Alictin

Musik: http://www.youtube.com/watch?v=zNbnNAJ4oGY

Hur kom man över sorg? Hur kom man över en svår förlust?

Uthärda, acceptera, anpassa, ignorera.

Stark. Alexis hade varit stark när Justin hade kysst Steff mitt framför ögonen på henne. Alexis hade varit stark när Justin kallas Steff vacker och Steff tjejigt hade fnittrat som svar. Det var inte förrän på kvällen, under ytan, då ingen såg, som tårarna kom. Det var inte förrän då hon vågade släppa ut det plågade trycket ingen förstod sig på.

Så kom de hem då. Alla tre. Stephanie tänkte inte släppa taget så lätt, nej, inte nu när hon hade honom.

Alex hade sett flickans blickar. Hon ville ha Justin ifred. Hon ville att Alex skulle gå. Tro Alex när hon sa att hon gärna ville hjälpa sin bästa vän, men – ursäkta ordval – vart fan skulle hon ta vägen?

Jahopp, Stephanie skulle alltså sova hos Justin. Om Alexis kunde, skulle hon ha stönat högt. Seriöst? Han tyckte inte ens om henne, eller hur!? Visste tyckte han om Alexis mer!?

”Do you also want to sleep over?” frågade Justin och avfyrade ett sött leende. Åh, han var så-

Alex tänkte precis le och svara, men då kom ju hon emellan...
”Sleep over? She?” Hon skrattade.

”Why?”

Alex var nära på att börja att gråta. Stephanie var så spydig, Alex var så sårad. Om Justin skrattade skulle hon typ dö. Han skrattade inte. Alex vågade inte titta upp på honom. Tänk om han flinade. Hon skulle typ... aldrig mer kunna titta på honom. Hon skulle ha blivit så fruktansvärt ledsen.

Blickar. Alex kände Justins blickar på sig. Kanske var hon tvungen att titta upp på honom. Han kollade på henne med en blick som sa: hjälp. Hjälp? Varför behövde han- Åh, just det. Stephanie hade ställt en fråga, en fråga hon inte hade fått svar på.

Alex hade gärna stannat hos Justin, men hon förstod, Stephanie betydde mer.

”It's okey, I can go.” Hon log, det lilla falska leendet som gjorde att ett riktigt leende klädde Stephanies läppar. Hon kramade om Justin. Hon ålade sig mot honom. Det var vidrigt, men vad kunde hon göra?

Alex backade lite. Hon var den osäkera. Hon var den mindre värda. I detta läget, här och nu, var hon inte sig själv. Någonting var fel. Hon behövde bort härifrån. Hon behövde finna sig själv.

”NO!” utbrast Justin. Stephanie kollade konstig på honom. Alex... Alex orkade inte ens bry sig, suckade bara.

”I mean... eh.” Han kollade medlidande på Alex. Seriöst, ville han att hon skulle rädda honom en gång till? Hade han inte uttnyttjat henne nog?

Alex suckade. Hon vände sig om och gick mot dörren. Innan hon klev ut i kylan vände hon sig om mot... usch, paret. Alex ville kräkas när hon tänkte på ordet par. Hon var hans och han var hennes. De två... Alex var bara det tredje, utstötta hjulet.

”Bye” mumlade hon innan hon sårat lämnade dem två bakom sig.

Är det nu som det tar slut?

De inne i värmen, hon ute i kylan. Kanske var kyla bättre än att slippa se honom. Alex kände sig inte bara sårad – hon kände sig förudmjukad.

Hade han lekt med henne? Hon kunde inte låta bli att fråga sig det.

Tyckte han ens om henne, någonsin?

Alex kunde inte veta. Hon kände honom inte. Frågan var om någon ens kände den riktiga Justin Bieber.

Vad hade du förväntat dig? Livet är inte en brinnande lycka. Livet är ett helvete.

Sorg. Sårad. Orden stod varandra närma. Sorg var pest - plåga och pina. För Alexis var sorg ganska obekant. Hon var stark. Hon brukade inte sörja.

Sorg – naturligt, känslomässigt, smärtsamt. Sorg.

Blåsten tog tag i hennes hår. Dumma blåst. Dumma kyla. Alex bet sig i läppen. Kyla var i alla fall bättre än värme.

Alex var inte arg, hon var ledsen. Om hon var arg så var hon det på sig själv.

Hon satte sig på en bänk, det var det bästa hon kunde komma på. Trots kylan orkade hon inte gå - trots att hon visste att hon då kunde bli varm.

Hon drog jackan tätt intill kroppen. Hon huttrade till. Kanske skulle hon bli varm snart, lite varm i alla fall. Kanske...

Hon var lite orolig. Hon kanske hade blivit uttnyttjad. Det gällde ju att passa på, när man hade ett sådant lätt byte i nätet. Det var lätt att köra över någon som redan låg ner.

Stephanie. Alex undrade om hon någonsin vågade prata med henne igen – på riktigt. Alex letade efter hålen. Hon undrade var hon var ledsen. Hennes vänskap med Stephanie, den skulle aldrig bli densamma.

Alex fann inget hål. Var hon inte ledsen? Hon var ju ensam. Han hade valt henne – tjejen som Alexis tidigare kunnat berätta allting för. Nu... nu var allting över. Kanske var det slut här.

Snälla, bli min igen.

Sedan hade vi Alexis. Alexis, Alexis, Alexis. Vad kunde man göra? Hon var född misslyckas oc hon var misslyckad. Grattis, mamma och pappa, ni hade lyckats. De hade lyckats med att få Alexis liv helt... meningslöst, helt... förfärligt. Hennes liv... Hon kunde lika gärna dö. Nu. Hon var väl för i helvete för fet ändå, för att ens leva. Det var typ ett mirakel att hon levde. Alex var lika förvånad varje gång någon gav henne mat. Såg de inte? Hon var redan så jävla fet. Hon kunde fan äta fettet hon redan hade.

Det värsta med sorg var tårar. Tårar lämnade Alexis ögon – när hon insåd sanningen. Tårar gjorde spår. Sanningen satte spår. Tårar hade ett förflutet. Alex ville dölja. Alex ville på utsidan visa sig vara perfekt. Tårar förstörde. Det värsta med sorg var tårar.

”Alexis?” Nej, fan, ingen fick ju se henne. Hon blinkade bort det som vattnades i ögonen. Hon torkade bort spåren på kinderna.

Han. Nej, hon kunde inte tro det. Han satte sig ner bredvid henne. Han rörde vid hennes hand som låg på bänken. Hon var ledsen, och han var... här.

Det var konstigt. Ingen skulle ju få se. Alex visade inte sina känslor. Hon var liksom utan känslor – det var det hon ville att alla skulle tro. Hennes mur var för stark. Ingen skulle ens orka att bryta ner den. Nu visste Liam, vem visste, snart kanske hela staden visste.

Ljust hår, gröna ögon. Han rörde vid hennes kind. Hon rös av den svaga beröringen. Han var så försiktig.

Liam tittade på henne. Hon hade inte svarat honom. Hon hade inte sagt någonting. Hon var ledsen. Hjärtat värkte. När hjärtat gjorde ont vad det ingenting som fungerade. Liam var väl tillslut tvungen att säga någonting mer.

”Why are you crying?” Det märktes att han letade efter orden. Det märktes att han var lite osäker. Alex kanske skulle bli arg. Man kunde inte veta. Hon kunde inte veta. Ilska, liksom sorg, kunde ibland uppstå utan anledning. Ilska och sorg var så gott som detsamma.

Hon skakade på huvudet, ett väldigt patetiskt svar. Hon snörvlade. Ah, skitsamma, han hade ändå fattad. Tårarna började rinna längst med hennes kinder. Tårarna ville inte sluta.

”I, I...” Det gick inte att bra, inte nu. Det värsta med sorg var tårar, för det var tårar som stoppades oss. Det var tårar som gjorde oss känsliga. Det var tårar som gjorde oss slagbara.

Liam la sina armar om henne och hon tog emot hans gest. Alex lutade sig mot pojkens bröstkorg, kände värmen sprida sig genom hennes kropp. Hon frös inte längre. Hon grät inte lika mycket längre. Liam sa ingenting. Han smekte hennes kind, torkade bort hennes tårar. Liam sa aldrig att hon skulle sluta att gråta. Det var okej att vara ledsen ibland. Alex grät nästan över att hon hade en sådan bra vän som han ändå visade sig vara.

Sorg var det vidrigaste. Man visste aldrig när sorgen skulle ta slut. Man visste aldrig om man hade varit älskad. Man visste aldrig om man någonsin skulle bli älskad. Man visste aldrig om man skulle bli älskad igen.

Ligg du här och gråt. Ingenting kommer ändå att förändras.

Skulle han få veta? Det hade endast hon svaret på. Ville hon berätta? Hon kände att hon borde, eftersom att han var så snäll, men ville hon verkligen? Man skulle inte göra någonting som man inte ville. Man skulle göra det man ville, och man skulle göra det bra. Kanske kunde hon berätta, men ändå inte. Kanske kunde hon bara... hålla undan sanningen, men ändå inte ljuga.

”It's about a guy.” Hon snörvlade innan hon själv började torka bort sina tårar.

”Do you like him?” frågade Liam snäll. Åh, han var så snäll. Alex nickade långsamt, hon funderade inte ens. Aldrig trodde hon att hon skulle erkänna någonting sådant.

Liam nickade sakta. Alex satt framför honom, och såg då inte hans reaktion, men hon visste inte om hon skulle ha sett den annars heller, på grund av mörkret.

”He...” Hon tog ett djupt andetag.

”He likes someone else.”

Det var som att han förstod – för han kom inte på någonting att säga. Inget:

”It's going to be okey.” Eller:

”I sure that he likes you too.”

Han sa ingenting. Han kramade henne. Han sa ingenting. Om han talade, talade han kroppens språk. Det språket var det enda Alexis inte störde sig på.

Hon tittade upp på honom. De satt så närma. Spänning i luften, passion i kroppen. Han gjorde ingenting. Vilken annan kille som helst skulle typ ha kysst henne... Han tittade bara in i hennes ögon. Han förstörde inte ögonblicken med en dum kyss. Han gjorde ögonblicket perfekt. Hur? Han bara satt där. Han gjorde ögonblicket perfekt genom att bara sitta där och låta Alexis ta insiativet.