Alictin

Justin kom precis hem ifrån världens bråk. Han mådde dåligt. Han ville lägga sig ner på marken och spy. Han hade skrikit på sin prinsessa. Prinsessan hade inte varit glad. Hon hade gråtit, han hade skrikit. Han hatade sig själv.

 

Justin undrade om Stephanie pratade med Alexis, kanske just nu. Justin ville prata med Alexis. Han ville höra hennes lena röst mot sitt öra. Han ville att hans hörselgångar skulle vibrera. Han ville känna närhet.

Just nu kunde han ligga med Stephanie i sin famn, men det var inte det han ville. Egentligen borde han göra slut med henne. Det var inte rättvist att vara tillsammans med någon man inte längre hade känslor för, han om någon borde veta. Den perfekta lilla stjärnan vars namn klädde alla tidningar. Omvärlden visste nu mera om deras förhållande. Det hade varit så jobbigt att hålla kärlekslivet under ytan. Om Justin dumpade Stephanie skulle alla få veta att han inte alls var en perfekt människa. Justin ville framstå som perfekt, fastän att det var omöjligt, en bra förebild. Men om Stephanie dumpade honom, var han normal. Alla blev dumpade någon gång. Om han tog dumpningen på ett bra sätt var han perfekt igen.

Hur skulle han få Stephanie att dumpa honom, låta han vara tillsammans med hennes bästa kompis, och återgå till att bara vara hans vän?

 

Justin mindes när allting började att röra på sig. Livet öppna dörrar till rum han inte ens visste existerade. Denna gång var livet Alexis. Jones.

 

Justin skulle vara en bra pojkvän. Han skulle bara med sin flickvän och kolla på hennes väns fotbollsmatch. Justin hade förstått hela tiden att det var Alexis som gällde. Hon älskade fotboll. Man såg det i hur hon rörde sig, hur hon med glädje letade efter bollen, hur hon med glädje sprang hundra gånger snabbare än alla andra på planen.

Justin hade frågat Stephanie om inte hon ville spela fotboll. Hon hade fnittrat, kramat om hans hand och sedan skakat på huvudet. Nej, hon var inte sporttypen. Justin visste det egentligen. Han såg det på henne, hur hon klädde sig, hur hon gick. Hon var vacker. Hon var en perfekt flickvän. Justin ville inte ha det så. Han var trött på att allting skulle vara perfekt.

 

Hon var inte på planen. Var det någonting som var fel? Klart att någonting var fel, hur fan tänkte han?

Tänk om hon var skadat. Tänk om hon led. Tänk om hon grät. Justin skakade. Han klarade inte av det, men han var tvungen att leta upp henne. Han var tvungen att hjälpa.

 

”Alexis!” Han uttalade alltid hela hennes namn. Det var så vackert, precis som hon.

Hon satt på bänken med en stor tröja över kroppen. Tröjan hade en luva hon allt för gärna hade slängt över huvudet. Försökte hon gömma sig? Det hade i så fall inte fungerat.

Hon svarade inte. Han tänkte inte ge sig.

”Are you hurt?” Han behövde få veta, innan han sprack av oro.

Hon tittade inte på honom när hon skakade på huvudet. Justin visste inte om han vågade ta hennes skakning på allvar. Justin visste inte om han vågade tro att ingenting var fel.

Han satte sig ner bredvid henne. Hennes reaktion var så olik alla andras. Hon flyttade iväg ifrån honom. Han visste inte om han skulle bli ledsen eller le. Egentligen hade han inte förväntat sig någonting annat. Hon skulle inte direkt kasta sig om hans hals och kyssa honom med sina mjuka och ömtåliga läppar.

”What are you doing?” hade hon förvirrat frågat. Han log mot henne när hon tittade på honom. Hon slappnade av, han kunde se det i hennes ögon. Han var bara tvungen att få röra vid henne. Han höjde handen, smekte hennes kind långsamt. Blicken var fortfarande förtrollad av hennes ögon, kunde inte släppa deras ögonkontakt. Att man kunde tycka om någon så fruktansvärt mycket.

”I'm not hurt I'm just...” Om hon var inte skadad, vad var hon då?

 

Minnena svämmade över. Han kom plötsligt att tänka på så mycket mer. Justin skakade, precis som han hade gjort då.

Alexis hade legat på marken, i det kalla gräset. Justin hade inte vetat om hon hade varit vid liv eller inte. Han hade skrikit hennes namn. Hon hade inte svarat. Han hade försökt att prata med henne. Hon hade inte svarat. Han hade frågat om hon kunde höra honom. Han hade bett henne att prata med henne. Han hade gråtit, åh, vad han hade gråtit.

 

Det hade varit väldigt tyst från hennes sida. Justin hade inte vetat vad han skulle tro, var någonstans hon fanns i hans luckor. Han hade vetat så lite om henne.

Hon hade väckt honom när hon hade rört på sig. Rummet var mörkt och han visste egentligen inte var han var. Han hade vridit sig mot Alexis håll, för att se vad som hade fått honom att vakna. Alexis hade sett skör och liten ut. Justin hade krupit fram till henne och slutat le när han hade sett hennes ledsna ansikte.

”I hate myself” hade hon sorgligt nog utbrustit. Justin hade blivit förvånad. Hon var så säker på sig själv och på livet. Det var i alla fall vad han hade trott. Vad hade hon för anledning att hata sig själv?

Justin hade kramat henne hårt när hon grät i hans famn. Han hade mått så dåligt för han hade inte vetat vad han skulle göra.

Han var så orolig. Alexis hatade sig själv och tyckte att hon var ful. Hon var inte ful. Hon var inte hat-värd. Alla borde älska henne, och ta efter henne, för det jobbet hon gjorde på utsidan, det var så stark. Justin kunde och ville inte tro att inuti henne levde motsatta åsikter.

 

Självklart gick det inte att komma undan en överbeskyddande mamma. Justin tyckte dock att båda incidenterna med henne och Alexis var komiska. Det var inte så det skulle gå till när man träffade sin sons flickvän. Egentligen hade hon ingenting att säga till om. Alexis var inte hans flickvän. Hur mycket han än hoppades, drömde och trodde var det i dagens läge inte så.

Justin mamma visste mycket väl vem som var sonens flickvän och inte. I hans säng vid den första tidpunkten var det inte hans flickvän som låg. Hennes blickar var inte trevliga och Justin hade tyckt synd om Alexis som sekunden efter hade sprungit ut ur rummet.

 

”Justin.” Pattie hade inte varit glad någonstans. Hon frustade ut orden. Justin kunde inte låta bli att le, till hans mammas oförtjusning.

”Who is that?” Hon hade lugnat sig, men samtidigt inte. Inuti henne dubblade både ilska och förtvivlan, Justin visste det. Han hade ingen lust att göra sin mammas oro lättare att handskas med. Snarare tvärtom.

”Nobody” hade han lugnt svarat och börjat att ta på sig sin tröja som hade legat i ena sängkanten. På hans läppar lekte ett leende. Han förstod att deras samtal, och hans moders ovetande-om-sin-sons-liv-aggression inte var över där.

 

Det fanns också en till situation. Justins mamma hade avbrutit deras kyssar. De kysstes. Hon kysste honom. Justin svävande på moln, ville inte landa. Allting som flyger upp måste någon gång landa. Justin ville stanna i den situationen för alltid. Deras kropp - en kropp.

Det blev ganska uppenbart att Pattie började ogilla Alexis allt mer och mer. Alexis brydde sig, varför visste Justin inte men någon gång skulle han ta reda på det.

Justin brydde sig inte om att hans mamma inte gillade flickan han gillade mer än någonting annat. Om hon inte gillade honom, då fick han ju ha henne alldeles för sig själv.

 

Justin hade blivit så grymt sårad. Det såg ut som att Alexis tänkte glömma honom. Hon pratade inte med honom. Hon gav honom knappt en blick. Kanske hade han förvänta sig för mycket. Var det för mycket begärt med ett ”tack”? Vem visste var hon annars skulle ha tagit vägen från/på festen om inte Justin varit där och tagit hand om henne? Justin ville inte ens tänka tanken.

 

Nu ljög han. Hon hade tittat på honom, det var det första hon gjorde. Han var där för att se henne spela fotboll. Han var där med Stephanie. Alexis stod på planen med sina lagkamrater, klädd i blå och vit dress. Hon hade tittat på honom, sett igenom solglasögonen. Hon hade faktiskt tittat på honom, och han, han hade blivit generande nog oförståeligt glad.

 

Stephanie och Alex hade kramats. Justin hade stått och tittade på. Alexis hade inte givit honom en blick. Han blev... sårad. Han var ledsen.

Stephanie var den snälla, den som tog hans hand och log mot honom. Justin hade lett tillbaka. Han kollade i ögonvrån på Alexis. Fanns det några känslor? Fanns det några tecken på att hon kände likadant för honom som han gjorde för henne? Hon tittade på deras händer. Visst hade hon sätt lite äcklad ut!?

 

Det var plötsligt inte alls lika roligt längre. Alexis pratade någon annan, en kille till på köpet. Justin såg hans blickar, kunde ingenting göra. Helst av allt ville popstjärnan rusa fram, lägga armarna om Alexis och säga till den där killen att Alexis, hon var faktiskt hans.

När Alexis hade sett att Justin tittade på henne, tittade hon tillbaka på honom. Hennes blick var mörk. Hon såg irriterad ut. Justin hoppades att det var på Liam, men ack vad fel han hade. Hon skrattade åt någonting han sa. Hon var glad, med honom. Hon log, med honom. Justin vände sig om och gick därifrån. Han klarade inte mer. Det var som att någon klev på hans hjärta. Han kunde inte andas. Det saknades bara en kyss för att han skulle ligga på marken, döende.

 

Hon hade kommit tillbaka. Inte till honom, till fotbollsplanen. Justin hade inte direkt suttit där i flera timmar och väntat på henne... Okej, det hade han väl typ. Stephanie hade han ingen lust att umgås med. Hennes kyssar var bra men Alexis kyssande var tusen gånger bättre.

 

Hon grät. Justin var orolig.

”Alexis, what has happened?” Justin satte sig ner bredvid henne. Gräset var kallt med han blev snabbt varm när hon kom in i hans famn. Hon snyftade mot hans bröstkorg. Justin kände hennes hjärta slå. Hjärtat blev lugnare efter ett tag. Han log. Han hade fått henne lugn.

 

Han ville fråga vad det var för fel, men visste inte om han vågade. Skulle han ge henne utrymme? Tänk om hon då lät bli att någonting säga, och då trodde att han inte brydde sig. Skulle han fråga? Tänk om hon tyckte att han var för... på.

”Please.” Han var tvungen. Snälla, berätta då.

Alex hostade. Justin stelnade till, lite snabbt, rädd för att hon kanske var sjuk. Hon började att berätta allting om sin mamma. Det var inte Alex som kanske var sjuk, förstod Justin när Alexis hade berättat. Justin kramade henne hårdare och hårdare. Tårar gled ner för hans kinder. Hur kunde en vuxen människa göra sådana saker? Mot sitt eget barn!? Justin förstod inte. Justin förstod inte hur man kunde vara så grym.

Alex fortsatte att gråta, och skaka, Justin visste att han var tvungen att trösta. Han sökte efter rätt ord. Kanske fann han inte det bästa men han fann någonting. Han hoppades att Alex förstod att han alltid skulle finnas där för henne. Hon behövde aldrig fråga, det var bara att komma.

”Everything is going to be okey.”

 

Det fanns också en fotbollsplanshändelse som betydde väldigt mycket. Uh, det var mycket så skedde på och vid fotbollsplanen. Vad kunde det bero på? Vem hade sitt favoritställe där och vem hade personen som sin favoritflicka?

Justin visste inte om Alexis redan visste eller om det var först då hon sov i hans famn på fotbollsplanen som hon sedan upptäckte att han var... han. De hade träffats på kvällen, i mörkret. Hon var den som öppnat sig för honom. Kanske var han den första som fått höra så mycket från hennes historia. Justin hade gärna frågat, om han inte hade varit så förbannat feg. Om hon nu upptäckte att han var han, upptäckte hon också att han inte var perfekt. Just perfekt kanske hon inte hade tyckt att han tidigare var heller. Som det såg ut hade hon aldrig riktigt gillat honom. Justin hade upptäckt en sak med Alexis, hon ljög mycket, eller kunde man verkligen säga så? Inuti henne var lögnerna fria, utanpå var de motsatta. Om Alexis sa och antydde att hon inte gillade Justin kunde det likaväl vara, inuti henne där sanningen levde, tvärtom.

 

Under natten hade hon tappat sin mobil. Den hade legat i Justins hand eller ficka ända sedan dess. Han ville inte verka otrevlig, men nyfikenheten tog över. Han försökte låsa upp mobilen och till slut gick det faktiskt. Han var tvungen att veta. Skickade hon meddelande med den där killen från fotbollsplanen? Och i så fall, vad skrev de till varandra?

 

Ingenting. Det var tomt. Mobilen var så gott som tom. Det fanns inga bilder, inga sms. Några ynka kontakter. Justin kände till dem alla. Alexis var ensam. Kanske hade hon en anledning till att hata sitt liv.

 

Alexis var så förändrad när Justin gick för att lämna tillbaka hennes mobil. Hon var... osäker. Detta var inte den Alexis han känd-... visste om. Justin blev både rädd och nyfiken. Vad hade den här sidan av Alexis att erbjuda?

 

Hon var så bedårande när hon inte insett att hon inte haft vanliga kläder på sig. Det gjorde inte Justin någonting. Han fick istället ligga och mysa med henne i sin säng. Han log stort vid minnena. Det var igår hon låg i hans säng, i hans famn. Det var igår hon hade hans tröja på sig.

 

Alexis drog tröjan över huvudet. Hon tittade sig genast i spegeln efteråt. Justin, från sin plats i sängen, undrade vad hon tänkte på. Hon grinade illa. Han undrade om hon tyckte att var tjock. Hon var inte tjock. Hon var så vacker, precis som hon var. Tröjan var också fin. Justin skrattade åt texten när Alexis hade vänt sig åt hans håll.

Justin Bieber's baby.

”You're my baby now.” Alexis skrattade och Justin blev varm. Hennes skratt fick honom alltid varm. Alexis tittade på Justin med ett leende på läpparna. Justin kunde nästan se vad hon tänkte. Hans baby.

 

De låg i hennes säng, diskuterade frågor om livet. Justin ville säga att livets frågor spelade ingen roll för honom, bara hon var vid hans sida. Han sa det inte. Han var rädd att hon inte skulle tycka likadant. Han var rädd för att bli ensam. Hon verkade ha så mycket tankar om livet, vad som var rätt, vad som var fel. Justin ville egentligen bara ligga och krama henne. Han orkade inte prata. Inte nu. Livet, döden. Det var för svåra frågor hon ställde. Han blev nästan sur. Han var 18 år. Han hade en överbeskyddande mamma och var ständigt omringade av både vakter och fans. Han hade precis funnit kärleken, och hon låg bredvid honom. 18 år och nästan hälften av åren hade han tillbringat vid eller på en scen. Hur skulle han kunna veta vad meningen med livet var?