Alictin

 

Han svarade. Varför i helvete svarade man någon som man inte brydde sig om? Justin brydde sig om Stephanie. Varför skulle han inte bry sig om henne? Hon var vacker, snäll, fin, underbar och perfekt liksom. Hon hade allt alla ville ha, eller alla ville att man skulle ha. Hon var så-

”Alex?” Det var Liam. Alex hade varit så uppmärksam med att titta efter Justin att hon hade glömt var hon var, och varför hon var här.

Flickan snodde enkelt runt och log mot honom.

”I'm coming!” Hon försökte hålla humöret uppe men hon visste inte om det gick så bra. Liam log i alla fall uppmuntrande mot henne.

 

Det var en obeskrivligt härlig känsla som flög igenom Alex kropp när hon sprang på planen. Hon log, både kropp och språkmässigt. Bollen låg perfekt vid hennes fötter. Ingen kunde stoppa henne. Hon kunde dribbla bort alla och sedan var det enkelt bara målvakten kvar. Målvakten var denna gång Liam. Han var inte målvakt i vanliga fall, ingen av hans kompisar heller, men någon behövde vara målvakt när man spelade match. Alex skött, men misslyckades med att göra mål. Det gjorde ingenting, hon hade roligt ändå.

Liam log trumierat mot Alex när han med bollen i handen kom fram till henne.

”Nice shoot!” Alex fick sedan möttes av ännu fler kommentarer, alla var lika snälla. Hon log tacksamt tillbaka.

”So, should we play or should be just stay here?”Alex flinade åt Liams fråga och ryckte bollen ifrån hans hand innan han hann säga ett knyst.

”Play, of coure!” ropade hon, slängde iväg och sprang sedan efter den.

Fotboll... tänkte hon. Jag älskar fotboll.

 

Är jag tillräckligt bra för att få leva?

 

Efter yttligare några skott stod de tillslut stilla på planen igen. När Alex började undra vart Justin hade tagit vägen, dök han upp. Liam hade sin arm runt Alex axlar samtidigt som han prata med killarna och vilken statergi man kunde använda för att stoppa Alexis anfall. När Liam såg att Justin kom tog han bort sin arm. Alex kollade på honom, lite förvånad. Hon förstod inte.

”He seems to be very overprotective” försvarade han sig med och log. Alex tog in hans ord. Överbeskyddande? Var Justin verkligen det? Alex hade inte märkt det, men vad var det man sa? Man blev blind av kärlek.

Justin kollade lite underligt på Liam, sedan log han mot Alex. Alex blev genast orolig. Var det nu han skulle ta henne åt sidan och säga att han ångrade sig och sedan gå tillbaka till Stephanie? I så fall ville Alex inte höra det. Hon hade redan hört det tusen gånger, i sina tankar. Hon var så rädd. Hon var rädd att det skulle göra ondare än vad hon förväntade sig, och det hon förväntade sig var hjärtekrossande.

Justin sa ingenting. Alex andades ut, för tillfället. Hon ville inte ta ut någonting i förväg.

”Aren't you that Bieber-boy?” frågade plötsligt en av Liams vänner. Alex kände inte igen honom så bra att hon kunde säga vad han hette. Hon hade bara sett honom i skolan någon gång, eller några gånger.

”Yeah...?” svarade Justin tveksamt. Han kanske var rädd att de skulle attackera honom. Alex log åt hennes fåniga tankar. Justin Bieber? Rädd? Skulle inte tro det.

”What are you doing here? I thought you were into girl-sport?” Justins ögon blixtrade till och Alex leende försvann. Vad skulle det där han sa betyda egentligen?

”What du you mean?” frågade Justin, lite tveksam, precis som att han inte ville veta svaret, med en min som inte uttryckte någonting.

”You sing – it's a girl thing.” Att Justin blev arg var bara förnamnet.

”Excause me?” utbrast han upprört. Alex bet sig i läppen. Åh, nej...

”Wow, take it easy!” Killen som hoppat på, inte bokstavligen, Justin verkade bli lite tveksam.

”I'm just kidding, man.” Justin såg inte särskilt road ut.

”Sorry!” Killen höll upp händerna i en oskyldig gest.

”Is it cool?” frågade han och höll fram handen. Efter en liten stund av en obekväm tystnad, kalla, förväntansfulla blickar, räckte Justin fram handen och skakade killens hand.

”It's cool.” Sedan började de spela igen, denna gången med Justin vid Alex sida.

 

Är jag tillräckligt bra för Justin?

 

Hon visste att de var tvungna att gå dit, men hon ville inte. Hem till Justin. Alex var rädd. Hon hade redan blivit utskälld tillräckligt.

Justin höll hårt i hennes hand, kramade den då och då. Han sa ingenting. Alex ville att han skulle säga någonting, så att hon slapp sina tankar. Han sa ingenting. Själv kom hon inte på någonting att samtala om. Kanske kunde hon fråga honom om allting som hade med kändislivet att göra, men den frågade kanske han tyckte redan var uttjatad. Alex undrade så mycket, om honom, om hans liv, men hon hade aldrig mod nog att faktiskt fråga.

Alex undrade varför de gick hand i hand. Det kunde hon inte heller fråga. Han skulle säkert tolka det fel och bli arg. Det var inte så att Alex inte tyckte om hennes hand i hans – för hon tyckte verkligen att det var världens mysigaste känsla -, det var det att hon var orolig. Tänk om någon fick veta om henne. Hon var med Justin. Vad skulle hända? Vilken rubrik skulle tidningen använda? Alex var rädd att bli hatad. Hon ville ju bara vara perfekt.

 

Pattie mötte upp de när de kom. Hon såg inte glad ut. Det såg ut som att hon tänkte säga någonting, så Alex kollade ner i marken, försökte försvinna, förberedde sig på det värsta. Hon sa ingenting. När Alex tittade upp såg hon Justins blick. Den var sur. Alex log i smyg. Han hade fått sin mamma att, ursäkta ordvalet, hålla käften. Han stod upp för Alex. Alex blev så rörd att hon nästan började att gråta. Ingen hade någonsin ställt upp för henne. Ingen. Aldrig. Det var så speciellt. Då skulle så klart Pattie öppna munnen.

”Justin, you and I – the kitchen.” Hon sa orden strängt. Alex blev lite rädd igen.

Pattie stirrade på Alex, fortfarande strängt, kanske lite surt också, och sa:

”Alone.”

 

Medan de pratade, som de verkade, tänkte Alex inte sitt i Justins rum och vara överdrivet nervös. Hon orkade inte med sådant. Inte nu, inte aldrig. Alex kom på att hon behövde göra en sak, en sak hon inte hade gjort på allt för lång tid.

Medan de pratade i köket smet hon in på toaletten, satte på fläkten och svepte med blicken över rummet.

 

Pattie hade inte sagt någonting mer om att Alex inte fick stanna, så Alex lutade sig tryggt tillbaka i Justins famn. De satt i något slags vardagsrum och tittade på tv – Alex i Justins famn. Alex log när hon tänkte på hur fin han var, precis som att han hade läst hennes tankar pussade han henne på huvudet.

”I love you” viskade han i hennes öra. Alex kunde inte vara gladare. Kanske fanns glädje, kärlek och lycka ändå. Kanske kunde hon få uppleva de sakerna någon gång.

 

Är jag tillräckligt fin för Justin?

 

När de mysiga stunden hade lagt på sin några minuter kurrade Alex mage. Justin log stort mot henne, reste sig upp och tog hennes hand.

”Come” mumlade han och så gick de hand i hand ner till köket. Det hade inte gått många sekunder förrän det ringde på dörren.

”Wait here” sa Justin till Alex och lämnade henne sedan ensam i köket. Alex var lite rädd över att Pattie skulle komma och skälla ut henne om hon gjorde någonting fel, så hon bara stod där tyst och väntade. Plötsligt hörde hon en röst som hon kände igen.

”Hi.”

Alex snabbade sig ut till hallen, men höll sig fortfarande i bakgrunden. När hon såg vem det var som stod i dörröppningen blev hon rädd. Mamma. Mamma? Vad gjorde hon här? Hur hade hon hittat hit?

Alex stannade en bit ifrån, men med lagom bra avstånd för att kunna höra vad de sa.

”Is Alexis here?” Alex stod bakom Pattie, så hennes mamma såg inte henne. Alex kunde höra att hon var arg. Det var Pattie som hade öppnat dörren, Justin stod en bit ifrån. När han såg Alex tittade han först oroligt på henne, men gjorde ingenting. Alex antog att han inte ville växa hennes mammas uppmärksamhet.

Det såg ut som att Pattie tänkte nicka, hon var väl bara glad om hon äntligen skulle bli av med fuljäveln Alexis Jones, men Justin hann stoppa henne.

”No, she isn't.”

Sedan blev det tyst. Det var tyst enda fram till att mamman insåg en sak – hon hade mött Justin tidigare.

”I know she is here with you!” Hon var arg. Hon skrek nästan. Alex kunde se, från bakgrunden, att Justin ryggade undan lite. Alex visste hur det var. För henne var det så varje dag.

”Bring that fucking whore to me!” Mamman tänkte precis gå in, men då ställde sig Pattie i vägen.

”What did you say?” Alex tittade storögd på Pattie. V-vad sa hon? V-vad gjorde hon? F-försvarande hon Alex?

Mamman blev inte direkt lugnare av att någon sa emot henne.

”You heard me, bitch. Alex is mine. Bring that fucking whore to me!”

Plötsligt var dörren stängd, och både Alex mamma och Pattie stod utanför. Justin och Alex var ensamma i huset, för någon minut. Alex kunde inte röra sig, hon var som förlamad. Justin däremot... Alex kände hans blickar. Hans ord bara vilade i luften, hans fina ord. Han hann inte säga orden förrän dörren öppnades igen. Alex blev genast rädd över att bli utkastad, men istället skedde någonting hon aldrig trodde skulle ske. P-Pattie kramade henne.

 

Det var i tystnad de åt smörgåsar och drack te. Alla var lagom skakiga av händelsen. Alex kände blickar från alla olika möjliga håll. Alex tittade ner i bordet. Hon var generad, över sin mamma. Nu visste de, nu visste Pattie. Justin visste redan innan, men kanske inte så mycket.

”We have to talk to the police.” Alex blev genast rädd. Nej, det behövde inte. Det var inget farligt. Alex levde ju, inte sant!?

Egentligen var det så att Alex var rädd för att bli ensam. Hennes mamma var, trots allt, den enda fasta punkt Alex hade kvar.

”No, please, don't!” Pattie nickade långsamt. Hon visste inte vad Alex hade gått igenom, men det verkade som att hon försökte att förstå.

Någon som dock inte verkade förstå var Justin.

”Alex.” Han tittade på henne med en stadig, bestämd blick. Alex visste redan vad han skulle säga, men hon ville inte höra det. Han skulle inte förstå hennes känslor för han var inte hon. Han levde i en helt annan värld, han hade levt i en helt annan värld. Han skulle inte förstå.

”No.” Alex skakade på huvudet och reste sig upp. Hon tänkte lämna bordet, hon tänkte lämna köket. För en sekund funderade hon på att till och med lämna huset. Det kanske skulle finnas någon utanför som skulle förstå, men hon hann aldrig genomföra den tanken. Pattie hade också rest sig upp. Hon hade följt efter Alex.

”Alexis, I just want to say sorry for that I've been so hard on you. You're a really nice girl. You don't deserve to be handle like that. If you want can you stay here, as long as you want.”

 

På kvällen låg de och pratade – Alex i Justins famn. Alex var lite ledsen, hon tänkte på det hennes mamma hade sagt. Alex borde inte bry sig, för hon visste egentligen redan om att hon var en äcklig, liten hora. Dock gjorde orden henne så ledsen. Varför kunde hon inte få vara lycklig utan att hennes mamma skulle komma och förstöra allt?

”Justin.”

Han mumlade. Det lät nästan som att han sov.

”Am I pretty?”

Justin ryckte till bakom Alexis.

”Are you kidding me?”

Alex ryckte till av det han sa. Hon blev väldigt ledsen. Han behövde väl inte uttrycka sig så? Han kunde väl bara ha sagt nej!?

Hon var på väg att dra sig ur hans grepp, men han drog henne tillbaka.

”You're not pretty.” Det var väl det hon visste.

”You're the prettiest, the hotest, the kindnest, the most awesome, the sexiest... do I need to say more?”

Alex visste inte vad hon skulle göra. Hon bara låg där och log.

”But am I pretty enough for you?”

”Enough?” Alex nickade på huvudet, fortfarande lite skärrad, och mycket förväntansfull över svaret.

”Alexis Jones, it doesn't matter who you are or how you are. You are always enough.”

 

Innan Alex somnade hann Jusitn inflika med en replik som fick henne att känna sig tryggare än någonting annat.

”Everything is going to be fine” viskade Justin i Alex öra innan han slöt ögonen. Han kramade hårt om flickan, inte så där hårt så att det gjorde ont, utan så där perfekt hårt. Han var så perfekt.

Alex memorerade hans ord, och det kändes som att hon började att tro på dem. Det kände som att det för första gången i hennes liv skulle bli... bra. Kanske...

 

Hora.

---

Denna veckan har varit grymt bra! Längtar redan till nästa<3 

Jag är så glad just nu :) Skrivningen har också gått toppen, en halv sida varje dag som planerat.