Alictin

Alla hade någon typ av personlighet. En personlighet var ett beteende - ett sätt att uttrycka sig själv, ett sätt att vara sig själv. Vem var Alexis? Vilken var hennes personlighet?

Alexis hade aldrig själv listat ut det. Det var svårt att se vem man själv var. Hon var inne i sig själv hela tiden. Det var så svårt då. Hon tyckte att hon var på ett speciell vis, medan hon på utsidan kanske var totalt annorlunda. Hennes tankar var inte synliga. Hon gjorde nästan alltid tvärtom än vad hon tänkte - det hon egentligen tyckte var rätt.

Brist på personlighet är som ett för litet antal dagar på en vecka. Man behövde alla dagar, för att hinna med, för att komma ikapp. Om en dag försvann, blev det obalans. Alexis var obalanserad.

För en gångs skull låg de inte i Alexis säng. Kanske berodde det på Alexis. Hon brukade inte orka.

Det var lördag förmiddag. Justin hade varit hos flickan sedan kvällen innan. Det var mysigt, bara de två.

Skolveckan hade varit relativt hemsk - som vanligt alltså. Det var skönt att den äntligen var över. Alex tyckte att det var skönt att hon inte behövde gå till skolan. Två dagar utan skoljäveln.

Alexis var trött. Hon hade ingen ork - inte till någonting alls. Sedan kom Justin. Han behövde egentligen bara le mot henne, så var allting som bra igen.

Varför är jag så ful?

Alexis saknade Steff. Hon- Hon hade inte varit som vanligt. Alex hade inte heller varit som vanligt, inte dagen efter hon träffat Justin. Vad det det som bekymrade Stephanie? V-VISSTE HON?

Alex vågade inte fråga Justin. Hon var rädd att han skulle bli arg. Justin ville inte prata om Stephanie, det hade Alex märkt, men det var ändå så viktigt. Alex undrade inte bara var hon stod i Justins centrum. Hon undrade också om Stephanie var viktigare. Justin var underlig. Om Steff betydde mer för honom, varför var det då inte henne han nu satt och tittade på?

Teet smakade gott. Hallon, det var Alex favorit. Hon hade alltid älskat te. Dock var det inte många dagar varje månad hon fick dricka det. Pengar, det var en stor fråga i dagens samhälle. Det var också någonting Alex fick mycket litet av – från sin mamma.

Flickan kände Justins blickar. Han tittade på henne, ingen tvivel om saken. Även om det var äckligt och gjorde henne obekväm, gillade hon det. Hans ögon på henne. Det fick henne att känna sig - hur skulle hon formulera sig? - ... speciell. Speciell var ordet. Alex hade alltid varit annorlunda. Kanske, nu när någon verkade tycka om det, var det någonting positivt. Kanske skulle hon någon gång börja tycka om att inte vara som alla andra.

”I love you, you know that.” Alex mindes det så väl. Första gången hennes mamma sa att hon älskade Alex. Första gången. Alex svarade så klart, det var självklart att hon då tyckte likadant. Om modern i dagens läge, av någon konstig anledningen, skulle få för sig att säga de tre orden igen, hade Alexis förblivit tyst.

Hur kan man vilja vara med mig? Jag är så ful.

”What are you thinking about?” Justin var nyfiken, Alex kunde se det på honom. Han log mjukt mot henne. Han värmde sina händer runt koppen som innehöll det varma vattnet. Alex saknade honom, hans värmande händer. Hon frös, nästan. Han satt så långt borta. Så otroligt långt borta. Samtidigt, extremt, otroligt, läskigt nära. Alex blev varm när hon såg honom, för stunden fick det väl räcka.

”Nothing.” Alex skakade på huvudet, log lite smått. Hon talade sanning... typ. Egentligen tänkte hon på någonting, men det var någon som inte betydde. I Alex ögon var mamman bara en vanlig, obetydlig person. En person Alex dock visste massa hemska saker om.

Om Justin tog svaret eller inte vågade fråga Alex - det kunde utforska. I Justins ögon speglades allting. Dock fick hans ögon också henne svag. Hon kunde gråta som ett litet barn, över en liten, vit lögn som betydde småsak.

”Okey...” sa han, lite oväntade. Alex hade inte förväntat sig något svar, i så fall någon form av utskällning. Hon visste inte om det han sa var en bra eller dåligt sak. Brydde han sig inte om att få veta, eller lät han henne bara ta det i sin egen tack?

Alex suckade. Hon visste att han inte var nöjd. Kanske var det bättre att göra honom nöjd, se hans leende och sedan skulle allting bli bra. Ja, jo, det var nog bäst.

”It's my mom...” började Alex, suckade ännu en gång hann hon också med innan hon fortsatte:

”She's...” Alex suckade. Hur beskrev man att man var orolig för sin mamma, hon som både var alkoholmissbrukare och inte var särskilt vänlig mot sitt barn?

”She's just... hm, I don't know.” Det blev bara svårare och svårare. Alex blev arg på sig själv för att hon inte lyckades formulera fram det hon ville säga. Hon ville ju ha Justins sympati. Det skulle hon aldrig få om han inte förstod henne. Det var just det som var problemet. Justin var inte Alexis och han hade inte varit med om samma saker som hon hade. Han skulle inte förstå. Han hade inte upplevt det själv. Han var så olik Alexis, och just nu var det, som annars gynnade deras relation, en dålig sak.

Alex suckade igen. Kanske försökte hon för mycket. Ingen skulle någonsin förstå.

”Do you hate her?” Justin hade inte träffat Alex mamma. Han hade bara hört berättelse om henne. Alex visste inte om hon hade lekt med orden - slagit till med någonting som egentligt inte var sant. Visst kunde hennes mamma var gräslig. Visst kunde hon förstöra Alexis dagar. Ibland var en mamma ändå ganska bra att ha, även om hon egentligen inte brydde sig om någon annan än sig själv.

Alex skakade på huvudet. Hon hatade inte sin mamma. Alexis kanske inte älskade sin mamma, men hatade, det gjorde hon inte heller.

”She's so weird.” Alexis ordval var mycket passande, tyckte hon. Vad den tyste Justin tyckte, det visste bara han.

Din personlighet suger.

Att Alexis och Justin var olika personer med olika personligheter visste man redan. Man såg det hela tiden, i livets drag. När de träffades – hur hon betedde sig, hur han betedde sig. När de började öppna sig för både varandra och för andra personer – han var redan öppen och hon var fortfarande lite stängd.

Att inte Alex förstod sig på hennes mamma var alltså inte så underligt. Det kunde uppstå konflikter – brev man inte kunde skriva, berg man inte kunde klättra över - när eller om man träffade någon som var så gott som en motsats. Man gjorde si, motsatsen gjorde så. När Alexis ville vara ensam, ville hennes mamma prata och umgås. När Alexis kände sig ensam, ville modern ha det lugnt och tyst.

Det fanns en annan person som också hade mycket inverkan i Alexis liv. Denna person var ganska... normal. Stephanie var som man trodde att hon skulle vara. Stephanie var en fin, lite skör, tjej. Alexis visste nästan alltid hur hon skulle reagera i olika situationer. Man blev aldrig överraskad. Kanske var det bra, kanske blev det tråkigt i längden. En perfekt personlighet – hur skulle då en sådan vara? Fanns det ens en sådan? Om det inte fanns en perfekt människa borde det inte finnas en perfekt personlighet heller.

Var personlighet någonting bra? Alex tyckte det, hon var helt övertygad om det. Tänk var världen vore tråkig utan olika människor, olika färger, olika kläder, olika smaker. Om alla gillade samma saker skulle det inte behövas tillverka den motsatta, men hur skulle man då kunna veta att man inte gillade den motsatta?

En personlighet behövde alla. Man behövde ha det både själv, och man behövde ha människor i som omgivning som inte hade den samma. Hur roligt skulle det vara att diskutera, argumentera, med någon som tyckte precis samma sak som en själv!?

”No” utbrast plötsligt Justin. Det var verkligen plötsligt. Det hade varit tyst en lång stund. Båda två hade funderat. Alex hade spånat vidare på personlighetstankarna. Hon hade också undrat vad Justin tänkte på. Kanske tyckte han att hon var knäpp. Hon förstod det. Alex tyckte att hennes mamma var konstigt. Det var helt... knäppt. Alexis tyckte att hon själv var knäpp, men hon tyckte också att hon var ful, äcklig och dum i huvudet.

”What?” skrattade Alex, tog sedan en klunk av den nu betydligt svalare drickan.

”I can't take this anymore.” Justin skakade på huvudet. Alex fortsatte bara att skratta. Han såg så rolig ut. Hon skrattade också för att hon inte förstod. Vad menade han?

Hon upprepade vad hon tidigare hade sagt, följde Justin med blicken när han reste sig upp.

”I can't sit here all day and think about what I want to have.” Alex nickade långsamt samtidigt som hon tog in orden. Hon trodde att hon förstod...

”So...” började hon, men kom inte mycket längre. Det där med meningar, att tala över huvud taget, nja, det var inte riktigt Alex grej. Ursäkta, denna gång var det faktiskt inte Alex fel att hon inte talade till punkt(även fast hon egentligen inte hade någonting vettigt att säga). Justin la sina armar om hennes midja, drog upp henne från stolen. Hon log stort när han tittade in i hennes ögon. Hon rös. Det var så mysigt. Han var så perfekt. Hon behövde närhet och han gav henne det, precis innan hon trodde att hon skulle dö om hon tvingades bli utan.

Hur kan man vilja vara med dig? Du är så ful.

Hon skrattade. Åh, gud, vad hon skrattade. Hon log. Hennes käkar gjorde ont, så ont. Hon hade lett för länge. Det gjorde ingenting. Denna gång var det annorlunda. Denna gång var hennes leende på riktigt. Hon var inte den enda som märkte av det. Justin såg det. Han log och skrattade han också. Alex var nästan hundra procent säker på att han - att han i den stunden var precis lika lycklig som flickan under honom var.

Det klickade en gång. Sedan en gång till. Alex torkade bort tårarna i ögonvrån som fanns kvar som spår av Justins kittlande. Det klickade en tredje gång. Tre gånger. Alex ryckte till och drog sig snabbt ur både Justins famn och den varma sängen. Hon stod på det kalla trägolvet. Det lät precis som-

”Hello!?”

Varför hade hon inte tänkt tanken? Det var självklart att hennes mamma skulle komma, någon gång. Rösten var... som den brukade vara. Den var inte särskilt mjuk, mer kall.

Alex gav Justin en snabb blick. Han hade satt sig upp i sängen. Han såg lite oroad ut. Kanske undrade även han vad som skulle ske här näst. Alex var också orolig, möjligen mer än Justin. Hon visste nästan vad som väntade. Hon ville inte se det.

Magen värkte och gjorde ont. Hela Alex gjorde ont. Tårarna skulle snart falla. På tal om snart – snart. Snart skulle hon bli tvungen att se sin mamma igen. Hon ville inte. Hennes mamma kanske ville, ville se sin dotter. Hennes mamma ville inte se sin dotter tillsammans med en främling, i hennes rum, i ett ensamt hus. Snart. Någon gång skulle mamman hitta dem två.