Alictin

Musik: http://www.youtube.com/watch?v=Q1NNbGG3VyM

6 år senare.

Fight, fight. Live, live. Survive, survive. Die, die.

 

Att le var någonting alla gjorde, för eller senare. Man log när man var glad. Man log när någon sa någonting snällt om en. Eller så kanske man log för att man hade uppnått sitt mål. Man hade vunnit sin kamp.

 

Varje dag var en ny kamp. En kamp mot rädslan. En kamp mot det förflutna. En kamp mot det man inte ville se. Det man hade glömt bort. Det denna tjejen inte hade glömt bort.

 

”All the roads we have to walk are winding.

All the light that lead us there are blinding.

There so many thing that I would like to say to you but I don't know how.

 

Because maybe, you're gonna be the one that saves me. After all, you're my wonder wall.”

 

Alexis Jones satt med ena benet över det andra på en bänk utanför samhällskunskap-salen. Hon var fullt koncentrerad av mobilspelet - som blev tråkigare och tråkigare för varje sekund - medan musiken av Oasis spelades i hennes lurar. Tuggade tuggummi gjorde hon också. Självklart bara för att störa stakars NO-läraren som satt på andra sidan korridoren och slängde irriterande blickar åt flickans håll. Ack, han var för blyg för att våga ta sig fram till henne och säga åt henne att stänga käften. Alex visste precis vad han ville, och vad han ville säga. Det njöt hon av. Hon njöt av övertaget.

 

Uh, hon avskydde so-ämnena. SO var måndagens första lektion. Kunde det inte varit typ... idrott? Typ fotboll! Veckan skulle i så fall inte kunna få ett bättre start. Fotboll var bäst. Det var Alexis passion. Hon älskade fotbollen, och avskydde folk som inte förstod kärleken till en rund boll.

Nå, tillbaka till verkligheten, utanför samhällskunskap-salen. Där satt hon väntade. Hon väntade på att livet skulle få en mening. Titta, där kom hon.

 

Mörkbrunt, kort hår. Lite rufsigt, lite busigt. Alex sken upp i ett leende, slängde bort den coola, kaxiga attityden och rusade fram till sin kompis. Äntligen fick hon få träffa henne igen. Äntligen fick hon krama henne igen. Förstod hon inte hur ensam Alex hade varit? Alex bästa vän bara slänger iväg Alex i två veckor, trycker undan henne bland tankarna, ner i en liten låda. Helt ensam hade hon varit. Okej, kanske hade hon inte varit fullt så ensam. Liksom Alexis Jones... Om så ensam i två sekunder, lyckades hon finna nya att prata om sitt underbart liv med... Hm, eller så pratade hon bara om fotbollen. Ja, dem flesta killarna lyssnade, eller kollade dem bara på hennes bröst?

 

Nå ja, tillbaka till personen. Hennes bästa vän. Hennes liv. Hennes solsken i mörkret, hennes liv i kriget.

”Steff!”

 

Stephanie vände sig om, sken upp i likna stort leende som Alex. De möttes i en kram. En lång, stor kram.

”I've missed you so much!”

”I've missed you more!”

Ungefär så lät det. Ungefär så här såg det ut:

Konstiga blickar, viskande, skratt och leende. De flesta verkade acceptera den höjda ljudvolymen. Kanske kände de igen sig i situationen. Eller också var dem rädda för att säga ifrån. Alex var inte den som höll tyst om vad hon tyckte och tänkte. Varken hon eller bästa vännen Stephanie var någon man ville bråka med.

 

Varför finns du? Fatta vad lycklig jag skulle vara utan dig. Tänk var lyckliga alla skulle vara utan dig. Du förstör fan allt.

 

Alex övervällde Steff med frågor:

”What have you done?”

”Was it fun?”

”Have you bought me something?”

Steff bara skrattade.

”Easy, easy”

Det var inte bara Alex som var nyfiken på svar. Runt omkring Stephanie hade det samlats andra människor. De både hon och Alex brukade umgås med. Alla såg lika glada och nöjda ut över att Steff var tillbaka.

 

Alex log stort åt sin kompis som stod i mitten. Hon var för tillfällen medelpunkten. Ingen av dem andra hade någonsin varit i Los Angeles. Alla ville veta hur det var. Hade de stora köpcentrum? Hade alla mode-rika kläder? Fanns där många snygga killar?

Stephanie såg ärligt inte ut att trivas. Inte som Alexis brukade göra. Medan Alex var framåt, var Steff mer blyg. Men visst brukade Steff inte vara fullt så tillbakadragen som hon var i dag, just då? Alex kunde inte låta bli att undra, och oroa sig. Vad hade förändrats, och varför?

 

Alla dessa människor i en trång laborationssal. En stor, gapande klass och en liten, relativt tillbakadragen lärare. Hur det där gick ville man inte veta, det vill säga, om man höll på läraren. För Alex var det inget problem. Hon hatade NO. Hennes avsky till SO var ingenting emot NO. Fanns det någonting tråkigare än att sitta stilla och stirra på ett gäng molekyler? Eller utforska en grodas lår? Fan vad äckligt.

Hur hon i hela friden lyckades uppnå B-kriterierna var det nog egentligen ingen som hade koll på.

 

Ja, ni har rätt. Alex gillade inte skolan överhuvudtaget. Om hon fick välja en sak som var bra med skolan, var det alla kompisar. Alex älskade umgängen. Hon älskade att ha kompisar, eller bara människor runt omkring sig. Precis som på fotbollsplanen, som när man var liten och stod vid straffpunkten och skulle sätta bollen i mål, beundrades hon av uppmärksamheten. Tänk att tystnaden som uppstod, i dem två viktigaste sekunderna i flickans liv, kunde få henne att känna så mycket.

 

Dra åt helvete då, äckliga hora!

 

Dagen rullade på, och så gjorde även Steff... underliga beteende. Alex var bekymrad. Vad hade fått hennes annars livfulla kompis att mista livsglansen som brukade sprudla från hennes ögon? Vad var det som gjort henne stum och väck. Hon hade varit på en helt annan planet under hela dagen. Alex undrade varför.

 

Alex ville ställa sin vän mot väggen, ville förstå vad som verkligen var fel. Samtidigt vågade hon inte. Ja, ni läste rätt. Alex? Vågade inte? Var inte hon den där kaxiga, coola typen som gjorde det mesta om hon så var tvungen? Jo, det var Alex. Varför var det annorlunda nu då? Därför att detta handlade om hennes vän. Vännen som gick, med blicken i marken förbi dem stötiga fotbollskillarna som checkade in hennes rumpa på tok på mycket, och vännen, hon gjorde ingenting åt det.

 

När dagen var slut, ja, då var det farväl. Tack och hej liksom. Steff stack iväg, efter en snabb kram. Alex såg henne försvinna, med mobilen mot örat. Magen pumpade ut känslor. Svartsjuka. Alexis kunde inte låta bli att undra, eftersom att Steff inte var den samma. Hade hon hittat någon annan att dela alla sina tankar med?

En sur Alex smällde igen skåpdörren. Med väskan över axeln marscherade hon mot utgången, struntade i alla nyfikna blickar.

 

Fotboll, fotboll. Alex gick och nynnade på en gammal fotbollsvisa hela vägen hem, betydligt gladare nu är tidigare(det berodde på det soliga vädret). Hela vägen hem till gamla, kära mamman. Allt det här med Steff hade hon fortfarande i tankarna.

I morgon, tänkte hon. I morgon skulle hon fan se vad det var för fel.

Samtidigt ville Alex inte vara för... på liksom. Hon älskade sin bästa vän. Om hon behövde utrymme, fine, men hon skulle veta att Alex alltid stor där, vid hennes sida. I vått och torrt, stod hon där. I lera som sand, stod hon där. Tjejerna hade upplevt så mycket tillsammans. Allt från första fotbollsmatchen, till när Steff slutade på fotboll. Deras vänskap hade blivit så mycket starkare efter det, egentligen. Det var då dem började umgås, på riktig. Sedan dess hade det inte gått en vecka sedan dem sist satt hemma i Stephanies vita skinnsoffa, inne i en diskussion om killar. Ni måste bara hålla med om att svart hår faktiskt är snyggast.

 

In genom dörren, en hög smäll ekade i rummet när den stängdes igen. Denna gång bakom henne. Efter det var det tyst. Oroväckande tyst. Vart hade hennes mor tagit vägen? Alex rörde på sig samtidigt som hon slingrade av sig dem smått leriga conversen – orkade man inte gå runt lerhögen så orkade man inte. Med tanke på att skorna var vita, kanske hon skulle ha gjort ett mästerverk – valt den längre(2 steg, är säker på att ni också tycker att det är mycket!), men klokare vägen. Men äh, Alex orkade inte. Hon var på tok för lat. Egentligen spelade det där med skorna ingen större roll. Hennes mamma kunde säga vad hon ville, de visste båda två att Alexis alltid drog det längsta strået. Egentligen spelade det där med skorna ingen större roll. Det var liksom inte Alexis största problem just nu.

 

Efter att ha förstått att hennes mamma inte var hemma, satte hon sig ner vid matbordet. Alexis och mat var en väldigt bra kombination. Dock kanske vågen inte tyckte detsamma.

Kanske borde hon ha kämpat lite mer, pressat Steff lite mer. Nej, hon kunde inte släppa kompisen knasiga beteende. Steff kanske mådde jättedåligt. Vad visste Alexis? Hon sa ju ingenting...

Alex suckade, visste inte riktigt vad hon ska ta sig till. Kämpa...

 

En frusterad Alex, som inte längre satt, vände och vred på sig i det tomma, ljusa rummet. Inom fotbollen kämpade man alltid. Varje steg, varje andetag. Alex kunde tycka så om livet, att det också var en kamp. Varje steg, varje andetag. Om Stephanie kämpade med någonting, eller emot någonting, borde hennes bästa vän Alexis Jones vara där och stötta henne! Oroväckande nog var det inte så fallet var. Varför? Jo, tydligen litade inte Steff på sin så kallade bästa vän länge. Inte på samma sätt. Någonting hade förändrats och Alex gillade det inte.

 

Fan vad ful du är. Ser du inte? Jag ser. Fy fan!

 

Hur mycket man än kämpade, är det inte säkert att man nådde målet. Hur mycket man än försökte, är det inte säkert att det gick vägen. Den risker fick man ta. Den som inte vågade pröva, fick heller inte känna lycka.

 

Att le kunde tyckas vara en gåva. Att få vara glad var en gåva. Stämde det? Om man log, var man då tvungen att vara glad? Bakom leendet dolde sig smärtan.

 

Tiden läcker alla sår.

Låt bli att trampa på mina tår.

Ser du inte vad du gör?

Att dö är någonting du bör.