Förlåt! :(
Chapter 4
Hey :) Sorry att det dröjde så :/ Har inte hunnit skriva. Fullt upp med skola, hästar, kompisar, privata bloggen och tävlingar. Men här kommer ett lååångt kapitel (: Hope you like it! Btw, låten jag använder är Ulrik Munthers(<3) Kill for lies ;)
På morgonen när Alicia loggade in på facebook(eller snarare vid middagen), hade hon som väntat fått en vänförfrågan. Josh Perez... Hon besvarade och klickade sig sedan in på hans sida. Inget logg inlägg, ingen bild och inga vänner... Skumt.
”Josh” förklaring till det smått underliga kontot var att han nyss blivit medlem. Och ja... det lät väl vettigt. Alicia hade säkert inte heller några vänner i början.
Bara för att, drog Alicia fram gitarren. Hon hade ändå inget bättre för sig. Alla i huset var och handlade. Det hade inte Alicia någon större lust att haka på. Hur roligt var det att gå runt och leta efter ris i en proppfull affär?
Hon kände sig inte heller sugen på frukost. Inte ännu. Klockan visade visserligen halv elva... men ändå. Alicias mage hade nog inte förstått att hon faktiskt hade vaknat och att det faktiskt var morgon.
Men eftersom att Alicias mormor också valt att stanna hemma, gav sig Alicia iväg ut. Hon ville inte att någon hon kände skulle höra henne. Egentligen ville hon inte att någon alls skulle höra henne. Hon behövde finna ett bra ställe. Ett bra ställe om ingen annan redan hade funnit.
Solen lös för en gångs skull. De senaste dagarna hade varit regniga. Alicia valde ändå att ta på sig en bekväm men ändå stilfull, ljusrosa höstjacka. Gitarr, block och penna drogs också med. Vart hon skulle hade hon ingen aning om. Hon bara gick. För hennes del kändes det som att stegen visade vägen, som att de visste vart hon skulle.
Parken Alicia promenerat tio minuter för att finna var väldigt vacker, och framförallt väldigt tyst. Den enda personen som Alicia sett var en äldre man och hans hund som gått förbi några hundra meter bort. Han hade inte änns sett henne. Hon satt lite i skymundan på en bänk bakom ett ek-träd med gitarren i knät. Det var länge sedan sist hon hade fingrat och lekt med strängarnas läte, och kanske fått ut en melodi eller två.
”Between the emptiness and pain
is understanding that my fears
the never let me show I cared.
I cared.
Was it all only for dignity and pride
that I'm left broken inside, inside.
We kill for lies.
Kill for lies.
Murder our love to save our pride.
We kill for lies.
Kill for lies.
Love poisons turth.
Love suisides.
In the night I lie awake.
So complicated and my soul
it wages war with self control
I know that now
I, I don't understand the games I played.
Just the price that
I've paid, I've paid.
We kill for lies.
Kill for lies.
Murder our love to save our pride.
We kill for lies.
Kill for lies.
Love poisons turth.
Love suisides.
We kill for lies.
Kill for lies.
Murder our love to save our pride.
We kill for lies.
Kill for lies.
Love poisons turth.
Love suisides.
Maybe with time I'll find
peace of mind but I don't know.
Love suicides...”
”Wow...” Alicia ryckte skräckslaget till. Hjärtat dubbla hjärtslagen. Alicia vände sig om. Med paniken i ögonen mötte hon en man. En man som såg ut att vara i trettio års ålder stod där och tittade imponerande på den förvånande – och möjligen förvirrade – flickan.
”That was...” Alicia bet sig i läppen. Hon började att känna sig... generad. Fan. Han hade hört henne sjunga. Han hade hört hennes töntiga låt. Hennes låt. Hennes tankar. Hennes själ. Han hade sätt henne.
”Amazing.” Alicias ögon väckte. Fantastiskt? Hon behövde inte fråga, för att nästa sekund fortsatte mannen att förklara sig.
”The song was amazing. You're voice is amazing. You're amazing.” Alicia var för häpen, för chockad, för att kunna säga någonting. Hon såg antagligen helt knäpp ut, satt med öppen mun och bara stirrade på mannen. Mannen som... började att skratta?
”Suprised?” frågade han och flinade. Alicia svalde och nickade, fortfarande för tagen av stunden för att få ut ett ord.
”I'm Scooter.” Alicia nickade. Namnet... Det lät bekant, men hon kunde inte minnas från var hon tidigare hade hört namnet.
”And I want to (erbjuda) you a(an) (skivkontrakt).” Om man tyckte att Alicia varit förvånad innan, var det ingenting emot vad hon blev när hon hörde hans nästa ord. Skivkontrakt? Seriöst?
Mannen – eller Scooter – fortsatte att skratta.
”What's your name?” frågade han vänligt. Alicia tittade blygt på honom, svalde och valde att försöka få ut ett vettigt svar. Hur svårt kunde det vara att säga Alicia liksom?
”Alicia.” Visst, rösten låt lite konstig, men den sprack inte. Det var ju inte så svårt.
”That's a beautiful name.” Alicia log försiktigt. Många hade påpekat det men själv hade hon egna åsikter om namnet. Hon hade ena åsikter om allting. Ibland var de smått konstiga, invecklade och... vansinniga. Ibland var de som alla andras. Men åsikterna var Alicia, och det hade inte någon annan något inverkan i.
”Thanks.”
”So... what do you say?” Scooter tittade på henne, fortfarande ganska vänligt och inte på samma sätt som först. Han kanske förstått att hon kändes sig bekvämare i ett annat tillstånd. Istället för att uttrycka sig som han gjorde i början, verkade det som att han ansträngt sig och blivit... mildare i sitt kroppsspråk och talsätt, och det gillade Alicia mycket bättre. Det fick henne att slappna av. Och prata.
”Eh, I don't know.” Nej, hon visste inte. För vad skulle man säga när värst främlingen kom fram till en, gav en komplimanger och föreslog ett skivkontrakt? Det vore vansinnigt att tacka ja, men samtidigt lika dumt att säga nej. Det var inte varje dag man blev erbjuden ett sådant fint erbjudande. Tillslut blev det ändå så. Alicia valde att hänga på, väl medveten om möjliga konsekvenser.
Allt det du någonsin velat ha är det han har. Hans dröm är sann. Den har blivit så sann att det nästa än läskigt. Ögon som vakar över honom 34 timmar om dygnet. Ögon som aldrig blundar. Ingen tid för snedsteg. Ingen tid för privatliv. Det är Justins liv. Livet som popstjärna.
Han mötte sin egen spegelbild, följde näsans konturer ner till munnen. Han prövade att le – le ett leende som för många var oemotståndligt. Det var tur att det snart var hans lediga månad. Efter helgen hemma Kanada med vännerna, som inte blivit fullt ut som de önskat, fick såklart extrajobb tas igen nu. Det var nu Justin kände av det som mest. Inte hjälpte det med alla som påminde honom runt omkring. Selena som ville träffas(och såklart även vännerna i Kanada), Scooter som ville gå igenom schemat efter ledigheten och såklart en hel del andra papper. Hur jobbigt var det inte då att till på köpet ha massa paparazzits i ryggen? Granskade allt man gjorde. Frågade frågor han säkert svarat på tusen miljoner gånger. Han skulle behöva svara likadant på den frågan tusen miljoner gånger till.
Det var tur att det snart var hans lediga månad. Att le på samma sätt skulle han inte klara länge till. Glädjen fanns inte på samma sätt när man var uttröttad. Han behövde en paus. Visst, han älskade fortfarande musiken, sitt crew och sitt liv, men när han var såhär utpumpad kunde han knappt tänka. Meningarna snurrade ihop sig och blev till ett ord. Rösten försvann eller blev ”bara” klen. Det kunde man som tur var fixa. Värre var det med hans svaga danssteg som han egentligen kunde utan och innan. Han var ingen dålig dansare(host, host, skrytare). Han var bara slutkörd. Den här pausen behövde han verkligen. En månad hemma. Hemma i Kanada. Slappa, träffa kompisarna och för en gångs skulle få lite privatliv.
Men innan dess hade han en sak(som Scooter såg det men han visste att efterarbete väntande) kvar att göra. Gå upp på scenen och ge mina underbara fans den bästa konserten de någonsin skådat. För precis som allting annat var kärnan i allt man gjorde att pressa sig lite högre för att uppnå sina mål. Justins mål var att bli bäst i världen. En värld han hade tagit med storm.
Människor som skrek, människor som var glada(nästan lite för glada). Scenen var den bästa platsen Justin visste. Den bästa platsen i hela världen. Särskilt när han stod där, framför sina skrikande, förväntansfulla och älskade fans. Det fanns ingenting han älskade mer i världen än sina fans. De var på grund av dem som han stod där idag. På toppen av ett berg. På toppen av fram- och rikedomar.
Justin stod och studerade publiken, kände hur adrenalinet pumpande inuti honom.
”Okey, guys. Are you ready?”
Publiken skrek. Han log stort. Ett äkta leende. För en gångs skull var inte leendet på låtsas. Detta var på riktigt, så riktigt som det kunde bli. Det var nu han fick visa upp det han hade jobbat på det senaste dagarna. Detta var anledningen till allt det hårda jobbet. Detta var det han kämpat för dag och natt. Och han älskade detta över allting annat.
Efter konserten satt Justin i den önskade, överbetalda skinnsoffan med blicken tomt framför sig. Energin var verkligen inte på topp. Konserten hade gått över förväntningar. Han hade använt mer kraft och energi än vad han egentligen hade. Det var därför han nu satt där, nästan sovande, i den där soffan.
”Great work today, Justin!”
Justin slog till mannens hand. Var det nu var för man var Justin osäker på. Kanske skulle han ha vetat ifall han haft mer ork för att orka öppna ögonen. Kroppen var verkligen slut, men tröttare och tröttare verkade den tydligen blev för var sekund.
”Justin!” Pojken i sin stora hotellsäng spärrade upp ögonen. Däri fanns någon slags panik. Vart var han? Tillslut, efter någon sekund, såg han. Hotellet. Hotellrummet. I sängen. Klockan på iphonen visade tre... TRE! Inte konstigt att Scooter knackat på dörren. Han kollade på sin stjärnan med en blick... ja, den såg bekymrad ut... Eller såg Justin rätt? För i så fall var det väldigt förvånande. Scooter var inte den mest omtänksamma personen när man verkligen hade lärt känna honom, och det hade Justin.
Just när Justin trodde att managern skulle säga någonting, fråga hur det var med honom, vände Scooter och gick iväg. Han var alltså precis som Justin egentligen visste.
Nästa morgon – snarare lunchtid – vaknade Justin i ett ryck. Förvånade nog hade inte en mardröm stört hans drömmande. Drömmarna hade faktiskt varit bleka. Väldigt bleka. Kanske hade han inte änns drömt.
Ändå var det någonting som hade stört hans sömn. En fridfull, normal sömn gick till att vakna med ett ryck. Det var inte ofta Justin gjorde det. När kroppen fick chansen att vila ut ordentligt tog den oftast chansen. När Justin satte sig upp märkte han det. Ord. Meningar. Ord och meningar som snurrade runt i huvudet. Han rusade upp, leta kvickt upp en penna och en block. Pennan svävade över blockets markeringslinjer. Bokstäver blev till ord. Orden blev till en mening, en mening som bara ökade. Snart satt han där, bara tio minuter senare med en färdig låt.
En glad kille satt senare vid matbordet och kunde inte sluta att le. Det var som en klump inuti honom hade lättat. Orden betydde någonting för honom. De vanliga låtarna han gjorde beskriv någon typ av drömtjej. Förresten var det inte änns Justin som skrev dem. När han kom och tänka på det – var inte detta hans första låt? Hans första, riktiga, egna låt? Wow... Vad skulle Scooter säga? Justin kunde inte vänta på att få se hans reaktion.
Ungefär en halvtimme efter satt Justin i bilen utanför studion. Måtte han vara här nu... Mobilen hade Scooter för en gångs skull valt att inte svara i. Bra tillfälle valde han. När Justin för en gångs skull erbjöd sig att jobba, jobba på sin lediga tid, ja, då hade Scooter annat för sig. Som vad? Hans liv svävade praktiskt taget runt Justin. Justin, Justin, Justin. Hur många gånger hade inte Scooter ringt Justin på hans lediga dag förut. Vad gjorde denna dagen så speciell?
Justin fick svar på tal fortare än vad han trodde. Scooter var inne i studion, men han var inte ensam. Vem var den där personen?
”Scooter!” Mannen vände sig om. Hans ögon förändrades genast till förvånade när dem mötte Justins ansikte. Vad gjorde han där?
”But Justin...” Justin viftade bort Scooters kommande fråga.
”I have something to show you.” Scooter tittade först skeptiskt på Justin, förväntade sig någonting pojken hade köpt. Ack, så fel han hade.
”It's a song.” Scooter lös upp. Wow, det var nytt. Grabben skrev en egen låt. Frågan var bara om den var bra, och om den inte var det, hur skulle han få Justin att begripa det? Scooter ryckte plötsligt till, precis som att han kom på någonting.
”Right... I have something to show you too.” Mannen flyttade på sig. Bakom honom stod en vacker, ung tjej, såg ut att vara några eller något år yngre än Justin själv. Hon hade ljust hår och bedårande ögon. Ögon han kunde stirra in i hela dagen utan att änns bry sig om att han såg ut som ett fån.
Hon var... wow.
”Justin, meet Alicia.”
