Alictin

Musik: http://www.youtube.com/watch?v=koUpqQRkJis

 

Alex vaknade, precis som hon gjorde alla andra dagar. Skillnaden mellan denna och alla andra dagar var dock stor. Trots att hon vaknade upp precis som vanligt, trots att det var tyst i huset precis som vanligt, trots att Alex kände sig ensam precis som vanligt, var detta inte en vanlig dag. Det var Alex födelsedag.

 

Jag skäms över mig själv. Jag skäms över att leva. Det kunde ha varit någon annans chans, någon som förtjänade det.

 

Detta var nog den värsta födelsedagen någonsin, tänkte födelsedagsbarnet när hon vaknade på morgonen. Det enda hon behövde göra för att dagen skulle vara förstörd, var att öppna ögonen. Det hade hon redan gjort. Dagen var förstörd.

 

Hon kröp ihop under täcket, försökte somna om. De där dumma ögonen ville inte stängas, inte ordentligt. Den där dumma tröttheten ville inte komma. Alex var pigg, nästan så pass pigg att hon ville ut och springa. Varför var hon tvungen att sova perfekt just idag? Hon sov bort alldeles lagom med timmar, fick inget illamående över att ha sovit för länge eller för lite. I dag, när hon ville sova för länge, gick det så klart inte. När man var vaken tänkte man klart. När man var vaken kom man ihåg saker. Alex började tänka på det som hade hänt dagen innan. Åh, hon mådde dåligt. Hon skämdes. Stephanies blick sa allting. Alex skulle aldrig mer vara hennes vän.

Justin hade tryckt sina läppar mot Alex. Inuti Alex hade det exploderat – av känslor, av glädje, av längtan, av sanning. Hon visste att det var så fel, men varför kändes det så rätt?

Justin släppte Alex läppar lagom till ett flämt hördes, någon som drog efter andan. Alex ville inte veta vem denna någon var, för hon förstod. Hon förstod när hon såg att Justin leende försvann. Han blev rädd. Alex var inte rädd. Alex var fruktansvärt förskräckt.

Hon hann inte vända blicken mot dörren innan Justin sa:

”Stephanie.”

 

Justin hade sprungit efter henne när hon sprungit iväg. En ledsen Alex var kvar i sitt rum. En ledsen Alex hade krupit ner under täcket när hon hört att ytterdörren smälts igen. Han valde henne, såklart. Han skulle alltid vara henne. Med henne var han perfekt, för hon var perfekt. Alla gillade henne. Med Alex var Justin vara knäpp, korkad. Vem skulle välja henne när man kunde få vem man ville?

 

Alex skämdes. Alex skämdes över det hon hade gjort, över det hon hade trott. Skam. Att ignorera var en sak, men att skämmas var så mycket svårare. Alex skämdes hela tiden, varje dag. Skam var så jävla svårt. Hur slapp man den? Hur såg man den ljusa sidan man inte ens visste existerade?

Skam innebar en värdelös värld. Skam var en själv och man själv var värdelös. Man bär sin skam så länge. Ibland blev man aldrig av med den.

 

Alex låg kvar under täcket. Hon grät inte, men det var nära på. Hon tänkte, hon funderade. Hon försökte hitta en utväg. Hon ville inte vara ensam, inte utåt. Hon ville vara perfekt, hon ville ha det perfekt. Den fanns en i hennes liv som var perfekt. Alex ville bli som honom, så att han en dag kanske skulle välja henne framför alla andra tjejer.

 

Justin hade inte kommit tillbaka, men han hade ringt. Första gången svarade Alex inte. Hon var rädd att han skulle få henne tillbaka till verkligheten, säga sanningen, säga det hon inte ville höra. Andra gången hade hon svarat, och han hade berättat.

 

Vad det meningen att det skulle vara så här när man fyllde år? Alex trodde att man firade, det hade i alla fall Steph... Stephanie gjort. Plötsligt mindes Alex allting med Stephanie så väl. Saknade Alex henne? Eller var Alex mest rädd för att bli ensam? Brydde hon sig ens om Stephanie, egentligen?

 

Skam hade ingenting med handlingar – någonting man hade gjort som man ångrade – att göra. En uppfunnen bild utav sig själv, det kunde man säga att skam var. När man upplevde skam gjorde man det inte ensam, oftast var det framför någon slags publik. Om det var vänner, klasskamrater eller släkt hade större betydelse än vad man trodde. Vänner och släkt visste hur du var och dömde dig inte, men klasskamrater...

 

Den enda gången man egentligen inte ville ha några vänner, eller någon som ens orkade bry sig om att retas med en, var när man upplevde skam. Skam upplevdes inte när man var ensam. Men om man var ensam, kunde man inte uppleva skam.

 

”Jag skäms över dig.” Han skrattade när han såg mitt förstörda ansikte. Han skrattade.

 

Alex tänkte inte resa sig ut sängen. Denna gång var det inte för att hon inte ville. Gud, vad gärna hon ville gå till köket och bre sig en macka. Hon borde inte göra det. Hon var ju så jävla fet redan. Men hon ville göra det. Magen värkte. Magen sa emot när Alex tankar sa nej. Nej var inte längre ett tillräckligt starkt ord.

Denna gång reste hon sig inte ur sängen för att hon inte ville, denna gång reste hon sig inte ur sängen för att hon inte vågade.

 

Den sextonåriga flickan var en aning rädd för att ens röra på sig. Hon var rädd för att hon skulle låta för mycket. Detta hade hänt så många gånger förut – den händelsen som kunde hända om hon gjorde någonting fel. Alex ville inte uppleva den igen. Alex ville undvika smärtan, plågan om att det var hennes fel.

Alex hade hört att hennes mamma hade druckit dagen innan, och Alex var fortfarande rädd. När hon tänkte tillbaka på alla gånger hennes mamma hade varit full, hade ingen av de gångerna slutat lyckligt. Dagen efter brukade det vara värst, Alex visste det. Det var då huvudvärken kom. Det var då det roliga var slut. Det skulle inte bli någon bra födelsedag. Alexis Jones födelsedag skulle aldrig bli bra, aldrig när hennes mamma var i närheten, var i livet.

 

När Alex ändå var fast i sin säng, passade hon på finna saker från gårdagen, från alla dagar, hon hade gjort så himla dåligt. Hon passade på att leta efter fler saker att skämmas över. Smart, eller hur? En tjej som redan mådde dåligt kunde inte ha bra tankar, så varför inte utveckla de dåliga?

Varför hade hon inte undvikit kyssen? Då skulle hon aldrig varit i den här soppan. Han skulle ha undrat varför, men han skulle ha förstått. Stephanie skulle inte ha märkt hur närma de stod varandra. Stephanie skulle inte ha sett deras kyss. De skulle ha varit lyckliga, precis som de hade varit, och Alex... Alex skulle för alltid förbli det tredje, förstörda hjulet.

 

Jag hatar mig.

 

Tänk att Stephanie var Alex enda vän. Alex undrade vem Stephanie skulle söka sig till nu. Det var redan en självklarhet att Stephanie aldrig mer skulle prata med Alex. Hur mycket Alex än bönade och bad, sa förlåt och försökte Stephanie att förstå, skulle Stephanie aldrig förlåta Alex. Stephanie var inte en sådan person som förlät folk. Stephanie hade andra vänner, och Alexis Jones skulle för alltid förbli ensam.

 

Alex låg och skämdes i sin säng, inbäddad under täcket, djupt fokuserad på alla fel om sig själv hon kunde finna. Då öppnades dörren och allting hon hade byggt upp förstördes. Justin klev in i rummet, Alex såg inte det men hon bara visste det. Hon hörde hans steg. Det var hans steg. Det var hans hand som smekte henne över håret. Han satte sig ner på sängkanten, fortfarande tyst. Alex låg stilla, hon hade fortfarande inte visat någon rörelse framför honom. Hon väntade på att han skulle säga någonting.

”Happy birthday” mumlade han. Sedan reste han sig upp igen. Alex blev förvånad. Tänkte han gå? Då gick det upp för henne, han trodde antagligen att hon sov.

”Don't go” viskade hon och tog tag i hand hand. Hon vände sig mot honom, kröp ur sitt ”skal” och log mot honom. Han log glatt tillbaka.

”Okey.” Han log så hans perfekta vita tänder syntes. Han satte sig ner på sängkanten igen, fortfarande med blicken in i Alex ögon. Alex tittade tillbaka på honom, intensivt. Hon blev alldeles varm

---

Tack för kommentarerna, finisar!