riktigt dåligt.

Alexis Jones, framför sin spegel, förberedd för match, inte direkt. Inuti mådde hon riktigt ordentligt dåligt den dagen. Hon visste inte varför, eller gjorde hon? Det var konstigt. Hon borde vara glad. Allting med Stephanie var okej. De var vänner, bästa vänner. Alex hade en vän. Någon som brydde sig. Ändå var det inte okej. Hon var inte okej. Det var någonting som fattades.

Spegeln. Det var kanske därför Alex mådde dåligt. Hon såg på sig själv. Fan vad tjock hon var. Kolla bara. Alex klämde på ett jack med den ena handen. Med den andra handen följde hon magens kontur. Naveln. Var inte den ovanligt tjock, och ful? Alla andra hade väl inte så tjocka navlar?

Alex fingrade på fettet över revbenen. Det var just vad det var – fett. Hon var så jävla tjock. Varför åt hon så mycket? Hon tänkte börja äta mindre. Ingen skulle få veta. Hon skulle bara bli finare, några kilo lättare. Kanske kunde hon då bli tillräcklig. Tillräcklig för Stephanie, och för sin mamma.

Alex kanske hade tagit för givet att den där härliga, glada känsla skulle möta upp henne nu när hon hade Stephanie. Alex var besviken. Känslorna fanns inte där. Hon var inte ens sugen på att spela match. Varför? Hon älskade ju fotboll. V-varför inte idag?

Flickan var skärrad, frågade sig själv om det verkligen fanns som mening med livet fortfarande. Fotboll. Vad fan hade hänt? H-hon ville inte spela... Hennes ben. De kändes som spagetti. Benen var sega, trötta liksom. Vad fan hade hänt?

Detta var inte okej. Alex var så besviken. Hon hade tagit benens kapacitets-styrka för givet. Hon var besviken för att... det inte funkade. Det funkade inte idag. Varför skulle allting hända just henne, just nu? Tårar bildade i flickans ögon. Varför gjorde de det? Åh, hon var så barnslig. Hon torkade bort tårarna med sin svarta, långärmade tröjas yttersta del. Anledningen till att tjockare kläder var på väg att börja behövas, det var det vackra, blåsiga vädret. Alex älskade blåst. Men tillbaka till tröjan; ovanför lång-tröjan hängde fotbollströjan. Vitt och blått, färgerna som alltid fick henne taggad. Hon blev inte taggad nu. Vad fan hade hänt? Hon hade tagit känslorna för givet.

Du äcklar mig.

Uh, hon ville inte gå på matchen. Freya, ni vet Alex rival, skulle vara där, det kunde Alex sätta alla sina pengar på. Alexis ville inte träffa Freya. Hon var elak. Hon fick bara Alex att känna sig osäker på sig själv, och det var hon inte, egentligen. I Alex ögon, var hon själv perfekt. Det var så det skulle vara. Den tanken rubbades, gång på gång. Alex visste inte hur många gånger i veckan, hur många gånger om dagen. Det var som ozonlagret, som började få allt fler hål i sig. Hålen blev större, och effekten på det blev allt mer synligt. Alex ville inte att det skulle vara så, men hon fick skylla sig själv. Hon hade tagit sin självsäkerhet för givet.

Att ta saker för givet. Vad var det för någonting egentligen?

Alex hade kanske tagit Stephanie för givet. Kanske var det därför Stephanie uppträtt som hon gjorde, fastän hon kanske inte visste om det.

Att ta saker för givet. Vad var det för någonting egentligen?

Man ville ha det som det alltid hade varit. Livet – skolrutiner, vänskapsrutiner, idrottsrutiner. När man byte skola, påverkas alla dessa punkter. Vänner som du tidigare hade haft, kanske inte finns där längre. Kanske är du ensam. Skolan. Det kanske alls är lika perfekt som din tidigare hade varit, eller som du hade förväntat dig. Förväntningar var lite samma som att ta saker för givet. Man blev sårad, när man såg sanningen. För sanningen, den var hemsk, den var grym, den var sann.

Du tror att du är så perfekt. Ta inte saker för givet. Du glider in här och ta för dig. Du tar saker för givet. Du kommer förlora, för att du tror att du kommer att vinna. Du tar saker för givet.

Alexis var ganska bortskämd egentligen, och hon såg det inte ens. Hon var övergiven och ensam, därför blev det hon mot världen.

Varför var hon bortskämd? Även om hon inte hade det bästa just nu, hade hon en gång haft det. Hon tänkte tänka på andra. Det fanns de som aldrig hade haft det bra. Varför sitter hon då här och gnäller över sitt värdelösa liv? Precis. Hennes liv. Alex tog sig själv i första hand, men det behöver inte vara någonting dåligt. Kanske behövde andra människor också göra det.

Ibland hände det någonting dåligt när man tog saker för givet. Att man andas är givet, det är någonting man inte tänker på. Om vi inte skulle ha andas, kunde man inte leva. En annan del i detta, det var mat. Ibland kunde man inte äta, fastän att man ville. Alex ville äta. Hennes mage sa ja, hennes hjärna sa nej. Den visste varför hon var tvungen att låta bli.

Ibland ville man äta, fast man kunde inte.

Diabetiker. Medan alla tog andra tog mat för givet, behövde de göra så mycket för att ens röra vid maten. Sprutor, blodtryck, insulin. Ingen annan behövde ta sprutorna som ibland sved, som ibland gjorde så ont att man bara ville dö. Ta inte livet för givet, men njut av det du har. Du vet aldrig när du aldrig kommer ha det igen.

Alex förstod inte hur svårt det måste vara, för att i hennes tankar fanns ju bara hon. När de går upp varje morgon, måst de testa sitt blodsocker. De måste komma ihåg hur blodsockret hade legat de senaste dagarna. Kanske borde Alex inte jämra sig så mycket när det gällde maten, när det fanns andra som behövde göra så mycket innan de ens fick tänka tanken om att äta.

För och främst blev man väl besviken, när det inte blev som man hade hoppats. Kanske var det inte en sådan stor grej, kanske påverkade den hela ditt liv, hela din familj. Kanske hade du tagit just din familj för givet, sedan blivit tvungen att ge dig ut helt ensam i vildmarken när de inte ville vara med dig längre. Någonstans har vi för höga krav, kanske borde vi sänka dem. Om någonting bra, oväntat hände blev man ju så glad. Man borde vara mer uppmärksam, på livets fällor, och på livets paradis.

Alex satt på bänken. Det gick fan inte idag. Hon hade till och med sina vanliga kläder på. Innan hade hon varit orolig, rädd för att tränaren skulle skälla på henne. Ja, man skulle träna, spela, whatever, även de jobbigaste dagarna. Det var motgångar det var så viktig att ta sig igenom, för att lyckas. Tränaren hade inte blivit arg. Han... förstod!? Alex var lättad. Någon som förstod. Alex var nästan rädd. Hon hade glömt känslan, en känsla hon inte känt på länge och därför inte tagit den för givet. I dag var det inte hennes dag.

Varför tog man saker för givet? Det var så idiotiskt, egentligen. Det var väl mycket roligare att upptäcka att man var bra på någonting som man innan inte hade alls så stora förväntningar på.

Alex fick senare se prov på ännu en sak hon inte tagit för givet, tog var denna ”saken” inte en särskilt positiv. Varför i hela friden – inte alls förvirrad, nej – var Justin här igen? Hade han inget liv? Var han tvungen att följa Alex spår?

Han såg henne. Hennes försök till att gömma sig i bakom luvan i hoodtröjan hade inte funkat. Bara han inte ropade på henne. Bara han inte ropade på henne.

”Alexis!” Hennes fingrar, som tidigare hållit i tummarna, lösgjordes. Fuck.

Hon gjorde inget försök till att svara. Varför skulle hon?

1. Hon kände honom inte.

2. Hon gillade honom inte!

”Are you hurt?” Han lät uppriktigt orolig. V A R F Ö R? Varför brydde han sig så jävla mycket?

Alex skakade på huvudet utan att rikta blicken ifrån matchen. Justin rörde på sig, det kunde Alex både höra och se i ögonvrån. Han... Han satte sig bredvid henne. Han gjorde vadå? Alex ryckte till, flyttade sig automatiskt åt andra hållet, bort ifrån honom.

”What are you doing?” frågade hon, förvirrande. Hon tittade på honom med samma känsla i ögonen som känslan i kroppen. Justin satt nära, för närma. Han tittade på henne. Hans ögon gjorde hennes ögon milda. Alexis ville inte ha det så. Hon ville ha kontroll. Han höjde handen försiktigt, smekte långsamt hennes kind. Alex rös av hans beröring. Matchen, den spelade plötsligt inte någon roll. Resultatet, som egentligen var så otroligt viktig för fortsatt spel, den var oviktigt. Justin tittade på Alexis, som att hon vore den sista människan för jorden. Justin tittade på henne med sina fina ögon.

Alex ryckte till, liksom vaknade till liv. Hon flyttade sig förvirrat bakåt, undrade vad som hade hänt och vad som höll på att hända om hon inte skulle ha reagerat. Hon ville le. På riktigt. Hon vill le för att hon var glad. Men det gick ju inte. Detta var verkligheten. I verkligheten kunde man inte vara någonting man inte förväntade sig att vara, för att då skulle allting bli upp och ner.

”I'm not hurt I'm just...” Vad var hon egentligen? Kanske var hon skadad, på insidan. Kanske var hon operfekt, och att det var det som var problemet.

Det blev tyst, i alla fall där det spelade någon roll. Runt omkring levde världen vidare. Men här, här stod det still. Justin kanske förväntade sig någonting mer från Alexis, men då fick han bli besviken. Aldrig ta saker, ord, för givet.

Vad skulle hon säga egentligen? Hon visste ju knappt själv vad som hänt, varför hon inte var som hon brukade vara. Justin tittade på henne, Alex kunde känna det i hela kroppen. Hans blick letade sig under hennes skin. Kanske sökte han efter svar. Han skulle behöva söka länge. Ingen hade tidigare fått svar, alla ställde bara fler frågor.

Det är ingen som bryr sig om dig. Du äcklar mig, du är ful och tjock. Du är riktigt dåligt med allting som har med allting att göra. Du suger, rent ut sagt. Det finns ingen annan du kan skylla på. Det är ditt fel.

Matchen led mot sitt slut, såg det ut som. Alex visste inte. Hon var rubbad, hennes värld var omskakad. Hon försökte finna balans. Att leva var som att cykla, man måste finna balans för att kunna fortsätta framåt. Det var Justin som hade petat på den sköra lilla tråden kallad Alexis balans. Det funkade inte så. Man kunde inte peta på den, för då gick den sönder. Alex, hon... Hon blev någon annan, inte sig själv. Kanske blev som sitt inre, den krossade lilla flickan. För hon kände plötsligt en stor lust att gråta. Varför? Det skulle väl bli kul för Freya, att skratta åt den gråtande Alexis. Hon var förstörd. Det fanns ingenting som kunde hjälpa det. Det fanns ingen- Vänta nu. V-vad gjorde han? Ett par armar omslingrades runt Alex kropp. Hon stelnade till, vände lika stel huvudet mot pojkens håll. Han... Han kramade henne. Han... Han brydde sig!?

Antingen var det så här: Du får inte mer än vad du förtjänar, men du förtjänar mer än vad du får.

Eller så var det tvärtom: Du får mer än vad du förtjänar, men du förtjänar inte det du får.

Det kunde liksom aldrig vara lagom. Det var därför uttrycket fanns. Man skulle alltid ta människor, saker och livet för givet. Man såg inte verkligheten från dess perspektiv. Man såg bara det sanna livet, om man stod bredvid och tittade på.