Alictin

Den svaga linjen mellan sanning och lögn är den som håller oss ifrån varandra, ifrån verkligheten. Det man inte vill se, ser man inte. Man inte vill upptäcka lögner för att man vet att det är man själv som tryckt undan sanningen.

 

Hon vaknade på morgonen, ganska omedvetande om var hon var. Detta var inte första gången, första gången hon vaknade och någon höll om henne. Fotbollsplanen. Hon var kvar där. Hon hade varit där hela natten.

Gräset var inte blött längre. Utomhus var det inte längre mörkt. Alex rörde sig om i den okända famnen. Han grymtade bakom henne och kramade henne hårdare. Alex skrattade. Hon reste sig upp, satte sig upp, samtidigt som hon log. Då kom hon på det. The boy, hon kunde nu se vem han verkligen var.

 

Alex hade krånglat sig ur hans famn. Hon satt och tittade ner på honom. Han var... vacker. Hon log. Han såg så fridfull ut.

Hon lutade sig lite framåt och smekte honom över hans ansikte. Långsamt drog hon bak luvan. Brunt, fluffigt hår. Hon log. Långsamt fingrade hon bort motståndet som fick hans ögon synliga. Vänta, det kunde inte vara möjligt. Det kunde inte vara... Alex svalde. Hon visste inte om hon skulle känna sig lurad, lycklig, förkrossad eller alltihop. Han- han hade ju redan en flickvän. Han-han ljög för underbara Stephanie. Han-han var Justin Bieber.

 

Chockad. Alex var grymt chockad. Hon visste inte vad hon skulle göra. Hon visste bara hon skulle därifrån. Här kunde hon inte stanna. Hon reste sig upp och började springa iväg. Vart hon skulle var den största frågan. Justin visste nu om hennes gömställe. Han visste också om så äckligt mycket mer. Alexis skämdes. Varför hade hon litat på den mystiska pojken? Varför? Hon tänkte aldrig mer lita på någon. Aldrig.

 

Han ljög för sin flickvän. Ljuga var det värsta man kunde göra. Alex ljög, hela tiden, om sin barndom. Ingen fick veta. Var det skillnad mellan vit och svart lögn? Vad betydde ens de orden?

På sätt och vis hade Justin ljugit för Alexis också, eller han hade bara hållit undan sanningen. Hon borde ha varit mer uppmärksam. Han tittade på henne, han log mot henne.

Hon borde ha förstått det var han som var pojken. Hon kände sig så jävla lurad. Justin låg säkert kvar på fotbollsplanen och garvade åt allting, åt hur jävla dum Alexis Jones var.

 

Sanning var någonting bra, men det kunde också vara dåligt. Det var bra för att då fick man veta vad som faktiskt var rätt och fel. Det var dåligt för att det kunde såra.

Det var bra att tala sanning. Sanningen kom ändå alltid fram tillslut. Om man t.ex. var otrogen, var det mycket bättre att berätta det direkt istället för att vänta och låta förhållande-personen ta reda på det på egen hand. Man vill att folk skulle prata sanning. Så som man ville att andra skulle vara mot en själv, skulle man vara mot andra.

 

Garvat. Du hade garvat när jag talade sanning. Jag tänker aldrig mer släppa ut sanningen, så du får aldrig mer garva mer.

 

Sedan hittade du fler fel. Och fler. Sanningen spelade ingen roll. Du ljög alltid, varför får inte jag göra det?

 

Ibland undrar jag om det du sa ändå inte var sanning.

 

Sanningens motsatsord var lögn. Lögner var hemska, men ändå nödvändiga. Ibland behövde man dra en lögn, en vit lögn, för att inte såra. Om någon till exempel sa att din vän hade ful tröja och vännen sedan undrade vad personen sa, berättade du ju inte sanningen. Antingen viftar man bort det, säger att det inte var någonting speciell, eller också ljög man ihop någonting.

 

Vart skulle Alex ta vägen? Hem ville hon i alla fall inte. Ett tag funderade hon på att sticka hem till Stephanie. Vågade hon det? Tänk om hon skulle börja fråga saker... Saker Alexis inte hade några bra svar på.

Justin ljög för sin flickvän. Var det inte han som brukar säga, vid intervjuer, att ljuga, det var det värsta man kunde göra? Alex visste att han ljög. En bra vän skulle berätta sådant för sin bästa vän. Men samtidigt, Alex tyckte om honom... På något knäppt, mindre äcklande vis var han bedårande. Det vägrade hon så klart att erkänna! Ingen skulle få veta, förutom Stephanie, men hon skulle få veta en annan sak. Hon skulle veta precis vilken idiot Justin var, precis som Alex hade påpekat hela tiden.

 

Ibland kunde man se på folk om det de talade sanning. Om man var självsäker och säker på det man sa, blev också det man sa mer troligt. Ibland kunde man se om folk ljög. Det blev bara roligare om man själv redan då visste sanningen, men frågade ändå. Man kunde inte lita på någon, förutom sig själv. Ibland kunde man inte ens lita på sig själv.

 

En frusen, och lite blöt på grund av regndroppar, Alexis stod stått utanför Stephanies hus. Steff hade kramat Alex hårt och länge. Alex skakande hade med hjälp av Stephanies värmande händer försvunnit.

Hon klev in i huset och möttes av både ännu mer värme och kanske det bästa - glada ansikten. Någon var glad för att se just henne.

 

Stephanies mamma var så snäll. Hon bjöd på nybakade chokladmuffins som Alex nöjt slukade i sig. Stephanies mamma var alltid på bra humör. Man förstod verkligen inte hur underbart det var att vara kring sådana människor förrän man var där. Alex visste inte hur många gånger alla andra hade varit arga, och sedan kom hon hem till Stephanie och möttes av hennes mamma glada ansikte. Hon var en riktigt dröm-mamma. Stephanie förstod verkligen inte hur tur hon hade. Alex skulle göra så otroligt mycket för att ha en sådan familj. En typiskt Svensson familj såg alla andra som naturligt. Alex hade alltid stått utanför sådant. Hon skulle kunna göra så otroligt mycket för att kunna ändra på det.

 

Du förstår väl att det jag säger är sant? Det är sant. Allting jag har sagt till dig. Det är sant.

 

De åt under tystnad. Stephanies mamma nynnade till någon låt på radion. Alex var inte så insatt i det som hände runt omkring. Hon tänkte på sin egen mamma. Ibland kollade hon upp. Hon mötte Stephanies blick. Hon undrade vad Alexis hjärna hade för sig. Det undrade Alexis också.

 

Stephanies mamma satte dig ner på stolen och tog en chokladmuffins hon också. Det förtjänade hon. Hon frågade lite om hur deras dag hade varit hittills och vad de hade för planer till kvällen. Planer. Alex hade inga planer. Tydligen hade Stephanie planerat sin dag lika ordentligt som vanligt. Hon skulle dra till Justin, såklart, om någon timme eller så. Alex sjönk ihop i stolen. Ensam igen. Stephanie såg bästa vännens reaktion och frågade artigt om hon ville hänga med. Alex var snabb, men ändå långsam, med att skaka på huvudet.

”No thanks.”

Aldrig, tänkte hon. Hon ville aldrig mer se hans ansikte.

Stephanie kollade medlidande på Alex. Förstod hon mer än vad Alex gjorde? Alex sjönk ner lite till i stolen. Snart var hon försvunnen, snart såg de inte henne mer, eller hur!?

 

Mamman frågade vidare om allting mellan himmel och jord samtidigt som de åt upp resten av sötsakerna. Efteråt var de mätta och belåtna. Kanske lite för mätta till och med.

”Did you come from the Succer?” Alex nickade. Hon kunde inte svara med ord eftersom att hon drack upp det sista av sin mjölk. Det var inte säkert att hon skulle ha svarat med ord även om hon inte hade munnen full.

”Have you and your mum had a fight?” Alex fortsatte att nicka, denna gången lite mer tveksamt. Vart ville Stephanie komma? Snart kom hon för långt. Hon visste om att Alex och hennes mamma inte var bästa vänner. Hon visste dock inte om hur allvarligt det egentligen var, och hur ofta de egentligen bråkade.

Alex nickade, tveksamt. Hon var osäker. Tänk om Steff kom på för mycket om henne.

”Have you talk to her?” Alex skakade på huvudet, kände åter igen hur hon sjönk längre ner i stolen. Hon tittade inte upp på dem. Hon var... osäker. Vart hade den säkra tjejen inom henne tagit vägen? Varför hade någon annan varit där och tagit över henne? Alex hatade att vara osäker, tvivlande på vad som var rätt och fel, sanning eller lögn. Hon ville ha raka, klara besked, både ifrån sig själv och från andra.

”Maybe you should give her a call.” Stephanies mamma log mot Alexis. Alex nickade igen och log tacksamt tillbaka. Kanske var det bäst ändå. Hennes mamma kanske helt plötsligt hade fått spel, igen, och börjat brytt sig överdrivet mycket. Alex visste tyvärr mycket väl vad hon kunde få för sig att göra vid sådana situationer. Det blev bara värre om hon då var full, eller började dricka. Uh. Alex reste sig upp och sprang ut från köket. Hon kunde lova att de andra undrade varför hon plötsligt haft så bråttom. Om de bara visste...

 

Handen i jackfickan. Alex sträckte ner den lite till, försökte att nå botten. Hon behövde bara ringa ett samtal. Snälla mobil, kom igen, bli lite större.

Alex nådde tillslut botten. Hon behövde bara ringa- Åh, nej, det var ju jätte bra. Verkligen. Mobilen var försvunnen, eller ah, den låg i alla fall inte i jackan. Alex suckade. Fan.

Fan, ville hon skrika. Istället stod hon bara och stirrade in i väggen. Var kunde den vara? Hade hon glömt den hemma dagens innan? Nej, det hade hon inte. Hon gick aldrig någonstans utan sin mobil.

”Alex.” Alex drog upp sin hand ur sin jacka. Det var ingen idé att fortsätta att leta. Det skulle bara vara bortkastning med tid. Om hon hade lagt den i sin jacka, skulle hon ha lagt den i den nu tomma fickan.

”You can't find it?” försökte Steff. Hon hade rätt. Alex skakade på huvudet. Hon hade rätt.

”Come, you can borrow my phone.” Stephanie tog leende armkrok med Alex och så gick de tillsammans upp till flickan, med den otroligt snälla mamman, -s rum.

 

Bara för att man talar ljuger betyder det inte att man talar sanning. Sanningen är att vi alla ljuger, mest för att vi talar sanning. Akta dig för människor som är tysta. De är som hundar som inte skäller.

 

Vänta nu. Nej, säg inte att det var sant. Justin hade hennes mobil, hennes fucking, jävla mobil. Nej, nej, nej. Hon behövde sin mobil – nu, alltid. Nej. Nu skulle hon bli tvungen. För att få sin mobil, var hon tvungen att söka upp den mystiska, jävla pojken igen.

__________________________________________________________________________

Tack för era kommentarer. You rules, guys!