Alictin

Förvånad var ett för svagt ord. Justin var överrumplad. Alexis Jones. Justin visste knappt vad han skulle säga. När han såg henne för första gången kändes det som att hon slet ut hans förmåga att tala. Ja, det lät töntigt. Ja, det var oroväckande. Varför? Justin var inte tillbakadragen. Han kunde ju inte visa sig svag. Inte framför Stephanie. Inte framför någon. Han kunde ju inte vara operfekt.

Justin visste knappt var han skulle säga, om Alexis Jones. Stephanie hade frågat om vad han tyckte om hennes vän efteråt, Justin hade haft svårt redan då med att formulera ordet. Trevlig, hade lämnat hans läppar. Vad skulle han säga? Helt ärligt förstod han sig inte på henne. Hon var så otroligt olik han själv. Helt ärlig gjorde det honom bara ännu mer intresserad av henne.

Ett minne. Det var från gårdagen. Han hade fortfarande ont i kinden, men det spelade ingen roll. Han log ändå när han tänkte på det. Hon hade slagit till honom. Justin hade aldrig blivit slagen. Han var så beskyddad av både säkerhetsvakter och av sin kära mamma. Justin hade aldrig blivit slagen. Kanske var det det som fick honom att le. Under den senaste tiden hade det plötsligt blivit så otroligt roligt att göra det man inte fick göra, röra det förbjudna liksom. Alexis var förbjuden, för Justin hade ju redan en tjej. Saker som aldrig tidigare hade hänt, var på sätt och vis förbjudna. Att någon skulle slå till honom, det var förbjudet. Om Alexis visade att hon gjorde någonting förbjudet, ville inte Justin vara sämre.

Omvärlden såg bara det ytliga. Justin var perfekt i deras ögon. Justin ville vara perfekt, i deras ögon. Här i verkligheten, när man faktiskt möttes på riktigt, var allting så mycket annorlunda. Alla trodde att han skulle le, vara snäll, vara trevlig. Därför hade det förbjudna blivit så frestande.

Justins kärleksaffärer... Hur skulle de rubrikerna se ut? Scooter, hans manager skulle bli tokig. Patricia, hans mamma, uh, hon skulle vi inte ens prata om. Det fick Justin att le. Att inte vara perfekt. Att inte behöva vara perfekt. Det fick Justin att le.

Justin hade förstått det nu, samtalet två veckor efter att hans förhållande med Stephanie hade tagit fart. Han visste vem som hade ringt. Han visste vem som hade skällt ut honom. Tänk, då tyckte han faktiskt om att Stephanie fnittrade åt allting han sa. Tänk, då kunde han titta på henne utan att tänka på Alexis.

”Hello?” hade han svarat samtidigt som han hade inväntat reaktion. Hans pipiga röst levde inte upp till hans starka namn.

”What the fuck is your problem?” Justin hade ryckte till.

Ursäkta? ville han säga. Istället lämnade den mest töntiga frågan i världshistorien hans mun.

”Who is it?”

”You don't even care, don't you?” Han hade snabbt fått svar, förstod dock inte mycket utav det. Ett skratt hade lämnat den då yrvakna pojkens mun. Detta var ju spännande...?

”What?” Orden hade lämnat hans mun tillsammans med ett skratt.

”This is so big for Stephanie.” Justin hade ryckte till, nästan spottat ut mjölken som han hade försökt att få in i magen ifrån mjölkpaketet. Han skrattade inte längre, för att det var inte roligt längre.

”Stephanie? Who the hell is this?” Han hade behövt få veta. Vem fan visste om honom och Stephanie? Var det hon som hade skvallar? Åh, han skulle- Nej, förresten, han skulle ingenting göra. Hon var ju hans... flickvän. Ja, jippi, eller nått.

”You don't have the right to take her heart. Leave her alone! This is my last warning.”

Det var Alexis som hade ringt. Hon hade bara slängt på luren i hans öra. Det var Alexis som hade skällt ut honom. Det gjorde honom bara mer desperat att finna henne. Hon ville ha Stephanie för sig själv, det hade han förstått nu. Justin brukade ligga och tänka på det på nätterna. Han kunde ändå inte sova. Det var så länge sedan han sist kunde sova en hel natt. Samtalet hade då setts som värst paniken. Fan. Någon visste. Någon visste om honom och Stephanie. Tänk om den personen berättade, för världen, för Justins överbeskyddande mamma. Fan.

Egentligen spelade det ingen roll. Justin brydde sig inte. Med Alexis läppar mot hans, så brydde han sig inte.

Det var nog en av de bästa sakerna som någonsin hänt honom, när han kysste henne Han fick röra vid henne, han fick se in i hennes mörkbruna, chokladformade ögon. Han dog av hennes skratt. Han log av hennes rörelser. Fan. Hon var så snygg. Fan. Hon var så lätt att förstå sig på. I mörkret, när ingen annan såg. I mörkret, där ingen såg honom. Hon visste inte vem han var, och han tänkte inte berätta. Han behövde henne, som man behövde luft. Hon fick honom lugn. Om hon vetat vem han var, skulle det ha blivit så annorlunda. Justin ville inte ens tänka på det – sanningen. Sanningen var viktig i ett förhållande, det visste han. Hur många gånger hade inte hans mamma tjatat om det? Men detta var ingen förhållande. Det var en fucking lek. Han tänkte vinna. Han tänkte inte vara den fega, den som lyssnade på sin mamma och aldrig gjorde förbjudna saker.

Justin visste inte varför han hade gjort det. Han hade bara tänkt att ta en promenad. Det var inte meningen att han skulle stöta på fotbollsplanen, och se den perfekta Alex och hennes perfekta bollsinne. Det var inte meningen att han skulle lära sig saker om henne. Justin tänkte på Stephanie, hur hon skulle reagera om hon någonsin fick veta. Hon skulle gråta, trodde han. Han skulle gråta. Han var ingen perfekt pojkvän. Han hade varit otrogen mot någon, en tjej som öppnat sitt hjärta för honom. Hon skulle tro att han var en idiot som bara var ute efter att få ligg. Justin var inte sådan. Justin var perfekt. Om kyssen skulle Stephanie inget få veta.

”I don't like you and I not going to be nice to you, so you don't have to be nice to me either.” Han mindes orden. Han mindes hur nära hon hade stått. Hennes underbara doft, även fast hon hade svettats i fotbollströjan. Han mindes hennes blick...

Justin brukade inte minnas saker. Det slutade ofta med att Scooter ringde och växte honom på morgonen, skällde på honom för att han hade missat ännu ett träningspass. Sömnen ville aldrig komma när man ville sova. Kanske kunde man koppla det med minnet. Trots Justin minimala kunskaper inom naturvetenskap, förstod han att han sov på tok för lite. Han behövde någonting som fick honom lugn, som fick honom att slappna av. Timmarna efter att han kysst Alexis hade han sovit som en stock, med kärleks underbara känsla i magen. Snart. Snart fick han träffa henne igen.

Han mindes hennes blick. Om blickar kunde döda. Ögonen, de var svarta. Justin, han ville bara försvinna. Varför hade han ens gått dit? Varför var han så envist tvungen att se henne igen?

Hon hade varit så söt. Hennes smala, korta ben flög över fotbollsplanen. Hennes leende... Justins mage vibrerade. Var det möjligt att gilla någon, som man inte ens kände?

Justin mindes en sak till. Killen. Som stod bakom. Vad fan gjorde han där? Vad fan tittade han på Alexis så där för? Justins Alexis. Justin var inte den svartsjuka typen. Det spelade ingen roll att Alexis inte visste det, hon var ändå Justins. Om Justin ville ha någonting, köpte han det. Om Justin ville ha någonting, tog han det. Varför? För att han kunde.

Usch. Han lät så hemsk. Han lät så kaxig. Det var oroväckande. Om hans mamma var här nu, hade hon skällt ut honom, genom att bara ha sett honom. Hon såg hans tankar. Kunde alla göra det?

För att inte låta kändisskapet gå ut över huvudet, behövde man vara noga med att ha ”rätt” sorts människor runt sig, brukade hans mamma säga. Justin brukade lyssna, till allting hon sa. Nu, spelade det ingen roll. Att omge sig med rätt personen hade ingen betydelse, om ingen av dem var Alexis. Hon gjorde honom kaxig, för att han skulle bara ha henne. Han var 18 år. Han var en fucking perfekt 18 åring. Hur länge skulle det hålla?

Tänk, han mindes första gången han träffade Alexis. Det första hon gjorde innan han fick se hennes vackra ögon, var att skälla ut en kille, mitt framför ögonen på honom. Justin var fast. Redan då var han fast. Han skulle bara ha henne. Stephanie, stackarn, hon stod där. Hon betydde ingenting. Inte längre. Hon var fin. Hon var riktig, riktigt fin. Men den stackaren betydde ingenting. Bredvid Alexis, var hon... söt. Söt, hon som tidigare sett ut som en modell i Justins ögon. Bredvid Alexis kunde vem som helst se ut som ett litet översminkat barn. Flickan i det svarta, långa håret var naturligt vacker.

Det första hon gjorde var att titta på Justin, med en skeptisk blick. Det gjorde Justin ännu mer intresserad av henne. Hans ögon lyste, han visste det. De brukade göra det, när han såg någonting han annorlunda, någonting han blev intresserad av.

Stephanie hade fått dra ur orden hos henne. Stephanie hade tvingat fram hennes falska leende. Justins mage pirrade. Alexis Jones. Justin Biebers charm och smickrande ord hade inte fått henne på fall. Alexis Jones. Hennes skulle han inte glömma i första taget.

Stephanies namn lös upp skärmen på Justins nya mobil. Justin låg och tittade på den utan att göra en insats till att greppa tag om den. Han orkade inte prata med henne, inte just nu. Det var elakt, han visste det. Han ville inte vara elak. Han skulle skicka ett sms senare, säga att han hade sovit när hon försökte få tag på honom.

Mobilen slutade att ringa. Skärmen slocknade. Det kom ingenting mer. Hon försökte inte igen. Var hon ledsen? Var hon olycklig för att hon hade en sådan vidrig pojkvän? Justin ville inte att hon skulle vara ledsen, men hon hade all rätt att vara arg på honom. Han var en idiot, som inte njöt av tiden med en sådan underbar person som henne. Justin var en idiot, som drömde sig bort till en annan tjej när han gick hand i hand med Stephanie.

Stephanie var snygg. Hur många killar skulle inte tråna efter henne om hon klädde tidningsomslagen tillsammans med Justin? Justin var inte svartsjuk, borde han bli det? Han tänkte. En annan kille bredvid Stephanie, en annan kille som kysste hennes solbruna hy. Justin var inte den svartsjuka typen. En perfekt pojkvän var inte svartsjuk.

Stephanies blyghet var charmerande. Justin log när han tänkte på den. Hennes kurvor var otroligt fina. Han log ännu mer när han tänkte på hennes kropp, som han fått se redan första gången de möttes på stranden.

Dock fanns det ett dock, det brukade göra det. Stephanie ingenting i jämförelse med Alexis. Fan att de skulle vara bästa kompisar. Fan att Stephanie skulle visa sin kompis. Fan att allting blev så komplicerat.

Hon hade nekat hans kyss. Förbjudet. Justins leende växte. Det var hans tur att ta nästa steg. Det var hans tur att röra på fötterna. Vart skulle han gå? Åt vilket håll? Steg han åt höger, kunde han vara ett steg närmare. Han kunde också vara ett steg längre ifrån rätt. Var det värt att ta risken, för att få känna Alexis läppar mot sina?

Justin blundade. Han var trött. Han ville sova. Med Alexis i sina tankar kunde han sova. Med Alexis ekande hand som smällde till hans kind kunde han inte sova. Hon var så... cool. Så lätt, så svår. Så snäll, så stygg. Obeskrivlig att förklara och att förstå sig på, det var nog den bästa beskrivningen. Justin slappnade av. Snart så. Snart var han inne i drömmarnas värld.

Ja.