Alictin

Musik: http://www.youtube.com/watch?v=16aWuqwVDho

Fel. Allting som Alexis gjorde såg ut som fel. Vad skulle hon göra, för att få det rätt? Kunde hon aldrig göra rätt? Varför blev allt det hon gjorde på något sätt fel?

”Ett fel närmare rätt. Ett sätt att se på saken. Brukar svälja dina lögner mest för att få känna smaken. Ett fel närmare rätt. Ett sätt att se på saken. Brukar svälja dina lögner mest för att få känna någonting.”

Alexis brukade inte svälja lögnerna. De kom in, de kom aldrig ut. De stannade i halsen, på väg ner. De gnagde i henne, på hennes självkänsla. De kom aldrig ut. Blev aldrig känslorna för mycket? Skulle de aldrig välla över? Alex var så stark. Hon skulle inte låta det gå så långt. Hon skulle sluta att ta åt sig, det hade hon bestämt sig för. Dock ville hennes insida någonting annat. Dock tvivlade hennes självkänsla på hennes ord. Det var en kamp inuti henne, ett riktigt världskrig. Ingen var enig om någonting.

Varje steg hon tog var ett nytt misstag. Varje nytt steg, var åt fel håll. Allting hon gjorde var fel. Alex mamma... Alex försökte le mot henne, vara en snäll dotter. Slagen Alex fick ta, var hennes fel.

Stephanie. Det var Alex fel att hon blev ensam. Varför skulle någon som Stephanie vilja vara med någon som Alex? Titta bara, alla tilltalade henne med ett pojknamn. Titta bara, hon utförde sport, tuffa kamper, på killarnas träningstider. Titta bara, hon var så jävla annorlunda.

Rätt. Ordet ekade i Alex huvud. Gör rätt. Ingenting annat. Det var så jävla viktigt, utsidan. Det spelade egentligen ingen roll om du tänkte rätt, och sedan gjorde fel. Precis som på matte-proven. Det enda man såg var resultatet.

Ett snedsteg och du är förnedrad. Ett till och du är borta. Fattar du?

Vad skulle Alexis tro om Justin egentligen? Patetiska unge. Vad tänkte han egentligen göra, där utanför fotbollsplanen, häromdagen? Tänkte han kyssa henne? Trodde han seriöst att hon vill kyssa honom? Många frågetecken kretsade i flickans huvud. Visst ville hon ha svar, men hon skulle vara mycket gladare om bara pojken försvann. Försvann ifrån hennes tankar.

Fel. Fel. Fel. Fel. Feeeeeeel.

Nämen titta. Mobilen vibrerade. Hur länge sedan var det den gjorde det sist? En dag? En vecka? En månad? Förra gången var det väl ett sms, om att Alex behövde fylla på pengar. Hon hatade sådana sms. Man trodde alltid att man betydde någonting för någon, och så var det verkliga fallet bara att någon begärde pengar.

Tillbaka till mobilen som Alexis skynda sig fram till. Det var ingen sms. Ingen som ville ha hennes pengar. Det var någon som ringde, säkert Liam, hur han nu hade fått hennes nummer, men vem skulle det annars vara? Mamma?

Alex kollade ner, trodde inte riktigt sina ögon när hon såg namnet. Lögnaren. Stephanie.

”Hello?” sa Alex, nästan lite frågande. Var det verkligen hon som ringde. S-skulle hon be om ursäkt? S-skulle hon bara fråga efter sina solglasögon?

”Alex.” Hon grät. Alex visste det. Stephanie behövde bara säga fyra bokstäver. Alex visste att hon grät.

”Stephanie.” Alex svalde. Hon började nästan gråta hon också. H-hade Justin dumpat henne? Tänk om det var Alex fel, för att hon slog till honom. Tänk om han inte ville vara med Stephanie mer då.

Stephanie snörvlade till, det lät som att hon var på väg att säga någonting. Alex tryckte luren hårdare mot örat. Hon tänkte inte missa en stavelse.

”I'm so sorry.” Hon var... ledsen. Alexis visste inte om hon skulle le, gråta, skratta eller skrika. Stephanie var ledsen, på grund av hennes beteende?

”F-for?” Ordet var inte rent någonstans. Alex skakade. Äntligen verkade det som att det hände någonting bra. Stephanie verkade förstå att Alex inte var den enda av de två som behövde den andre.

”I'm sorry. I've been so rude to you. I don't know why. Justin has like... take over my life. It's like youy didnät even excited. But you do. You mean everything to me. Please, forgive me.” Hennes röst lät mer samlad nu. Hon var mer säker. Alex log. Hon kunde lita på orden. Det Steff sa, det var sant.

”I forgive you” sa flickan samtidigt som hon log. Vän, ekade i hennes huvud. Hon hade fått tillbaka sin underbar vän! Det Stephanie hade gjort var så fel, så jävla fel. Man måste få göra fel, för att lyckas. Man måste få göra fel, för att förstå vad som var rätt. De var bara barn.

”Ett fel närmare rätt. Ett sätt att se på saken. Brukar svälja dina lögner mest för att få känna smaken. Ett fel närmare rätt. Ett sätt att se på saken. Brukar svälja dina lögner mest för att få känna någonting.”

Stephanie tyckte att de skulle hitta på någonting, kanske dra till gallerian för att det var så länge sedan sist. Alex funderade. Även om shopping inte var hennes största intresse, var det väl bättre än att sitta hemma med sina tankar.

Alex ställde sig på fötterna. Benen var trötta. Hur många timmar hade benen egentligen sprungit runt efter en boll dagen innan? De trötta benen tvingades fram till garderoben. Hm, får se, vad skulle hon nu ha på sig?

En stor, grå tröja med trekvartsärm bara hänge och väntade på henne. Alex trädde den v-formade tröjan över huvudet samtidigt som hon log. Hon älskade stora tröjor. De var så mysiga. Den var snygg också. Två stora siffror klädde mitten – 85 –, två, tjocka, vita ränder på var ärm.

Eftersom att det var varmt ute, fick det bli shorts till. Dock var de enda shortsen Alex hade svartfärgade. Kanske borde hon leta efter ett par nya under dagen?

Nästan där. Alexis gick, med favoritmusiken av den otroligt begåvade Den svenska björnstammen i öronen, på väg till Steff. Hon var glad. Det borde hon vara. Hon hade fått som hon ville. Hon hade fått tillbaka sin bästa vän.

”Ett fel närmare rätt. Ett sätt att se på saken. Brukar svälja dina lögner mest för att få känna smaken. Ett fel närmare rätt. Ett sätt att se på saken. Brukar svälja dina lögner mest för att få känna någonting.” Orden fortsatte att spelas i flickans öron medan hon gick och funderade på allting mellan himmel och jord. The boy. Hon hade inte träffat honom på... Vad kunde det vara? En vecka? Två? Saknade Alexis honom? Hon kände honom inte ens. Kunde man sakna någon man inte kände? Hon hade inte trott det tidigare. Alex trodde inte på kärlek vid första ögonkastet. Hon trodde inte på det ytliga. Insidan, som ingen fick se, var egentligen det som räknades. Dock levde vi inte där. Vi alla levde i en ytlig värld.

The boy. Tydligen kunde man kyssa en total främling, och tycka om det. Alex hade inte trott det. Hon hade haft två fel. Tre. Vilket var det tredje? Hon ville veta. Hon ville- Nej, hon skulle inte tänka på The boy. Inte nu. Inte aldrig. Han... Han var ju bara någon. Han tänkte säkert inte på henne. Hon var väl bara för honom. Någon i mängden. Hans kyssvänliga läppar. Hans glittrande, gyllenbruna ögon som fick Alexis hjärta attt vibrera... Nej, hon skulle inte tänka på honom.

Alexis behövde inte gå långt till. Hon behövde inte ens knacka på dörren, mötas av Stephanies fader som skulle undra varför hon inte hade varit där på så länge, en månad. Varför behövde hon inte detta då? Jo, Stephanie stod utanför. Hon väntade på Alexis. Det pirrade i flickans mage. Den där äckliga ensamhets känslan försvann. Hennes leende breddades. Hon kramade om sin vän. Sin underbara vän. Det hon gjorde var okej. Alla kunde göra misstag. Hon var bara en människa.

Stephanie kramade henne, lika hårt som hon kramade tillbaka. De skrattade. De log. Tiden började gå igen. Den hade stått still sedan de senast kramats. Allting som tidigare hade varit på låtsas, föddes plötsligt till liv.

Ett steg framåt. Fel. Ett steg bakåt. Fel. Var du än går, fel.

Dagen började. Med Stephanie vid sin sida kunde Alex inte sluta att le, och hoppa runt. Steff skrattade åt henne. Hennes skratt, deras humor. Deras humor var så perfekt, sammansvetsat. Ingen annan förstod, det var så det skulle vara. Deras humor, det var deras grej. Ibland förundrades man utav detta. Man såg det inte, inte hur fucking äkta det var, förrän man inte längre hade det. Alex hade aldrig känt sig mer övergivet. Från och med nu tänkte hon inte vara så oförskämd. Hon kunde hälsa på Justin, hon kunde le mot honom, utan att Steff tvingade ut det ur Alex. Hon tänkte inte säga att hon gillade det, för det gjorde hon ju inte, men hon tänkte göra det ändå, för Stephanies skull. Vänskapen med Stephanie betydde allt för Alex. Hon hade ingenting annat kvar.

”Oh my god.” Alex mage värkte. Hon hade skrattade. Hon hade skrattat så otroligt mycket. Deras humor. Den var någonting alldeles för speciellt för att förstå sig på. Alex förstod knappt själv, varför en liten tygbit till hat kunde bli så otroligt roligt. Allting var roligt med Stephanie, det var bara så.

Stephanie instämde, hon förstod. Det var så skönt med någon som förstod.

De satt på kaféet. Deras kafé. Alex älskade alltid den tiden de tillbringade där. Det var så länge sedan sist de hade varit där. Det var så länge sedan sist Alex hade älskat tiden.

Alex slängde sig i sängen, fortfarande med leendet över läpparna. Dagen hade varit bäst. Tiden hade varit bäst. Det som tidigare hade varit på låtsas föddes plötsligt till liv. Tiden var inte längre någonting fruktansvärt. Livet var från och med nu någonting fint. Dagen hade varit bäst. Alex hoppades att morgondagen, som inflikade med timmar med Stephanie, skulle bli lika underbar.

Hur stor var sannolikheten att dina fel aldrig skulle förändras? Minimal. Hur stor var chansen att du någon gång skulle lyckas? Man måste våga göra fel. Ett fel närmare rätt. Du måste någon gång göra rätt, hur många fel det än blir.

Du. Du kommer väl ihåg!? När du var liten, gjorde fel. Du gör alltid fel. Du. Du kommer väl ihåg!? Igår, när du gjorde fel. I förrgår, när du gjorde fel. Förra veckan, när du gjorde fel. Fel.

Visst var det viktigt att lära sig utav sina misstag, men det var också viktigt att släppa misstagen. Man kunde inte leva i det förflutna, inte i hela sitt liv. Livet var för kort för att slösas bort. Även om du inte vet vart du ska så får du aldrig sluta att gå.

”Ett fel närmare rätt. Ett sätt att se på saken. Brukar svälja dina lögner mest för att få känna smaken. Ett fel närmare rätt. Ett sätt att se på saken. Brukar svälja dina lögner mest för att få känna någonting.”

Fel. Det finns inga fel. Någonstans, är det alltid rätt.