Alictin

Kapitel 1 kommer ut i början av v14(nästa vecka). Läs och njut. I'm back!

En liten flicka. En liten flicka skrattade och hoppade runt nere på skolgården. Svart, lång hår som i en harmonisk takt följde hennes rörelse och glänste då solen lyste på det. Lyste gjorde också hennes mörkbruna ögon, särskilt när just hon fick turen att sätta fotbollen i målen och sedan buga till lagkamraternas jubel. Hon log. Hon var glad. Det fanns inget skäl till att hon inte skulle vara glad. Hon visste inte vad krig var. Hon visste inte vad smärta var. För henne fanns bara den glädjen hon upplevde just då. Glädjen att få leva. Hon var bara en liten flicka.

Precis som alla andra i sin ålder gick hon sitt tredje år i skola. Tänk, snart skulle hon ha gått lika många år till och tycka att livet, framför allt den delen som innefattade att sitta instängd i en skola, var ett helvete.

10 år. Omtyckt som satan. Ja, satan är väldigt omtyckt. Den här lilla flickan med svart hår och bruna ögon, vacker som tusan, kom alltid med de roligaste skämten, de bästa argumenten, de klockrenaste orden som fick alla stumma. Hon var 10 år då.

Alexis verkade ha ett bra liv. Hon hade många vänner, hon var omtyckt, hon var vacker och hade det lätt för sig i skolan trots att hon bara talade svenska med en av sina föräldrar. Hennes mamma var svensk. Hon var inte bara anledningen till att Alex fanns. Mamman hade också fått världens envisaste människa att flytta till Sverige. Ifrån sitt hem, ifrån sitt allt, för en kvinnas skull. Om någon hade sagt det till honom ett år tidigare, hade han skrattat. Han skulle ha skrattat högt. Men nu satt han här, i köket och läste som vanligt tidningen samtidigt som han drack sitt eftermiddagskaffe.

Alex antog att det gick att övertala alla.

Det såg ut som Alex skulle bli bra. Hon hade ju det så bra runt omkring sig, tills att hon kom hem den dagen. Hon skulle aldrig glömma synen hon en dag fick när hon kom hem från skolan. Med sitt härliga leende över läpparna som fick alla människor runt omkring flickan att le, gick hon som vanligt in i köket. Hon skulle göra som alltid, hade hon trott. Det var en rutin. Hennes fader väntade hemma, i köket, på sin kram. Han väntade på sin lilla ängel. Hon kunde se honom än i dag. Lukten, ilskan och tåren som rann ner för hans kind. Hon kunde se honom än i dag.

Alla bråk satt fortfarande kvar inom henne. Alex, den lilla olycksfågeln. Fel beslut att komma hem istället för att hänga med mamma och handla. När hennes mamma kom, var ju allting över. Fel situation att försöka få honom att förstå att detta inte var rätt.

Han slog henne aldrig. Alex fick aldrig uppleva smärtan fysiskt. Hon fick uppleva den psykofysiskt.

Vill du veta hur livet är? Hur det kommer att krossa dig gång på gång? Vill du veta vad kärlek är? Det jag har aldrig känt till dig. Vill du veta en till sak? Vill du veta hur äckligt ful du är?