Alictin

Musik: http://www.youtube.com/watch?v=9HmHSbeDXSo

Välj ditt liv. Välj leksaker, vänner och skola. Välj betyg, omdöme och pojkvän. Välj regler, livstil och framtid. Välj familj, boende och jobb. Varje val påverkar varandra. Välj rätt.

 

Man väljde allting man gör, eller gör man verkligen det? Skedde saker och ting av en mening, eller av slumpen? Alexis trodde på det andra alternativet. Om saker och ting skulle ske utav en mening, skulle det behöva finnas någon som bestämt det. Det fanns det inte. Det fanns ingen som framför allt orkade sitta och skriva ner flera miljarder öden, som också var tvunget att matcha varandra.

Händelser skedde av en slump. Varför skulle hon annars ha träffat t.ex. Justin? Det fanns ingen logik i det. Alex var... lite annorlunda men ändå perfekt i mångas ögon eftersom att de inte såg verkligheten. Medan Justin var... uh.

 

Jag önskar att någon kunde välja mig.

 

Det var kväll, eller snarare eftermiddag. Alex satt hemma, framför middagsbordet, och åt. Den lilla potatisbiten gled sakta ner i hennes strupe. Det var jobbigt att svälja. Inte blev det lättare av att ha en mamma som stod och glodde på henne. Det slutade såklart med att hon satt och petade i maten. Moderns blick hårdnade.

”Why aren't you eating?”

Alexis ryckte till. Hon hade liksom varit borta i sin egen värld. Hon ryckte på axlarna. Pallar inte, ville hon säga, men hon orkade inte. Komiskt. Jävligt kul faktiskt. Hennes mamma tyckte dock inte att det var kul, men hon fattade ju ingenting. Hon fattade ju aldrig någonting.

Plötsligt slogs det till i bordet. Alex ryckte genast till. Hon tittade upp, lika kvick som hon hade slängt sig tillbaka. Hennes mamma, såklart, stod med handen rullad som en knytnäve och en ilsken blick riktad mot Alex. Fuck, hon var arg. Arg var nog det svagaste ordet man kunde använda. Hon var förbannad - för att inte Alex åt? Det var knäppt... Även om hon ville vara en mamma som brydde sig, skulle hon aldrig bli det. Denna ilskan som nu speglades gick inte att skådespela, alltså måste det vara sanning. Vad hade Alex gjort?

”You arn't fucking good enough for anything. Why arn't you doing as I tell you, slut?” Hon tog några steg fram mot Alex. S-skulle hon slå henne? Flickan backade kvickt med panik i ögonen. S-skulle hennes egen mamma slå henne? Mamman höjde handen, men kom inte längre. Alex visste inte vad som skulle ske. Hennes enda hopp var reflexen som tog henne därifrån. Hon var omtumlad, hade tappat andan. Utan varken syre eller kraft sprang hon till hallen, kastade på sig skor och jacka, och sprang sedan vidare ut i mörkret.

 

Var skulle hon ta vägen? Det var hon som bestämde. Det var hon som gjorde valet. Uh, för mycket press. Hon orkade inte. Hon orkade inte med detta, inte nu, inte aldrig. Varför kunde hennes mamma inte bara låta henne vara ifred? Det var bättre när hon jobbade över. Då var hon aldrig arg, hon hann inte dricka och hon lät Alex vara ifred.

 

Hon kunde inte strosa omkring på gatorna hela natten, det skulle ha sett helt absurt ut. Hon gick förbi någon slags fest. Skulle hon lyckas ta sig in, smöra lite för ägaren, och kanske få med sig några spritflaskor ut?

Hon gick inåt. Hon chansade. Det var en ren chansning, hennes val.

 

Död. Jag väljer död.

 

Inomhus var det... äckligt. Det luktade rök, både från rökmaskin och vanliga cigaretter. Det luktade även sprit och spya. Alex rös. Var detta en sådan bra idé...?

Huset var stort, det kunde man se både ute och inifrån. Ändå fanns det nästan ingen plats över till lilla Alexis. Hon praktiskt taget knuffades fram och tillbaka, i takt till musiken. Att musik var hög hade Alex inget problem med. Hon kom hit av en anledning. Hon ville slippa sina tankar. När musiken var så hög, hörde hon inte sig själv tänka. Det fanns ingenting som kunde vara mer underbart, just då.

 

Hittills hade ingen frågat henne varför hon var där, kanske var det ett tecken på att hon skulle stanna.

”Hey, sexy.” Någon la armen kring henne, ropade nästan ut orden som lämnade hans mun. Alex var säkert på att det var en kille, och det var väl lite tur det, hon var inte lesbisk.

Killen i helhet hade hon ingen aning om vad hon skulle tycka om, hon såg honom inte. Dels för ljuset, dels för att han typ stod bakom henne.

Förresten, vad svarade man på ett sådant... tilltal? Alex valde att förbli tyst, kändes liksom rätt så.

”Do you want a drink?” Alex nickade kvickt. Killen gick iväg och var ungefär lika snabbt tillbaka. Gick det verkligen så fort? Kunde det verkligen ta så kort tid? Kanske kändes det så för att det inte hände någonting annat medan han var borta.

”Thanks” sa hon när hon tog emot drinken. Hon började sedan att gå iväg. Varför skulle hon stå kvar liksom? Hon skulle, om hon stannat och väntat på reaktion från killen, bara se ut som osäker, och det var hon inte.

 

”And where are you going?” Man hörde skrattet i hans röst. Alex log, tog en klunk utav sin dricka, men fortsatte ändå gå. Hon gick in i folkvimlet, visste inte riktigt var hon skulle ta vägen. Någon ropade på henne, eller var det verkligen på henne? Någon hälsade och någon tafsade på henne. Hon brydde sig inte. Varför skulle hon? Hon var ju bara någon, någon som egentligen inte syntes. I mörkret syntes alla, fastän att ingen egentligen syntes alls. I mörkret kunde man göra precis vad man ville utan att slippa bry sig.

 

Välj mig.

 

Alex satte sig i soffan, fortsatte att dricka lite. Bredvid henne satt en tjej och en kille, tippade hon på, som var i full gång med hånglande. Alex var inte avundsjuk. Kanske borde hon ha gått därifrån, låtit de vara ifred. Sådant gjorde snälla personer. Alex ville vara snäll, på utsidan. På insidan var hon hemsk. Alex ville vara perfekt, därför ville hon vara snäll. Men nu, här i mörkret, spelade det ingen roll. Hon kunde vara elak, ingen skulle bry sig eftersom att ingen visste vem hon var.

 

Snurrig var rätta ordet. Hela Alex huvud snurrade. Hon brydde sig inte. Hon drack lite till. Det var egentligen först nu hon upptäckte den, den bleknande synen. Hon satt fortfarande ner, hade gjort det den senaste timmen. I början var det jobbigt, jävligt jobbigt, både på grund av att tankarna kom tillbaka och för att hon såg hur jävla roligt alla andra verkade ha. Därför drack hon lite mer och möttes av en positiv respons. Tankarna försvann. Alex hade inte mycket medvetande kvar. Synen var snurrig och kräkningar forsade fram och tillbaka i hennes hals.

”Come.” Perfekt tajmning för någon att dra upp henne på dansgolvet. Killen som dragit henne till sig dansade någon centimeter framför henne, med blicken på henne. Alla dansade, det märkte hon först nu, nu när hon själv var inne i det. Det kändes som att alla glodde på just henne. Kanske borde hon också dansa!? Alex släppte allt och lät kroppen röra sig i takt med musiken. Hon kände sig så fri. Det var så... härligt och avslappnande.

 

Någonting bra varar aldrig för länge, i alla fall inte i Alexis värld. Hon kutade ut. Hur hon lyckades springa i det där tillståndet var ett mirakel man inte såg varje dag. Hon behövde spy. Så jävla mycket behövde hon spy. Hon hann typ precis ut, med skrattande rösten i bakhuvudet, som om det fick henne att känna sig bättre. Kanske hörde hon inte, hon visste egentligen inte. Hon orkade inte mer, tappade liksom greppet om jorden. Hon låg på marken, i det gröna, mjuka gräset som kittlades mot hennes kind. I världens minst finaste mjukiskläder och världens mest berusade hjärna låg hon där. Ensam.

 

Jag säljer mig. Du väljer mig.

 

”ALEXIS!?”

 

”ALEXIS? OH, FUCK.”

 

”Al, what are you doing here?”

 

”Eh.. Alexis?”

 

”C-can you here me? … ALEXIS?”

 

”ALEXIS, PLEASE... PLEASE, TALK TO ME.”

 

”Alex...”

 

Hur många val kunde man göra? Fanns det något stopp? Man borde välja allting man gör, tills det att man dör. Står hennes död skriven? Står hennes alla misslyckade punkter skrivna? Det krävdes böcker för dem, för det fanns så många. Alex hade en tendens att alltid välja fel, om det nu fanns någonting rätt och fel. Välja att bli full borde man väl inte, men i Alex situation kanske det var rätt. Hon slapp alla, slapp världen. Hon slapp känna, slapp se. Hon fick för en gång känna sig glad, utan att känna någonting alls. Det var en dröm, en riktigt fin sådan.

 

Vad vill jag syssla med i framtiden? Jag väljer egentligen nu. Jag väljer allting nu. Egentligen. Eftersom att allting påverkas, väljer jag min framtid idag.

 

Att man kunde välja så jävla mycket. Varför fanns det inte bara ett rätt och ett fel? Eller fanns det verkligen någonting som var fel?

 

När man väljer president eller parti, väljer man inte bara sin egen framtid. Man väljer alla andras framtid också. Känn ingen press. Framtiden vilar i dina händer.

Alex största val hade hon ännu inte varit med om, dels för att det fanns som mycket mer att upptäcka. Hon skulle ha mycket att fundera på, som hon inte ens visste fanns.

 

Välj - killen alla drömmer om, eller din bästa vän.