Alictin

Han svarade. Varför i helvete svarade man någon som man inte brydde sig om? Justin brydde sig om Stephanie. Varför skulle han inte bry sig om henne? Hon var vacker, snäll, fin, underbar och perfekt liksom. Hon hade allt alla ville ha, eller alla ville att man skulle ha. Hon var så-

”Alex?” Det var Liam. Alex hade varit så uppmärksam med att titta efter Justin att hon hade glömt var hon var, och varför hon var här.

Flickan snodde enkelt runt och log mot honom.

”I'm coming!” Hon försökte hålla humöret uppe men hon visste inte om det gick så bra. Liam log i alla fall uppmuntrande mot henne.

Det var en obeskrivligt härlig känsla som flög igenom Alex kropp när hon sprang på planen. Hon log, både kropp och språkmässigt. Bollen låg perfekt vid hennes fötter. Ingen kunde stoppa henne. Hon kunde dribbla bort alla och sedan var det enkelt bara målvakten kvar. Målvakten var denna gång Liam. Han var inte målvakt i vanliga fall, ingen av hans kompisar heller, men någon behövde vara målvakt när man spelade match. Alex skött, men misslyckades med att göra mål. Det gjorde ingenting, hon hade roligt ändå.

Liam log trumierat mot Alex när han med bollen i handen kom fram till henne.

”Nice shoot!” Alex fick sedan möttes av ännu fler kommentarer, alla var lika snälla. Hon log tacksamt tillbaka.

”So, should we play or should be just stay here?”Alex flinade åt Liams fråga och ryckte bollen ifrån hans hand innan han hann säga ett knyst.

”Play, of coure!” ropade hon, slängde iväg och sprang sedan efter den.

Fotboll... tänkte hon. Jag älskar fotboll.

Är jag tillräckligt bra för att få leva?

Efter yttligare några skott stod de tillslut stilla på planen igen. När Alex började undra vart Justin hade tagit vägen, dök han upp. Liam hade sin arm runt Alex axlar samtidigt som han prata med killarna och vilken statergi man kunde använda för att stoppa Alexis anfall. När Liam såg att Justin kom tog han bort sin arm. Alex kollade på honom, lite förvånad. Hon förstod inte.

”He seems to be very overprotective” försvarade han sig med och log. Alex tog in hans ord. Överbeskyddande? Var Justin verkligen det? Alex hade inte märkt det, men vad var det man sa? Man blev blind av kärlek.

Justin kollade lite underligt på Liam, sedan log han mot Alex. Alex blev genast orolig. Var det nu han skulle ta henne åt sidan och säga att han ångrade sig och sedan gå tillbaka till Stephanie? I så fall ville Alex inte höra det. Hon hade redan hört det tusen gånger, i sina tankar. Hon var så rädd. Hon var rädd att det skulle göra ondare än vad hon förväntade sig, och det hon förväntade sig var hjärtekrossande.

Justin sa ingenting. Alex andades ut, för tillfället. Hon ville inte ta ut någonting i förväg.

”Aren't you that Bieber-boy?” frågade plötsligt en av Liams vänner. Alex kände inte igen honom så bra att hon kunde säga vad han hette. Hon hade bara sett honom i skolan någon gång, eller några gånger.

”Yeah...?” svarade Justin tveksamt. Han kanske var rädd att de skulle attackera honom. Alex log åt hennes fåniga tankar. Justin Bieber? Rädd? Skulle inte tro det.

”What are you doing here? I thought you were into girl-sport?” Justins ögon blixtrade till och Alex leende försvann. Vad skulle det där han sa betyda egentligen?

”What du you mean?” frågade Justin, lite tveksam, precis som att han inte ville veta svaret, med en min som inte uttryckte någonting.

”You sing – it's a girl thing.” Att Justin blev arg var bara förnamnet.

”Excause me?” utbrast han upprört. Alex bet sig i läppen. Åh, nej...

”Wow, take it easy!” Killen som hoppat på, inte bokstavligen, Justin verkade bli lite tveksam.

”I'm just kidding, man.” Justin såg inte särskilt road ut.

”Sorry!” Killen höll upp händerna i en oskyldig gest.

”Is it cool?” frågade han och höll fram handen. Efter en liten stund av en obekväm tystnad, kalla, förväntansfulla blickar, räckte Justin fram handen och skakade killens hand.

”It's cool.” Sedan började de spela igen, denna gången med Justin vid Alex sida.

Är jag tillräckligt bra för Justin?

Hon visste att de var tvungna att gå dit, men hon ville inte. Hem till Justin. Alex var rädd. Hon hade redan blivit utskälld tillräckligt.

Justin höll hårt i hennes hand, kramade den då och då. Han sa ingenting. Alex ville att han skulle säga någonting, så att hon slapp sina tankar. Han sa ingenting. Själv kom hon inte på någonting att samtala om. Kanske kunde hon fråga honom om allting som hade med kändislivet att göra, men den frågade kanske han tyckte redan var uttjatad. Alex undrade så mycket, om honom, om hans liv, men hon hade aldrig mod nog att faktiskt fråga.

Alex undrade varför de gick hand i hand. Det kunde hon inte heller fråga. Han skulle säkert tolka det fel och bli arg. Det var inte så att Alex inte tyckte om hennes hand i hans – för hon tyckte verkligen att det var världens mysigaste känsla -, det var det att hon var orolig. Tänk om någon fick veta om henne. Hon var med Justin. Vad skulle hända? Vilken rubrik skulle tidningen använda? Alex var rädd att bli hatad. Hon ville ju bara vara perfekt.

Pattie mötte upp de när de kom. Hon såg inte glad ut. Det såg ut som att hon tänkte säga någonting, så Alex kollade ner i marken, försökte försvinna, förberedde sig på det värsta. Hon sa ingenting. När Alex tittade upp såg hon Justins blick. Den var sur. Alex log i smyg. Han hade fått sin mamma att, ursäkta ordvalet, hålla käften. Han stod upp för Alex. Alex blev så rörd att hon nästan började att gråta. Ingen hade någonsin ställt upp för henne. Ingen. Aldrig. Det var så speciellt. Då skulle så klart Pattie öppna munnen.

”Justin, you and I – the kitchen.” Hon sa orden strängt. Alex blev lite rädd igen.

Pattie stirrade på Alex, fortfarande strängt, kanske lite surt också, och sa:

”Alone.”

Medan de pratade, som de verkade, tänkte Alex inte sitt i Justins rum och vara överdrivet nervös. Hon orkade inte med sådant. Inte nu, inte aldrig. Alex kom på att hon behövde göra en sak, en sak hon inte hade gjort på allt för lång tid.

Medan de pratade i köket smet hon in på toaletten, satte på fläkten och svepte med blicken över rummet.

Pattie hade inte sagt någonting mer om att Alex inte fick stanna, så Alex lutade sig tryggt tillbaka i Justins famn. De satt i något slags vardagsrum och tittade på tv – Alex i Justins famn. Alex log när hon tänkte på hur fin han var, precis som att han hade läst hennes tankar pussade han henne på huvudet.

”I love you” viskade han i hennes öra. Alex kunde inte vara gladare. Kanske fanns glädje, kärlek och lycka ändå. Kanske kunde hon få uppleva de sakerna någon gång.

Är jag tillräckligt fin för Justin?

När de mysiga stunden hade lagt på sin några minuter kurrade Alex mage. Justin log stort mot henne, reste sig upp och tog hennes hand.

”Come” mumlade han och så gick de hand i hand ner till köket. Det hade inte gått många sekunder förrän det ringde på dörren.

”Wait here” sa Justin till Alex och lämnade henne sedan ensam i köket. Alex var lite rädd över att Pattie skulle komma och skälla ut henne om hon gjorde någonting fel, så hon bara stod där tyst och väntade. Plötsligt hörde hon en röst som hon kände igen.

”Hi.”

Alex snabbade sig ut till hallen, men höll sig fortfarande i bakgrunden. När hon såg vem det var som stod i dörröppningen blev hon rädd. Mamma. Mamma? Vad gjorde hon här? Hur hade hon hittat hit?

Alex stannade en bit ifrån, men med lagom bra avstånd för att kunna höra vad de sa.

”Is Alexis here?” Alex stod bakom Pattie, så hennes mamma såg inte henne. Alex kunde höra att hon var arg. Det var Pattie som hade öppnat dörren, Justin stod en bit ifrån. När han såg Alex tittade han först oroligt på henne, men gjorde ingenting. Alex antog att han inte ville växa hennes mammas uppmärksamhet.

Det såg ut som att Pattie tänkte nicka, hon var väl bara glad om hon äntligen skulle bli av med fuljäveln Alexis Jones, men Justin hann stoppa henne.

”No, she isn't.”

Sedan blev det tyst. Det var tyst enda fram till att mamman insåg en sak – hon hade mött Justin tidigare.

”I know she is here with you!” Hon var arg. Hon skrek nästan. Alex kunde se, från bakgrunden, att Justin ryggade undan lite. Alex visste hur det var. För henne var det så varje dag.

”Bring that fucking whore to me!” Mamman tänkte precis gå in, men då ställde sig Pattie i vägen.

”What did you say?” Alex tittade storögd på Pattie. V-vad sa hon? V-vad gjorde hon? F-försvarande hon Alex?

Mamman blev inte direkt lugnare av att någon sa emot henne.

”You heard me, bitch. Alex is mine. Bring that fucking whore to me!”

Plötsligt var dörren stängd, och både Alex mamma och Pattie stod utanför. Justin och Alex var ensamma i huset, för någon minut. Alex kunde inte röra sig, hon var som förlamad. Justin däremot... Alex kände hans blickar. Hans ord bara vilade i luften, hans fina ord. Han hann inte säga orden förrän dörren öppnades igen. Alex blev genast rädd över att bli utkastad, men istället skedde någonting hon aldrig trodde skulle ske. P-Pattie kramade henne.

Det var i tystnad de åt smörgåsar och drack te. Alla var lagom skakiga av händelsen. Alex kände blickar från alla olika möjliga håll. Alex tittade ner i bordet. Hon var generad, över sin mamma. Nu visste de, nu visste Pattie. Justin visste redan innan, men kanske inte så mycket.

”We have to talk to the police.” Alex blev genast rädd. Nej, det behövde inte. Det var inget farligt. Alex levde ju, inte sant!?

Egentligen var det så att Alex var rädd för att bli ensam. Hennes mamma var, trots allt, den enda fasta punkt Alex hade kvar.

”No, please, don't!” Pattie nickade långsamt. Hon visste inte vad Alex hade gått igenom, men det verkade som att hon försökte att förstå.

Någon som dock inte verkade förstå var Justin.

”Alex.” Han tittade på henne med en stadig, bestämd blick. Alex visste redan vad han skulle säga, men hon ville inte höra det. Han skulle inte förstå hennes känslor för han var inte hon. Han levde i en helt annan värld, han hade levt i en helt annan värld. Han skulle inte förstå.

”No.” Alex skakade på huvudet och reste sig upp. Hon tänkte lämna bordet, hon tänkte lämna köket. För en sekund funderade hon på att till och med lämna huset. Det kanske skulle finnas någon utanför som skulle förstå, men hon hann aldrig genomföra den tanken. Pattie hade också rest sig upp. Hon hade följt efter Alex.

”Alexis, I just want to say sorry for that I've been so hard on you. You're a really nice girl. You don't deserve to be handle like that. If you want can you stay here, as long as you want.”

På kvällen låg de och pratade – Alex i Justins famn. Alex var lite ledsen, hon tänkte på det hennes mamma hade sagt. Alex borde inte bry sig, för hon visste egentligen redan om att hon var en äcklig, liten hora. Dock gjorde orden henne så ledsen. Varför kunde hon inte få vara lycklig utan att hennes mamma skulle komma och förstöra allt?

”Justin.”

Han mumlade. Det lät nästan som att han sov.

”Am I pretty?”

Justin ryckte till bakom Alexis.

”Are you kidding me?”

Alex ryckte till av det han sa. Hon blev väldigt ledsen. Han behövde väl inte uttrycka sig så? Han kunde väl bara ha sagt nej!?

Hon var på väg att dra sig ur hans grepp, men han drog henne tillbaka.

”You're not pretty.” Det var väl det hon visste.

”You're the prettiest, the hotest, the kindnest, the most awesome, the sexiest... do I need to say more?”

Alex visste inte vad hon skulle göra. Hon bara låg där och log.

”But am I pretty enough for you?”

”Enough?” Alex nickade på huvudet, fortfarande lite skärrad, och mycket förväntansfull över svaret.

”Alexis Jones, it doesn't matter who you are or how you are. You are always enough.”

Innan Alex somnade hann Jusitn inflika med en replik som fick henne att känna sig tryggare än någonting annat.

”Everything is going to be fine” viskade Justin i Alex öra innan han slöt ögonen. Han kramade hårt om flickan, inte så där hårt så att det gjorde ont, utan så där perfekt hårt. Han var så perfekt.

Alex memorerade hans ord, och det kändes som att hon började att tro på dem. Det kände som att det för första gången i hennes liv skulle bli... bra. Kanske...

Hora.

Denna veckan har varit grymt bra! Längtar redan till nästa<3 

Jag är så glad just nu :) Skrivningen har också gått toppen, en halv sida varje dag som planerat. 

Alex hängde med Justin enda in på nästa dag. Istället för att stanna kvar hemma hos henne, där hon kände sig så obekväm att det knappt gick att beskriva, smög de ut därifrån. Hand i hand gick de ner för den gemensamma trappan alla som bodde i lägenheterna i det hyreshuset använde. Det var tyst. De var tysta. Alex kunde höra Justins andetag. Hennes egna andetag kunde ingen höra. Det var nästan som att hon inte andades alls.

Att slippa den där flåsande känslan när man gick upp eller ner för trappor, var bara en av alla tusentals bra saker med att ha bra kondition. Bra kondition fick man om man idrottade – till exempel spelade fotboll. Åh, Alex saknade fotbollen. Flickan blev nästan förvånad över sin tanke. Det var så länge sedan... Hon ville springa, hon ville röra vid bollen. En boll – Alexis Jones bästa vän.

Att gömma sig från verkligheten var Alex expert på. Frågan var hur länge det skulle fungera. Hon ville gärna fortsätta som förut, men allting hade redan ändrats. Hur skulle hon anpassa sig? Hur kunde hon anpassa sig? Ville hon anpassa sig? Det var läskigt att se verkligheten med klara ögon. Det var läskigt att förstå. Alex var rädd för att hon skulle välja fel val. Allting man valde, allting man gjorde, gav konsekvenser. Var det ett bevis på att allting som skedde hände med en mening, ett syfte?

Varför i helvete ska du vara verklig för?

Justin log mot Alex, där där de gick sida vid sida, när Alex kollade upp på honom. Hon log tillbaka. Allting kände så härligt, fridfullt liksom. Alex mage pirrade. Hon var obegripligt kär och hon hade förstått det nu. Hon ville gärna kasta sig över Justin och säga till honom en miljon trehundra åttionio gånger att hon älskade honom.

Dock kom verkligheten ikapp. Hon var rädd för att bli sårad, och ensam igen. Tänk om han inte kände likadant... När Alex sneglade upp mot honom såg han tänkande ut. Vad tänkte han på? Stephanie? Hur han skulle ta avsked av Alex utav att hon skulle bli ledsen? Det fanns inget enkelt sätt att säga farväl till någon som behövde en mer än någonting annat.

Alex trodde att hon skulle spricka när de kommit innanför Justins hotellrum och i mörkret stod och tittade på varandra. Flickan vad så fylld av känslor. Rummet var så fyllt av spänning. Justin tog första steget. Han la sin arm om hennes midja och kysste henne mjukt. I början var det mjukt och harmoniskt, sedan blev kyssarna mer intensiva. Alex ville ha mer. Det såg ut som att Justin också ville ha mer. De styrde stegen mot Justins sovrum, men kom aldrig så långt. Justin tryckte, mjukt och försiktigt, upp Alex mot väggen. Alex typ dog. Hennes ben kändes som gelé och hennes hjärta tickade snabbare än världens största bomb. Hon blundade, hon njöt. Hon ville aldrig att detta ögonblicket skulle ta slut. Lagom till att hon lyfte sina händer och skulle börja smeka hans nacke, öppnades lägenhetens dörr.

”Justin! Darling, where are you?”

Justin tittade förskräckt på Alex, men det var redan för sent. När de, Alex och Justin, tittade åt höger var Justins mamma redan där. Hon glodde på de. Alex trodde aldrig att hon ena stunden kunde vara så glad, obekrivligt kär, till att sedan känna sig så till åtlöje. Justins mamma stirrade på Justins hand som var innanför Alex tröja. Justin drog snabbt åt sig handen och harklade sig. Han lät nervös. Att han lät nervös gjorde inte speciellt Alex mindre nervös.

”We need to talk” muttrade Justins mamma surt och glodde på dem. Fan också.

Alex kände sig riktigt ordentligt obekväm när hon satt vid köksbordet och kände Justins mammas blickar på sig. Det hjälpte inte att Justin kramade hennes hand, log lugnande mot henne eller viskade snälla, fina ord till henne. Alex hade på känn att samtalet skulle sluta dåligt, och när hon kände det slutade det alltid så. Varje gång.

”So... Alex” började Pattie. Alex tittade upp, motvilligt, men hon sa ingenting. Hon kände hur Justins spände sig bredvid henne. Kanske var han mer nervös än vad han hade visat.

”You like Justin very much, don't you?” Alex nickade tveksamt. Hon var osäker på vart Pattie ville komma.

”You have to understand one thing.”

”Mom.” Alex vände sig mot Justin. Hon var förvånad. Visste han vart hon skulle säga? Hade han varit med om det här förut? Alex visste inte om Stephanie hade träffat Justins mamma, Justins familj. Tänk om Stephanie var mer omtyckt hos Pattie än vad Alex var. Alex var inte omtyckt alls, det syntes lång väg. Varför skulle Pattie inte tycka om Stephanie? Alla tyckte om Stephanie. Justin tyckte om henne, alla på skolan tyckte om henne, Alex tyckte om henne...

”No, Justin. Alexis needs to know the truth.” Alex reagerar på hennes namn. Om Pattie hade sagt Alex skulle Alex troligen inte ha reagerat på samma sätt, inte reagerat lika starkt. Det var alltid lika förvånade när någon sa Alexis till henne. Det var alltid lika förvånande när någon pratade med henne över huvudtaget, faktiskt.

”You seems to be a... nice girl.” Alex förstod att det var svårt att beskriva henne, utan att såra henne. Det fanns ingenting bra med Alex, så enkelt var det.

”But you are just normal.” N-normal? Alex var inte normal, inte på långa vägar. Stephanie var normal. Alex var så långt ifrån Stephanie man kunde komma. Justin var normal. Snälla, trevliga, smala människor var normala. Alex var en tjock, äcklig hora.

”Justin... he...” Pattie avbröt sig själv.

”Justin is not normal. He's life isn't normal and-”

”Stop.” Justin avbröt sin mamma. Alex såg att han tittade på henne med sammanbitna tänder. Han var arg. Själv satt Alex och tittade ner i sitt knä.

Pattie suckade.

”Alexis, I don't want to see you here anymore. I think it's time for you to go.” Alex nickade långsamt och ställde sig upp på darrande ben. Om det inte varit så att hennes ben knappt kunde röra på sig, på grund av nervositet, hade Alex sprungit därifrån.

”No, Alexis, wait.” Alex väntade inte. Alex stannade inte. Hon var sårad och hon var ledsen. Hon behövde få vara ifred.

Hon ökade takten för att snabbare hinna till dörren, för att snabbare hinna därifrån.

”Alexis!” Han var långt bort. Han hade inte gått efter, men Alex kunde nästan känna att han försökte. Om hon inte hade tänkt så mycket på det Pattie sagt, hade Alex lett.

”What the heck are you doing?” hörde Alex Justins röst säga innan hon stängde ytterdörren bakom sig. Ensam.

Hora.

Verkligheten kom ikapp just när man trodde att allting skulle ordna sig. Det skulle aldrig ordna sig. Det skulle aldrig bli bra. Alex liv... Hela hon skulle alltid vara fel, skulle alltid vara i vägen. Det var bara så. Livet hade skrivit sin sida om Alex. Sidan hade blivit bränd och Alex likaså. Vad spelade det för roll vad som hände henne, vart hon tog vägen? Hon skulle ju ändå bara dö.

”Alexis!” Flickan hade inte kommit långt när hon hörde rösten bakom sig. Hon stannade inte fastän att hon ville. Hon hade fått klart för sig att han inte var hennes längre.

Justin kom upp vid hennes sida. Han vred på henne så att de stod med ansiktena mot varandra. Alex stirrade rakt framåt – på Justins bröstkorg. Den gick upp och ner, väldigt snabbt. Han hade sprungit.

”Please, don't be mad.” Alex snyftade. Hon var inte arg. Hon var ledsen.

”Come.” Han drog in henne i sin famn och kramade henne hårt. Hon grät en stund mot hans axel. Hon kände sig för första gången trygg när hon var som svagast. Han smekte henne över håret och viskade massa fina ord i hennes öra som fick henne att rysa.

”I love you. No one can ever change that.”

”But your mom” avbröt Alex. Hon snyftade till igen och försökte tappert få tårarna att sluta rinna. Justin log mot Alex, även om man såg ledsen ut, och torkade bort hennes tårar han med.

”My mom is stupid.”

Alex visste inte vad hon skulle säga. Hon lät Justin fortsätta att prata.

”I am 18 years. My mom can't do my decisions for me. I have to do them by my self. I might take the wrong way on the way-” Alex förstod att han menade Stephanie, så hon log lite.

”-But it's totally worth it when you find what you are looking for. No, when you find something a thousand times better than you even knew existed.” Alex kunde inte vara ledsen längre, inte när han sa så där. Hon tänkte luta sig framåt och kyssa honom, men hann höll tillbaka henne, flinade smått. Alex log roat när hon såg att han hade fler ord på tungan.

”My mom just trying to do the best for me, she doesn't want me to do something I regret. Then she wanted me to do what matters most to me - the music. The problem is just that you came. The music don't mean the most to me anymore. You mean the most to me.”

Innan han han säga någonting mer underbart och skärmande perfekt, tryckte en lycklig Alex sina läppar mot hans.

De kunde bara inte gå tillbaka till honom, inte nu. Det fanns någonting som Alex saknade att göra. Det fanns någonting som Alex skulle dö av om hon inte gjorde det snart. Alex ville träffa fotbollen perfekt så att bågen till mål blev så fantastiskt bra att den gick rakt i krysset. Alex ville springa, hon ville springa snabbare än sin motståndare och verkligen känna hur bra hon var. Alex ville göra det tillsammans med den hon älskade mest – Justin.

När de kom till fotbollsplanen såg de att de inte var ensamma. Alex tittade upp mot fotbollskillarna och märkte ganska snabbt Liam som tittade på dem. Ljust hår, gröna ögon. Japp, det var han. Hon log stort när hon såg att det var han och besvarade hans vinkning. Alex drog med sig Justin fram till Liam.

”Hi!” sa Liam, log lika stort som Alex och gav henne en kram. Alex besvarade glatt kramen.

”Hey, how are you?”

”Good, very good when you are here!” Alex fnittrade, inte ett sådant där tjejigt fnitter, utan ett 'åh-vad-glad-jag-blir' fnitter.

När Alex vände sig mot Justin såg hon ilskan i hans ögon. Hans blick var riktad mot Liam. Åh, nej, hoppas bara att han inte tolka allting fel.

”Hi!” Liam vände sig mot Justin och gjorde ett handslag med honom... eller någonting sådant. Alex var inte så bra på sådana där killsaker...

”Are you here do play succer agains the master?” Han nickade mot Alex och Alex skrattade förtjust. Justin muttrade någonting. Han var sur. Liams leende började dö ut, men han försökte verkligen hålla samtalet uppe.

”Okey...”

”Oh, by the way-” Liam vände sig mot Alex igen.

”-Congratulations!”

Alex skrattade oförstående.

”For what?”

Liam nickade mot Justin.

”You know, do you remember that evening on the bench?”

Alex var osäker på om hon ville prata om det här ämnet.

”You told me about this guy you liked.” Alex nickade tveksamt men fortsatte att titta ner i marken. Hon vågade inte möta Justins blick. Gud vad pinsamt om han fattade.

”It's seems like he likes you too.” Liam log. I nästa sekund kände Alex Justins mjuka läppar möta hennes kind. Hon slöt ögon och njöt. I bakgrunden hörde hon Liam skratta, nervöst. Skrattade han verkligen nervöst, eller inbillade hon sig bara?

När Alex öppnade ögonen igen tittade hon rakt in i Justins och log när han sa:

”Come on, let's kill some succer.”

Varför kan du inte vara som alla andra, om du nu tvunget ska leva? Va? Svara, horjävel, svara.

Alex kom på att hon inte var ensam längre. Alex kom på att hon inte hade en bästa vän. Visst var bollar underbara, för de svek henne aldrig, men bollar kunde hon inte kyssa. Det fanns någon mer i Alex närhet som flickan uppskattade mer än någonting annat. Hon tittade på honom just precis då. Hon tittade på honom och log, för hon var lycklig, för det var verkligt. Detta var verkligt, så verkligt det kunde bli. Plötsligt ringde Justin mobil – Alex visste att det var hans då hon hade full koll på hans ringsignal – och plötsligt önskade Alex inte att detta var verkligheten längre. På Justins mobilskärm hann Alex tyda namnet Stephanie innan Justin tryckte på svara. 

Tack för kommentarerna!<3 Jag ska sommarjobba tre veckor framöver men hoppas hålla uppdatering på samma nivå som innan. Hoppas att ni har ett bra sommarlov! (:

Dåligt. Dåligt, helt enkelt. Dåligt var inte enkelt. Det var enkelt att komma in i dåliga vanor, dåliga tankar. Det var lätt att falla tillbaka istället för att stå emot. Dåligt var inte enkelt. Det var svårt att ta sig ut. Det var mycket lättare att ge upp.

När Alex kom hem mådde hon dåligt. Hon mådde dåligt och ville helst lägga sig ner på golvet och kräkas.

Hon tog stöd utav väggen när hon satte sig ner. Med pannan lutad mot händerna skakade hon på huvudet. Detta gick inte. Varför var hon här? Hemma. Stephanie hade skjutsat henne, eller hennes pappa, men det var inte det viktiga. Alexis borde inte var här. Hon hörde inte hemma här. Det hade hon gjort klart för sig, det hade hennes mamma gjort klart för henne.

Precis när hon tänkte resa sig upp och gå, öppnades dörren.

Mamman såg inte sin dotter först. Hon betedde sig normal, tog av jacka som skor. Det var inte förrän hon vände sig om och mötte Alexis blick, som hon såg henne. Alex kände sig som en brottsling, en brottsling som hade flytt men nu ville tillbaka till sitt gamla liv. Frågan var, ville Alexis verkligen tillbaka till sitt gamla liv? Fotbollstjejen som inte hade någon vän. Fotbollstjejen som var besatt av självmordtankar. Lät det lockande? Hade inte hon tagit sig någonstans, på dessa månader? Hade hon bara blivit fetare?

”My little girl...” Mamman kanske inte var arg ändå? Alex ville gärna hoppas, men hon vågade inte. Tänk om hon hade fel.

”My little child.” Alex tittade upp från marken. Hon hade tårar i ögonen, tårar som hon blinkade bort. Hon snörvlade till.

”Come.” Mamman sträckte ut med händerna. Alex väntade inte en sekund på att resa sig upp och kasta sig i mammans famn. Det var så skönt. Någon brydde sig, någon förstod. Varför hade hon någonsin tvivlat på hennes mamma?

”So what are you going to do for me so you can live here again?”

Varför ska alltid jag ha det dåligt?

Alex ville spy. Hon hatade att hon hade trott att hennes mamma brydde sig. Mamman brydde sig inte. Hon skulle aldrig göra det. Alex hade länge undrat vad mamman sökte – sympati, kärlek, vänskap, respekt? Frågorna var många, och stora. Svaren var få, och korta.

Mamman hade tvingat upp sin dotter till sitt rum. Hon sa att Alex skulle duscha och byta kläder medan hon själv fixade mat. Hon trodde att Alex var utsvulten. Alex borde vara utsvulten. Alex var inte hungrig. Hon ville aldrig mer se mat.

Utan att ens fråga Alex var hon egentligen hade varit, försvann mamman in i köket. Hon satte på radion och sjöng med i låtarna. Hon var glad och problemfri. Hon hade fått sitt ”älskade” barn tillbaka – med andra ord, hon trodde att Alex såg upp till henne. Alex såg inte upp till henne. Alex sökte någonstans att bo – Alex sökte någon som kunde betala hennes utgifter. Var det fel att tänka så, efter allting mamman hade gjort, Alexis hade gått igenom? Kanske var det dåligt att tänka så. Kanske var det fel. Fel var ett dåligt ord. Man kunde inte veta och fel var rätt. Man kunde inte veta om dåligt var bra.

Snälla förstå hur dåligt jag mår.

Middagen blev klar och Alex fick motvilligt sätta sig om peta i köttet. Inte en chans att hon skulle äta det där. Det kanske såg gott ut, men i Alex ögon såg hon bara sig själv. När hon tittade ner såg hon sin stora mage. Det spelade inte roll att hon tittade på bordet, på tallriken, hon såg ändå sitt eget fett.

Hennes mamma skrattade och pratade på om att det var bra att Alex kom hem lagom till sin födelsedag. Hon märkte inte ens att Alex inte åt. Mamman hade aldrig märkt Alex icke ätande förut, så varför skulle hon bry sig nu? Mamman hade tydligen ordnat en händelserik dag åt Alex, men Alex visste att om hennes mamma fick i sprit, som hon säkert skulle få, skulle de där planerna inte var att tala om längre. Alex kunde inte låta bli att undra om ifall detta år skulle bli det år hon äntligen fick en present på sin födelsedag, eller om detta året skulle bli dagen hon gömde sig under täcket, som alla andra dagar.

”Hey, my best friend!” Utanför husets dörr stod Stephanie. Hon var på lika glatt humör som vanligt. Hon kramade glatt den dystra Alex, som allt log lite av vännens glädje. Glädje smittade av sig, det var därför Alex älskade Steff.

Vännen tog av sig skorna och jackan. Hon hälsade på Alex mamma. Mamman log glatt tillbaka och vinkade åt glädjespridaren Steff. Mamman verkade ha valt sin favorit. Hade hon någonsin lett mot Alex?

Vännerna begav sig till Alexis rum. Hennes rum var kyligt, och tyst, avvaktande liksom. Alex hade inte varit där inne på så länge.

”Oh my god, do you remember this?” Steff rusade fram till skrivbordet där hon fick kontakt med något som såg ut att vara ett foto. Alex dök upp bakom vännen. Hon log. Foton föreställde Stephanie och Alexis. De var så små. Snälla, söta och oskyldiga poserat de framför kameran. De hade varit tolv år. De hade inte vetat vad ondska var. Alex hade inte vetat vem hon egentligen var. Visste hon det bättre nu? Det enda hon visste var att hon var någon hon inte ville vara.

Det värsta med sjukhuset var att Alex var tvungen att äta. Det hade varit riktigt hemskt. Hon hade varit tvungen att vänta med att spy, då hon haft personal runt sig själv nästan hela tiden. En liten flicka från ett område ingen någonsin hade brytt sig om som varit själv onaturligt mycket, blev omringad av människor stup i kvarten. Hon trodde att hon skulle ha blivit irriterad. Hon borde ha blivit det. Att Alex var lättstörd var bara förnamnet. Hon hade inte blivit irriterad, störd eller arg. Eftersom att det hände saker hela tiden, hade hon inte haft tid att tänk på det hon inte ville tänka på. Hon kunde, på ett mycket enklare sätt, ignorera magens knipande, hjärtats orytmiska bankande och den suddiga synen. Allt tack vare att hon inte varit ensam. Om det inte vore för att hon varit tvungen att äta, hade det varit ganska behagligt där. Kanske borde hon svimma igen? Allt för att komma bort härifrån, allt för att slippa verkligheten.

Rädda mig från det dåliga, snälla. Jag vill ha det bra, som alla andra.

Stephanie satt och log mot sin mobil. Konstiga unge. Stephanie log inte lite smått heller, nej, hon låg överdrivet stort.

”What is so funny?” Först när Alex öppnade sin mun flyttade Steff blicken från sin älskade mobil. Det var verkligen så, mobilen var Stephanies liv. Alex förstod knappt hur hon själv orkat en sådan lång tid med flickan med mobilberoendet.

”Nothing. It's just Justin.” Justin. Alex hjärta blev varmt när hon hörde namnet, men det blev kallt lika fort när hon påminde sig själv om vem det var han hade smsat.

Alex svalde innan hon tveksamt, inte säker på om hon ville veta, sa:
”What do he want?”

”He wonder what I did and now he wants to come over.”

Alex nickade tveksamt. Hon förstod, men ville inte förstå vart Stephanie var på väg. Flickan tittade ner i sitt knä och började tänk sig bort lagom till att Stephanie drog till med en följdfråga.

”Can he do that?”

”What?” Svaret kom ut automatiskt. Egentligen förstod hon. Steff skrattade.
”Can he come over?”
Alexis tvekade lite. Ville hon verkligen se honom? Ville hon verkligen se när han kysste Stephanie mitt framför ögonen på henne? Igen. Snart borde hon vara ganska van.

Ville hon verkligen se honom? Ja, det ville hon. Hon ville krama honom, dra in hans doft. Hon ville kyssa honom, låta fjärilarna i magen sväva fritt.

Hon nickade. Klart att han skulle komma.

Vad var dåligt? Allting var dåligt. Alexis liv var dåligt. Alexis var dålig. Hon var fan inte bra på någonting. Vad var bra? Ingenting var bra. Fanns det ens någonting bra? Alex visste knappt var ordet innebar. Det var så länge sedan någonting... bra hände. Det var så länge sedan hon träffat Justin och fått känna den där pirriga känslan. Det var så länge sedan hon hade pressat sina läppar hon hans.

”Hi!!” Steff fnittrade innan hon kysste honom. Alex tittade bort. Varför skulle hon plåga sig själv genom att titta på dem? Justin visste om hennes känslor för honom, så han borde förstå. Steff då, äh, hon hade fullt upp med att titta på sitt livs kärlek. Det var lite komiskt egentligen. Hur dåligt det än var att tänka så om sin bästa vän, kunde Alex inte rå för att i sin ensamhet skratta. Steff visste inte sanningen om sin pojkvän, vad han var kapabel till, vad han hade gjort. Alex visste det. Det var på ett sätt Alex fel.

Justin gav Alex en snabb kram. Alex ville ha en lång, romantisk kram. Det där med att vilja och att göra, etik och moral, det var någonting som inte samarbetade, eller också var det vetandet om rätt och fel som var onaturligt bra.

De satt alla i Alexisäng, Steff i Justins famn, Alex lutad mot väggen med blicken ner i golvet. Steff pratade lika mycket som vanligt. Alex kunde inte låta bli att undra: Hon pratade väl med mer Justin än med Alex? Var det inte Alex hon ville vara med från början?

Nej, Alex var inte avundsjuk. Om hon sa att hon inte var någonting, så var hon inte det. Uppfattat?

Hon var inte avundsjuk, men hon var sur. Det kändes som att den person som en gång betydd så mycket för henne, var på väg någonannan stans, bort från Alex. Det kändes inte bra.

Alex ville gråta. Hon mådde ganska dåligt. Synen var en aning dimmig. Hon hade inte ätit på ett tag. Varför skulle det bli så? Varför kunde kroppen inte bara förstå att den klarade sig utan mat?

Att hon var duktig i naturorientering kunde man inte förstå, när hon påstod någonting sådant. Flickan suckade och satte sig upp. Tidigare hade hon mer legat ner. När hon vände sig mot den pratande Steff, såg hon två saker hon inte gillade – Steff som hade all sin uppmärksamhet mot killen Alex älskade, och killen Alex älskades underbara, perfekt formade ögon på sig själv.

Han tittade på henne. Varför kunde han inte bara sluta att titta på henne? Det såg ut som att han hade gjort det ett bra tag. Varför kunde han inte bara rikta sin blick någon annan stans? Det var lättare att komma över honom då. Han borde förstå. Han borde gå tillbaka till sin älskade flickvän. Alex tänkte inte skvallra. Alex kunde vara ensam. Hon var van vid att vara ensam. Hon skulle klara sig. Förhoppningsvis.

”No.” Stephanie reste sig plötsligt upp, sträckte på sig och rättade till tröjan som åmade sig perfekt över hennes modellkropp. Alex mådde illa när hon såg det. Så klart började hon tänka på sina egna feta lår. Hon ville titta ner på dem, men samtidigt inte. Hon ville inte se sanningen, verkligheten. Verkligheten var för grym.

”Be right back” mumlade en gäspande Steff innan hon tassade bort mot badrummet.

När Stephanie lämnat rummet blev det tyst. Tyst. Det var obekrivligt hur skönt det blev när det äntligen blev tyst. Alex njöt, och det var lite förvånande. När man hade gått igenom det som hon hade gått igenom, var inte tystnad någonting som man prioriterade högst.

”Alexis.”

Jag är så dålig och jag är så ful. Jag är så fet och jag är så feg. Kommer jag någonsin bli annat än en oförstådd, missbildad unge? Kommer jag någonsin bli annat än dålig?

Alex hade hört att han pratade med henne. Hon tittade ändå inte upp. Vad skulle hon säga? Hon ville undvika honom. Han kom för närma. Hon ville egentligen bara kyssa honom. Det var svårt när det inte gick. Det var dåligt att det inte gick. Det var dåligt att han pratade med henne igen, när de borde ignorera det som hade hänt.

”Please, look at me.” Han ville tydligen inte ignorera någonting. När Alex tittade upp och mötte dem finaste ögonen i hela världen rös hon inte bara, hon såg sanningen. Han såg ledsen ut. Han såg ut som att han hade mött verkligheten. Alex log försiktigt. Hon ville inte att han skulle vara ledsen, men hon ville inte att han skulle inbilla sig att det kunde bli de två.

”I don't want it like this. I like so you so much. But I hope you get a nice life with your boyfriend.” Den sista mening nästan fräste han ur sig. Han tittade ner i marken och kröp ihop i sängen. Alex ignorerade det faktum att han var sur, riktigt ordentligt sur. Varför ignorerade hon det? För henne fanns ingen pojkvän, om det så inte var Justin. Alex förstod precis vad han menade. Det Steff sagt till honom i sjukhuset häromdagen vad så himla fel. Alex visste inte att Justin och hon ens skulle diskutera det. Hon visste inte att han brydde sig. Hon hann inte ens bli glad över det faktum att han brydde sig, för hon ville att han skulle få reda på sanningen. Hon såg inte Liam på det viset, och hon trodde att han inte såg henne på det viset heller. Kanske gjorde han det i början. De hade blivit så himla bra vänner. De delade samma intresse. Alex älskade att ha en vän som honom, men hennes hjärta, det bultade för någon annan.

”No.” Hon skakade på huvudet. Hon fick genast Justin förvånande, smått tårfyllda ögon riktade mot sig.

”What?”

”Liam and I do not exict.” Innan hon han avsluta meningen kände hon hur Justin flyttade sig närmare henne. Han log.

”My...” Hon tog ett djupt andetag. Justins närma närhet gjorde hennes äckligt nervös.

”My heart, it belongs to you.” Han smekte hennes kind och skapade en insensiv ögonkontakt.

”Alexis Jones, you are so wonderful.” Han tog ett djupt andetag. Alex ville fnittra, för hon blev så glad, men hon var för fascinerad av hans ögon.

”I love you.” Han tryckte sina läppar mot hennes.

Lagom till att Justin släppte Alexis läppar hördes ett flämtande, någon som drog efter andan. Justin leende förvandlades till ett skärrat ansiktsuttryck. Alex hann inte vända blicken mot dörren innan Justin sa:

”Stephanie.”

Ingen förstod hur det egentligen är att må dåligt. Justin förstod inte heller. Inte innan. När han mött Alexis hade han fått uppleva hundratals nya känslor. Han visste inte ens om de verkligen existerade.

Det fanns inga namn på dem, det fanns inga tecken på glad eller ledsen, kär eller sårad. Känslorna var lika speciella som Alexis själv. Alexis hade fått Justin att få så fruktansvänt dåligt. Hon förstod inte ens. Han sa ingenting. Han tänkte inte säga någonting. Det var hans känslor fel. Det var hennes underbarhet det berodde på. Hon hade en - han kunde knappt säga det – pojkvän. Han klöktes nästan när han tänkte på det. Någon annan fick älska henne. Någon annan fick hålla hennes hand. Det var först då Justin förstod hur det måste vara för henne, när hon såg honom och Stephanie, om nu hennes känslor stämde. Han vågade fortfarande inte tro på att någon så vacker som hon, kunde älska någon som Justin. Han var en så kallad känd person – om man talade med klartext – han var en livsförstörare.

Justin mindes det så väl. De satt och åt lunch i Justins hotellrum, ensamma. Det var mysigt. Det var bäst – för Alexis var ju där. Justin hade inte slutat att tänka på hennes leende, inte sedan första gången han såg det. Justins känslor för flickan var inte förändrade, snarare tvärtom. Känslorna blev starkare och starkare för varje dag.

Hur som helst, han hade gått ut ur rummet för att ta ett telefonsamtal. Scooter, men det spelade ingen roll vem det var. Han om någon – han var en av de första som fått veta vad Justin tyckte om hon en flicka – borde förstå. Han hade träffat Alexis, och han borde veta att Justin inte skulla släppa henne. Justin skulle aldrig låta henne gå ifrån hans liv. Scooter borde veta att precis i den stunden han ringde hade Justin endast tankar och syn hos Alexis – Scooter borde alltså veta att Justin inte var särskilt intresserad av hans jobbplaner.

Det var faktiskt ganska förvånande att Justin kom ihåg detta – för det var inte detta som var det viktiga. Han brukade lätt både glömma samtal och vad samtalen hade handlat om så fort hon var i närheten.

Det som hade gjort att Justin oroad vänt på sig en extra gång i sängen, på natten, det var det som hade hänt när han var ensam. Alexis... Det var som en ny värld öppnades, eller var det som att han öppnades. Han blev tvungen att se. Alexis. Hennes mat. Hon hade inte ätit den. Hon-hon... Hon hade slängt den.

Frifull sömn var inte vän med Justin längre. Sedan den dagen hade han varit mer öppen. Han hade börjat att se saker. Han hade börjat att fråga sig själv varför. Han hade börjat titta mer på Alexis. Märkte man någonting på henne? Hon var oberörd utåt. Det hade hon varit så många gånger förut. Han visste att hon var stark. Han visste att det var farligt att vara för stark. Vad hände när man blev skadad och ingen såg? Justin ville inte ens veta vad som hände. Han visste redan för mycket.

Han hade inte vågat tala med henne om ämnet. Ämnet kanske var känsligt, det verkade ju som det. Varför skulle hon annars vilja dölja det? Varför kunde hon inte bara säga till honom att hon inte ville äta?

Varför gjorde hon det? Varför åt hon inte? Justin var rädd för att hon skulle dö. Tyck att han var patetisk om du vill det, han brydde sig inte. Han hade redan fått ta hur mycket stryk som helst. Han kunde ta lika mycket till. Det spelade ingen roll för han tog inte åt sig. Justin var rädd att hon skulle dö, men han vågade ingenting säga.

Det var natt och alla normala människor sov. Alla visste redan att Justin inte var särskilt ”normal”, i alla fall inte hans liv. När Alexis äntligen sov, brukade han tvinga sig själv att vara vaken lite till, fastän att han bara ville ligga och hålla om henne. En natt hade han tittat. Han var tvungen att se. Rädslan pumpade inuti honom när han lutade sig över henne. Ännu mer rädsla speglades, om inte minst i hans ögon, när han mjuk tog på hennes mage. Han kände någonting han inte ville känna. När han försiktigt, så att hon inte skulle vakna, vred på henne, såg han det också. Revben. Det var hemskt. Det var inte normalt. Justin fick svälja hårt för att inte brista ut i gråt. Han var bara tvungen att se någonting annat, för revbenen sa faktiskt inte allting. Magen hade han ignorerat. Magen... gud, hon var så mager! Stakars tjej, stakars flicka, stakars- Han smekte mjukt hennes handled. Den var så tunn att han var rädd att ta sönder den genom att bara röra vid den. Han vred på sig och kollade in i väggen. Han skakade på huvudet. Nej.

Precis när inte Justin trodde att det kunde bli värre, blev det det. Han ville gärna skylla allting på Stephanie, men hon kunde ju inte veta. Hon kunde inte veta att hennes Justin var obegripligt kär i någon annan. Hon kunde inte veta att flickan hans hjärta tillhörde satt där precis bredvid.

Det var svårt för Justin också, den där middagen. Han kunde inte le för mycket åt henne, och det var så gott som omöjligt. Varje gång han såg henne ville han bara le. Det var inte så med Stephanie, det hade aldrig varit så. När Justin träffat Stephanie trodde han att han var kär, men egentligen tyckte han bara om henne, som en vän. Det visade sig att hon bara var en biljett till paradiset.

Det värsta med caféinsidenten var egentligen det som hände efteråt. Justin hade bestämt sagt att hon skulle sova över, vad kunde Justin säga emot? Det fanns inga ord. Han skulle inte lyckats smita undan, utan att hon skulle reagera. Stephanie må ha varit blind tidigare, men den här signalen... Den signalen kunde ingen missa.

I alla fall hade han frågat om Alexis också ville sova över. Varför frågade han ens? Han borde bara ha tragit med henne in. Han visste allting. Han visste att hon inte kunde gå hem. Tydligen visste Stephanie inte det, eller också var hon så desperat att ha Justin ensam att hon snäst åt sin så kallade bästa vän med flit. Alexis hade trumpet lämnat rummet innan hade hunnit säga ifrån, innan han hunnit börja tänka klart. Vad fan? Vart skulle hon ta vägen? Vad tänkte han? Hon behövde hjälp. Nu när hon behövde honom som mest... lämnade han henne. Hon var ensam igen.

Justin visste att det var hans fel att hon låg i sjukhusetssäng. Hans fel. Hon hade litat på honom. Han... Han hade fått henne att tappa allt förtroende. Hela den natten hade Justin legat vaken, han hade inte vågat att gå ut. Han borde ha gått ut, inte legat i sin jävla perfekta säng och varit en perfekt pojkvän som höll om sin perfekta tjej som såg ut som en supermodell. Den där flickan med det trassliga håret, vars favoritskor var leriga fotbollsskor, och hon som bar de minst attraktiva kläderna i hela världen... Justin älskade henne, för att hon var hon. Hon bar inte smink, gjorde inga fejkskratt. Hon ogillade honom från första stund, han såg det på henne, men det gjorde honom bara ännu mer förälskad i henne. Det gjorde så ont i honom när han såg henne ledsen. Han ville bara utplåna all världens onska. Tyvärr gick det inte. För att livet skulle kunna ha balans behövdes ondska – bråk och krig. Men varför skulle en oskyldig, vacker flicka drabbas?

Ilska. Justin hade blivit så otroligt arg när Stephanie kört med sin vän så mycket. Alexis låt henne hållas. Justin hade trott att flickan skulle säga ifrån. Kanske brukade hon det, kanske ville hon bara inte denna gång göra det värre. Justin trodde att hon brukade det. Hon var stark, hon lät ingen köra över henne. Kanske var hon rädd för Stephanie? Justin kunde inte veta. Ingen av de pratade om den andra med honom. Var det någonting som de dolde?

Det värsta med att se Alexis ”besegrad”, det var att inte kunna hjälp och stå upp för henne. Justin ville mer än gärna säga till Stephanie att hålla käften. Stephanie var hans vän, det var hon, men vänner... Vänner var ingenting emot kärleksens känsla. Kärlek var störst. Justins kärlek var störst för Alexis. Det gjorde ondare att se Alexis gråta över en förlust, än att få möta ett mordhot till Stephanie. Det lät hemskt, för det borde inte vara så. Hans flickvän borde vara den han älskade mest.

Saker var inte som de borde vara. Det var sådan Justin var, kanske skulle han alltid vara det.

Justins liv var inte som det borde vara. Justin älskade sitt liv och skulle alltid göra det. Ibland kunde livet dock komplisera saker och ting. Stephanie hade fått en del hat på internet, men ingenting i verkligheten, som tur var. Justin visste inte ens om hon visste om det, då hon inte såg ut att vara den typen av tjejer som satt framför en dator.

Visst var Justin lite rädd att Alexis skulle få känna på hatorden om han och Alexis någon dag skulle göra sitt - vad de nu hade – officelt. Han älskade henne så mycket. Hon förtjänade inte fler motgångar än vad hon redan hade fått. I så fall skulle världen också märka att han inte var perfekt. Ett förhållande som höll i ungefär en månad? Han skulle framstå som värsta playern. Han skulle inte vara perfekta. Hans liv eller han var inte perfekt som alla verkade tro. Justin ville att alla skulle tro att han var perfekt – han ville framstå som en sådan förebild. Det var jobbigt att behöva leva upp till ryckten varje dag, ryckten som heller inte stämde.

Alexis var inte som hon borde. Hon hade så mycket, i sig själv, men hon såg det inte. Det hon såg var det dåliga som hände i världen, det var bra att se det, men ibland behövde man se sig själv.

Justin kom ihåg när han hade frågat sig själv varför hon inte spelade fotboll lika mycket som förut. Hon älskade fotboll lika mycket som han älskade musiken. Han skulle inte kunna klara sig en dag utan musiken, men hon... Hon hade inte spelat fotboll, sprungit i sina leriga, smutsiga skor på minst en vecka. Hur hade hon klarat sig? Saknade hon det inte? Varför spelade hon inte?

Justin hade frågat de frågorna länge nu. Han hade varit blind. Framför honom stod svaret. Allting var skrivet. Orken var borta. Motivationen var borta. Alexis... tänk om hon snart också var borta.

Justin var rädd om fotbollsflickan. Hon betydde allting för honom. Tydligen betydde hon allting för någon annan också, någon annan som betydde lika mycket för henne. Hennes... pojkvän. Justin kunde inte tro det. Han kunde inte förstå att det var sant. Hur, när, var? Han fortsatte att fråga sig själv frågor. En fråga mer, ett steg längre ifrån glädje. Han förtstod bara inte.

Liam. Alexis jävla pojkvän. Fan att han skulle vara perfekt också. Justin hade frågat och han hade svarat. Han hade svarat så jävla bra. Var det ens naturligt? Justin kom att tänka på det. Perfektionism var inte naturligt. Hur perfekt var inte Liam, om han fick vara Alexis pojkvän?

Han spelade fotboll, klart att hon skulle falla för honom. Han var... sexig. Justin tyckte inte det, med han såg Stephanies oskyldiga blickar. Alexis blickar lyckades han inte tyda. Hon lyckades alltid göra Justin förvirrad, oförstående vad hennes blick egentligen menade. Hon var expert på det området och Justin hade inte en susning vart han var. Man kunde inte slå någon i deras eget spel.

Innan Justin surt lämnade sjukhuset bakom sig, virade han om jackan runt kroppen för att möta kylan utanför. Det blåste, var rena rama stormen, hade han sett från fönstret. Stephanie skulle stanna, klart hon skulle. Hon var orolig för Alexis. Justin... Justin älskade Alexis, han älskade allting med henne, och om det fanns oro så var det han som var oro i egen hög person.

Han kunde inte stanna. Han kunde inte titta på när de kysstes farväl. Alexis och Liam. Justin ville kräkas. Han skulle gå hem, lägga sig under täcket och gråta. Ja, det skulle han göra. Sedan kunde han drömma vidare om en bättre värld.

Det gjorde så ont inuti Justin när han gick iväg. Igen. Allting de två hade gått igenom – var det förgäves? Hennes mamma - Justin visste allting -, hennes fobier – de skulle han aldrig glömma -, hennes glittrande ögon – Justin älskade dem mer än allt -, hennes sätt att leva – han hoppades att han själv fann sitt sätt någon dag – och hur hon var. Justin hade aldrig mött någon mer personlig. Han önskade nästan att han hade det, för han älskade det. Det var personligheter som satt sprätt på vardagen. Stephanie var som många andra, men det fanns bara en Alexis – en personlighet, ett hjärta. Nu hade flickan två hjärtan, även fast hon kanske inte visste om det. Hon hade Justins hjärta. Hon var den första han tänkte på när han vaknade på morgonen. Hon var den enda som aldrig lät honom vara ifred. I hans tankar, i hans minnen, skulle hon alltid stanna kvar, men han ville inte att det skulle sluta här.

Det gjorde så jävla ont. Han var ensam, snart var han ensam. I morgon skulle han berätta för Stephanie, bestämde han sig för. I morgon skulle han berätta för världen. Det skulle bli dagen han uttryckte sig själv som operfekt. Han visste inte att den dagen skulle komma så snart. Han hade varit så orolig över att möta den dagen, men nu var han så lugn. Sanningen var den han tog stöd utav. Sanningen var hans enda vän. Han kunde inte låta bli att fråga sig själv, om hans mamma ännu en gång hade haft rätt. Hade Alexis bara uttnyttjat honom? Hade han bara varit en bricka i hennes spel? Justin trodde inte att hon var sådan, innert inne visste han att hon inte var sådan. Han hade inte trott att hon hade en pojkvän heller. Kanske hade han fel om människor. Kanske fanns det människor som solstrålarna inte nådde. Kanske fanns det en ond sida närmare honom än vad han hade trott. Håll dina vänner närma men dina fiender ännu närmare. Justin kunde inte sluta fråga sig själv om att rätt kanske var fel.

En dyster, ledsen, liten flicka öppnade sina ögon. Hur länge ögonen hade varit stänga var för henne fortfarande oklart. Hon blinkade några gånger. Den innan grumliga synen blev klarare till klarast.

”Alex, oh my god, you're awake.” Det var Stephanies röst. Hon kastade sig över Alexis, kramade henne typ. Hur bra den där kramen egentligen blev - men tanke på att Alexis låg ner -, det kunde man fråga sig.

Den dystra flickan såg att Stephanie inte var den enda som var i rummet. Ett vitt rum var det, förresten. Var hon på sjukhuset? Det enda Alexis tänkte på när hon såg vita rum var– Flickan hade börjat att vrida på sig och då känt smärtan. Huvudet värkte, ryggen likaså. Hon hade aldrig haft så ont i höften.

Hon stönade, Stephanie släppte henne och var snabbt uppe på fötterna. Hon ville inte skada Alexis – Alexis som redan var skadad.

”Alexis, how do you feel?” Det var en okänd röst som ställde frågan. Bredvid honom – en man i en vit rock – såg Alexis att gymnastiklärare från skolan stod. Och där... Justin.

Alexis vände blicken mot han som såg ut att vara doktor. Flickan nickade kort. Visst blev inte huvudvärken bättre av att huvudet rörde på sig, men det kändes ändå bättre än att behöva öppna munnen och samla kraft för att orka svara.

Egentligen kändes det inte alls bra, men hon orkade inte att berätta.

Läkaren nickade. Han hade nog inte lyssnat på Alexis, då han såg ut att fortsätta skriva på blocket precis som innan han ställde frågan. Läkaren såg inte ut att tro på henne. Det gjorde han bra. Alexis skulle inte heller ha lyssnat och litat på henne – inte som hon led - grimaserade och stönade.

Att deppa kommer inte hjälp dig någonstans. Sluta tycka synd om dig själv. Det ger ingen nytta. Ge bara upp, du kommer ändå inte komma någonvart.

Hon grät. Alexis bästa vän satt bredvid sjukhussängen Alexis låg i, på en stol, och grät. Justin höll i hennes hand, men hans blick, den var riktad på Alex. Alex tittade tillbaka på honom. Hon gillade inte hans blick. Hon var sur på honom. Hennes hjärta gjorde fortfarande ont.

”Alexis, you need to talk to me.” Flickan vände blicken åt andra hållet.

Va? Hade någon pratat med henne?

Läkaren igen. Ni vet, man med den vita rocken och det nerkladdade blocket. Trevlig att han hade hittat hit igen.

”Uh.” Det var typ det hon orkade att säga. Hon blinkade några gånger också. Hon förstod inte vad han ville.

”Do you want to tell me something?” Ville hon berätta någonting för honom? Nej...?

Hon skakade tveksamt, eftertänksamt, på huvudet.

”You fainted.” Hon svimmade. Berätta någonting hon inte redan hade förstått.

Eftersom att Alex fortfarande inte förstod, och läkaren märkte detta, hostade han, för att få hennes uppmärksamhet igen, och fortsatte:

”Why?”

Jag är okej. Jag kommer att klara mig. ... Vem försöker jag att lura?

Varför hade hon svimmat? Hur fan skulle hon veta det? Det var inte som det såg ut på hennes betyg. Hon var faktiskt inte överduktig i naturvetande. Varför hon hade svimmat - Alex förstod fortfarande inte. Det verkade som att läkaren förstod mer än vad flickan gjorde. Hans blick skar sig under hennes hud. Ville han att hon skulle erkänna någonting, eller vad var det frågan om?

Hon rös. Hon tittade in i väggen. Hon försökte att förstå. Kanske var det över här. Hon var för fet – det var därför hon hade svimmat. Hennes fetma gjorde henne-

”Alex.” En snyft lämnade Stephanies sida. Stephanie grät fortfarande från sin stolplats. Hur länge hade hon gråtit egentligen? Hur kunde man gråta över någon man tydligen inte brydde sig om?

Stephanie la sin varma hand på Alex kalla. Alex vände blicken mot Steff istället för att fortsätta kolla på den vita väggen. Stephanie ville säga någonting, och förvånande nog var Alex nyfiken på vad hon hade på hjärtat.

”Why didn't you tell me?” Va? Alexis förstod inte. Hon som nyss trodde att hon förstod.

Hon behövde väl inte berätta för Stephanie att hon var fet!? Man... såg det?

”You are depressed.”

Hon? Deprimerad? Alex köpte inte det. Hon visste det bäst själv – det var hur hon mådde och kände sig som var huvudsaken. Om hon sa att hon inte var fucking deprimerad så var hon inte det, okej!?

… Hur var man egentligen när man var deprimerad? Hur skulle Alex kunna veta? Hon hade ju aldrig upplevt det.

Deppig. Man borde ju vara deppig, det fanns liksom i namnet. Deppig. Dyster. Det var ungefär samma sak. Ledsen. Ja, ledsen borde man vara. Hon trodde att man var lesen. Dyster och ledsen – det var ju Alexis. Men hur kunde det veta? Såg de? Såg alla?

Ingen förstår hur det är att vara ensam, att alltid behöva kämpa själv, att vara oälskad och att alltid behöva känna sig värdelös. Kan jag ens någonting? Är jag duktig på någonting? Nej.

Vem fick rätt, i slutänden? Alex, såklart. Det var inte för att hon var den mest envisa och den som inte gav upp, nej. Det var för att hon hade rätt. Såklart.

”Now, I understand why you've been so... weird.” Okej, det kanske inte var riktigt så som Alexis ville ske som det hade gått till. Den miss- och eftertänksamma Stephanie hade listat ut någonting. Det var en tanke Alexis kunde köpa – för en gångs skulle kunde hon vara sams med någon som kom på bättre idéer än vad hon gjorde. Det berodde på att hon inte ville att sanningen skulle komma fram.

”Your mum... she's not very normal.” Nej. Hon hade så rätt. Alexis visste det, ändå blev hon irriterad.

Jaha, miss perfekt, är du miss smarthead nu också kanske?

”That's why you haven't eat.” Eh, ja, precis. Eller va? Men pratade de inte om hennes mamma? Eller ja, Stephanie pratade och Alex... tänkte/diskuterade med sig själv.

Vadå Alex hade inte ätit? Stephanie kollade med stränga ögon på flickan. Okej, hon hade sett. Fan också. Alex som trott att att hon inte brydde sig, att ingen brydde sig.

Istället för att säga emot – säga sanningen hon inte ville skulle komma fram – nickade hon. Hon tittade inte upp. Hon mötte inte Stephanies blick. Det enda hon gjorde var att nicka och kolla ner på sina händer. Mamma...

Stephanie är min enda vän, och det kommer hon säkert fortsätta att vara när hon märkt att jag har kysst hennes kille bakom hennes rygg. Hon har tusentals fler vänner. Varför inte bara söka tröst hos någon utav dem?

När Alex vaknade igen satt inte Stephanie på stolen bredvid sängen, bredvid henne. När Alex vaknade upp höll hennes vän inte i hennes hand. Han satt på stolen. Hans hand kramade hennes. Han log. Hon visste inte om hon var redo att le tillbaka. Hon visste inte om hon vågade.

”It's going to be okey.” Han log. Hon var inte orolig för att det inte skulle bli okej, för hon visste redan svaret. Det skulle aldrig någonsin bli okej.

Varför har inte jag några vänner? För att jag är så ful. Ja, så måste det vara.

Att Stephanie aldrig dök upp hade inte Alexis någonting emot, men visst kände det lite underligt att hålla Justins hand vid en sådan här... offentlig plats. Då inte Justin drog tillbaka sin hand tänkte inte hon heller göra det.

Han bröt plötsligt tystnaden, en tystnad som förvånadvärt nog hade varit ganska behaglig:

”I'm glad that you're awake.”

Alexis tittade på honom en stund innan hon svarade:

”Why?” Orden kom nästan som en viskning. Hon var fortfarande ganska svag. Vätskan som pumpades i hennes arm hade börjat göra henne lite mer stark – livfull och energisk. Hon saknade plötsligt sin fotboll något alldeles.

”'Cause I love you.” Han tittade henne insensivt i ögonen. Han lutade sig framåt. Alex gjorde inget motstånd. Inte ännu. Justin satt nu mer på knä på sjukhusgolvet, hållandes i flickans hand, och smekte hennes kind. Hon rös, av den enkla beröringen, eller kanske rös hon av det hon visste skulle ske. Han lutade sig lite närmare och-

”I'm back!” Stephanie kom in, log, och log bara större när hon såg att Alexis var vaken.

”You're awake!” utbrast hon. Justin släppte Alexis hand och reste sig sakta upp.

Alex nickade, mumlade, äsch, sak samma. Hon var mer inne på HUR STEPHANIE KUNDE VARA SÅ BLIND. Seriöst, litade hon så mycket på pojkvännen? Som Alexis hade sagt hela tiden – lita inte på någon som du inte känner.

Jag hör inte hemma i denna värld. Jag hör inte hemma någonstans.

Hon kunde inte släppa tanken. Kanske var hon deprimerad. När en glad Stephanie försvann, tydligen för att hämta någonting, vem visste vad den tjejen höll på med, var det inte Justin Alex vände sig åt. Hon älskade honom. Han skakade henne. Hon vände sig åt väggen. Ögonen slöts. Hon ville somna och vakna på en bättre plats. Hon ville inte vara här med Justin. Han sårade henne. Varje gång han rörde vid Stephanie, stack tusen nålar genom flickans hjärta. Hon hade aldrig tidigare känt den smärtan. Varje gång Justin bara vände en fråga åt... Steff. V-varje gång.

Hon grät nästan, men bara nästan. Ingen skulle få se hur skadad och krossad hon egentligen var.

Ingen förstår hur det är att gråta flera timmar varje dag. Ingen förstå hur det är att hata både sig själv och allting runt omkring en.

”Alexis.” Han ville tydligen prata med henne. Alexis kunde inte hålla sig borta från att bli nyfiken, trots att hon egentligen bara ville fräsa åt honom. Vad hade han till henne att säga? Att han älskade Stephanie? Att han egentligen inte gillade henne på det sättet, ville bara inte såra henne?

”This is so hard.” Det lät som att han grät. Alex tog ett hårdare grepp om täcket, men hon vägrade att vände sig om och slita blicken från den tomma väggen.

”I love you so much. I love you more than anyone.” Han blev plötsligt tyst. Alex låg och... ville därifrån. Tårar. Nej, hon tänkte inte låta dem rinna. Nej, hon var stark.

Han reste sig upp. Alex kände en hand på hennes midja. Han viskade hennes namn, som för att se att hon lyssnade. Hon lyssnade, men hon ville inte. Hon visste att det skulle komma. Han skulle säga att han ångrade att de hade kysst. Ingen förstår...

”I love you more than Stephanie.”

”Look who I have with me.” Justin var snabb tillbaka. Alex vände sig om i sängen för att se Stephanie kliva in i rummet. Hon var glad. Såhär glad hade hon inte varit på... länge. Sedan hon kysst Justin, mitt framför ögonen på Alexis. Men det spelade ingen roll, för han älskade Alexis mest. Flickan i sjukhussängen, som nyligen hade svimmat, blivit anklagad för depression och trott att den hon älskade mest var intresserad utav någon annan, hon hade aldrig varit så här lycklig. Aldrig. Lyckan skulle aldrig försvinna.

Liam klev in i rummet. Han log. Alex log. Det var skönt att se honom igen. Kanske log hon lite för stort – hon var fortfarande lite upp över öronen för det Justin hade sagt – men Liam log bara glatt tillbaka.

Han frågade hur det var med henne, hon svarade. Lögn. Han frågade om det var sant, hon sa att hon aldrig skulle ljuga om en sådan sak. Lögn. Första steget i depression – förnekelse -, andra steget – döljelse.

Stephanie drog glatt fram Justin till Liam sida för att presentera grabbarna för varandra.

”Liam – Justin. Justin – Alex's boyfriend.”