Alictin

Alla håller allting hemligt för dig. Ingen vill dela med sig av någonting. Vet du varför? Såklart inte. Du vet ju ingenting.

Vill du veta varför? Du vill, på utsidan. Innerst inne vill du inte veta, eftersom att du redan vet.

Du har ingen vän. Du kommer aldrig att ha en vän. Ingen berättar någonting för dig för att ingen litar på dig – ingen vill vara din vän.

Alexis undrade om det verkligen var sant – det hennes pappa hade sagt, det som kvävde henne inifrån. Hon kippade efter luft – varje timme, varje minut, varje sekund. Hon försökte finna hemligheten. Hur gjorde man för att andas? Hur gjorde man för att få känna sig bra? Bra. Ordet – det var så kort, det var så betydelselöst. Bra. Alexis önskade att hon kunde andas bra.

Skulle Alex gå till skolan i dag? Hon tvekade. Orkade hon verkligen genomgå en dag till? Hon visste att hon skulle lyckas lura mamma. Fejka lite tårar och så var du inne. Hennes mamma visste ändå inte så mycket om Alex liv. Ingen visste så mycket om Alex liv. Ingen förutom Steff.

Alex trodde att hon skulle svimma av när hon såg vems namn som lös upp mobilen. Stephanie... Eller lögnaren, som skärmen visade. Alex hade ändrat hennes namn.

”Hello?” Alex var osäker. Var det verkligen Steff som ringde? Hennes Steff... Alex saknade henne.

”Heeey!” Det var Stephanie. Hon svarade med sin glada röst. Hon hade ingen anledning till att inte vara glad.

Alexis blev glad över att bara höra hennes röst. Flickans glädje varade dock inte så länge. Det varade ungefär i några sekunder – tills att hon kom på att hon faktiskt inte var glad. Vad hade Steff för rätt att ringa henne helt plötsligt? Passade det nu? När hennes pojkvän hade lämnat henne. Alex skakade av sig tanken. Inte ännu. Den där jävla Justin var fortfarande kvar i Steffs liv. Annars skulle hon inte ha varit så glad. Steff skulle inte ha varit glad alls. Varför? Jo, för då kanske hon skulle börja känna sig som Alex – övergivet. Ha, rätt åt henne. Låt henne smaka på sin egen medicin.

”I just wonder, do you like to hang with me and Justin today, after school?”

Hade Alex hemligheter? Hon visste knappt själv. Egentligen borde hon ha hemligheter, eftersom att knappt någon visste någonting personligt om henne. Steff visste ingenting om hennes pappa. INGETING. Alexis pappa var en personlig sak. Alexis visste inte om hon hade fler.

Hade hon inte glömt någonting nu? Hennes mamma. Hon var konstig, hon var annorlunda. Mamma skrek åt Alexis, var och varannan dag. Sekunden efter kunde hon vara som vilket normal mamma som helst. Hon låtsades att allting var bra. Hon låtsades att hon inte var sjuk.

Alex mamma var definitivt en hemlighet inom Alex som hon aldrig skulle berätta för omvärlden.

Alex hade heller inte valt att påpeka någonting om sig själv. Hon var också knäpp och annorlunda. Kanske var det någonting bra. Hon hade personlighet. Hon var inte en ensam, liten tönt som satt och tittade på. Hon deltog, om hon så kände någon mening med det.

Saker om sig själv brukade hon ofta utesluta. Varför? Det var personligt. Ingen visste någonting personligt om henne.

Okej, där ljög hon. Vissa personer kunde visst veta någonting ”personligt” om henne, om de hade upptäckt det själv, för Alexis, hon sa ju inget.

Du är värdelös. Vet du det?

Alex sparkade till i väggen. En gång, flera gånger. Hon var arg. Hon var så jävla arg. Stephanie var fan dum i huvudet. Vad fan trodde hon? Alex ville inte umgås med henne. Aldrig igen.

När Steff hade kläckt ur sig orden kändes det som att Alex fick reda på en hemlighet. Alex tyckte att det kändes som att hon fick reda på en djup, invecklad hemlighet som alla andra redan visste. Hon var utanför, som alltid. Varför fick inte hon vara med och veta? När alla andra fick... Varför just hon?

Kanske var hon också dum i huvudet. Alexis Jones... ha, vilket skämt. Kanske var hon också dum i huvudet, för att hon sa ja. Varför? Varför? VARFÖR? Varför var hon så dum i huvudet som sa ja?

Flickan gav sig iväg till skolan, ändå. Det var väl bäst så. Kanske var det bättre att vara där, riskera att möta Stephanie, än att sitta hemma och vänta på mammas hårda ord. Alex ville inte gråta. Hon skulle inte gråta.

Fullt fokuserad på mobilspelet, gick hon längs med den där trottoaren. Hon behövde inte titta upp för att veta var hon var. Hon visste det, i tankarna. Hon gick här varje dag. Hon gick här flera gånger om dagen. Så hade det varit i flera år.

Någonting annat hon också passade på att göra, förutom att ta sig upp på nästa nivå i spelet, var att tänka, tänka på The boy. Vem var den där ”The boy”? Han kallade henne Alexis. Ingen kallade henne för Alexis. Inte ens hennes egen mamma. Hon kallade Alex för slyna och hora, och sekunden efter var hon helt normal.

Det var någonting med The boy som var normalt. Hade Alex träffat honom förut? Det måste hon ha gjort. Hon måste ha träffat honom förut. Hur skulle han annars kunna vet vem hon var?

Hur mycket Alexis än funderade, kunde hon inte kolla på det. Vem var ”The boy”?

The boy var snäll, och omtänksam. Han var vacker, där i mörkret, på fotbollsplanen. Alla kunde vara vackra där. Hans ögon fick henne helt förtrollat. Hon var fast, i en hemlighet. Det slog Alex. Han höll sin identitet hemlig för henne. Han hade en hemlighet för henne, mitt framför hennes ögon, och hon lät honom ha det.

I vanliga fall skulle hon inte ha gillat det. Hon gillade inte när folk höll saker hemliga för henne. Varför blev det plötsligt så annorlunda nu? Varför brydde hon sig inte? Kanske brydde hon sig, i alla fall lite, men inte där, när hon stod öga mot öga med honom. Nu brydde hon sig. Nu var hon sur. Hon kände sig lurad. Hon borde känna sig lurad. Egentligen ville hon bara leta upp det fula kräket som fick hennes hjärta att vibrera snabbare. Hon var så arg, hon ville slå i någonting, hon ville- Fuck, jävla mobilspel. Hon dog.

Du borde vara en hemlighet. I början är man lite nyfiken, vill veta mer. När man lär känna dig, vill man bara kräkas. Du är en hemlighet, en hemlighet som borde spärras in.

Ännu en fuckad skoldag avklarad. Den kändes lika onödig som skoldagarna brukade. I dag hade de SO med en vikarier. Vikarier var aldrig bra. De gick alltid igen det man redan kunde, trots att man hade berättat det tusen gånger. De rapporterade aldrig insatser till den riktiga läraren, så om Alex var närvarande vid lektionen eller ej spelade egentligen inte någon roll.

Någonting annat som heller inte spelade någon roll, det var just skolan. Vem brydde sig om skolan? Vem brydde sig om skolan när man hade planer om att reda ut sitt liv, med start när skolan slutade?

Steff log, kramade om en skärrad Alexis. Självklart visade hon det inte på utsidan. Utsidan var viktigast. Var du svag där, var du svag inombords. Var du svag där kunde alla hacka på dig. Alexis var inte svag, inte utanpå. Hon pressade fram ett leende, klappade tappert hennes så kallade bästa väns rygg.

Stephanie avslutade kramen och vände sig i ett glädjefullt leende mot sin kära pojkvän. Alex följde hennes blick, även fast hon inte ville se. Uh, han såg värre ut än vad som mindes. Så ful, operfekt, äcklig och- bara ful, okej!?

Justin tittade på henne, log. Han log lite för stort. Alex gav honom en sur blick. Kunde han inte sluta glo någon gång? Jävla ko.

Stephanie verkade inte märka någonting. Det brukade hon aldrig göra. Hon var så... blind. I alla fall när hon var i killars närhet.

Justin tittade fortfarande på Alex, log sitt äckligt stora leende. Usch, Alex rös. Kanske var det inte en sådan bra idé att följa med kärleksparet. Stephanie var jobbig. Det syntes lång väg vem hon valde i första hand. Alexis ville komma först. Hon kom alltid först. Hon behövde komma först. Annars... Det gick inte att tänka så. Hon vann ju alltid.

Kanske var det inte en sådan bra idé att följa med kärleksparet. Pojkvännen var verkligen... underlig.

”What are you starring at, idiot?” fnös Alex. Hon behövde bara få ur sig det. Hon orkade inte med hans blickar som borrade sig igenom hennes skinn. Han fick inte veta hennes hemlighet. Killen, vars namn Alex inte brydde sig ett skit om, tittade bort. Alex log. Hon hade fått som hon ville. Hon fick alltid som hon ville.

Någon som däremot inte var lika road - det var Steff. Hon gav Alex himlande ögon och en suck.

”Alex, be nice!”

Vilken fasansfull rolig dag. Eller inte. Alex var förvånad, över sig själv. Hon hade inte sprungit iväg ifrån dem. Hon hade varit med dem hela eftermiddagen. Alex var förvånad.

Steff hade bara brytt sig om Justin, men vad hade Alex trott? Det var inte direkt så att hon skulle gå vid Alex sida, lika närma som vanligt. Det var inte så att hon skulle le mot Alex, var glad med henne. Visst, hon log - mot Justin. Jävla Justin. Steff var glad – med Justin. Jävla Justin.

När Alex kom hem slängde hon sig i sängen, andades ut. Hon kunde för första gången på hela dagen andas ut. Hon kunde för första gången på hela dagen få vara ensam. Det var så skönt. Varför hade hon underskattat det? Ensamhet... Ensamhet var det bästa en människa kunde ha.

Hemligheter var någonting som alla hade. Om inte just nu, kanske senare. Ibland hade man de alla utspridda lite varstans. Kanske låg en hemlighet gömd hos ena kompisen och en annan hos någon annan kompis.

Tänk om ingen hemlighet fanns. Tänk om alla visste allting. Det skulle inte ha gått.

Det var som att kunna läsa andras tankar. Man vill kunna läsa andras tankar, man vill veta deras hemligheter, men samtidigt vill man inte riskera sina egna tankar och hemligheter.

Hemligheter, vad var det egentligen? Egentligen kunde det vara precis vad som helst. Det var så stort, men ändå så litet. Det var så nedtrampat och smutsigt, men ändå så skört och... vackert.

Hemligheter var det bästa en människa kunde ha. Visst, ibland behövde du prata med någon, öppna dig själv, för att må bra. Den människa som lyssnar bäst då, är du själv. Du vet redan om din hemlighet.

”Promise to not tell anybody!” Hon nickade, hennes ljusa, långa hår följde huvudets reaktion.

”I promise.” Alex lutade sig framåt, viskade orden i hennes öra. Hon nickade, kramade Alex hand.

Plötsligt ropade någon på henne. Plötsligt sprang hon iväg. Plötsligt stod hon en bit bort, med några andra tjejer. Hon pekade på Alexis. De skrattade. De skrattade åt henne. Alex vände som om, kände tårarna rinna nerför kinderna. Hennes hemlighet, det var ingen hemlighet mer. Från om med nu skulle hon hålla allting hemlig. Hon skulle hålla sina hemligheter för sig själv. Det fanns ingen man kunde lita på. Hon skulle hålla sina hemligheter för sig själv.

__________________________________________________________________________

Tack för era kommentarer!<3 NI ÄR NÄST BÄST I HELA VÄRLDEN