Alictin

Någonting litet. Det var gömt. Det var smutskastad. Någonting mycket litet som var så stark att det kunde krossa tusentals glasskivor på mikrosekunder. Vi kallar det kärlek. Någonting litet vi kallar kärlek.

 

Kärlek var så stort, men samtidigt så litet. Sex bokstäver, ett ord. Kärlek var någonting som kunna övervinna precis allting, men det kunde också sabba precis allting. Kärlek var starkast, men samtidigt svagast. När man var kär var man som allra skörast. När man var kär var man som allra lyckligast.

 

Känslan att vakna till gråt. Det var en känsla ingen ville känna. Alex var förvirrad. En normal, bra person skulle ha rusat ut, till dit sorgen kom ifrån. Alex gjorde ingenting. Var hon inte en bra människa då? Det var skillnad. Alexis mamma... hon var väldigt annorlunda. Varför skulle Alex trösta henne när hon aldrig tröstade Alex? Kanske handlade det om kärlek. Kanske brydde sig Alex mer om henne än vad hon egentligen brydde sig om Alex. Hon var bara rädd om sig själv. Alex hade sett igenom henne. Hon behövde inte låtsas längre.

 

På tal om kärlek. Vad var det för någonting, egentligen? Kärlek. Kärlek var kärlek.

 

Kärlek är så olika från person till person. För Alex var det... Eh, för henne var det ett ord, sex bokstäver. Hon visste inte var kärlek var, för hon hade aldrig upplevt det.

För vissa människor betydde kärleken allting. Det var viktigast i deras liv. Att känna sig älskad, att känna sig behövlig, det var någonting alldeles speciell, underbart.

 

Kärlek. Jag kommer aldrig att hitta någon. Någon som älskar mig.

 

Alex smög sakta ut. Hennes mage tog kål på henne. Om hon inte fick mat snart, ja, hon visste inte vad hon skulle göra.

Hon plockade ur flingor och yoghurt från skafferiet och från kylskåpet. Wow, det var faktiskt ett under att hennes mamma hade kommit ihåg att handla. Ibland fick Alex äta ute för att hennes mamma hade valt att sticka till krogen istället för att åka och handla som planerat. Ibland åt Alex ingenting alls. Varför? Ja, hennes mamma tyckte att det var bättre att köpa sprit för pengarna. Bli full och sedan skrika åt sin dotter, det var verkligen sådant som förgyllde livet.

Ibland åt alltså Alex ingenting alls. Det var ganska bra ändå. Den där jävla magen behövde lära sig att sluta vara så jävla hungrig hela jävla tiden. Hon skulle inte äta. Hon tänkte inte äta. Hon var tjock nog som hon var.

 

Alex åt långsamt, tuggade väl. Hon var noga med att inte hälla upp för mycket. Hon ville inte verka fet. Vem visste, kanske tittade någon på. Tänk om någon fick veta att hon åt en halv skål, till frukost! Fan. Hon skulle bli stadens största fetto, kanske till och med hela landets.

Ibland hörde hon gråt, sedan var det tyst en stund. Alex visste inte vad hon tyckte var bäst. Tankarna sprang ikapp än när man var ensam, när det var tyst. Samtidigt, man ville inte höra någon gråta, någon vara ledsen. Men varför? Varför skulle Alex trösta henne, var ledsen för att hon var ledsen, när det aldrig var tvärtom?

 

Det knackade på dörren. Alex fick väl öppna, som alltid. Medan hennes mamma gick runt i huset, drack och grät över sitt misslyckande liv, begav sig Alex från sin sköna plats under täcket till den kallaste platsen i hela huset – hallen. Alex öppnade dörren. Där stod Justin. Nej.

”Hi” sa han och log sitt fina leende. Varför var han tvungen att vara så vacker?

Alex var ganska chockad över att se honom där, och det såg nog han också. Han skrattade och räckte fram hennes mobil. Alex stirrade på den svarta, blanka saken en stund innan hon tog den.

”I guess that you know that it's me.” Alex tog in orden. Efter en stund nickade hon långsamt någon få gång. Hon visste ju att det var han som var... pojken. Justin kliade sig i nacken. Kanske var han nervös, osäker på vad han skulle säga, osäker på vad som var rätt och fel!?

Alex tittade ner på sin mobil, fingrade lite på den som för att se att den var okej. Hon kände att Justin också tittade på det hon hade i sin hand.

”Thanks” sa hon och tittade upp på Justin. Han log.

”Can I come in?” Han kikade bakom Alex i dörröppningen, men hon var snabb med att stoppa hans försök till att trycka sig in.

”NO!” utbrast hon med stora ögon.

Kom inte in, kom inte in, tänkte hon. Han fick inte se hennes mamma. Justin skulle aldrig få träffa henne i det skiket hon var just nu. I och för sig skulle Justin aldrig få träffa henne, om Alexis fick bestämma.

Justin tittade nog med lika stora ögon tillbaka på Alex.

”Okey...” mumlade han och backade något steg. Tänk, Alex, tänk. Hon kunde ju inte låta honom gå nu.

”Eh, I mean, we can take a walk” försökte hon och log prövande. Justin stannade upp, log försiktigt och nickade snabbt. Alex satte på sig skor och jacka. En snabb blick bakåt hann hon med, var tvungen att se så att hennes mamma inte upptäckte henne. Det gjorde hon inte. Som det lät var hon långt borta.

Alex gick ut genom dörren och besvarade kvick Justins leende innan de började att gå. Luvan åkte över huvudet på tjejen. Det hjälpte inte. Justins blickar brändes igenom. Alex knöt nävarna och repeterade om och om igen i sitt huvud att hon var tvungen att hålla tillbaka känslorna. Detta kanske skulle bli svårare än vad hon trodde.

 

Kärlek. Mm. Bara ännu en sak du ska få hata med livet. Alla andra runt omkring dig älskar varandra. Du kommer aldrig hitta någon som älskar dig.

 

”Do you know that you only have pajamas on?” Justin bröt den smått obekväma tystnaden.

”Uh.” Alex tittade ner på sig själv. Detta var ju lite pinsamt... Hon rodnade samtidigt som Justin bara skrattade.

”Come.” Han rörde vid hennes hand. Hela hennes kropp reagerade på den enkla beröringen.

Justin log lugnt mot Alex.

”You can borrow some of my clothes, now when we're here.” Justin nickade upp mot huset som Alex mycket riktigt kände igen.

”But your mum...?” Alex kom av sig, kanske berodde det på osäkerheten. Vad hade hänt med henne? Hon var verkligen inte den typen som... uh, rodnade. Hon brukade alltid vara cool, lugn liksom.

”Would your mom really appreciate it?” sa hon i ett nytt försök och tittade frågande upp på Justin. Justin skrattade kvickt innan han skakade på huvudet.

”No, I don't think so, but I don't care.” Alex spärrade upp ögonen. Det få hon hade lyssnat på vad Stephanie berättat om sin underbara pojkvän, var att han var så otroligt familjevänlig och älskade sin mamma över allt annat.

”What?” Justin hade tydligen märkt hennes reaktion.

”Aren't your mum very important to you?” Justins blick brände på kroppen, Alex kunde känna det.

”No.” Och Alex, hon fortsatte att prata som precis lika blygt som tidigare. Hon suckade. Nej, detta var verkligen inte en av hennes bästa dagar. Justin måste tro att hon var en... en tönt.

 

Då var hon inne i pojkens hus för andra gången i hela sitt liv. Denna gången passade hon faktiskt på att öppna upp ögonen och se hur det verkligen såg ut där inne. Det var... fint, hemtrevligt liksom. Det var helt klart tusen gånger finare än lägenheten där hon bodde.

”By the way, how do you know were I live?” Alex spände mjukt ögonen i Justin. Han flinade bara tillbaka. Nej, ingen osäkerhet där inte. Frågan var, var det någonting positivt?

”She starts with a S and ends with -thepanie.” Alex suckade och himlade med ögonen. Så klart! Steff kunde inte hålla munnen stängd. Hon gjorde väl allting Justin bad om. Titta, det funkade på Alex också, bara på ett annat sätt. Hon blev osäker istället, och det var inte heller någonting bra att bli i en egoistisk popstjärnas närhet.

”Call her Steff” mumlade Alexis samtidigt som hon gled igenom dörren till Justins rum.

”What?” sa Justin och log. Han följde henne med blicken när hon gled vidare till kändisens garderob.

”Call her Steff” upprepade Alex, denna gången lite tydligare och med lite högre röst.

Justin skrattade bara. Vad var det med honom? Var allting hon sa verkligen så roligt?

”No, I won't.” Justin andades lugnt.

”I think Stephanie is a cute name.” Alex ryckte på axlarna. Kanske hade han rätt, men seriöst, vem orkade uttala alla de nio bokstäverna?

”Okey.” Alex fortsatte att prata med en smått sur ton i rösten. Tydligen fanns det någon som uppskattade detta.

”You're so cute. ” Alexis höjde ena ögonbrynet. Hon? Söt? Justin skratta. Ja, man blir lika förvånad varje gång. Alex suckade och pillade på en lila tjocktröja.

”Can I borrow this one?” Justin nickade och Alex log tacksamt. Han blev glad, glad för att hon log. Jaha, så hennes leende var då alltså också sött? Tydligen var allt hon idag gjorde både sött och roligt.

 

Tjock, ful, äcklig. Du är oälskad.

 

Alex drog tröjan över huvudet. Hon tittade sig i den stora spegeln som klädde en bit på den ena vägen. Tröjan passade bra, dock lite stor. Hon var ganska förvånad. Eftersom att hon var så fet trodde hon att den skulle vara för liten.

Det var fört nu, när tröjan satt på som hon märkte att den kanske inte var så passande ändå... Justin skrattade åt den rosa texten över Alexis bröst.

Justin Bieber's baby.

Alex kunde inte låta bli att skratta hon också. Okej, detta var faktiskt roligt.

”You're my baby now.” Alex släppte spegeln med blicken och tittade bak på Justin med ett leende på läpparna. Hans ”baby”...

 

”Alexis.” Alexis hade fått på sig ett par mjukisbyxor också, så nu såg hon ut som värsta fettot. Justin hade bara skrattat medan Alexis hade lett, det var så man gjorde när man var osäker på sig själv. T-tyckte han att hon såg tjock ut?

Han hade frågat om hon verkligen kunde röra sig, och då hade hon glatt skakat på huvudet. Glatt... Varför plötsligt så glad? Justin hade fortsatt att skratta.

Det var så de kom fram till att en promenad kanske inte var det bästa ändå. Alex satte sig vid soffans ena ände och Justin satte sig en liten bit ifrån henne. Han tittade på henne. Hon visste inte hur hon skulle handskas med hans blickar. Skulle hon rodna eller bli irriterad?

”Are you tired?” Trött? Om hon var trött? Skojade han eller? Hon hade typ inte sovit någonting på hela natten.

Alex nickade, möjligen en aning besvärad eftersom att hon visste att han hade någon baktanke med sin fråga.

”Come.” Justin klappade på hans knän. Alex tvekade, men tryckte sedan undan tankarna. Vad kunde han göra liksom?

Hon la huvudet i hans knä, blundade, och kände hur han mjukt smekte henne över håret. Hon rös utav den enkla beröringen. Magen pirrade. Kärlek.

 

Oälskad.

 

Nej, Alexis var inte kär i Justin. Hon kände honom knappt. Det enda hon visste om honom var typ att han var en dansande sångare som var tillsammans med hennes bästa kompis. Okej, hon kanske visste lite mer, som att han hade bruna ögon och ljusbrunt hår men ingen räknade med sådant!

 

”Alex, do you know that you're beautiful?” Alex tog in orden lika snabbt som chocken uppkom. U-ursäkta vadå? Hon – vacker!? Skulle inte tro det.

Hon valde att låta bli att svara. Vad skulle hon säga liksom? Tack? Kanske vore det mest rimligt, men rimlighet, äh, det var någonting som inte riktigt hörde till Alexis värld.

”When I saw you at the first time I just-” Alex reste sig upp.

”What are you doing?” Hon stirrade på honom. Vad fan höll han på med? Nej, hon var inte arg, bara... förvirrad.

Justin såg lite skärrad ut. Han var väl förvånad över att någon avbröt honom. Han var väl van vid att folk beundrades av allt han sa, även om det möjligen var lögner. Alex hade redan fått höra en av hans lögner.

”Sorry, but you're...” Han suckade, verkade inte få fram orden. Han tittade på Alex med sina stora, bruna ögon. Efter några djupa andetag såg Alex att han öppnade munnen igen:

”You're so fucking special and I just want... I don't know. I just want you to like me, I guess, like I like you.” Så... han gillade henne? Okej... Detta var ju lite underligt.

Alex tittade förundrande på honom. Han suckade. Han trodde att hon inte kände det samma. Frågan var, gjorde hon det? G-gillade hon honom? Uh, hon... hon... ville inte, inte egentligen. Han var ju så... Åh. Han var så... uh. Han var så fin...

 

Oälskad.

 

Plötsligt pressade han läpparna mot hennes. Hon var först förvånad innan hon tveksamt besvarade kyssen. Kyssen var inte sen med att föröka sig. Deras läppar blev allt mer sammantryckta. Deras läppar blev allt mer ivriga. Justins hand smekte Alexis ben som kom och lagt sig över hans ben. Med hans andra hand hjälpte han Alexis upp i hans famn. Hon la benen om var sin sida om honom. Hennes händer vandrade upp över hans bröstkorg och la sig över hans axlar, vid nacken typ. Kyssarna var så obeskrivlig perfekta. Det pirrade i hela Alexis kropp, ända från tårna upp till huvudknoppen. Kyssarna var perfekta, de bästa Alexis någonsin upplevt. Hela stunden var typ perfekt. Tills att hans mamma kom in. Åh, hans mamma visste nog tyvärr lite för mycket. Hennes blick sa mer än tusen ord. Om blickar kunde döda.

 

Kärlek var som ett spel. När man älskade någon som älskade en tillbaka blev man obeskrivligt lycklig, så glad att ingenting annat runt omkring spelade någon roll.

Man kunde säga att kärleken hade många ansikten. Frågan var bara hur man skulle kunna välja rätt.

__________________________________________________________________________

Tack för era kommentarer. Gött att Sverige vann i lördags (: Kollade ni? Vem var bäst?