Alictin

Musik: http://www.youtube.com/watch?v=CHlEGOu3UsA

När du är ett barn har du drömmar. Du vill bli någonting stort. Nu växer du. Ja, du är äldre. Drömmar är avklarade.

 

Drömmen var som en fyr, den ledde dig rätt när alltid annat såg ut att gå fel. Ju mer man trodde på sin dröm, desto starkare lyste den. Ju starkare fyren lyste, desto lättare var det att hitta rätt väg.

 

Drömde hon? Levde hon verkligen? Livet var så knäppt, som en dröm. Ofattbart, ändå verkligt.

 

Suck. En ljuvlig suck. Äntligen här igen, i hennes paradis. Med tindrande ögon tittade hon ut över planen. Fukten, doften och känslan av det nyvakna gräset. Morgonen var här. Solen höll just på att gå upp. Änglar dansade framför ögonen på henne, på planen. Alexis hade aldrig sett något vackrare i hela sitt liv. Det skrek inom henne, hennes eget röst skrek. Hon ville ut där, på planen. Hon ville ut där nu.

 

Ha, drömmar? Drömmar är för töntar. Vad ska du med dem till ändå? Få hopp? Om att livet en gång får en mening? Tro mig, det får det inte.

 

Var det säkert att hon inte drömde? Hur kunde detta vara sant? Alex brukade ofta drömma om sådant som var helt orimligt. Choklad som växte från taket, lejon som hoppade runt i sängen eller pirater som bet henne i tårna.

I alla fall, när hon drömde om pirater och avbitna tår ville hon inte vakna upp och veta att drömmen var sann. I detta fall var det annorlunda. Så annorlunda.

 

Hon nöp sig i armen, för säkerhetsskull. Nej, ingen dröm. Nej, ingen vit vägg med affischer på favoritartisten. Hon var här, på riktigt. Nu gällde det. Vinna eller försvinna. Ni vet vad Alex ville.

 

Tio minuter till match. Läktaren var full, båda två till och med. Alex satt på sin bänk i omklädningsrummet. Hon hade suttit där enda sedan hon minuten tidigare också hade varit en av de som stod och tittade på dem snygga fotbollskillarna. Ofattbart att de hade kommit hit. Latare människor fick man leta efter.

Nu stod alla tjejerna och trängdes vid det lilla fönstret, fnittrade och diskuterade vem som hade snyggast magrutor. Alex såg ut att vara den enda som tog detta på allvar, blodigt allvar, kanske lite för allvarligt. Liksom, det var bara en lek, ett roligt spel.

 

Alex fokuserade. Hon tittade ner på golvet samtidigt som hon drog upp den blå strumpan över benskyddet. Full fokus på att vinna. Full fokus på att förnedra det andra laget på hemmaplan framför både snygga fotbollskillar och Stephanie som tyvärr inte hade förstått förtjusningen i att springa efter en boll.

 

Alex var inte ensam om att fokusera. Där, några meter bort på samma bänk satt hennes rival. De var i samma blåvita lag. Alex spände nävarna, fick passa sig för att inte fokusera på fel saker. Rivalen var inte värd hennes tankar. Hon... passade inte i blått! Hon borde byta lag, till det sämsta. Varför inte till dagens motståndare?

 

När Alex tittade upp på henne, flinade hon tillbaka. Tyvärr visste hon precis hur hon skulle få Alex ur balans. Det dålig för henne var att Alex hade bra balans. Freya, som kräket hette, fick kämpa hårt. Vem visste, det kanske gav utdelning, i matchen? Alex skulle inte säga nej till mer speltid.

 

Freya reste sig upp, fortfarande med sitt äckliga flin på läpparna. När deras tränare Mr Green öppnade dörren, skulle hon precis smita ut. Alexis log, ett leende som inte varade så länge.

”What do you smiling at, Jonas?” Alex slängde en sur blick åt rivalens håll, rivalen som fick, efter Mr Greens order, gå och sätta sig igen. Hon hette Jones, inte Jonas! Den där tjejen var så körd. Alexis höll sig i schack. Hon visste att när de kom ut på plan var hon tusen gånger bättre.

 

Vet du? Detta är ingen dröm. Detta är på riktigt. Lika riktigt som ditt smutsiga ansikte. Lika riktigt som dina smällfeta lår. Vill du fortfarande drömma?

 

Varför drömde man? Varför hoppades man att det som hände inte hände? Varför hoppades man att någon brydde sig? Även om man visste att det inte var sant, kunde man ju alltid drömma.

 

Pepp-talk och sedan ut. Tillsammans med Aurora och Isobel, bara två av de som nog egentligen tyckte magrutor var intressantare än en lerig boll, gjorde Alex sällskap. Hennes mage tog kol på henne, och det utsprutande adrenalinet. Hon ville bara lägga sig ner på marken, ligga där till matchen var slut. Hon tog ett djupt andetag och tog de två sista stegen ut på planen. Nu var hon här. Med bollen vid fötterna kunde ingen stoppa henne.

 

Hon hade drömt det så många gånger. Bollen, den var hennes. Matchen, den låg i hennes händer. Hon bestämde allt. Drömmar var bäst så, när hon bestämde.

Hon behövde bara finta förbi en till, springa två steg, sedan var hon där. Alex mot målvakten, målvakten mot Alex. Tre djupa, snabba andetag. Ett skott avfyrades. Publiken tystnade, alltid var stilla. Alex hjärta slutade att banka. Bollen nuddade nätet, flög över den vitfärgade mållinjen i ett smack. Alex hjärta började gå igen. Tre djupa, snabba andetag. Publiken jublade. Alex var bäst.

 

Drömmar mellan olika människor är så olika, dels på grund av att vi är så olika. Vi vill inte samma saker, och kanske är det bra. Vissa drömde om resor till andra länder för att få miljöombyte, vissa drömde om förändringar, om ett barn, medan vissa bara drömde om sommaren. Alex drömde om att bli fotbollsspelare, på heltid. Alex ville bli fotbollsspelare. Det är inte så lätt för henne. Hon hade alltid fått höra att hon aldrig skulle klara det. Lilla Alexis kunde ju inte bli någonting sådant stort. Nej, det var hon för värdelös för. Drömmar blir inte sanna. Verkligheten var ingen en dans på rosor, en saga. Verkligheten var grym.

 

Tre mål, alla gjorda av mästaren själv. Ingen kunde vara gladare än huvudpersonen. Hon fick kramar, gratulationer och massa beröm. Ändå kunde hon inte låta bli, det bästa av allt var att se Freyas trumpna min. Nu var hon inte så kaxig längre. Hon behövde inte vara det heller. Det var inte hennes fel att Alex var... överdrivet bra. Det fanns ingenting hon kunde göra åt det heller. Nej, flickans självförtroende var det inget fel på.

 

Matchen var slut. Alla hade kämpat bra, men det fanns en som hade kämpat lite bättre. Självklart skulle hon belönas – med ännu en ''Matchens lirare''-miniboll. Hon tog emot, log mot kameran som åter igen fick hennes nöjda leende att fasta i historieböckerna.

 

Drömmar bli inte sanna. Verkligheten är ingen dans på rosor. Verkligheten är ingen saga. Verkligheten är grym. Stanna inne, dumma jänta. Du är ändå för för värdelös för att bli någonting.

 

Alex började att röra på sig, mot omklädningsrummet, bort från planen. Hon blev stoppa av Liam. Liam var en ganska typisk fotbollskille. Snygg, muskulös och ganska korkad. Fast egentligen var han inte ganska korkad. Han var inte korkad alls. Alex visste att han var smart, hon hade sett hans provresultat. Att vara bra på både matematik och naturämnena borde betyda någonting.

”Hey, sexy.” Alex tittade upp på honom, log smått. Vad skulle hon göra? Det var väll trevligt att han uppskattade hennes skönhet. Liam log tillbaka, ett fint, vitt leende.

”So...” Liam tog mjukt tag i hennes midja, tvingade henne att stanna upp. Hans händer började leta sig ner mot hennes rumpa. Han lutade sig närmare henne, viskade några meter ifrån hennes läppar:

”What do you do at night?” Alex log fortfarande, motstod lusten att skratta. Hon log inte ett sådant där: ”hihi, vad söt han är”-leende, mer som: ”jag är överlägsen dig”-leende. Det såg han också. Det märkte han också.

”In any case, I do not think about you.” Hon slank smidigt under hans arm. Innan han ens han säga ifrån hade hon hunnit gå några meter ifrån honom.

 

”Alex!” Där var den, den bästa rösten Alex visste. Flickan vände sig om, mötte sin glada bästa vän. De kramades, skrattade i varandras famn.

”You were so awesome!” sa Stephanie efteråt och log stort. Den smått svettiga Alexis skrattade.

”I know.” Hon blinkade med ögat. Stephanie skrattade. Så här skulle det alltid vara. Så här var alltid perfekt. Så här-

”I want you to met someone.” Stephanie log fortfarande, sådär överdrivet stort som bara hon kunde göra när hon var glad, riktigt glad. Alexis blev plötsligt osäker. Kanske var det inte för Alex vinst som Steff log som hon gjorde.

Alex snörpte på munnen. Här kom det. Det som skulle förändra allt. Han.

Han såg lite förvånad ut, Alex brydde sig inte. Han var en tönt, en idiot och ett missfoster. Så var det. Det fanns ingenting han kunde göra åt det heller.

Han tittade på henne, så där äckligt länge. Han granskade hennes kläder, eller var det verkligen kläderna han tittade på?

Hon tittade inte tillbaka på honom. Hon tittade inte på Stephanie heller. Hon petade i sitt hår och gav fotbollskillarna en snabb blick. Plötsligt hade hon större lust att vara en av de tjejerna som fick röra deras muskler, än att stå här med Stephanies äckliga pojkvän.

Tillslut log han, och räckte fram handen.

”Hi, I'm Justin, Justin Bieber.”

 

Hur man växer upp och hur man får lära sig om livets charader, påverkar dina drömmar som barn. Det du en gång har drömt, kommer inte vilja försvinna. Du vill uppleva din dröm. Du vill se din favoritartisten i verkligheten. Du vill kunna hoppas att bli den stora fotbollsspelare du vill bli. Vad krävs då, förutom tålamod? Drömmar.

 

Finn din dröm. Lev den i dina tankar. Finn din dröm. Var inte bara en del av alla andras.

__________________________________________________________________________

Tack för era fina kommentarer! Låten är, som ni säkert ser, Ulrik Munthers Change your mind/Heroes in defeat. Enjoy!