Alictin

”Oh my god, oh my god.” Justin hade varit i chock. I ren panik hade han lyckas trycka sina fingrar mot hennes blodådra på hennes handleden. Hon hade haft puls. Hon levde. Han hade lutade sig närmare. Hon hade andats. Hon levde. Justin hade kunnat andas ut, i alla fall just då. Det hade inte dröjt länge förrän hans lugn hade släppt. Någon hade tagit tag i honom. Någon hade sagt någonting. Justin hade inte vänt sig om. Han hade inte svarat. Han hade varit rädd, rädd för att Alexis skulle glida ur hans famn och han släppte henne med blicken. Justin hade tryckt sin rädsla åt sidan. Den skulle inte få förstöra för flickan han... Skitsamma, ni fattar.

Justin hade snabbt tittat upp. Visst hade det varit folk som tittat.

Vad gjorde han framme hos snygga tjejen, slog han vad om att alla tänkte. Alexis var ju det - snygg. Jävligt förbannat snygg. Han hade inte varit den enda som sett det, han hade sett killarnas blickar.

Med Alexis i sin famn hade han tittat runt. Det hade varit fritt fram åt höger, och det hade varit tur eftersom att det var dit han hade behövt gå. Hur tung Alexis än hade varit, hade hon varit lätt i hans famn. Hans hjärta hade dallrat. Blodet hade pulserat snabbare. Han hade känt sig helt röd i hela ansiktet. Han hade rodnat av att bara se den vackra flickan i hans famn. Tack och lov för mörkret som hade gjort rodnade näst inpå omöjlig att se.

I fortsatt ganska panikartad situation, hade Justin burit hem Alexis till sin mamma, där han själv hade sin huvudbostad för tillfället. Vad skulle han göra med henne? Han kunde inte direkt ringa Stephanie mitt i natten och säga att hennes bästa vän låg i hans säng. Nej, det var bara bäst att låta det vara.

 

Han hade lagt henne i sängen. I sin säng. Han hade tagit av sig sin t-shirt men låtit flickans kläder sitta på. D-det kändes bäst så. Justins mage hade pirrat av bara tanken av att se Alexis utan tröja.

Justin hade lagt sig bredvid, kollat på henne tills att han hade blivit så trött att hans ögon inte längre orkade vara öppna. Han hade somnat, med bilden av den ovakna flickan längst fram i minnesluckan.

 

Han hade vaknat ganska plötsligt. Alexis hade rört på sig. Han hade flackat med blicken och försökt få kontroll på synen. Det hade varit mörkt i rummet. Det hade fortfarande varit natt. Justin hade inte sovit länge. Han hade vridit sig mot Alexis för att se om det kunde vara hon som hade fått honom att vakna. Den vackra flickan hade legat ihop krypen. Hon hade sett så skör ut. Justin hade lett och hasat sig, försiktigt för att inte(om möjligen)väcka henne, fram till henne. Han hade slutat att le, när han hade sett hennes ansikte. Hon hade varit ledsen. Justin hade undrat varför. Justin hade blivit ledsen, för att hon hade varit ledsen.

”I hate myself” hade hon snyftat fram. Justin hade inte vetat vad han skulle säga. Mest hade han blivit häpen, och lite förvirrad. Han hade undrat om det hon sagt stämde, eller om det bara var en lögn. Vissa sa att man alltid talade sanning när man var full, vissa sa att man alltid ljög. Om Alexis nu talade sanning, visste inte Justin vad han skulle säga. Alexis var ju så... cool, typ. Hon hade många kompisar, såg inte ut att ha ont om pengar och så var hon ruskigt bra på någonting. Varför fanns det då en anledning att avsky sig själv?

Hon hade snyftat till.

”Hey...” hade Justin sagt med en mild röst. Det hade inte hjälp. Han hade velat trösta, han hade velat röra vid henne. Hade han vågat?

”I'm so fucking ugly.” Han hade velat att hon skulle sluta.

Sluta säga sådär, hade han velat skrika. Han hade inte sagt någonting. Han hade kramat henne, kramat henne så jävla hårt. Det var uppenbart att hon egentligen inte tyckte om honom, borde hon inte då fokusera på att få bort honom ifrån sig istället för att påpeka hur ful hon var? Han hade kramat henne så jävla hårt att hon slutat med sitt jämrande. Justin hade fått som han ville, och släppte lite då, som en belöning typ.

”Please...” hade Alexis viskat, med gråten i rösten.

”Please, don't- ” Hon hade inte kommit längre. Orden hade runnit ut i sanden. Den då förvånade Justin släppte henne inte. Till att börja med hade han hållit ett stelt tag om henne. Hon hade sedan somnat, i hans famn. Justin hade då slappnat av. Han hade börjat tänka på vad hon hade sagt. Hon ville inte att han skulle släppa henne. Hon kanske gillade honom också...? Han hade lett, smekt henne över det gyllene håret. Han hade sedan somnat, igen, men bättre denna gång. Denna gång hade han världen i sina armar, för Alexis, hon var ju hans värld.

 

Snurrigt, dimmigt, kvävande luft. Blommigt, vackert, skratt. Ett fotsteg för snett, ett misstag för djupt. Snurrandes. Rörandes. Människors kroppar mot hennes. Människors händer på henne.

Panik. Kvävsel. Luft. Måste ha luft. Illa. Mår illa. Måste. Måste få ur det.

Kräktes. Skratt. Skämdes. Svart.

 

Alex flaxade till med ögonlocken. Att gäspa och sträcka på sig hann hon med innan hon började reflektera över var hon egentligen var. Vänta, detta var inte hennes rum. Hon kom inte ihåg när hon under gårdagen gick och la sig. Vad fan hade- Aj. Fy attans vad ont det gjorde. Huvudet värkte till, och så ännu en gång. Hon skulle aldrig mer dricka. Det hade känts så bra då, bara få slippa allt. Men detta, det var fan värre än tankarna.

 

Så tjock.

 

Med sprängande huvud, som nu hade blivit någorlunda mindre smärtsam, vred Alex blicken åt alla möjliga håll. Fel färg på väggen, fel storlek på rummet. Hon började sätta sig upp, för att kunna se bättre var hon var och hur hon skulle komma därifrån. Hon satte sig upp, eller försökte. Det var någonting som höll henne tillbaka, eller någon. Alex vred sig om och lyckades, trots motstånd, ta sig bort. Hon spärrade upp ögonen, eftersom att hon var så förvånad, när hon såg vem som hållit i henne så hårt. J-JUSTIN!?

”Justin, darling, it's time to-” Dörren öppnades och en person kom in. Personen kom av sig helt plötsligt. Herregud. En kvinna tittade in i rummet och mötte Alex förvånande blick. Herregud. Hon var... hans mamma!? Det var inte konstigt att hon kommit av sig, när hon såg en tjej ligga bredvid sin son i hans säng. Kvinnan såg till en början förvånad ut, tills att hennes blick hårdnade. Herregud. Fan också. Hon missförstod allting! Alexis var inte Justins... uh, ragg, flickvän, ligg eller vad fan kvinnan nu trodde. Hon missförstod allting! Varför hände detta? Varför skulle hon komma in precis nu, när Alex knappt själv förstod någonting? Varför???

Alex fick inte ur ett ord. Hon tittade på Justins troliga mamma, utan att släppa sin förvånande blicken, stelt i flera minuter. Kvinnan vid dörren tittade ner på golvet. Där låg en tröja slängd. Aj då, ännu mer missförstånd.

”JUSTIN!” Hon nästan skrek ut pojkens namn. Hon var arg. Det kanske behövdes, för då vaknade. Yrvaket ruskade han på huvudet. Han stelnade till när han såg hans mamma, log, där bakom pokerfacet, där han såg Alex. Alex, som blivit rädd av vrålet, vaknade också till, återfann medvetandet liksom. Bakom all huvudvärk, började hjärnan att arbeta igen.

”Who is this?” Kvinnan nickade, i en ogillade gest, mot Alex.

”Mom. Oh... eh, it's...” Justin fumlade efter Alex hand, men hennes hjärna hade ju börjat att arbeta igen. På något sätt lyckades hon ta sig ut från sängen. Samtidigt som hon sprang ut ur rummet, bort från både Justin och hans mamma, svepte Stephanie förbi i hennes tankar. Vad skulle hon tro om hon någonsin fick reda på det här?

 

Ett missförstånd, ett misstag. Allting knäcktes, hela ens liv, om man utförde dessa saker. Gränsen mellan misstag och missförstånd var minimal. Ordet misstags innebörd påverkade inte bara framtiden, utan även folks tankebanor om dig. Ett missförstånd och du är för evigt dömd. Ett misstag och du är för evig ett missförstånd.

 

Stephanie. Alex ville nästan gråta. Hon, Alexis Jones, hade gjort någonting med hennes bästa väns pojkvän, men vad? Hade hon kysst honom? Alex blev äcklad vid bara tanken. Justin var så... uh.

Hade Alex rört honom, frivilligt? I så fall skulle allting bli fel. Då skulle han tro att hon gillade honom. Det gjorde hon verkligen inte, nej. Inte alls.

 

Tänk om Stephanie skulle få reda på det. Hennes och Alex vänskap skulle vara förstörd för alltid. Alex ögon vattnades. Fan också. Fan. Justin förstörde allt. Det hade varit så bra. Alkoholen från drickande gjorde så att man slapp allting, sedan kom den största bördan av de alla. Varför? Varför var han tvungen att komma där, mitt i natten? Varför sov han inte, hos sin perfekta flickvän som brydde sig så äckligt mycket om honom?

Alex tänkte inte berätta för Stephanie, vad som hade hänt, vad som kanske hade hänt. Hon tänkte hålla munnen stängd. Frågan var, hur länge skulle hon lyckas att låta bli att öppna den? En månad, en vecka eller en dag?

 

Så ful.

 

Alex hade inte sprungit så långt. Hon hade inte världens bästa kondition när hon inte var uppvärmd, eller hade en boll vid fötterna. Ingen hade ropat på henne, och det var skönt. Hon ville inte prata med någon.

 

När hon slank ut från deras hus hade hon inte brytt sig om att kolla bakåt, för att se var han egentligen bodde. Varför skulle hon bry sig? Det var inte så att hon någonsin igen skulle komma hem till honom. Aldrig.

 

Hon hade faktiskt inte kollat bakåt en enda gång. Borde hon vara stolt? Hon kände sig stolt. Det kanske var för att hon bevisade för sig själv, igen, att hon INTE gillade honom Hon gick hemåt, i det ljusa morgonvädret. Kanske var det bra att hon inte hade hon haft på sig utmanande kläder dagen innan, för det skulle ha sätt så konstigt ut nu, och så skulle det nu ha varit lite pinsamt.

Hon mötte någon ynka joggare. Han kollade inte ens på henne, men hon var inte besviken. Om man någon gång skulle bry sig om utseendet, var det ändå inte nu, tidigt på morgonen när ändå ingen människa var varken vaken eller utomhus.

 

Fuck, dessa misstag. Alex kunde verkligen inte släppa händelsen, moderns blick. Alex skämdes. Hon skämdes så in i helvete. Hon var så förnedrad och kände sig bara... fel. Har ni hört talas om rätt ställe vid rätt tidpunkt? Här var det precis tvärtom. Fel ställe, fel tidpunkt. Kanske fanns det någonting som var rätt och fel ändå.

 

Hemma, äntligen. Alexis mamma vara inte vaken. Tack och lov.

Flickan gick försiktigt och vaksamt igenom huset för att komma till sitt rum som låg vid andra vägghalvan. Hon luktade säkert alkohol, men just då orkade hon inte bry sig. Hon orkade inte duscha, inte nu. Hon orkade inte ta den högra dörren istället för den vänstra.

Hon undrade om hennes mamma visste att hon hade varit borta. Hennes mamma kanske inte ens var hemma. Mamman var sådan. Ibland visste man precis var man hade henne, ibland kunde hon sitta instängd i sitt jobbrum i flera dagar.

 

Den efterlängtade sängen bara stod där och såg lika skön ut som vanligt. Alex raskade kvickt fram till den och la sig i den. Hon virrade täcket runt sig och andades ut. Herregud. Vilken jävla början på dagen. Resten, den tänkte hon sova bort.

__________________________________________________________________________

Tack för era kommentarer :) Hoppas att ni har en bra långhelg!