Alictin

Musik: http://www.youtube.com/watch?v=h_aOu03kmDU

Varför dör jag bara inte? Varför är så jävla ful? Och tjock? Varför behövde jag få allt? Ful, tjock. Dum, elak. Helt jävla knäpp, och helt jävla ensam.

Fan, en dag väldigt snart ska jag inte mer finnas.

Måndagar var hemska, vidriga. De borde inte få finnas.

Alex släpade sig upp från sängen. Hon hatade tidiga morgnar. Hon hatade väckarklockor. Alex hade värsta morgonhumöret. Hon kunde bli förbannad om någon bara sa hej – eller värre, godmorgon. Men i dag kändes det annorlunda. Hon var... glad.

Frukosten, som bestod av en ynka macka, tryckte hon in i hennes mage. Den skulle ändå upp när hennes mamma tittade bort. På tal om hennes mamma, fan vad hon glodde. Alex orkade inte med henne. Inte nu. Inte någonsin. Därför reste hon sig från bordet, tackade snabbt för maten och smet sedan iväg till sitt sovrum med mammans blick i ryggen. Trodde hon att Alex skulle gå och spy? Tänkte hon hålla Alex ännu mer tyglad? Alex fnös. Hennes mamma var så... töntig. Ena dagen sa hon en sak och sedan kom hon nästa dag och gjorde motsatta. Gick hon på dagis eller? Vad fan skulle Alex tro?

Så, nu bestod morgonen bara av det svåraste valet av alla – vad hon skulle ha på sig. Hon var så glad att hon egentligen bara ville slänga på sig alla färggladda kläder hon hade, men det gjorde såklart inte. Vad fan skulle folk tro om henne då?

Alex kravlade fram ett par vanliga jeans från hennes garderob. Jeansen åkte på, så även vita strumpor. Flickan slängde en blick mot fönstret. Grått. Det verkade vara lite... kyligt. Därför blev nästa plagg en långärmad, helgrå tröja. Det spelade ingen roll att det var tråkig, den täcktes ändå av en ljusrosa sjal. Något mer färgglatt fick det väl ändå bli.

Ut från sovrummet och raka vägen mot hallen - dörren ut. Alexis var mycket noga med att snabba sig. Hon ville inte träffa sin jävla mamma. Inte nu, inte någonsin.

Skinnjacka över den gråa tröjan. De borde vara trångt, men det var det inte. När Alex fick den där svarta jackan satt den ganska bra – inte för hängig, inte för tajt. Genom åren hade den blivit större. Kanske borde det ha varit tvärtom.

Jackan knäpptes aldrig. Alex gjorde de aldrig inomhus. Tänk om hon kom ut och möttes av värme. Då skulle hon ju behöva knäppa upp jackan igen.

Grå converse som matchade tröjan knöts runt fötterna. Utan att hennes mamma hade kommit ut till hallen, som hon alltid brukade göra för säga att hon skulle ha en bra dag, lämnade Alex hallen, utan att ropa hej då, som hon annars alltid brukade göra. Hon orkade inte. Hon ville inte prata med sin mamma. Inte nu, inte någonsin.

Stephanie hade fortfarande inte börjat att bete sig normalt. Normalt kanske var att överdriva. Som hon brukade bete sig var ett mer passande ord.

Därför fick Alex för första gången på mycket länge gå till skolan själv. Det skulle ha känt hemskt, att se alla andra som hade någon att prata och skratta med. Det kändes inte hemskt. Inte i dag. Varför? Hon var glad.

Alexis var glad. Hon hade inte varit så här glad på länge. Hon hade inte varit så här glad sedan Steff kom tillbaka.

Allting kändes plötsligt underbart. Livet såg ut att rulla på, i alla fall i en dag. Det var länge sedan Alex kände så. Livet hade en mening. Hon hade funnit en mening med livet. Det var länge sedan Alex kände så.

Det spelade ingen roll att hennes mamma var som hon var. Alex brydde sig inte. Hon brydde sig inte om henne. Hennes mamma brydde sig egentligen inte om Alex heller. Alex visste det. Alex kände det. Om hennes mamma hade haft chansen, skulle hon säkert ha lämnat av Alexis i första, bästa skog, bara för att få slippa henne. Tänk vad det skulle underlätta att släppa se hennes fula face varje dag.

Det spelade ingen roll att hennes mamma vara som hon var. I dag var Alex glad.

Det var en underbar känsla som låg i hennes mage när hon öppnade skolporten. Alla glodde, lika mycket som vanligt, kanske till och med mer. Vissa glodde längre, förvånande sig över att hon kom själv. Kanske förvånade de sig över att hon kom till skolans alls. Hon var själv ganska förvånad, över båda alternativen. Hon var ingen ensam-människa. Hon var inte skolan i onödan, när man lika väl kunde skolka.

Just i dag spelade alla blickar ingen roll. Alex och hennes underbara magkänsla tog sig till skåpet utan att röra vid en enda tanke om att springa in på toaletten och spy, springa hem, gömma sig under täcket och aldrig mer komma ut.

Jag hatar att jag hatar mig, är trött på att vara trött.

Första lektionen. Stephanie syntes inte till. Var hon sjuk? Alex plockade upp sin mobil. Tom. Inget sms, inget samtal. De brukade alltid ringa varandra om dem var sjuka, så att den andra kunde förberedda sig. Förberedda sig gjorde man genom att smöra lite för fotbollskillarna, och vips, så släppte de inte dig med blicken på hela dagen.

Bästisarna brukade alltid ringa varandra om dem var sjuka. Bästisar... det var då det.

”Hi, Alex.” Liam hälsade, Alex log mot honom. Hon blev glad, glad för att någon brydde sig. De andra killarna runt Liam tittade snabbt på Alex, gav henne en gillande blick. Uh.

”Hey” svarade hon, brydde sig inte om att hon lät dryg. Han hade ju sett hennes leende. Han visste hur hon var, typ.

Killarna pratade vidare med varandra, slängde en blick åt henne ibland. Hon var inte en del av deras gäng, skulle aldrig bli, ville aldrig bli. De kunde gå och leka med sina cheerleaders hur mycket som helst, Alex brydde sig inte. Henne fick dem inte leka med.

Liam tänkte säga någonting till henne, igen, men då kom läraren. Han hälsade godmorgon så där äckligt glatt. Fan han gjorde det så mycket svårare för Alex att fortsätta att vara glad.

Alex var glad. Idag. Men det betydde inte att hon tänkte vara delaktig under lektionen. Nu var det ju värre. Nu hade hon ju ännu mer att tänka på.

Vad skulle hon göra åt allting? Var skulle hon stoppa undan sina känslor? Kunde man lägga dem i en låda och hämta upp samma glädje dagen efter? Alex skulle göra allting – eller nej, kanske inte allt, men det mesta – för att få behålla sin glädje, bara en dag till.

När Alex var glad - det hände dock inte så ofta - brukade hon lyssna på musik. Okej, hon lyssnad alltid på musik, men ändå. Man brukade bara bli ännu gladare av att höra favoritartistens röst. Alex blev i alla fall gladare. Pojkröster. Charmerande pojkrösten. Fanns det någonting... mysigare?

”Oh my god, you're such a beautiful surprise, girl.

Oh, I can't get enough.

Want to explore the world with you.

You.

You're the only reason that I'm here, Yea-eh-eh. ”

På väg hem. Alex var lika glad som tidigare. Hon liksom hoppade fram. Hon ville ställa sig mitt på gatan. På gatan kunde hon sjunga med i texten. På gatan kunde hon dansa till takt med musiken. Texten och musik - så simpel, så perfekt. Den var så bra. Den var så fucking bra.

”Every day I think about you and I know why.

In this world there are no words for me to explain my feelings for you.

You're my queen, I'm your king.

You're the words and I'm your favourite tune.”

Det var ingen typisk pojkröst. Nej. Det var en kille, en man. Det spelade ingen roll. Alex lyssnade inte på denna låten för att hon ville höra charmerande pojkröster. Hon lyssnade på den för att det var bra, för att han var bra. En man, ingen pojke, som var bra, fucking jävla bra..

”Oh my god, oh my god.

It's a wonderful surprise.

I'm in love, I'm in love.

I can't get enough.

Ooh la la, ooh la la.

Don't ever want this to be over.”

Hon ville inte att låten skulle ta slut. Hon ville inte att känslorna skulle försvinna. Den pirrande magen – den hisnande känslan som gav Alex problem att gå. Hennes leende. Alex leende. Hon kunde inte sluta le. Hon var glad.

Jag vill inte vara ensam. Jag vill inte dö och se att ingen kommer på min begravning. Jag vill bara att någon ska älska just mig.

Glädje? Vad var det? Glädje var det som Alex upplevde. Ja, det måste det ju vara glädje. Hon kände ju det, i varje kroppsdel. Glädje. Så underbart. Man blev nästan glad av att bara tänka på ordet glädje. Det var så spännande, färgglatt och livfullt. Sorg, glädjes motsatsord, var mörkt, och dystert. Därför borde glädje vara ljust, och glatt.

Alex mamma var inte hemma. Kunde dagen bli bättre? I dag var det ingen fotbollsträning, den väntade först i morgon. Alex tänkte ändå träna, ikväll. Det var alltid bra att förbättra sin kondition.

Kvällen kom. Alex var fortfarande på lika bra humör. Det skulle inte bli några problem att träna. Favoritskorna på – joggingskorna såklart. Mjukisbyxor över hennes ben. Den tjockare tröjan som tydligt visade en text av hennes namn och att hon tillhörde områdets bästa klubb, satt på. Så, nu var hon redo.

Några minuters uppvärmning genom att gå till den folktomma fotbollsplanen. Det var så skönt. Allting var så tyst. Alex fick träna i fred. Hon fick träna utan att folk glodde, utan att folk beundrades. Visst, i bland var beundrare någonting positivet, faktiskt var det nästan alltid det.

Den senaste tiden hade Alex börjat att känna av motsatsen. Det var jobbigt när man fick press på sig. Man behövde helt plötsligt prestera sitt bästa hela tiden.

”Alexis.” Hon skulle precis börja ta de första springstegen. Hon planerade i hennes huvud hur de första minuterna skulle läggas upp. Då hördes den där rösten. Rösten fick hennes tankebanor ur rätt spår. Hennes kropp blev helt kletig. Hjärtat pumpade snabbare. Hon visste precis vem som kom, vem som stod precis bakom honom. Alex visste precis vem som kramade om henne, smekte henne över magen. Hon log, stort. Om inte mörkret skulle ha skyddat hennes leende skulle hon ha skämts ihjäl sig.

”How often do you training?” frågade The boy i ett retsamt tonläge. Alex fnissade.

Ofta, ville hon inflicka, men sa ingenting. Ingenting kom ur hennes mun. Hon var stel, som en pinne, och hon var inte den enda som märkte det.

”Relax.” Rösten fick henne att slappna av, faktiskt. The boy gick runt henne, så att han hamnade framför. Alex såg inte mycket av honom, inte mer än de där ögonen. Han kom närmare, han log. Hans leende smittade. Det smittade av sig på Alex. Hon började också att le, lugnt. Hon kände sig lugnare, trots att hjärtat bankade så hårt i bröstet att hon trodde att det snart skulle dö att utmattning. The boy kom närmare. Plötsligt kom han närmare. Det gick inte, då skulle de- Hans läppar mot hennes. De kysstes. Alex hade aldrig varit mer känslofylld. Hon älskade det. Han kysste henne, först mjukt som för att invänta reaktion, sedan mer passionerat.

Oh my god, oh my god.

It's a wonderful surprise.

I'm in love, I'm in love.

I can't get enough.

__________________________________________________________________________

Tack för era kommentarer :) Nu börjar ni väl förstå mer? (;

På måndag kommer nästa del ^^ Ha en bra helg!