Alictin

Vinna gör man när man är bra. Det är inte jag. Jag måste vinna, kanske blir jag bra då. Bra nog för mig själv, bra nog för att leva. Att vinna alla sina kamper är viktigast, för mig. Annars är jag en förlorade, som jag alltid har varit, som jag alltid kommer att vara. Förlorare räknas inte. De glöms bort, de försvinner. Förlorade finns inte.

 

Fåglarna kvittrade utanför hennes fönstret. Det var söndagsmorgon och snart var det dags för match. Alex var trött, men pigg på att spela fotboll. Fotboll var alltid lockande. Stephanie skulle vara där, med hennes betryggande leende och stöttande ord kunde det inte gå annat än bäst. Steff kunde egentligen ingenting om fotboll. Det gjorde bara saken ännu mer komisk.

Skulle Justin också komma? Alex hoppades att hon slapp se honom där. Hon ville aldrig mer se hans ansikte. Det hade gått en vecka sedan incidenten. Uh, Alex hade inte släppt den. Först hade hon blivit mer eller mindre utslängd, inte fysiskt, men psykiskt av Justins mamma. Om blickar kunde döda.

 

Alex stod framför spegeln med sin vita och blåa klädsel. I den trivdes hon bäst. Håret var uppsatt. Inte för högt, inte för lågt. Lagom. Allting var lagom. Magen pirrade lagom mycket. Perfekt. Hon var lagom inställd på vinna matchen. Perfekt. Om man blev för övertaggad, gick allting fel. Dock var hon ruskigt taggat på att springa. Hon ville visa upp sig. Hon ville visa alla att det var hon som var bäst.

 

Alexis hatade att förlora. Det var värst när hon spelade mot folk hon verkligen inte tålde. De var kaxiga, äckligt, ruskigt över-egotrippade. Alex ville bara slå till dem, för att visa vem det var som bestämde. Hon bestämde. Alltid. Hon vann. Alltid. Hon var ingen förlora. Hon var ingen man kunde köra över.

 

Freya stod med resten utav tjejerna, skrattade, när Alex kom. Hon tittade på Alex, snabbt, med en smått ogillande blick. Hade hon hoppats att Alex inte skulle dyka upp? Ha, hon kunde hoppas vidare. Ingen eller ingenting stoppade Alexis Jones. Hon var- Herregud, nej, inte han. Gyllenbrunt hår, mörkbruna ögon. Fan också. Han var maskerad, så att ingen skulle se att det var självaste Justin Bieber. Han hade luva på sig och han höll på att ta på sig skyddande solglasögon. Ingen kunde se att det var han där under, förutom Alex. Hon såg det. Hon såg att det var han, bakom alla masker. Hon stirrade på honom, kanske lite för länge. Ingen bredvid märkte, men han gjorde det. Han tittade på henne. Hon hann se att han log med hela ansiktet, innan hon vände bort blicken. Fan vad pinsamt. Han kom på henne med att stirra på honom. Fan vad pinsamt.

 

När Stephanie tittade mot Alex håll, började hon att le och småspringa fram till sin bästa vän. Alex log, största inombords. Hon var inte ensam. Inte längre. Hon hade en vän. Hon hade Stephanie.

De kramades. Utan att ge Justin en blick kunde Alex njuta av stunden. Hon ville ju inte se honom, och hon tänkte inte titta på honom i onödan.

Direkt efter kramen tog Steff Justins hand. Alex gav deras sammanflätade händer en äcklande blick, men lät det sedan vara. Hon kunde tyvärr inte så mycket göra.

 

Vet du varför du alltid förlorar? Så klart inte. Du tror ju att du är så bra. Vill du veta varför du förlorar? Så klart inte. Ingen vill se sanningen. Jag struntar i både dig och sanningen. Du förlorar för att du är riktigt, patetiskt dålig.

 

Stephanie var lika pratglad som alltid. Hon log med hela ansiktet. Hon fick till och med Alex att le trots att hon var så fokuserad.

Hon pratade på om hur duktig Alex var medan huvudpersonen själv stod och tittade ner på sin tröja. Blå och vit. När hon inte tittade ner på sig tröja, kände hon brännande blickar på sig. Stephanies pojkvän var helt otrolig. Han förstörde Alex och Steffs vänskap! Hon kunde inte prata normalt med Steff när han var i närheten. Förresten, varför var han ens där om han ändå inte tänkte sitta och glo på Stephanie? Han var väl inte intresserad utav varken fotboll eller hur duktig Alex var. Kunde han inte låta de två vara ifred, för en gångs skull? Han kunde åka till hans flotta hem i USA, ingen skulle bry sig.

”Break a leg.” Alex hade så äckligt fel. Det fanns ju en som brydde sig om den egotrippade jäveln. Stephanie log mot Alex innan hon vände sig om, tog tag i Justins hand. Alex tittade upp från sin tröja, lagom nog till att se Justin le mot henne. Åh, hon skulle- Flickan knöt nävarna. Nej, inte nu, inte här. Fokusera på matchen.

 

Man måste förlora ibland för att slutligen kunna vinna. Man måste kunna ta en förlust, men ändå fortsätta att sikta högt.

Alex visste precis hur det var. Sikta högt för att komma högre. Man fick inte låta förlusterna gräva ur dig energi och vilja. Våga ta en förlust ibland. Våga visa att man är starkare än motståndarna ändå. Om man gör det, var man värd guld. Nästa gång man vann, skulle det kännas tusen gånger bättre än förut.

 

”Hi.” Alexis hälsade hon med. Kompisarna kramade varandra.

”You were very good today.” Liam var så vänlig. Alex log, skrattade inte och viftade bort orden med handen. Hon log, inte överlägsen, bara vanligt.

”I thought you should win.” Liam log sitt fina leende.

”Me too.” Liam skrattade, fortsatte att titta på Alex fastän att hon inte sa någonting. Alexis, som inte var särskilt bekväm i ögonkontakter, tittade bakom Liam en kort sekund. Det var all tid som behövdes. Justin. Åh, vad fan ville han? Alex var inte irriterad, bara... trött. Kunde han inte låta bli att titta på henne, i en sekund? Han hade Stephanie. Titta på henne istället om det var så himla roligt att titta på någon.

Justin såg inte glad ut. Alex brydde sig inte. Hon brydde sig inte om honom. Hans ögon var definitivt en nyans mörkare, och de glittrade inte som förut. När Alex tittade på Liam igen log han fortfarande sött. Han sa någonting roligt som fick henne att skratta. Den där förlusten, den hade hon redan tagit sig förbi.

 

ÄCKLIG. ÄCKLIG. ÄCKLIG. ÄCKLIG. ÄCKLIG. ÄCKLIG.

 

Det var väl trevligt att komma hem till en nedsupen mamma. Tur att hon hade lyckats övertala Stephanie att inte följa henne hem. Tänk om Justin hade sett hennes mamma, så här. Uh...

Alex tog av sig skor och jacka. Duscha, det fick hon göra senare. Hon tog undan vinglaset som stod framme, gav då och då en blick mot sin mamma som hon sov i soffan. Alex la en filt över henne så att hon inte skulle frysa. Hur mycket Alex än egentligen hatade henne, var hon den enda Alex hade. På något vis var det inte hennes fel att hon var alkoholmissbrukare. Det måste vara Alex fel.

 

Alex duschade, ganska fort. Hon vågade inte stå för länge i duschen, rädd att hennes mamma skulle vakna. Hon virrade en handduk om sig och en om hennes långa, tjocka hår när hon lämnade det ångfyllda badrummet. Det var jobbigt att vara blöt, men skönt att bli av med svetten. Hon fick rensa tankarna också, samt utvärdera sin insats under dagens match. Hon visste nu vad hon skulle göra nästa gång för att vinna. Hon visste nu vad hon skulle göra nästa gång för att trycka in sitt tjugofemte mål totalt. Förlorar-känslan visste hon hur man tog sig förbi. Hon hade varit där, där nere, så många gånger. Nu var hon här uppe. Nu var hon-

”ALEX!” Den var hennes mamma. Hon hade vaknat. Alex satte snabbt på sig kläder, någon mjuk dress var det första hon fick tag på. Hon småsprang sedan ut ur rummet. I köket mötte hon sitt arga mamma. Usch, hon var äckligt arg.

”What is it?” frågade Alex, dumt nog, med tunn röst. Hon var rädd, plötsligt blyg, och då kom dumma frågor ut från hennes mun.

Alex mamma skrattade åt henne, åt sin egen dotter. Hon skrek fula ord, ni vill inte ens veta vilka, samtidigt som hon nästan spräckte vinglaset. Hon höll så hårt i det nu tomma glaset. Alex hade ju tömt det. Hon ville inte att hennes mamma skulle dricka, vara berusad varje dag hon inte jobbade.

Mamman gick till attack, igen. Alex sprang med blanka ögon därifrån. Samtidigt som hon rafsade åt sig jacka och skor, ropade hennes mamma från köket:

”I HATE YOU, YOUR LITTLE SLUT. I WISH YOU NEVER WERE MY DAUGHTER.”

 

Benen var lätt och energifyllda. Att hon redan hade sprungit flera kilometer idag märktes då inte på benens kapacitet. Alex älskade att springa. Hon brukade göra det i glädje. Nu gjorde hon det i förtvivlan, i rädsla.

Hon hade bara en bästa vän, en som aldrig svek. Det var den hon var på väg till nu - kära fotbollsplanen. Dess grönklädda gräs, smått fuktigt i månljuset och tomma, stora yta gjorde den bara ännu mer perfekt. Alex älskade att vara där.

 

Hon grät. Hon hade inte gråtit så här mycket, så här plötsligt, på mycket länge. Kanske hade den senaste gången varit när hon tänkt på sin pappa. Det var så länge sedan nu, det var så långt borta. Men samtidigt var det här, och nu. Det åt upp Alex inifrån.

”Alex, what has happened?” Den där rösten. Hon hade inte hört den på ett tag nu, inte så här nära. Hon hade inte sett honom på väldigt länge. Egentligen var hon glad över att se honom. Han var den enda som visste att hon grät när ingen såg på, och för honom var det okej. Det var okej att gråta när ingen förstod.

Pojken satte sig ner bredvid henne, i det kalla gräset. Han kramade henne. Hon kröp ihop i hans famn, snyftade mot hans bröstkorg. Hans andning var harmonisk och fick henne snabbt lugn. Där, i hans famn ville hon gärna stanna. För alltid. För alltid i trygghet, i vila. För alltid i en vunnen famn.

H-han förstod. Det gjorde ingenting att Alexis hade förlorat sitt liv, hon hade vunnit en... vän, en mycket bra vän. Vänskap. Alexis hade vunnit det viktigaste.

 

Han tittade på henne när hennes tårar hade lugnat sig. Hon tittade ner i marken, på det kalla gräset. Han ville veta vad som var fel, hon såg det. Ändå frågade han inte. Alexis visste inte om hon skulle vara lättad eller irriterad. Irriterad över att hon inte fick berätta, att hon själv behövde ta första steget. Lättad över att han inte tjatade, lät henne ta sin tid. Hon behövde inte berätta.

”Please.” Han var så.. gullig. Rösten var gullig! Inte han, okej!?

Okej, han var väl lite ganska gullig, men bara för att han brydde sig!

Alex hostade till innan hon började berätta. Hon kastade ut sig allt om modern, och hennes beteende, eller i alla fall det hon hade gjort i dag. Det andra behövde han inte veta.

Alex brydde sig inte om att hon egentligen inte kände pojken. Fortfarande, han brydde sig. Alex kastade ur sig allt hennes mamma hade sagt. Hon kände hur pojken kramade henne hårdare och hårdare för varje ord hon snyftade ut. Han viskade i hennes öra:

”Everything is going to be okey.” Hon skakade. Hon visste att orden inte var sanna. Förstod han inte? Så här som det var nu, så skulle det hålla på för alltid, till Alex flyttade därifrån.

Hon skakade. Hon var så jävla ledsen, och trött på att det alltid skulle vara så här. Ingen visste, nu visste en. Kunde hon verkligen lita på honom? Hon kände honom inte, han kände henne. Hon visste inte ens vad han hette, han visste en stort del om henne som ingen annan ens hade någon aning om. Hon var inte perfekt, perfekta människor blev inte ledsna. Hon hade ingen perfekt familj, de skrek inte fula ord åt det, de slog inte sin egen dotter. Ibland önskade Alexis att hon kunde uppleva en vinnarkänsla, tillsammans med sin mamma.

 

Fanns det annat än bara fotboll, sport, man kunde vinna? I så fall hade Alex vunnit, det bästa. The boy. Han som fick hennes mage att pirra, han som fick hennes kropp att bli sömnlidande och han som sprang iväg vid gryningen. Alex hade förlorat, i pojkens armar, för att det var han som hade övertaget.

 

Vinna eller försvinna. Vinna var press. Vinna var styrka. Vinna var glädje. Vinna var allt. När man vinner blir man glad, lättad. Man får självförtroende eftersom att då ser att man faktiskt klarar någonting, ensam.

Förlora är det motsatta – en riktigt plåga. Det värsta med att förlora, är att man inte ser någonting bra. Man vet bara att förlora, det kommer man göra igen.