Alictin

Musik: http://www.youtube.com/watch?v=NVONLg_VwJY

Säger du USA bara ett land och presidenten är bara en man svarar du Jesus är bara ett namn, gruppen du dyrkar är bara ett band.

Halloween, julafton bara en dag. Skillnaden är för ett tag ta betalt.

Säger du självmord är bara ett val, då säger jag människor bara någonting svagt.

Alex undrade hur Justin såg henne. Var hon bara någon för honom, eller var hon mer? Han betydde... mycket för henne. Hon ville inte det. Alexis ville inte vara beroende av vad andra gjorde. Det var hennes liv. Det var hon som påverkade det. Hon ville att hon skulle betyda någonting för Justin. Då blev det plötsligt han som påverkade hennes liv.

Alex suckade, slängde lite med benen i den fria luften. Hon vred på sig i sängen som hon hade legat och stirrat upp i taket ifrån de närmaste fyra timmarna. Vad gjorde hon där egentligen? Varför gjorde hon inget åt sina jämrande tankar som tryckt bort självmordstankarna, än att bara ligga i sin säng och slösa bort ännu en dag?

Hennes mamma var inte hemma. Åh, tack och lov för det. Hon var säkert fortfarande ute och festade... eller så försökte hon gottgöra sig själv genom att arbeta fjantigt mycket. Alex brydde sig inte om var hennes mamma var eller vad hon gjorde. Så länge modern lämnade Alex ifred, så var Alex nöjd. Äntligen. Äntligen kunde hon få äta sin frukost, ifred.

När allting var framdukat, var hon plötsligt inte så hungrig längre. Flingorna simmade runt i yoghurt-skålen. Alex kollade på dem. Skulle hon verkligen äta det? Skulle hon verkligen äta så mycket? Det var sjukt mycket däri.

Flickan kollade ner på sin mage. Hon grinade illa. Hon var så tjock. Varför just hon? Tjock... Varför hade det blivit så? Hur kunde det ha blivit så? Alex tyckte inte att hon egentligen åt speciellt mycket, och hon tränade typ varje dag.

Flickan lyfte skeden och lät den svepa runt i skålen.

Du är bara någon. Bara. Du är inte någon, någon som har en framtid. Du är bara. Någon som bara kommer att finnas för ett litet tag.

Tankarna flög iväg, till Justin såklart. Kanske trodde Justins mamma att Steff bara var någon för Justin. Vad tyckte han själv egentligen? Alex blev tokig på honom. Hon ville veta. Framför allt var hon nyfiken, men hon var också... sårad. Varför berättade han ingenting?

Egentligen kunde hon inte säga så, då hon själv heller knappt berätta någonting. Hon var sur på Justin för att han vågade fråga henne. Hon vågade inte fråga honom. Hon vågade in dra ur alla hans ord.

Alex önskade att hon var någon annan. Någon coolare. Någon som förtjänade att leva. Hon var ju bara Alexis. Alltså ingen.

Stephanie gillade Justin äckligt mycket. I början var det just äcklig. Alex visste det. Hon hade vetat det hela tiden. Justin skulle svika Stephanie. Gud, hon skulle bli så fruktansvärt förkrossad. Alex behövde verkligen ta ett allvarligt snack med henne, innan hon skulle få veta att Justin varit otrogen.

Alexis var osäker. Skulle hon berätta det för sin bästa vän? Det var ju bara ett ord. Hon var själv rädd. Tänk om Justin skulle få veta att hon skvallrade. Det var Alex han hade kysst. Han skulle såklart skvallra tillbaka. Egentligen var det ju lika mycket Alex fel som hans.

Alex var bara självisk. Stephanie förtjänade att få veta. Hon var världens bästa vän. Hon var Alex enda vän. Det var just därför Alex valde från och med den sekunden att hålla tyst om det. Någon gång skulle det komma fram. Sanningen kom alltid fram. Kanske inte i dag. Kanske inte i morgon. Bara i framtiden.

Jag är bara någon bland miljarder andra.

Alexis undrade hur det skulle bli. Vad hade framtiden planerat för henne? Alexis trodde inte på bestämda möten. Allting som skedde hade inte en mening. Vad är meningen med att vinna en chokladkaka liksom? Hon trodde inte på ett bestämt öde. Man väljer själv och de val man gör förändras samtidigt som man själv gör det. Det var bara en tanke, egentligen en riktigt stor sådan. Det var bara en fråga, ännu en i livets gångar. Alex undrade hur det skulle bli när hon mötte Justin igen. Skulle det vara stelt? De kanske inte ens någonsin mer skulle ses. Borde Alex vara glad över det?

Bara var ett ord, ett sjukt smått ord. Fyra, ynka bokstäver. Mot världen var bara ingenting, inte ensam. Bara var så stark att det kunde krossa allting. Det kunde krossa en själ, ett hjärta, en människa. Bara var förnedrande. Var det någonsin bra?

Inuti Alex virvlade blandade känslor. Hon, både mot sin vilja och mot sitt vägrande erkännande, tyckte om Justin. Det var dåligt. Det var riktigt jävla dåligt. Hon visste att han inte tyckte detsamma, han lekte ju bara med henne. Hon visste att han var en äcklig, otrogen typ. Han hade hur jävla många tjejer som helst i sin hand.

Alex ville bara sätta sig i ett hörn och gråta. För evigt. Hon var bara någon i hans värld. Hon önskade bara en sak. Hon önskade bara att hon var den enda han egentligen såg.

Varför förnekade hon allting hon egentligen hade sett? Justins blickar, de hade varit riktade mot henne, eller hur!? Visst log han lite extra länge mot henne!?

Hade hon haft fel? Men hon hade ju sett det... Eller hade hon? Alex blev bara mer och mer osäker. Det fanns en teori som tyvärr såg ut att stämma alldeles utmärkt. Man såg det man ville se.

Allting du ser är ett enda stort bara. Du blir han som säger hur det ska vara. Du höjer upp det på din egna skala men allting du ser är ett enda stort bara.

Allting du ser är ett enda stort bara. Du blir han som säger hur det ska vara. Du höjer upp det på din egna skala men allting du ser är ett enda stort bara.

Nej, nu fick hon fan skärpa till sig. Vad satt hon där och lipade för? Justin förtjänade inte hennes tårar. Ingen gjorde det. Hon var ju bäst. Nej, nu fick hon fan ta och lägga av med gråtandet. När man hette Alexis Jones drömde man inte om kärlek. Man drömde om hur man skulle göra för att bli en bättre fotbollsspelare.

På tal om fotbollsspelare, hon kanske borde börja umgås mer med Liam? Han var snäll. Han... brydde sig. Då slapp Alex tänka på Stephanie också. Hon kanske kunde få ha roligt i sitt liv för en gångs skull. Hon kanske kunde bli en bättre fotbollsspelare.

Alex tänkte gå och leta fram sin mobil, då hon kom på att den fortfarande inte låg i hennes händer. Justin. Hon skulle alltså bli tvungen att hitta honom, innan Stephanie fick någonting veta. Hur skulle Alex någonsin kunna förklara för Steff att hon umgicks med Justin!? Uh, nej, det gick inte. Alex... ville inte. Hon... Hon... Gillade. Honom. ... Inte! Inte. Ja, precis. Hon gillade honom inte.

Flickan svalde. Detta kanske skulle bli svårare än vad hon hade trott. Att undgå Justin var hennes plan. Hon behövde inte en otrogen pojkvän i sitt liv. Alex hade det... bra som det var, jupp.

Kanske kunde hon ta hjälp av just Liam? Som sagt, han var snäll. Alex var inte intresserad över att vara hans flickvän, eller älskarinna, eller vad han nu ville kalla sina tjejer för. Hon ville ha hjälp. Om hon gick till Justin själv hade han alla möjligheter att trycka ner den sårade flickan ännu mer. En Alexis med en snäll pojke vid namn Liam vid sin sida var starkare. Mot de två kunde Justin fucking Bieber ingenting göra.

Frågan var bara hur hon skulle få tag på honom.

Att bara leta upp någon. Att bara finna den rätta. Det lät så lätt. Det var fan inte så jävla rätt. Först var man tvungen att leva sig igenom varje dag. Det var en utmaning i sig. Bara en dag, en dag till. Det var fan inte bara en dag till. Det var veckor, månader, år. På ett år gick det trehundrasextiofem dagar. Bara en dag till.

För Alexis borde det där med dagarna inte vara så betydande. Hon var bara lycklig, glad och mådde bra. Ha, det kunde hon fortsätta att intala sig själv om. Ingen annan såg kriget inuti henne. Hon själv blundade för det. Det var bara en liten oviktig sak. Bland de trehundrasextiofem dagarna spelade det väl ingen roll om en dag inte var perfekt, eller två, eller tre...

Någon annan dag. Bara inte i dag.

Varför hade hon inte varit lite mer närvarande och tagit den där dumma mobilen i går när hon stötte på honom. Det måste ju vara han som hade den. Om han hade den, varför sa han då ingenting? Han kanske gjorde som Alexis, glömde bort det. Hon var så upptagen av hans... läppar. Den himmelska, pirrande känsla var fortfarande kvar inuti henne. Hon log större och större när hon- Vad höll hon på med? Hon gillade inte honom. Just det. Fan också.

Stephanies pojkvän, Stephanies pojkvän, repeterade hon i sitt huvud. Alex behövde bara hålla sig undan från honom, från de båda, så skulle allting snart bli som vanligt igen.

Att ännu en gång träffa pojken kändes så jäkla fel att det blev spännande rätt. Alex satt och log. Det var spännande, för hon gillade ju honom. Det var, på något lagom omvridet hörn, roligt att Stephanie inte fick något veta.

Alex undrade hur hon skulle göra. Hon kunde inte smsa eller ringa honom, för utantill kunde hon inte hans nummer. Hon kunde inte gå hem till honom. Ville gå hem till honom gjorde hon inte heller. Tänk om hans mamma öppnade... uh. På något sätt hade hon lyckats att komma in vid två helt fel tidpunkter, och såklart hade hon misstolkat allting. Alexis undrade, fortfarande, hur Justin hade upplevt situationen. Tyckte han att det var pinsamt och jobbigt, eller skrattade han bara åt incidenten? Alexis tyckte att det var... förnedrande. Hon kände sig slampig och äcklig. Det var fotfarande en mega-kändis vi pratade om här. Även om hans kanske inte utnyttjade att tjejer föll för hans underbara personlighet, hans mjuka skratt och glittrande ögon... Eh, uh. Hm, ja, han var bara en känd person med en överbeskyddande mamma. Ibland önskade Alexis att hon också hade en mamma som brydde sig, på riktigt.

Bara var väl inte så farligt egentligen. Inte om man visste vad det betydde, och hanterade det rätt. Bara. I fel händer blev det katastrof. Alex var bara någon. En liten ensam flicka som blivit förstörd inifrån. Hon var bara en flicka som ingen älskade. Hon var bara en flicka som en världsartist förälskat sig i.

Livet var bara någonting. Balansen var det viktigaste. I obalans blev det som det nu visades. Den största skärmen av de alla visade. Obalans. Ur form. Fel. Tvivlande. Frustration. Tvekande. Skakande. Smärtsamt. Obalans.

Livet var bara någonting jävligt jobbigt. Vem orkade bry sig. Vi alla brydde oss bara om oss själva. I Alexis liv var hon viktigast. I Alexis liv var hon svagast. Hon var bara ensam.

I fel händer blev bara katastrof. Självmord var bara någonting.