Alictin

Det såg så bra ut. Det var så bra. Sedan kom han. Sedan kom han och förstörde allt.

”What is it?” Vad det är? Justin Bieber är var det är! En sur Alex stampade in i hallen, möttes av en smått förvånad moder. Så här var fallet: Efter att ha umgåtts med Steff och hennes irriterande pojkvän som glodde på Alexis som en ko(ja, kor glor väldigt mycket), hade Alexis inte så mycket att säga, förutom usch, fy och blä. Hur hade hon lyckats övertala sig till att ens umgås med dem i en timme? Den där tönten Justin hade sett hennes äcklade blickar när han kysst Alex mitt framför ögonen på henne. Han hade vid det tillfället skrattat. Skrattat? Ha, vilket misstag. Ingen skrattade åt Alexis. Ingen. Nu var det klart. Justin skulle fan krossas.

Jag ska fan ta hand om det personligen. Jag förstår, jag vill. Jag ska, jag ska.

Men att våga, det är en annan sak.

Alexis irriterande mamma förstod som vanligt ingenting, och vägrade som vanligt att låta Alex vara ifred. Ha, hon trodde väl att hon skulle gå och kutta sig själv som alla andra tonårsbarn. Uh, hon gick på för mycket möten, möten om tonåringar och deras behov. Alex fnös. Hon visste inte, hon brydde sig inte. Men hon undrade en sak om dem där mötena. Pratade de aldrig om privatliv?

Varför fattade hennes mamma inte bara? ALEX VILL INTE PRATA MED HENNE. Nej, hon skulle inte gå och kutta sig själv. Hade hon gjort det tidigare? Nej, precis. Varför skulle hon då göra det nu?

Alex brydde sig inte om hennes dejter, därför behövde hon inte bry sig om Alex humör.

Frustration var lite som ilska, aggression eller bara irritation. Ett annat ord för att vara arg helt enkelt. Frustration upplevde man oftast när man blev arg, kanske vilseled. Du trodde att din bästa vän alltid skulle finnas där för dig, tills hon hittade en kändis till pojkvän(som ändå bara skulle dumpa henne när han har fått vad han ville ha). Jävla idiot. Liv.

Alexis kokade, nej, inte bokstavligen. Frustrerad blev man när man inte fick som man ville, men hon fick alltid som hon ville. Kanske gjorde det bara frustrationen ännu värre, och större. Alexis hatade känslan hon bara fått känna i några sekunder. Ilska. De sekunderna räckte. Det räckte nu. Nu kunde knslan gå över till någon annan. Hon brydde sig inte. Bara frustrations-känslan inte gick på henne igen var hon glad.

Hon slog i kudden. En gång. Sedan en gång till. Det hjälpte inte. Hon blev bara argare. Fan. Fan. Hon ville skrika. Hon ville sparka i väggarna. Hon ville slå sönder någonting utan att det för henne skulle göra ont. Främst ville hon få bort känslan. Hon ville inte vara arg. Hon ville sitta vid elementet i sin mjuka skinnfåtölj med datorn på knäet och tänka. Tänka på vad hon kunde göra för att få Steff att inse att hon faktiskt fortfarande levde. Hon var här! Varför såg inte Steff henne? Det var fan lördag. Klockan var- Alex slängde en blick på Iphonen. Elva. Vid denna tiden, när allting var som det alltid hade varit, skulle de vara halvvägs till gallerian. Om allting var som det brukade vara.

Tillslut satt hon där, på en obekväm pall, tittades ut genom fönstret. Hon tittade på när lördagen flög iväg, när timmarna blåste bort. Hon tänkte på Stephanie. Alex rös över hela kroppen när hon tänkte på henne. Stephanie var säkert med hennes kille. Hennes jävla perfekta pojkvän som var så mycket bättre än hennes vän. De skulle ju alltid vara där för varandra, oavsett vad. Alex förstod, för henne var det väl andra regler som gällde.

En sekund. Snart händer det. Jag känner det. En sekund. Snart kan jag ta bort min rätt att drömma. Snart kan jag ta bort min rätt att förmedla min historia. Snart kan jag få bort hela världens händer. Om världens händer ligger i mina, är vi alla körda. Om en sekund.

Egentligen kanske hon borde vara med förstående. Steff ville vara med Justin. Alex borde acceptera det. Eller? Var det okej att bara lämna Alex för att sedan komma tillbaka någon månad efter, när det tagit slut med den perfekta jävla pojkvännen? Alexis hade ju stått där hela tiden, vetat att han inte var perfekt.

Hur skulle du har gjort? När din bästa vän övergivit dig.

Stephanie kanske inte visste det, hon kanske inte såg det, Alex hade inte så många vänner. Ingen som hon kunde vara öppen med, ingen som hon kände sig bekväm med. Alex behövde Stephanie. Stephanie behövde inte längre Alex.

”Alex.” Alex ryckte till, flyttade blicken från det onaturligt gröna gräset utanför fönstret, till personen vid dörren. Hon hade hoppats att det var Stephanie, även om hon redan hört vem det var. Det fanns inte så många att välja på. Det fanns inte så många som brydde sig.

Hennes mamma log uppmuntrande mot henne, som för att visa att hon var ledsen. Alex gav henne en sur blick. Frustrationen var tillbaka.

”Aren't you going to eat something?” Alex skakade bestämt på huvudet. Så, kunde hennes mamma låta henne få vara ifred nu?

”Have you and Stephanie had a fight?” Alexis visste mycket väl vad hennes mamma tyckte om Stephanie. En mycket välvårdad, trevlig, ung dam. Som om Alex brydde sig.

Alex skakade på huvudet, igen. Lusten att prata, särskilt med hennes mamma, hade för länge sedan försvunnit.

Mamman nickade smått, kastade en blick runt i rummet. Letade hon efter rakblad? Ha, hon var ju rolig hon. Om hon inte hade glömt det, Alex hade faktiskt fotbollen. Hon tänkte inte överge hoppet om livet bara för att någon som hette Stephanie inte ville vara hennes vän mer. Fotbollen betydde ändå tusen gånger mer. Det spelade ingen roll hur mycket färg som hade försvunnit eller hur mycket lera bollen hade legat i, Alex tyckte ändå att den var den vackraste varelsen i hela världen.

”Why are you here?” Flickans mamma hade fortfarande inte lämnat rummet. Alex var sur, och otålig. Hon ville vara ifred. Fortfarande. Hon brydde sig inte om att hennes mamma hade klätt upp sig. Hon brydde sig inte om att hon skulle gå ut och pussa på någon äcklig gubbe. Fortfarande.

Mamman hade lagt märke till flickans snäsande röst, därför slängt en blick på sin dotter som egentligen kanske inte var okej.

”I'm just worried for you.” Alex fnös, vände sig mot fönstret igen. Hon brydde sig inte. Hennes mamma var inte orolig. Det var inte sådan hon var. Hon försökte vara en bra, stark förälder, Alex kunde se det, men hon skulle aldrig lyckas. Alex skulle alltid vara den ensamma som blev över.

”Leave me alone.”

”Okey, that's enough.” Alex spärrade upp ögonen och tryckte sig bakåt när hon såg att hennes mamma tog några frustreande steg framåt. Hon hade sitt ansikte oroväckande nära Alex huvud samtidigt som hon tryckte bak flickans axlar.

”You should be glad for having me here, or do you want me to leave you like your dad?” Alex tittade bort, kände hur tårarna brände i ögonvrån. Hon skakade tveksamt på huvudet. Hennes mamma släppte tillslut taget om henne. I en sekund var hon ute ur rummet. Hon smällde igen dörren hårt efter sig. Smällen ekade länge i det lilla, tomma rummet som var ett rum av alla andra i världen. Alex var en av alla andra, men alla andra såg ut att skapa eller redan ha skapat sin lycka. Alex skulle sitta där inne och alltid förbli olycklig.

Känn trycket mot bröstet, sorgen jag alltid kommer att bära. Känn smärtan mot låret, kniven som gjort att jag slipper allting annat.

Alex bet sig i läppen. Ville inte, skulle inte. Det kom tillslut en, en liten ensam tår. Lika ensam som hon kände sig. Sedan kom det en till. Därefter blev det omöjligt att räkna antalet.

Hon kastade sig mot sängen, begravde huvudet i huvudkudden. Där låg hon, i säkert en halvtimme, och grät. Hon hade inte gråtit sedan natten hennes pappa- Nej, hon kunde inte säga det. Nej, hon var inte redo. För han hade ju så rätt. Han hade så jävla rätt. Ingen ville vara med henne. Varför skulle någon vilja? Hon borde fan göra det han sa, i köket för sex år sedan. Hon borde fan dö.

Klockan var strax efter nio, en lördagskväll. Alex hade varit inne på sitt rum hela dagen, tittat när solen gick upp och när den gick ner. Hon orkade inte göra någonting. Hon orkade inte ens öppna godisskåpet även om sockerberoendet tog kål på henne. Det var inte förrän mobilen vibrerade som hon rörde på benet som för länge sedan hade somnat.

Långsamma och trötta steg förvandlades till energiska när hon förstod att mobilen vibrerade oavbrutet. Det var någon som ringde henne. Hon var inte ensam. Hon var inte oälskad. Hon var inte- Namnet lös upp mobilskärmen, som nu låg i hennes hand. Alex rös. Plötsligt blev hon illamående. Hon kände mycket hellre för att kasta iväg mobilen än att trycka på grön lur. Ändå gjorde hon det. Hon var tvungen. Steff kanske ville be om ursäkt? Alexis log. Ja, så måste det vara.

”Hey, best friend!” Alex log. Hon brydde sig.

Alex tänkte precis svara, då Steff fortsatte.

”Have you seen my sun glasses?” Solglasögon? Varför skulle hon ha de nu?

Steff fnittrade. Alex höjde på ögonbrynet. Men hon hade ju inte...? Hon förstod, tillslut. Steff var inte ensam och Alexis visste precis vem som höll henne sällskap. Hennes perfekta jävla pojkvän.

Alex suckade. Steff ringde alltså inte för att be om ursäkt. Hon ringde inte ens för att prata med Alex.

”No” svarade Alex snabbt och la sedan på. Hon var snabb med att stänga av mobilen, stänga ute omvärlden.

Alexis var inte en del av den. Hon och omvärlden passade inte ihop. Medan omvärlden hade någonting gemensamt med varandra, kunde hon ligga under sitt täcke och låta dagarna segla förbi. Ingen verkade ju bry sig ändå.

Jag kan alltid blicka framåt, tänka att morgontagen säkert blir bättre. Innerst inne vet jag att den aldrig kommer att bli det. Innerst inne vet jag att det alltid är mig det kommer att vara fel på.

__________________________________________________________________________

Tack för era kommentarer, kommentera gärna! :)

Nästa del är awesome(kommer ut på måndag)!