Alictin

Någonting litet. Det var gömt. Det var smutskastad. Någonting mycket litet som var så stark att det kunde krossa tusentals glasskivor på mikrosekunder. Vi kallar det kärlek. Någonting litet vi kallar kärlek.

 

Kärlek var så stort, men samtidigt så litet. Sex bokstäver, ett ord. Kärlek var någonting som kunna övervinna precis allting, men det kunde också sabba precis allting. Kärlek var starkast, men samtidigt svagast. När man var kär var man som allra skörast. När man var kär var man som allra lyckligast.

 

Känslan att vakna till gråt. Det var en känsla ingen ville känna. Alex var förvirrad. En normal, bra person skulle ha rusat ut, till dit sorgen kom ifrån. Alex gjorde ingenting. Var hon inte en bra människa då? Det var skillnad. Alexis mamma... hon var väldigt annorlunda. Varför skulle Alex trösta henne när hon aldrig tröstade Alex? Kanske handlade det om kärlek. Kanske brydde sig Alex mer om henne än vad hon egentligen brydde sig om Alex. Hon var bara rädd om sig själv. Alex hade sett igenom henne. Hon behövde inte låtsas längre.

 

På tal om kärlek. Vad var det för någonting, egentligen? Kärlek. Kärlek var kärlek.

 

Kärlek är så olika från person till person. För Alex var det... Eh, för henne var det ett ord, sex bokstäver. Hon visste inte var kärlek var, för hon hade aldrig upplevt det.

För vissa människor betydde kärleken allting. Det var viktigast i deras liv. Att känna sig älskad, att känna sig behövlig, det var någonting alldeles speciell, underbart.

 

Kärlek. Jag kommer aldrig att hitta någon. Någon som älskar mig.

 

Alex smög sakta ut. Hennes mage tog kål på henne. Om hon inte fick mat snart, ja, hon visste inte vad hon skulle göra.

Hon plockade ur flingor och yoghurt från skafferiet och från kylskåpet. Wow, det var faktiskt ett under att hennes mamma hade kommit ihåg att handla. Ibland fick Alex äta ute för att hennes mamma hade valt att sticka till krogen istället för att åka och handla som planerat. Ibland åt Alex ingenting alls. Varför? Ja, hennes mamma tyckte att det var bättre att köpa sprit för pengarna. Bli full och sedan skrika åt sin dotter, det var verkligen sådant som förgyllde livet.

Ibland åt alltså Alex ingenting alls. Det var ganska bra ändå. Den där jävla magen behövde lära sig att sluta vara så jävla hungrig hela jävla tiden. Hon skulle inte äta. Hon tänkte inte äta. Hon var tjock nog som hon var.

 

Alex åt långsamt, tuggade väl. Hon var noga med att inte hälla upp för mycket. Hon ville inte verka fet. Vem visste, kanske tittade någon på. Tänk om någon fick veta att hon åt en halv skål, till frukost! Fan. Hon skulle bli stadens största fetto, kanske till och med hela landets.

Ibland hörde hon gråt, sedan var det tyst en stund. Alex visste inte vad hon tyckte var bäst. Tankarna sprang ikapp än när man var ensam, när det var tyst. Samtidigt, man ville inte höra någon gråta, någon vara ledsen. Men varför? Varför skulle Alex trösta henne, var ledsen för att hon var ledsen, när det aldrig var tvärtom?

 

Det knackade på dörren. Alex fick väl öppna, som alltid. Medan hennes mamma gick runt i huset, drack och grät över sitt misslyckande liv, begav sig Alex från sin sköna plats under täcket till den kallaste platsen i hela huset – hallen. Alex öppnade dörren. Där stod Justin. Nej.

”Hi” sa han och log sitt fina leende. Varför var han tvungen att vara så vacker?

Alex var ganska chockad över att se honom där, och det såg nog han också. Han skrattade och räckte fram hennes mobil. Alex stirrade på den svarta, blanka saken en stund innan hon tog den.

”I guess that you know that it's me.” Alex tog in orden. Efter en stund nickade hon långsamt någon få gång. Hon visste ju att det var han som var... pojken. Justin kliade sig i nacken. Kanske var han nervös, osäker på vad han skulle säga, osäker på vad som var rätt och fel!?

Alex tittade ner på sin mobil, fingrade lite på den som för att se att den var okej. Hon kände att Justin också tittade på det hon hade i sin hand.

”Thanks” sa hon och tittade upp på Justin. Han log.

”Can I come in?” Han kikade bakom Alex i dörröppningen, men hon var snabb med att stoppa hans försök till att trycka sig in.

”NO!” utbrast hon med stora ögon.

Kom inte in, kom inte in, tänkte hon. Han fick inte se hennes mamma. Justin skulle aldrig få träffa henne i det skiket hon var just nu. I och för sig skulle Justin aldrig få träffa henne, om Alexis fick bestämma.

Justin tittade nog med lika stora ögon tillbaka på Alex.

”Okey...” mumlade han och backade något steg. Tänk, Alex, tänk. Hon kunde ju inte låta honom gå nu.

”Eh, I mean, we can take a walk” försökte hon och log prövande. Justin stannade upp, log försiktigt och nickade snabbt. Alex satte på sig skor och jacka. En snabb blick bakåt hann hon med, var tvungen att se så att hennes mamma inte upptäckte henne. Det gjorde hon inte. Som det lät var hon långt borta.

Alex gick ut genom dörren och besvarade kvick Justins leende innan de började att gå. Luvan åkte över huvudet på tjejen. Det hjälpte inte. Justins blickar brändes igenom. Alex knöt nävarna och repeterade om och om igen i sitt huvud att hon var tvungen att hålla tillbaka känslorna. Detta kanske skulle bli svårare än vad hon trodde.

 

Kärlek. Mm. Bara ännu en sak du ska få hata med livet. Alla andra runt omkring dig älskar varandra. Du kommer aldrig hitta någon som älskar dig.

 

”Do you know that you only have pajamas on?” Justin bröt den smått obekväma tystnaden.

”Uh.” Alex tittade ner på sig själv. Detta var ju lite pinsamt... Hon rodnade samtidigt som Justin bara skrattade.

”Come.” Han rörde vid hennes hand. Hela hennes kropp reagerade på den enkla beröringen.

Justin log lugnt mot Alex.

”You can borrow some of my clothes, now when we're here.” Justin nickade upp mot huset som Alex mycket riktigt kände igen.

”But your mum...?” Alex kom av sig, kanske berodde det på osäkerheten. Vad hade hänt med henne? Hon var verkligen inte den typen som... uh, rodnade. Hon brukade alltid vara cool, lugn liksom.

”Would your mom really appreciate it?” sa hon i ett nytt försök och tittade frågande upp på Justin. Justin skrattade kvickt innan han skakade på huvudet.

”No, I don't think so, but I don't care.” Alex spärrade upp ögonen. Det få hon hade lyssnat på vad Stephanie berättat om sin underbara pojkvän, var att han var så otroligt familjevänlig och älskade sin mamma över allt annat.

”What?” Justin hade tydligen märkt hennes reaktion.

”Aren't your mum very important to you?” Justins blick brände på kroppen, Alex kunde känna det.

”No.” Och Alex, hon fortsatte att prata som precis lika blygt som tidigare. Hon suckade. Nej, detta var verkligen inte en av hennes bästa dagar. Justin måste tro att hon var en... en tönt.

 

Då var hon inne i pojkens hus för andra gången i hela sitt liv. Denna gången passade hon faktiskt på att öppna upp ögonen och se hur det verkligen såg ut där inne. Det var... fint, hemtrevligt liksom. Det var helt klart tusen gånger finare än lägenheten där hon bodde.

”By the way, how do you know were I live?” Alex spände mjukt ögonen i Justin. Han flinade bara tillbaka. Nej, ingen osäkerhet där inte. Frågan var, var det någonting positivt?

”She starts with a S and ends with -thepanie.” Alex suckade och himlade med ögonen. Så klart! Steff kunde inte hålla munnen stängd. Hon gjorde väl allting Justin bad om. Titta, det funkade på Alex också, bara på ett annat sätt. Hon blev osäker istället, och det var inte heller någonting bra att bli i en egoistisk popstjärnas närhet.

”Call her Steff” mumlade Alexis samtidigt som hon gled igenom dörren till Justins rum.

”What?” sa Justin och log. Han följde henne med blicken när hon gled vidare till kändisens garderob.

”Call her Steff” upprepade Alex, denna gången lite tydligare och med lite högre röst.

Justin skrattade bara. Vad var det med honom? Var allting hon sa verkligen så roligt?

”No, I won't.” Justin andades lugnt.

”I think Stephanie is a cute name.” Alex ryckte på axlarna. Kanske hade han rätt, men seriöst, vem orkade uttala alla de nio bokstäverna?

”Okey.” Alex fortsatte att prata med en smått sur ton i rösten. Tydligen fanns det någon som uppskattade detta.

”You're so cute. ” Alexis höjde ena ögonbrynet. Hon? Söt? Justin skratta. Ja, man blir lika förvånad varje gång. Alex suckade och pillade på en lila tjocktröja.

”Can I borrow this one?” Justin nickade och Alex log tacksamt. Han blev glad, glad för att hon log. Jaha, så hennes leende var då alltså också sött? Tydligen var allt hon idag gjorde både sött och roligt.

 

Tjock, ful, äcklig. Du är oälskad.

 

Alex drog tröjan över huvudet. Hon tittade sig i den stora spegeln som klädde en bit på den ena vägen. Tröjan passade bra, dock lite stor. Hon var ganska förvånad. Eftersom att hon var så fet trodde hon att den skulle vara för liten.

Det var fört nu, när tröjan satt på som hon märkte att den kanske inte var så passande ändå... Justin skrattade åt den rosa texten över Alexis bröst.

Justin Bieber's baby.

Alex kunde inte låta bli att skratta hon också. Okej, detta var faktiskt roligt.

”You're my baby now.” Alex släppte spegeln med blicken och tittade bak på Justin med ett leende på läpparna. Hans ”baby”...

 

”Alexis.” Alexis hade fått på sig ett par mjukisbyxor också, så nu såg hon ut som värsta fettot. Justin hade bara skrattat medan Alexis hade lett, det var så man gjorde när man var osäker på sig själv. T-tyckte han att hon såg tjock ut?

Han hade frågat om hon verkligen kunde röra sig, och då hade hon glatt skakat på huvudet. Glatt... Varför plötsligt så glad? Justin hade fortsatt att skratta.

Det var så de kom fram till att en promenad kanske inte var det bästa ändå. Alex satte sig vid soffans ena ände och Justin satte sig en liten bit ifrån henne. Han tittade på henne. Hon visste inte hur hon skulle handskas med hans blickar. Skulle hon rodna eller bli irriterad?

”Are you tired?” Trött? Om hon var trött? Skojade han eller? Hon hade typ inte sovit någonting på hela natten.

Alex nickade, möjligen en aning besvärad eftersom att hon visste att han hade någon baktanke med sin fråga.

”Come.” Justin klappade på hans knän. Alex tvekade, men tryckte sedan undan tankarna. Vad kunde han göra liksom?

Hon la huvudet i hans knä, blundade, och kände hur han mjukt smekte henne över håret. Hon rös utav den enkla beröringen. Magen pirrade. Kärlek.

 

Oälskad.

 

Nej, Alexis var inte kär i Justin. Hon kände honom knappt. Det enda hon visste om honom var typ att han var en dansande sångare som var tillsammans med hennes bästa kompis. Okej, hon kanske visste lite mer, som att han hade bruna ögon och ljusbrunt hår men ingen räknade med sådant!

 

”Alex, do you know that you're beautiful?” Alex tog in orden lika snabbt som chocken uppkom. U-ursäkta vadå? Hon – vacker!? Skulle inte tro det.

Hon valde att låta bli att svara. Vad skulle hon säga liksom? Tack? Kanske vore det mest rimligt, men rimlighet, äh, det var någonting som inte riktigt hörde till Alexis värld.

”When I saw you at the first time I just-” Alex reste sig upp.

”What are you doing?” Hon stirrade på honom. Vad fan höll han på med? Nej, hon var inte arg, bara... förvirrad.

Justin såg lite skärrad ut. Han var väl förvånad över att någon avbröt honom. Han var väl van vid att folk beundrades av allt han sa, även om det möjligen var lögner. Alex hade redan fått höra en av hans lögner.

”Sorry, but you're...” Han suckade, verkade inte få fram orden. Han tittade på Alex med sina stora, bruna ögon. Efter några djupa andetag såg Alex att han öppnade munnen igen:

”You're so fucking special and I just want... I don't know. I just want you to like me, I guess, like I like you.” Så... han gillade henne? Okej... Detta var ju lite underligt.

Alex tittade förundrande på honom. Han suckade. Han trodde att hon inte kände det samma. Frågan var, gjorde hon det? G-gillade hon honom? Uh, hon... hon... ville inte, inte egentligen. Han var ju så... Åh. Han var så... uh. Han var så fin...

 

Oälskad.

 

Plötsligt pressade han läpparna mot hennes. Hon var först förvånad innan hon tveksamt besvarade kyssen. Kyssen var inte sen med att föröka sig. Deras läppar blev allt mer sammantryckta. Deras läppar blev allt mer ivriga. Justins hand smekte Alexis ben som kom och lagt sig över hans ben. Med hans andra hand hjälpte han Alexis upp i hans famn. Hon la benen om var sin sida om honom. Hennes händer vandrade upp över hans bröstkorg och la sig över hans axlar, vid nacken typ. Kyssarna var så obeskrivlig perfekta. Det pirrade i hela Alexis kropp, ända från tårna upp till huvudknoppen. Kyssarna var perfekta, de bästa Alexis någonsin upplevt. Hela stunden var typ perfekt. Tills att hans mamma kom in. Åh, hans mamma visste nog tyvärr lite för mycket. Hennes blick sa mer än tusen ord. Om blickar kunde döda.

 

Kärlek var som ett spel. När man älskade någon som älskade en tillbaka blev man obeskrivligt lycklig, så glad att ingenting annat runt omkring spelade någon roll.

Man kunde säga att kärleken hade många ansikten. Frågan var bara hur man skulle kunna välja rätt.

__________________________________________________________________________

Tack för era kommentarer. Gött att Sverige vann i lördags (: Kollade ni? Vem var bäst?

Den svaga linjen mellan sanning och lögn är den som håller oss ifrån varandra, ifrån verkligheten. Det man inte vill se, ser man inte. Man inte vill upptäcka lögner för att man vet att det är man själv som tryckt undan sanningen.

 

Hon vaknade på morgonen, ganska omedvetande om var hon var. Detta var inte första gången, första gången hon vaknade och någon höll om henne. Fotbollsplanen. Hon var kvar där. Hon hade varit där hela natten.

Gräset var inte blött längre. Utomhus var det inte längre mörkt. Alex rörde sig om i den okända famnen. Han grymtade bakom henne och kramade henne hårdare. Alex skrattade. Hon reste sig upp, satte sig upp, samtidigt som hon log. Då kom hon på det. The boy, hon kunde nu se vem han verkligen var.

 

Alex hade krånglat sig ur hans famn. Hon satt och tittade ner på honom. Han var... vacker. Hon log. Han såg så fridfull ut.

Hon lutade sig lite framåt och smekte honom över hans ansikte. Långsamt drog hon bak luvan. Brunt, fluffigt hår. Hon log. Långsamt fingrade hon bort motståndet som fick hans ögon synliga. Vänta, det kunde inte vara möjligt. Det kunde inte vara... Alex svalde. Hon visste inte om hon skulle känna sig lurad, lycklig, förkrossad eller alltihop. Han- han hade ju redan en flickvän. Han-han ljög för underbara Stephanie. Han-han var Justin Bieber.

 

Chockad. Alex var grymt chockad. Hon visste inte vad hon skulle göra. Hon visste bara hon skulle därifrån. Här kunde hon inte stanna. Hon reste sig upp och började springa iväg. Vart hon skulle var den största frågan. Justin visste nu om hennes gömställe. Han visste också om så äckligt mycket mer. Alexis skämdes. Varför hade hon litat på den mystiska pojken? Varför? Hon tänkte aldrig mer lita på någon. Aldrig.

 

Han ljög för sin flickvän. Ljuga var det värsta man kunde göra. Alex ljög, hela tiden, om sin barndom. Ingen fick veta. Var det skillnad mellan vit och svart lögn? Vad betydde ens de orden?

På sätt och vis hade Justin ljugit för Alexis också, eller han hade bara hållit undan sanningen. Hon borde ha varit mer uppmärksam. Han tittade på henne, han log mot henne.

Hon borde ha förstått det var han som var pojken. Hon kände sig så jävla lurad. Justin låg säkert kvar på fotbollsplanen och garvade åt allting, åt hur jävla dum Alexis Jones var.

 

Sanning var någonting bra, men det kunde också vara dåligt. Det var bra för att då fick man veta vad som faktiskt var rätt och fel. Det var dåligt för att det kunde såra.

Det var bra att tala sanning. Sanningen kom ändå alltid fram tillslut. Om man t.ex. var otrogen, var det mycket bättre att berätta det direkt istället för att vänta och låta förhållande-personen ta reda på det på egen hand. Man vill att folk skulle prata sanning. Så som man ville att andra skulle vara mot en själv, skulle man vara mot andra.

 

Garvat. Du hade garvat när jag talade sanning. Jag tänker aldrig mer släppa ut sanningen, så du får aldrig mer garva mer.

 

Sedan hittade du fler fel. Och fler. Sanningen spelade ingen roll. Du ljög alltid, varför får inte jag göra det?

 

Ibland undrar jag om det du sa ändå inte var sanning.

 

Sanningens motsatsord var lögn. Lögner var hemska, men ändå nödvändiga. Ibland behövde man dra en lögn, en vit lögn, för att inte såra. Om någon till exempel sa att din vän hade ful tröja och vännen sedan undrade vad personen sa, berättade du ju inte sanningen. Antingen viftar man bort det, säger att det inte var någonting speciell, eller också ljög man ihop någonting.

 

Vart skulle Alex ta vägen? Hem ville hon i alla fall inte. Ett tag funderade hon på att sticka hem till Stephanie. Vågade hon det? Tänk om hon skulle börja fråga saker... Saker Alexis inte hade några bra svar på.

Justin ljög för sin flickvän. Var det inte han som brukar säga, vid intervjuer, att ljuga, det var det värsta man kunde göra? Alex visste att han ljög. En bra vän skulle berätta sådant för sin bästa vän. Men samtidigt, Alex tyckte om honom... På något knäppt, mindre äcklande vis var han bedårande. Det vägrade hon så klart att erkänna! Ingen skulle få veta, förutom Stephanie, men hon skulle få veta en annan sak. Hon skulle veta precis vilken idiot Justin var, precis som Alex hade påpekat hela tiden.

 

Ibland kunde man se på folk om det de talade sanning. Om man var självsäker och säker på det man sa, blev också det man sa mer troligt. Ibland kunde man se om folk ljög. Det blev bara roligare om man själv redan då visste sanningen, men frågade ändå. Man kunde inte lita på någon, förutom sig själv. Ibland kunde man inte ens lita på sig själv.

 

En frusen, och lite blöt på grund av regndroppar, Alexis stod stått utanför Stephanies hus. Steff hade kramat Alex hårt och länge. Alex skakande hade med hjälp av Stephanies värmande händer försvunnit.

Hon klev in i huset och möttes av både ännu mer värme och kanske det bästa - glada ansikten. Någon var glad för att se just henne.

 

Stephanies mamma var så snäll. Hon bjöd på nybakade chokladmuffins som Alex nöjt slukade i sig. Stephanies mamma var alltid på bra humör. Man förstod verkligen inte hur underbart det var att vara kring sådana människor förrän man var där. Alex visste inte hur många gånger alla andra hade varit arga, och sedan kom hon hem till Stephanie och möttes av hennes mamma glada ansikte. Hon var en riktigt dröm-mamma. Stephanie förstod verkligen inte hur tur hon hade. Alex skulle göra så otroligt mycket för att ha en sådan familj. En typiskt Svensson familj såg alla andra som naturligt. Alex hade alltid stått utanför sådant. Hon skulle kunna göra så otroligt mycket för att kunna ändra på det.

 

Du förstår väl att det jag säger är sant? Det är sant. Allting jag har sagt till dig. Det är sant.

 

De åt under tystnad. Stephanies mamma nynnade till någon låt på radion. Alex var inte så insatt i det som hände runt omkring. Hon tänkte på sin egen mamma. Ibland kollade hon upp. Hon mötte Stephanies blick. Hon undrade vad Alexis hjärna hade för sig. Det undrade Alexis också.

 

Stephanies mamma satte dig ner på stolen och tog en chokladmuffins hon också. Det förtjänade hon. Hon frågade lite om hur deras dag hade varit hittills och vad de hade för planer till kvällen. Planer. Alex hade inga planer. Tydligen hade Stephanie planerat sin dag lika ordentligt som vanligt. Hon skulle dra till Justin, såklart, om någon timme eller så. Alex sjönk ihop i stolen. Ensam igen. Stephanie såg bästa vännens reaktion och frågade artigt om hon ville hänga med. Alex var snabb, men ändå långsam, med att skaka på huvudet.

”No thanks.”

Aldrig, tänkte hon. Hon ville aldrig mer se hans ansikte.

Stephanie kollade medlidande på Alex. Förstod hon mer än vad Alex gjorde? Alex sjönk ner lite till i stolen. Snart var hon försvunnen, snart såg de inte henne mer, eller hur!?

 

Mamman frågade vidare om allting mellan himmel och jord samtidigt som de åt upp resten av sötsakerna. Efteråt var de mätta och belåtna. Kanske lite för mätta till och med.

”Did you come from the Succer?” Alex nickade. Hon kunde inte svara med ord eftersom att hon drack upp det sista av sin mjölk. Det var inte säkert att hon skulle ha svarat med ord även om hon inte hade munnen full.

”Have you and your mum had a fight?” Alex fortsatte att nicka, denna gången lite mer tveksamt. Vart ville Stephanie komma? Snart kom hon för långt. Hon visste om att Alex och hennes mamma inte var bästa vänner. Hon visste dock inte om hur allvarligt det egentligen var, och hur ofta de egentligen bråkade.

Alex nickade, tveksamt. Hon var osäker. Tänk om Steff kom på för mycket om henne.

”Have you talk to her?” Alex skakade på huvudet, kände åter igen hur hon sjönk längre ner i stolen. Hon tittade inte upp på dem. Hon var... osäker. Vart hade den säkra tjejen inom henne tagit vägen? Varför hade någon annan varit där och tagit över henne? Alex hatade att vara osäker, tvivlande på vad som var rätt och fel, sanning eller lögn. Hon ville ha raka, klara besked, både ifrån sig själv och från andra.

”Maybe you should give her a call.” Stephanies mamma log mot Alexis. Alex nickade igen och log tacksamt tillbaka. Kanske var det bäst ändå. Hennes mamma kanske helt plötsligt hade fått spel, igen, och börjat brytt sig överdrivet mycket. Alex visste tyvärr mycket väl vad hon kunde få för sig att göra vid sådana situationer. Det blev bara värre om hon då var full, eller började dricka. Uh. Alex reste sig upp och sprang ut från köket. Hon kunde lova att de andra undrade varför hon plötsligt haft så bråttom. Om de bara visste...

 

Handen i jackfickan. Alex sträckte ner den lite till, försökte att nå botten. Hon behövde bara ringa ett samtal. Snälla mobil, kom igen, bli lite större.

Alex nådde tillslut botten. Hon behövde bara ringa- Åh, nej, det var ju jätte bra. Verkligen. Mobilen var försvunnen, eller ah, den låg i alla fall inte i jackan. Alex suckade. Fan.

Fan, ville hon skrika. Istället stod hon bara och stirrade in i väggen. Var kunde den vara? Hade hon glömt den hemma dagens innan? Nej, det hade hon inte. Hon gick aldrig någonstans utan sin mobil.

”Alex.” Alex drog upp sin hand ur sin jacka. Det var ingen idé att fortsätta att leta. Det skulle bara vara bortkastning med tid. Om hon hade lagt den i sin jacka, skulle hon ha lagt den i den nu tomma fickan.

”You can't find it?” försökte Steff. Hon hade rätt. Alex skakade på huvudet. Hon hade rätt.

”Come, you can borrow my phone.” Stephanie tog leende armkrok med Alex och så gick de tillsammans upp till flickan, med den otroligt snälla mamman, -s rum.

 

Bara för att man talar ljuger betyder det inte att man talar sanning. Sanningen är att vi alla ljuger, mest för att vi talar sanning. Akta dig för människor som är tysta. De är som hundar som inte skäller.

 

Vänta nu. Nej, säg inte att det var sant. Justin hade hennes mobil, hennes fucking, jävla mobil. Nej, nej, nej. Hon behövde sin mobil – nu, alltid. Nej. Nu skulle hon bli tvungen. För att få sin mobil, var hon tvungen att söka upp den mystiska, jävla pojken igen.

__________________________________________________________________________

Tack för era kommentarer. You rules, guys!

Vinna gör man när man är bra. Det är inte jag. Jag måste vinna, kanske blir jag bra då. Bra nog för mig själv, bra nog för att leva. Att vinna alla sina kamper är viktigast, för mig. Annars är jag en förlorade, som jag alltid har varit, som jag alltid kommer att vara. Förlorare räknas inte. De glöms bort, de försvinner. Förlorade finns inte.

 

Fåglarna kvittrade utanför hennes fönstret. Det var söndagsmorgon och snart var det dags för match. Alex var trött, men pigg på att spela fotboll. Fotboll var alltid lockande. Stephanie skulle vara där, med hennes betryggande leende och stöttande ord kunde det inte gå annat än bäst. Steff kunde egentligen ingenting om fotboll. Det gjorde bara saken ännu mer komisk.

Skulle Justin också komma? Alex hoppades att hon slapp se honom där. Hon ville aldrig mer se hans ansikte. Det hade gått en vecka sedan incidenten. Uh, Alex hade inte släppt den. Först hade hon blivit mer eller mindre utslängd, inte fysiskt, men psykiskt av Justins mamma. Om blickar kunde döda.

 

Alex stod framför spegeln med sin vita och blåa klädsel. I den trivdes hon bäst. Håret var uppsatt. Inte för högt, inte för lågt. Lagom. Allting var lagom. Magen pirrade lagom mycket. Perfekt. Hon var lagom inställd på vinna matchen. Perfekt. Om man blev för övertaggad, gick allting fel. Dock var hon ruskigt taggat på att springa. Hon ville visa upp sig. Hon ville visa alla att det var hon som var bäst.

 

Alexis hatade att förlora. Det var värst när hon spelade mot folk hon verkligen inte tålde. De var kaxiga, äckligt, ruskigt över-egotrippade. Alex ville bara slå till dem, för att visa vem det var som bestämde. Hon bestämde. Alltid. Hon vann. Alltid. Hon var ingen förlora. Hon var ingen man kunde köra över.

 

Freya stod med resten utav tjejerna, skrattade, när Alex kom. Hon tittade på Alex, snabbt, med en smått ogillande blick. Hade hon hoppats att Alex inte skulle dyka upp? Ha, hon kunde hoppas vidare. Ingen eller ingenting stoppade Alexis Jones. Hon var- Herregud, nej, inte han. Gyllenbrunt hår, mörkbruna ögon. Fan också. Han var maskerad, så att ingen skulle se att det var självaste Justin Bieber. Han hade luva på sig och han höll på att ta på sig skyddande solglasögon. Ingen kunde se att det var han där under, förutom Alex. Hon såg det. Hon såg att det var han, bakom alla masker. Hon stirrade på honom, kanske lite för länge. Ingen bredvid märkte, men han gjorde det. Han tittade på henne. Hon hann se att han log med hela ansiktet, innan hon vände bort blicken. Fan vad pinsamt. Han kom på henne med att stirra på honom. Fan vad pinsamt.

 

När Stephanie tittade mot Alex håll, började hon att le och småspringa fram till sin bästa vän. Alex log, största inombords. Hon var inte ensam. Inte längre. Hon hade en vän. Hon hade Stephanie.

De kramades. Utan att ge Justin en blick kunde Alex njuta av stunden. Hon ville ju inte se honom, och hon tänkte inte titta på honom i onödan.

Direkt efter kramen tog Steff Justins hand. Alex gav deras sammanflätade händer en äcklande blick, men lät det sedan vara. Hon kunde tyvärr inte så mycket göra.

 

Vet du varför du alltid förlorar? Så klart inte. Du tror ju att du är så bra. Vill du veta varför du förlorar? Så klart inte. Ingen vill se sanningen. Jag struntar i både dig och sanningen. Du förlorar för att du är riktigt, patetiskt dålig.

 

Stephanie var lika pratglad som alltid. Hon log med hela ansiktet. Hon fick till och med Alex att le trots att hon var så fokuserad.

Hon pratade på om hur duktig Alex var medan huvudpersonen själv stod och tittade ner på sin tröja. Blå och vit. När hon inte tittade ner på sig tröja, kände hon brännande blickar på sig. Stephanies pojkvän var helt otrolig. Han förstörde Alex och Steffs vänskap! Hon kunde inte prata normalt med Steff när han var i närheten. Förresten, varför var han ens där om han ändå inte tänkte sitta och glo på Stephanie? Han var väl inte intresserad utav varken fotboll eller hur duktig Alex var. Kunde han inte låta de två vara ifred, för en gångs skull? Han kunde åka till hans flotta hem i USA, ingen skulle bry sig.

”Break a leg.” Alex hade så äckligt fel. Det fanns ju en som brydde sig om den egotrippade jäveln. Stephanie log mot Alex innan hon vände sig om, tog tag i Justins hand. Alex tittade upp från sin tröja, lagom nog till att se Justin le mot henne. Åh, hon skulle- Flickan knöt nävarna. Nej, inte nu, inte här. Fokusera på matchen.

 

Man måste förlora ibland för att slutligen kunna vinna. Man måste kunna ta en förlust, men ändå fortsätta att sikta högt.

Alex visste precis hur det var. Sikta högt för att komma högre. Man fick inte låta förlusterna gräva ur dig energi och vilja. Våga ta en förlust ibland. Våga visa att man är starkare än motståndarna ändå. Om man gör det, var man värd guld. Nästa gång man vann, skulle det kännas tusen gånger bättre än förut.

 

”Hi.” Alexis hälsade hon med. Kompisarna kramade varandra.

”You were very good today.” Liam var så vänlig. Alex log, skrattade inte och viftade bort orden med handen. Hon log, inte överlägsen, bara vanligt.

”I thought you should win.” Liam log sitt fina leende.

”Me too.” Liam skrattade, fortsatte att titta på Alex fastän att hon inte sa någonting. Alexis, som inte var särskilt bekväm i ögonkontakter, tittade bakom Liam en kort sekund. Det var all tid som behövdes. Justin. Åh, vad fan ville han? Alex var inte irriterad, bara... trött. Kunde han inte låta bli att titta på henne, i en sekund? Han hade Stephanie. Titta på henne istället om det var så himla roligt att titta på någon.

Justin såg inte glad ut. Alex brydde sig inte. Hon brydde sig inte om honom. Hans ögon var definitivt en nyans mörkare, och de glittrade inte som förut. När Alex tittade på Liam igen log han fortfarande sött. Han sa någonting roligt som fick henne att skratta. Den där förlusten, den hade hon redan tagit sig förbi.

 

ÄCKLIG. ÄCKLIG. ÄCKLIG. ÄCKLIG. ÄCKLIG. ÄCKLIG.

 

Det var väl trevligt att komma hem till en nedsupen mamma. Tur att hon hade lyckats övertala Stephanie att inte följa henne hem. Tänk om Justin hade sett hennes mamma, så här. Uh...

Alex tog av sig skor och jacka. Duscha, det fick hon göra senare. Hon tog undan vinglaset som stod framme, gav då och då en blick mot sin mamma som hon sov i soffan. Alex la en filt över henne så att hon inte skulle frysa. Hur mycket Alex än egentligen hatade henne, var hon den enda Alex hade. På något vis var det inte hennes fel att hon var alkoholmissbrukare. Det måste vara Alex fel.

 

Alex duschade, ganska fort. Hon vågade inte stå för länge i duschen, rädd att hennes mamma skulle vakna. Hon virrade en handduk om sig och en om hennes långa, tjocka hår när hon lämnade det ångfyllda badrummet. Det var jobbigt att vara blöt, men skönt att bli av med svetten. Hon fick rensa tankarna också, samt utvärdera sin insats under dagens match. Hon visste nu vad hon skulle göra nästa gång för att vinna. Hon visste nu vad hon skulle göra nästa gång för att trycka in sitt tjugofemte mål totalt. Förlorar-känslan visste hon hur man tog sig förbi. Hon hade varit där, där nere, så många gånger. Nu var hon här uppe. Nu var hon-

”ALEX!” Den var hennes mamma. Hon hade vaknat. Alex satte snabbt på sig kläder, någon mjuk dress var det första hon fick tag på. Hon småsprang sedan ut ur rummet. I köket mötte hon sitt arga mamma. Usch, hon var äckligt arg.

”What is it?” frågade Alex, dumt nog, med tunn röst. Hon var rädd, plötsligt blyg, och då kom dumma frågor ut från hennes mun.

Alex mamma skrattade åt henne, åt sin egen dotter. Hon skrek fula ord, ni vill inte ens veta vilka, samtidigt som hon nästan spräckte vinglaset. Hon höll så hårt i det nu tomma glaset. Alex hade ju tömt det. Hon ville inte att hennes mamma skulle dricka, vara berusad varje dag hon inte jobbade.

Mamman gick till attack, igen. Alex sprang med blanka ögon därifrån. Samtidigt som hon rafsade åt sig jacka och skor, ropade hennes mamma från köket:

”I HATE YOU, YOUR LITTLE SLUT. I WISH YOU NEVER WERE MY DAUGHTER.”

 

Benen var lätt och energifyllda. Att hon redan hade sprungit flera kilometer idag märktes då inte på benens kapacitet. Alex älskade att springa. Hon brukade göra det i glädje. Nu gjorde hon det i förtvivlan, i rädsla.

Hon hade bara en bästa vän, en som aldrig svek. Det var den hon var på väg till nu - kära fotbollsplanen. Dess grönklädda gräs, smått fuktigt i månljuset och tomma, stora yta gjorde den bara ännu mer perfekt. Alex älskade att vara där.

 

Hon grät. Hon hade inte gråtit så här mycket, så här plötsligt, på mycket länge. Kanske hade den senaste gången varit när hon tänkt på sin pappa. Det var så länge sedan nu, det var så långt borta. Men samtidigt var det här, och nu. Det åt upp Alex inifrån.

”Alex, what has happened?” Den där rösten. Hon hade inte hört den på ett tag nu, inte så här nära. Hon hade inte sett honom på väldigt länge. Egentligen var hon glad över att se honom. Han var den enda som visste att hon grät när ingen såg på, och för honom var det okej. Det var okej att gråta när ingen förstod.

Pojken satte sig ner bredvid henne, i det kalla gräset. Han kramade henne. Hon kröp ihop i hans famn, snyftade mot hans bröstkorg. Hans andning var harmonisk och fick henne snabbt lugn. Där, i hans famn ville hon gärna stanna. För alltid. För alltid i trygghet, i vila. För alltid i en vunnen famn.

H-han förstod. Det gjorde ingenting att Alexis hade förlorat sitt liv, hon hade vunnit en... vän, en mycket bra vän. Vänskap. Alexis hade vunnit det viktigaste.

 

Han tittade på henne när hennes tårar hade lugnat sig. Hon tittade ner i marken, på det kalla gräset. Han ville veta vad som var fel, hon såg det. Ändå frågade han inte. Alexis visste inte om hon skulle vara lättad eller irriterad. Irriterad över att hon inte fick berätta, att hon själv behövde ta första steget. Lättad över att han inte tjatade, lät henne ta sin tid. Hon behövde inte berätta.

”Please.” Han var så.. gullig. Rösten var gullig! Inte han, okej!?

Okej, han var väl lite ganska gullig, men bara för att han brydde sig!

Alex hostade till innan hon började berätta. Hon kastade ut sig allt om modern, och hennes beteende, eller i alla fall det hon hade gjort i dag. Det andra behövde han inte veta.

Alex brydde sig inte om att hon egentligen inte kände pojken. Fortfarande, han brydde sig. Alex kastade ur sig allt hennes mamma hade sagt. Hon kände hur pojken kramade henne hårdare och hårdare för varje ord hon snyftade ut. Han viskade i hennes öra:

”Everything is going to be okey.” Hon skakade. Hon visste att orden inte var sanna. Förstod han inte? Så här som det var nu, så skulle det hålla på för alltid, till Alex flyttade därifrån.

Hon skakade. Hon var så jävla ledsen, och trött på att det alltid skulle vara så här. Ingen visste, nu visste en. Kunde hon verkligen lita på honom? Hon kände honom inte, han kände henne. Hon visste inte ens vad han hette, han visste en stort del om henne som ingen annan ens hade någon aning om. Hon var inte perfekt, perfekta människor blev inte ledsna. Hon hade ingen perfekt familj, de skrek inte fula ord åt det, de slog inte sin egen dotter. Ibland önskade Alexis att hon kunde uppleva en vinnarkänsla, tillsammans med sin mamma.

 

Fanns det annat än bara fotboll, sport, man kunde vinna? I så fall hade Alex vunnit, det bästa. The boy. Han som fick hennes mage att pirra, han som fick hennes kropp att bli sömnlidande och han som sprang iväg vid gryningen. Alex hade förlorat, i pojkens armar, för att det var han som hade övertaget.

 

Vinna eller försvinna. Vinna var press. Vinna var styrka. Vinna var glädje. Vinna var allt. När man vinner blir man glad, lättad. Man får självförtroende eftersom att då ser att man faktiskt klarar någonting, ensam.

Förlora är det motsatta – en riktigt plåga. Det värsta med att förlora, är att man inte ser någonting bra. Man vet bara att förlora, det kommer man göra igen.

 

”Oh my god, oh my god.” Justin hade varit i chock. I ren panik hade han lyckas trycka sina fingrar mot hennes blodådra på hennes handleden. Hon hade haft puls. Hon levde. Han hade lutade sig närmare. Hon hade andats. Hon levde. Justin hade kunnat andas ut, i alla fall just då. Det hade inte dröjt länge förrän hans lugn hade släppt. Någon hade tagit tag i honom. Någon hade sagt någonting. Justin hade inte vänt sig om. Han hade inte svarat. Han hade varit rädd, rädd för att Alexis skulle glida ur hans famn och han släppte henne med blicken. Justin hade tryckt sin rädsla åt sidan. Den skulle inte få förstöra för flickan han... Skitsamma, ni fattar.

Justin hade snabbt tittat upp. Visst hade det varit folk som tittat.

Vad gjorde han framme hos snygga tjejen, slog han vad om att alla tänkte. Alexis var ju det - snygg. Jävligt förbannat snygg. Han hade inte varit den enda som sett det, han hade sett killarnas blickar.

Med Alexis i sin famn hade han tittat runt. Det hade varit fritt fram åt höger, och det hade varit tur eftersom att det var dit han hade behövt gå. Hur tung Alexis än hade varit, hade hon varit lätt i hans famn. Hans hjärta hade dallrat. Blodet hade pulserat snabbare. Han hade känt sig helt röd i hela ansiktet. Han hade rodnat av att bara se den vackra flickan i hans famn. Tack och lov för mörkret som hade gjort rodnade näst inpå omöjlig att se.

I fortsatt ganska panikartad situation, hade Justin burit hem Alexis till sin mamma, där han själv hade sin huvudbostad för tillfället. Vad skulle han göra med henne? Han kunde inte direkt ringa Stephanie mitt i natten och säga att hennes bästa vän låg i hans säng. Nej, det var bara bäst att låta det vara.

 

Han hade lagt henne i sängen. I sin säng. Han hade tagit av sig sin t-shirt men låtit flickans kläder sitta på. D-det kändes bäst så. Justins mage hade pirrat av bara tanken av att se Alexis utan tröja.

Justin hade lagt sig bredvid, kollat på henne tills att han hade blivit så trött att hans ögon inte längre orkade vara öppna. Han hade somnat, med bilden av den ovakna flickan längst fram i minnesluckan.

 

Han hade vaknat ganska plötsligt. Alexis hade rört på sig. Han hade flackat med blicken och försökt få kontroll på synen. Det hade varit mörkt i rummet. Det hade fortfarande varit natt. Justin hade inte sovit länge. Han hade vridit sig mot Alexis för att se om det kunde vara hon som hade fått honom att vakna. Den vackra flickan hade legat ihop krypen. Hon hade sett så skör ut. Justin hade lett och hasat sig, försiktigt för att inte(om möjligen)väcka henne, fram till henne. Han hade slutat att le, när han hade sett hennes ansikte. Hon hade varit ledsen. Justin hade undrat varför. Justin hade blivit ledsen, för att hon hade varit ledsen.

”I hate myself” hade hon snyftat fram. Justin hade inte vetat vad han skulle säga. Mest hade han blivit häpen, och lite förvirrad. Han hade undrat om det hon sagt stämde, eller om det bara var en lögn. Vissa sa att man alltid talade sanning när man var full, vissa sa att man alltid ljög. Om Alexis nu talade sanning, visste inte Justin vad han skulle säga. Alexis var ju så... cool, typ. Hon hade många kompisar, såg inte ut att ha ont om pengar och så var hon ruskigt bra på någonting. Varför fanns det då en anledning att avsky sig själv?

Hon hade snyftat till.

”Hey...” hade Justin sagt med en mild röst. Det hade inte hjälp. Han hade velat trösta, han hade velat röra vid henne. Hade han vågat?

”I'm so fucking ugly.” Han hade velat att hon skulle sluta.

Sluta säga sådär, hade han velat skrika. Han hade inte sagt någonting. Han hade kramat henne, kramat henne så jävla hårt. Det var uppenbart att hon egentligen inte tyckte om honom, borde hon inte då fokusera på att få bort honom ifrån sig istället för att påpeka hur ful hon var? Han hade kramat henne så jävla hårt att hon slutat med sitt jämrande. Justin hade fått som han ville, och släppte lite då, som en belöning typ.

”Please...” hade Alexis viskat, med gråten i rösten.

”Please, don't- ” Hon hade inte kommit längre. Orden hade runnit ut i sanden. Den då förvånade Justin släppte henne inte. Till att börja med hade han hållit ett stelt tag om henne. Hon hade sedan somnat, i hans famn. Justin hade då slappnat av. Han hade börjat tänka på vad hon hade sagt. Hon ville inte att han skulle släppa henne. Hon kanske gillade honom också...? Han hade lett, smekt henne över det gyllene håret. Han hade sedan somnat, igen, men bättre denna gång. Denna gång hade han världen i sina armar, för Alexis, hon var ju hans värld.

 

Snurrigt, dimmigt, kvävande luft. Blommigt, vackert, skratt. Ett fotsteg för snett, ett misstag för djupt. Snurrandes. Rörandes. Människors kroppar mot hennes. Människors händer på henne.

Panik. Kvävsel. Luft. Måste ha luft. Illa. Mår illa. Måste. Måste få ur det.

Kräktes. Skratt. Skämdes. Svart.

 

Alex flaxade till med ögonlocken. Att gäspa och sträcka på sig hann hon med innan hon började reflektera över var hon egentligen var. Vänta, detta var inte hennes rum. Hon kom inte ihåg när hon under gårdagen gick och la sig. Vad fan hade- Aj. Fy attans vad ont det gjorde. Huvudet värkte till, och så ännu en gång. Hon skulle aldrig mer dricka. Det hade känts så bra då, bara få slippa allt. Men detta, det var fan värre än tankarna.

 

Så tjock.

 

Med sprängande huvud, som nu hade blivit någorlunda mindre smärtsam, vred Alex blicken åt alla möjliga håll. Fel färg på väggen, fel storlek på rummet. Hon började sätta sig upp, för att kunna se bättre var hon var och hur hon skulle komma därifrån. Hon satte sig upp, eller försökte. Det var någonting som höll henne tillbaka, eller någon. Alex vred sig om och lyckades, trots motstånd, ta sig bort. Hon spärrade upp ögonen, eftersom att hon var så förvånad, när hon såg vem som hållit i henne så hårt. J-JUSTIN!?

”Justin, darling, it's time to-” Dörren öppnades och en person kom in. Personen kom av sig helt plötsligt. Herregud. En kvinna tittade in i rummet och mötte Alex förvånande blick. Herregud. Hon var... hans mamma!? Det var inte konstigt att hon kommit av sig, när hon såg en tjej ligga bredvid sin son i hans säng. Kvinnan såg till en början förvånad ut, tills att hennes blick hårdnade. Herregud. Fan också. Hon missförstod allting! Alexis var inte Justins... uh, ragg, flickvän, ligg eller vad fan kvinnan nu trodde. Hon missförstod allting! Varför hände detta? Varför skulle hon komma in precis nu, när Alex knappt själv förstod någonting? Varför???

Alex fick inte ur ett ord. Hon tittade på Justins troliga mamma, utan att släppa sin förvånande blicken, stelt i flera minuter. Kvinnan vid dörren tittade ner på golvet. Där låg en tröja slängd. Aj då, ännu mer missförstånd.

”JUSTIN!” Hon nästan skrek ut pojkens namn. Hon var arg. Det kanske behövdes, för då vaknade. Yrvaket ruskade han på huvudet. Han stelnade till när han såg hans mamma, log, där bakom pokerfacet, där han såg Alex. Alex, som blivit rädd av vrålet, vaknade också till, återfann medvetandet liksom. Bakom all huvudvärk, började hjärnan att arbeta igen.

”Who is this?” Kvinnan nickade, i en ogillade gest, mot Alex.

”Mom. Oh... eh, it's...” Justin fumlade efter Alex hand, men hennes hjärna hade ju börjat att arbeta igen. På något sätt lyckades hon ta sig ut från sängen. Samtidigt som hon sprang ut ur rummet, bort från både Justin och hans mamma, svepte Stephanie förbi i hennes tankar. Vad skulle hon tro om hon någonsin fick reda på det här?

 

Ett missförstånd, ett misstag. Allting knäcktes, hela ens liv, om man utförde dessa saker. Gränsen mellan misstag och missförstånd var minimal. Ordet misstags innebörd påverkade inte bara framtiden, utan även folks tankebanor om dig. Ett missförstånd och du är för evigt dömd. Ett misstag och du är för evig ett missförstånd.

 

Stephanie. Alex ville nästan gråta. Hon, Alexis Jones, hade gjort någonting med hennes bästa väns pojkvän, men vad? Hade hon kysst honom? Alex blev äcklad vid bara tanken. Justin var så... uh.

Hade Alex rört honom, frivilligt? I så fall skulle allting bli fel. Då skulle han tro att hon gillade honom. Det gjorde hon verkligen inte, nej. Inte alls.

 

Tänk om Stephanie skulle få reda på det. Hennes och Alex vänskap skulle vara förstörd för alltid. Alex ögon vattnades. Fan också. Fan. Justin förstörde allt. Det hade varit så bra. Alkoholen från drickande gjorde så att man slapp allting, sedan kom den största bördan av de alla. Varför? Varför var han tvungen att komma där, mitt i natten? Varför sov han inte, hos sin perfekta flickvän som brydde sig så äckligt mycket om honom?

Alex tänkte inte berätta för Stephanie, vad som hade hänt, vad som kanske hade hänt. Hon tänkte hålla munnen stängd. Frågan var, hur länge skulle hon lyckas att låta bli att öppna den? En månad, en vecka eller en dag?

 

Så ful.

 

Alex hade inte sprungit så långt. Hon hade inte världens bästa kondition när hon inte var uppvärmd, eller hade en boll vid fötterna. Ingen hade ropat på henne, och det var skönt. Hon ville inte prata med någon.

 

När hon slank ut från deras hus hade hon inte brytt sig om att kolla bakåt, för att se var han egentligen bodde. Varför skulle hon bry sig? Det var inte så att hon någonsin igen skulle komma hem till honom. Aldrig.

 

Hon hade faktiskt inte kollat bakåt en enda gång. Borde hon vara stolt? Hon kände sig stolt. Det kanske var för att hon bevisade för sig själv, igen, att hon INTE gillade honom Hon gick hemåt, i det ljusa morgonvädret. Kanske var det bra att hon inte hade hon haft på sig utmanande kläder dagen innan, för det skulle ha sätt så konstigt ut nu, och så skulle det nu ha varit lite pinsamt.

Hon mötte någon ynka joggare. Han kollade inte ens på henne, men hon var inte besviken. Om man någon gång skulle bry sig om utseendet, var det ändå inte nu, tidigt på morgonen när ändå ingen människa var varken vaken eller utomhus.

 

Fuck, dessa misstag. Alex kunde verkligen inte släppa händelsen, moderns blick. Alex skämdes. Hon skämdes så in i helvete. Hon var så förnedrad och kände sig bara... fel. Har ni hört talas om rätt ställe vid rätt tidpunkt? Här var det precis tvärtom. Fel ställe, fel tidpunkt. Kanske fanns det någonting som var rätt och fel ändå.

 

Hemma, äntligen. Alexis mamma vara inte vaken. Tack och lov.

Flickan gick försiktigt och vaksamt igenom huset för att komma till sitt rum som låg vid andra vägghalvan. Hon luktade säkert alkohol, men just då orkade hon inte bry sig. Hon orkade inte duscha, inte nu. Hon orkade inte ta den högra dörren istället för den vänstra.

Hon undrade om hennes mamma visste att hon hade varit borta. Hennes mamma kanske inte ens var hemma. Mamman var sådan. Ibland visste man precis var man hade henne, ibland kunde hon sitta instängd i sitt jobbrum i flera dagar.

 

Den efterlängtade sängen bara stod där och såg lika skön ut som vanligt. Alex raskade kvickt fram till den och la sig i den. Hon virrade täcket runt sig och andades ut. Herregud. Vilken jävla början på dagen. Resten, den tänkte hon sova bort.

__________________________________________________________________________

Tack för era kommentarer :) Hoppas att ni har en bra långhelg!

Musik: http://www.youtube.com/watch?v=9HmHSbeDXSo

Välj ditt liv. Välj leksaker, vänner och skola. Välj betyg, omdöme och pojkvän. Välj regler, livstil och framtid. Välj familj, boende och jobb. Varje val påverkar varandra. Välj rätt.

 

Man väljde allting man gör, eller gör man verkligen det? Skedde saker och ting av en mening, eller av slumpen? Alexis trodde på det andra alternativet. Om saker och ting skulle ske utav en mening, skulle det behöva finnas någon som bestämt det. Det fanns det inte. Det fanns ingen som framför allt orkade sitta och skriva ner flera miljarder öden, som också var tvunget att matcha varandra.

Händelser skedde av en slump. Varför skulle hon annars ha träffat t.ex. Justin? Det fanns ingen logik i det. Alex var... lite annorlunda men ändå perfekt i mångas ögon eftersom att de inte såg verkligheten. Medan Justin var... uh.

 

Jag önskar att någon kunde välja mig.

 

Det var kväll, eller snarare eftermiddag. Alex satt hemma, framför middagsbordet, och åt. Den lilla potatisbiten gled sakta ner i hennes strupe. Det var jobbigt att svälja. Inte blev det lättare av att ha en mamma som stod och glodde på henne. Det slutade såklart med att hon satt och petade i maten. Moderns blick hårdnade.

”Why aren't you eating?”

Alexis ryckte till. Hon hade liksom varit borta i sin egen värld. Hon ryckte på axlarna. Pallar inte, ville hon säga, men hon orkade inte. Komiskt. Jävligt kul faktiskt. Hennes mamma tyckte dock inte att det var kul, men hon fattade ju ingenting. Hon fattade ju aldrig någonting.

Plötsligt slogs det till i bordet. Alex ryckte genast till. Hon tittade upp, lika kvick som hon hade slängt sig tillbaka. Hennes mamma, såklart, stod med handen rullad som en knytnäve och en ilsken blick riktad mot Alex. Fuck, hon var arg. Arg var nog det svagaste ordet man kunde använda. Hon var förbannad - för att inte Alex åt? Det var knäppt... Även om hon ville vara en mamma som brydde sig, skulle hon aldrig bli det. Denna ilskan som nu speglades gick inte att skådespela, alltså måste det vara sanning. Vad hade Alex gjort?

”You arn't fucking good enough for anything. Why arn't you doing as I tell you, slut?” Hon tog några steg fram mot Alex. S-skulle hon slå henne? Flickan backade kvickt med panik i ögonen. S-skulle hennes egen mamma slå henne? Mamman höjde handen, men kom inte längre. Alex visste inte vad som skulle ske. Hennes enda hopp var reflexen som tog henne därifrån. Hon var omtumlad, hade tappat andan. Utan varken syre eller kraft sprang hon till hallen, kastade på sig skor och jacka, och sprang sedan vidare ut i mörkret.

 

Var skulle hon ta vägen? Det var hon som bestämde. Det var hon som gjorde valet. Uh, för mycket press. Hon orkade inte. Hon orkade inte med detta, inte nu, inte aldrig. Varför kunde hennes mamma inte bara låta henne vara ifred? Det var bättre när hon jobbade över. Då var hon aldrig arg, hon hann inte dricka och hon lät Alex vara ifred.

 

Hon kunde inte strosa omkring på gatorna hela natten, det skulle ha sett helt absurt ut. Hon gick förbi någon slags fest. Skulle hon lyckas ta sig in, smöra lite för ägaren, och kanske få med sig några spritflaskor ut?

Hon gick inåt. Hon chansade. Det var en ren chansning, hennes val.

 

Död. Jag väljer död.

 

Inomhus var det... äckligt. Det luktade rök, både från rökmaskin och vanliga cigaretter. Det luktade även sprit och spya. Alex rös. Var detta en sådan bra idé...?

Huset var stort, det kunde man se både ute och inifrån. Ändå fanns det nästan ingen plats över till lilla Alexis. Hon praktiskt taget knuffades fram och tillbaka, i takt till musiken. Att musik var hög hade Alex inget problem med. Hon kom hit av en anledning. Hon ville slippa sina tankar. När musiken var så hög, hörde hon inte sig själv tänka. Det fanns ingenting som kunde vara mer underbart, just då.

 

Hittills hade ingen frågat henne varför hon var där, kanske var det ett tecken på att hon skulle stanna.

”Hey, sexy.” Någon la armen kring henne, ropade nästan ut orden som lämnade hans mun. Alex var säkert på att det var en kille, och det var väl lite tur det, hon var inte lesbisk.

Killen i helhet hade hon ingen aning om vad hon skulle tycka om, hon såg honom inte. Dels för ljuset, dels för att han typ stod bakom henne.

Förresten, vad svarade man på ett sådant... tilltal? Alex valde att förbli tyst, kändes liksom rätt så.

”Do you want a drink?” Alex nickade kvickt. Killen gick iväg och var ungefär lika snabbt tillbaka. Gick det verkligen så fort? Kunde det verkligen ta så kort tid? Kanske kändes det så för att det inte hände någonting annat medan han var borta.

”Thanks” sa hon när hon tog emot drinken. Hon började sedan att gå iväg. Varför skulle hon stå kvar liksom? Hon skulle, om hon stannat och väntat på reaktion från killen, bara se ut som osäker, och det var hon inte.

 

”And where are you going?” Man hörde skrattet i hans röst. Alex log, tog en klunk utav sin dricka, men fortsatte ändå gå. Hon gick in i folkvimlet, visste inte riktigt var hon skulle ta vägen. Någon ropade på henne, eller var det verkligen på henne? Någon hälsade och någon tafsade på henne. Hon brydde sig inte. Varför skulle hon? Hon var ju bara någon, någon som egentligen inte syntes. I mörkret syntes alla, fastän att ingen egentligen syntes alls. I mörkret kunde man göra precis vad man ville utan att slippa bry sig.

 

Välj mig.

 

Alex satte sig i soffan, fortsatte att dricka lite. Bredvid henne satt en tjej och en kille, tippade hon på, som var i full gång med hånglande. Alex var inte avundsjuk. Kanske borde hon ha gått därifrån, låtit de vara ifred. Sådant gjorde snälla personer. Alex ville vara snäll, på utsidan. På insidan var hon hemsk. Alex ville vara perfekt, därför ville hon vara snäll. Men nu, här i mörkret, spelade det ingen roll. Hon kunde vara elak, ingen skulle bry sig eftersom att ingen visste vem hon var.

 

Snurrig var rätta ordet. Hela Alex huvud snurrade. Hon brydde sig inte. Hon drack lite till. Det var egentligen först nu hon upptäckte den, den bleknande synen. Hon satt fortfarande ner, hade gjort det den senaste timmen. I början var det jobbigt, jävligt jobbigt, både på grund av att tankarna kom tillbaka och för att hon såg hur jävla roligt alla andra verkade ha. Därför drack hon lite mer och möttes av en positiv respons. Tankarna försvann. Alex hade inte mycket medvetande kvar. Synen var snurrig och kräkningar forsade fram och tillbaka i hennes hals.

”Come.” Perfekt tajmning för någon att dra upp henne på dansgolvet. Killen som dragit henne till sig dansade någon centimeter framför henne, med blicken på henne. Alla dansade, det märkte hon först nu, nu när hon själv var inne i det. Det kändes som att alla glodde på just henne. Kanske borde hon också dansa!? Alex släppte allt och lät kroppen röra sig i takt med musiken. Hon kände sig så fri. Det var så... härligt och avslappnande.

 

Någonting bra varar aldrig för länge, i alla fall inte i Alexis värld. Hon kutade ut. Hur hon lyckades springa i det där tillståndet var ett mirakel man inte såg varje dag. Hon behövde spy. Så jävla mycket behövde hon spy. Hon hann typ precis ut, med skrattande rösten i bakhuvudet, som om det fick henne att känna sig bättre. Kanske hörde hon inte, hon visste egentligen inte. Hon orkade inte mer, tappade liksom greppet om jorden. Hon låg på marken, i det gröna, mjuka gräset som kittlades mot hennes kind. I världens minst finaste mjukiskläder och världens mest berusade hjärna låg hon där. Ensam.

 

Jag säljer mig. Du väljer mig.

 

”ALEXIS!?”

 

”ALEXIS? OH, FUCK.”

 

”Al, what are you doing here?”

 

”Eh.. Alexis?”

 

”C-can you here me? … ALEXIS?”

 

”ALEXIS, PLEASE... PLEASE, TALK TO ME.”

 

”Alex...”

 

Hur många val kunde man göra? Fanns det något stopp? Man borde välja allting man gör, tills det att man dör. Står hennes död skriven? Står hennes alla misslyckade punkter skrivna? Det krävdes böcker för dem, för det fanns så många. Alex hade en tendens att alltid välja fel, om det nu fanns någonting rätt och fel. Välja att bli full borde man väl inte, men i Alex situation kanske det var rätt. Hon slapp alla, slapp världen. Hon slapp känna, slapp se. Hon fick för en gång känna sig glad, utan att känna någonting alls. Det var en dröm, en riktigt fin sådan.

 

Vad vill jag syssla med i framtiden? Jag väljer egentligen nu. Jag väljer allting nu. Egentligen. Eftersom att allting påverkas, väljer jag min framtid idag.

 

Att man kunde välja så jävla mycket. Varför fanns det inte bara ett rätt och ett fel? Eller fanns det verkligen någonting som var fel?

 

När man väljer president eller parti, väljer man inte bara sin egen framtid. Man väljer alla andras framtid också. Känn ingen press. Framtiden vilar i dina händer.

Alex största val hade hon ännu inte varit med om, dels för att det fanns som mycket mer att upptäcka. Hon skulle ha mycket att fundera på, som hon inte ens visste fanns.

 

Välj - killen alla drömmer om, eller din bästa vän.

”Om det är någonting jag har lärt mig i livet, är det att inte ta saker för givet.”

 

Att ta saker för givet. Vad var det för någonting egentligen? Man tror att man skulle klara provet, utan att ens göra ett försök till att plugga. Du tog saken för givet.

När du tar saker för givet, gör du någonting riktigt dåligt.

 

Alexis Jones, framför sin spegel, förberedd för match, inte direkt. Inuti mådde hon riktigt ordentligt dåligt den dagen. Hon visste inte varför, eller gjorde hon? Det var konstigt. Hon borde vara glad. Allting med Stephanie var okej. De var vänner, bästa vänner. Alex hade en vän. Någon som brydde sig. Ändå var det inte okej. Hon var inte okej. Det var någonting som fattades.

 

Spegeln. Det var kanske därför Alex mådde dåligt. Hon såg på sig själv. Fan vad tjock hon var. Kolla bara. Alex klämde på ett jack med den ena handen. Med den andra handen följde hon magens kontur. Naveln. Var inte den ovanligt tjock, och ful? Alla andra hade väl inte så tjocka navlar?

Alex fingrade på fettet över revbenen. Det var just vad det var – fett. Hon var så jävla tjock. Varför åt hon så mycket? Hon tänkte börja äta mindre. Ingen skulle få veta. Hon skulle bara bli finare, några kilo lättare. Kanske kunde hon då bli tillräcklig. Tillräcklig för Stephanie, och för sin mamma.

 

Alex kanske hade tagit för givet att den där härliga, glada känsla skulle möta upp henne nu när hon hade Stephanie. Alex var besviken. Känslorna fanns inte där. Hon var inte ens sugen på att spela match. Varför? Hon älskade ju fotboll. V-varför inte idag?

 

Flickan var skärrad, frågade sig själv om det verkligen fanns som mening med livet fortfarande. Fotboll. Vad fan hade hänt? H-hon ville inte spela... Hennes ben. De kändes som spagetti. Benen var sega, trötta liksom. Vad fan hade hänt?

 

Detta var inte okej. Alex var så besviken. Hon hade tagit benens kapacitets-styrka för givet. Hon var besviken för att... det inte funkade. Det funkade inte idag. Varför skulle allting hända just henne, just nu? Tårar bildade i flickans ögon. Varför gjorde de det? Åh, hon var så barnslig. Hon torkade bort tårarna med sin svarta, långärmade tröjas yttersta del. Anledningen till att tjockare kläder var på väg att börja behövas, det var det vackra, blåsiga vädret. Alex älskade blåst. Men tillbaka till tröjan; ovanför lång-tröjan hängde fotbollströjan. Vitt och blått, färgerna som alltid fick henne taggad. Hon blev inte taggad nu. Vad fan hade hänt? Hon hade tagit känslorna för givet.

 

Du äcklar mig.

 

Uh, hon ville inte gå på matchen. Freya, ni vet Alex rival, skulle vara där, det kunde Alex sätta alla sina pengar på. Alexis ville inte träffa Freya. Hon var elak. Hon fick bara Alex att känna sig osäker på sig själv, och det var hon inte, egentligen. I Alex ögon, var hon själv perfekt. Det var så det skulle vara. Den tanken rubbades, gång på gång. Alex visste inte hur många gånger i veckan, hur många gånger om dagen. Det var som ozonlagret, som började få allt fler hål i sig. Hålen blev större, och effekten på det blev allt mer synligt. Alex ville inte att det skulle vara så, men hon fick skylla sig själv. Hon hade tagit sin självsäkerhet för givet.

 

Att ta saker för givet. Vad var det för någonting egentligen?

Alex hade kanske tagit Stephanie för givet. Kanske var det därför Stephanie uppträtt som hon gjorde, fastän hon kanske inte visste om det.

Att ta saker för givet. Vad var det för någonting egentligen?

Man ville ha det som det alltid hade varit. Livet – skolrutiner, vänskapsrutiner, idrottsrutiner. När man byte skola, påverkas alla dessa punkter. Vänner som du tidigare hade haft, kanske inte finns där längre. Kanske är du ensam. Skolan. Det kanske alls är lika perfekt som din tidigare hade varit, eller som du hade förväntat dig. Förväntningar var lite samma som att ta saker för givet. Man blev sårad, när man såg sanningen. För sanningen, den var hemsk, den var grym, den var sann.

 

Du tror att du är så perfekt. Ta inte saker för givet. Du glider in här och ta för dig. Du tar saker för givet. Du kommer förlora, för att du tror att du kommer att vinna. Du tar saker för givet.

 

Alexis var ganska bortskämd egentligen, och hon såg det inte ens. Hon var övergiven och ensam, därför blev det hon mot världen.

Varför var hon bortskämd? Även om hon inte hade det bästa just nu, hade hon en gång haft det. Hon tänkte tänka på andra. Det fanns de som aldrig hade haft det bra. Varför sitter hon då här och gnäller över sitt värdelösa liv? Precis. Hennes liv. Alex tog sig själv i första hand, men det behöver inte vara någonting dåligt. Kanske behövde andra människor också göra det.

 

Ibland hände det någonting dåligt när man tog saker för givet. Att man andas är givet, det är någonting man inte tänker på. Om vi inte skulle ha andas, kunde man inte leva. En annan del i detta, det var mat. Ibland kunde man inte äta, fastän att man ville. Alex ville äta. Hennes mage sa ja, hennes hjärna sa nej. Den visste varför hon var tvungen att låta bli.

Ibland ville man äta, fast man kunde inte.

 

Diabetiker. Medan alla tog andra tog mat för givet, behövde de göra så mycket för att ens röra vid maten. Sprutor, blodtryck, insulin. Ingen annan behövde ta sprutorna som ibland sved, som ibland gjorde så ont att man bara ville dö. Ta inte livet för givet, men njut av det du har. Du vet aldrig när du aldrig kommer ha det igen.

Alex förstod inte hur svårt det måste vara, för att i hennes tankar fanns ju bara hon. När de går upp varje morgon, måst de testa sitt blodsocker. De måste komma ihåg hur blodsockret hade legat de senaste dagarna. Kanske borde Alex inte jämra sig så mycket när det gällde maten, när det fanns andra som behövde göra så mycket innan de ens fick tänka tanken om att äta.

 

För och främst blev man väl besviken, när det inte blev som man hade hoppats. Kanske var det inte en sådan stor grej, kanske påverkade den hela ditt liv, hela din familj. Kanske hade du tagit just din familj för givet, sedan blivit tvungen att ge dig ut helt ensam i vildmarken när de inte ville vara med dig längre. Någonstans har vi för höga krav, kanske borde vi sänka dem. Om någonting bra, oväntat hände blev man ju så glad. Man borde vara mer uppmärksam, på livets fällor, och på livets paradis.

 

Alex satt på bänken. Det gick fan inte idag. Hon hade till och med sina vanliga kläder på. Innan hade hon varit orolig, rädd för att tränaren skulle skälla på henne. Ja, man skulle träna, spela, whatever, även de jobbigaste dagarna. Det var motgångar det var så viktig att ta sig igenom, för att lyckas. Tränaren hade inte blivit arg. Han... förstod!? Alex var lättad. Någon som förstod. Alex var nästan rädd. Hon hade glömt känslan, en känsla hon inte känt på länge och därför inte tagit den för givet. I dag var det inte hennes dag.

 

Varför tog man saker för givet? Det var så idiotiskt, egentligen. Det var väl mycket roligare att upptäcka att man var bra på någonting som man innan inte hade alls så stora förväntningar på.

 

Alex fick senare se prov på ännu en sak hon inte tagit för givet, tog var denna ”saken” inte en särskilt positiv. Varför i hela friden – inte alls förvirrad, nej – var Justin här igen? Hade han inget liv? Var han tvungen att följa Alex spår?

Han såg henne. Hennes försök till att gömma sig i bakom luvan i hoodtröjan hade inte funkat. Bara han inte ropade på henne. Bara han inte ropade på henne.

”Alexis!” Hennes fingrar, som tidigare hållit i tummarna, lösgjordes. Fuck.

Hon gjorde inget försök till att svara. Varför skulle hon?

1. Hon kände honom inte.

2. Hon gillade honom inte!

”Are you hurt?” Han lät uppriktigt orolig. V A R F Ö R? Varför brydde han sig så jävla mycket?

Alex skakade på huvudet utan att rikta blicken ifrån matchen. Justin rörde på sig, det kunde Alex både höra och se i ögonvrån. Han... Han satte sig bredvid henne. Han gjorde vadå? Alex ryckte till, flyttade sig automatiskt åt andra hållet, bort ifrån honom.

”What are you doing?” frågade hon, förvirrande. Hon tittade på honom med samma känsla i ögonen som känslan i kroppen. Justin satt nära, för närma. Han tittade på henne. Hans ögon gjorde hennes ögon milda. Alexis ville inte ha det så. Hon ville ha kontroll. Han höjde handen försiktigt, smekte långsamt hennes kind. Alex rös av hans beröring. Matchen, den spelade plötsligt inte någon roll. Resultatet, som egentligen var så otroligt viktig för fortsatt spel, den var oviktigt. Justin tittade på Alexis, som att hon vore den sista människan för jorden. Justin tittade på henne med sina fina ögon.

 

Alex ryckte till, liksom vaknade till liv. Hon flyttade sig förvirrat bakåt, undrade vad som hade hänt och vad som höll på att hända om hon inte skulle ha reagerat. Hon ville le. På riktigt. Hon vill le för att hon var glad. Men det gick ju inte. Detta var verkligheten. I verkligheten kunde man inte vara någonting man inte förväntade sig att vara, för att då skulle allting bli upp och ner.

”I'm not hurt I'm just...” Vad var hon egentligen? Kanske var hon skadad, på insidan. Kanske var hon operfekt, och att det var det som var problemet.

Det blev tyst, i alla fall där det spelade någon roll. Runt omkring levde världen vidare. Men här, här stod det still. Justin kanske förväntade sig någonting mer från Alexis, men då fick han bli besviken. Aldrig ta saker, ord, för givet.

Vad skulle hon säga egentligen? Hon visste ju knappt själv vad som hänt, varför hon inte var som hon brukade vara. Justin tittade på henne, Alex kunde känna det i hela kroppen. Hans blick letade sig under hennes skin. Kanske sökte han efter svar. Han skulle behöva söka länge. Ingen hade tidigare fått svar, alla ställde bara fler frågor.

 

Det är ingen som bryr sig om dig. Du äcklar mig, du är ful och tjock. Du är riktigt dåligt med allting som har med allting att göra. Du suger, rent ut sagt. Det finns ingen annan du kan skylla på. Det är ditt fel.

 

Matchen led mot sitt slut, såg det ut som. Alex visste inte. Hon var rubbad, hennes värld var omskakad. Hon försökte finna balans. Att leva var som att cykla, man måste finna balans för att kunna fortsätta framåt. Det var Justin som hade petat på den sköra lilla tråden kallad Alexis balans. Det funkade inte så. Man kunde inte peta på den, för då gick den sönder. Alex, hon... Hon blev någon annan, inte sig själv. Kanske blev som sitt inre, den krossade lilla flickan. För hon kände plötsligt en stor lust att gråta. Varför? Det skulle väl bli kul för Freya, att skratta åt den gråtande Alexis. Hon var förstörd. Det fanns ingenting som kunde hjälpa det. Det fanns ingen- Vänta nu. V-vad gjorde han? Ett par armar omslingrades runt Alex kropp. Hon stelnade till, vände lika stel huvudet mot pojkens håll. Han... Han kramade henne. Han... Han brydde sig!?

 

Antingen var det så här: Du får inte mer än vad du förtjänar, men du förtjänar mer än vad du får.

Eller så var det tvärtom: Du får mer än vad du förtjänar, men du förtjänar inte det du får.

Det kunde liksom aldrig vara lagom. Det var därför uttrycket fanns. Man skulle alltid ta människor, saker och livet för givet. Man såg inte verkligheten från dess perspektiv. Man såg bara det sanna livet, om man stod bredvid och tittade på.

Tack för att ni är så gulliga och kommenterar =) Ps. La ni märke till hur Alex ändrar tankebanor helt kring Stephanies beteende?

Förvånad var ett för svagt ord. Justin var överrumplad. Alexis Jones. Justin visste knappt vad han skulle säga. När han såg henne för första gången kändes det som att hon slet ut hans förmåga att tala. Ja, det lät töntigt. Ja, det var oroväckande. Varför? Justin var inte tillbakadragen. Han kunde ju inte visa sig svag. Inte framför Stephanie. Inte framför någon. Han kunde ju inte vara operfekt.

 

Justin visste knappt var han skulle säga, om Alexis Jones. Stephanie hade frågat om vad han tyckte om hennes vän efteråt, Justin hade haft svårt redan då med att formulera ordet. Trevlig, hade lämnat hans läppar. Vad skulle han säga? Helt ärligt förstod han sig inte på henne. Hon var så otroligt olik han själv. Helt ärlig gjorde det honom bara ännu mer intresserad av henne.

 

Ett minne. Det var från gårdagen. Han hade fortfarande ont i kinden, men det spelade ingen roll. Han log ändå när han tänkte på det. Hon hade slagit till honom. Justin hade aldrig blivit slagen. Han var så beskyddad av både säkerhetsvakter och av sin kära mamma. Justin hade aldrig blivit slagen. Kanske var det det som fick honom att le. Under den senaste tiden hade det plötsligt blivit så otroligt roligt att göra det man inte fick göra, röra det förbjudna liksom. Alexis var förbjuden, för Justin hade ju redan en tjej. Saker som aldrig tidigare hade hänt, var på sätt och vis förbjudna. Att någon skulle slå till honom, det var förbjudet. Om Alexis visade att hon gjorde någonting förbjudet, ville inte Justin vara sämre.

 

Omvärlden såg bara det ytliga. Justin var perfekt i deras ögon. Justin ville vara perfekt, i deras ögon. Här i verkligheten, när man faktiskt möttes på riktigt, var allting så mycket annorlunda. Alla trodde att han skulle le, vara snäll, vara trevlig. Därför hade det förbjudna blivit så frestande.

Justins kärleksaffärer... Hur skulle de rubrikerna se ut? Scooter, hans manager skulle bli tokig. Patricia, hans mamma, uh, hon skulle vi inte ens prata om. Det fick Justin att le. Att inte vara perfekt. Att inte behöva vara perfekt. Det fick Justin att le.

 

Justin hade förstått det nu, samtalet två veckor efter att hans förhållande med Stephanie hade tagit fart. Han visste vem som hade ringt. Han visste vem som hade skällt ut honom. Tänk, då tyckte han faktiskt om att Stephanie fnittrade åt allting han sa. Tänk, då kunde han titta på henne utan att tänka på Alexis.

 

”Hello?” hade han svarat samtidigt som han hade inväntat reaktion. Hans pipiga röst levde inte upp till hans starka namn.

”What the fuck is your problem?” Justin hade ryckte till.

Ursäkta? ville han säga. Istället lämnade den mest töntiga frågan i världshistorien hans mun.

”Who is it?”

”You don't even care, don't you?” Han hade snabbt fått svar, förstod dock inte mycket utav det. Ett skratt hade lämnat den då yrvakna pojkens mun. Detta var ju spännande...?

”What?” Orden hade lämnat hans mun tillsammans med ett skratt.

”This is so big for Stephanie.” Justin hade ryckte till, nästan spottat ut mjölken som han hade försökt att få in i magen ifrån mjölkpaketet. Han skrattade inte längre, för att det var inte roligt längre.

”Stephanie? Who the hell is this?” Han hade behövt få veta. Vem fan visste om honom och Stephanie? Var det hon som hade skvallar? Åh, han skulle- Nej, förresten, han skulle ingenting göra. Hon var ju hans... flickvän. Ja, jippi, eller nått.

”You don't have the right to take her heart. Leave her alone! This is my last warning.”

 

Det var Alexis som hade ringt. Hon hade bara slängt på luren i hans öra. Det var Alexis som hade skällt ut honom. Det gjorde honom bara mer desperat att finna henne. Hon ville ha Stephanie för sig själv, det hade han förstått nu. Justin brukade ligga och tänka på det på nätterna. Han kunde ändå inte sova. Det var så länge sedan han sist kunde sova en hel natt. Samtalet hade då setts som värst paniken. Fan. Någon visste. Någon visste om honom och Stephanie. Tänk om den personen berättade, för världen, för Justins överbeskyddande mamma. Fan.

Egentligen spelade det ingen roll. Justin brydde sig inte. Med Alexis läppar mot hans, så brydde han sig inte.

 

Det var nog en av de bästa sakerna som någonsin hänt honom, när han kysste henne Han fick röra vid henne, han fick se in i hennes mörkbruna, chokladformade ögon. Han dog av hennes skratt. Han log av hennes rörelser. Fan. Hon var så snygg. Fan. Hon var så lätt att förstå sig på. I mörkret, när ingen annan såg. I mörkret, där ingen såg honom. Hon visste inte vem han var, och han tänkte inte berätta. Han behövde henne, som man behövde luft. Hon fick honom lugn. Om hon vetat vem han var, skulle det ha blivit så annorlunda. Justin ville inte ens tänka på det – sanningen. Sanningen var viktig i ett förhållande, det visste han. Hur många gånger hade inte hans mamma tjatat om det? Men detta var ingen förhållande. Det var en fucking lek. Han tänkte vinna. Han tänkte inte vara den fega, den som lyssnade på sin mamma och aldrig gjorde förbjudna saker.

 

Justin visste inte varför han hade gjort det. Han hade bara tänkt att ta en promenad. Det var inte meningen att han skulle stöta på fotbollsplanen, och se den perfekta Alex och hennes perfekta bollsinne. Det var inte meningen att han skulle lära sig saker om henne. Justin tänkte på Stephanie, hur hon skulle reagera om hon någonsin fick veta. Hon skulle gråta, trodde han. Han skulle gråta. Han var ingen perfekt pojkvän. Han hade varit otrogen mot någon, en tjej som öppnat sitt hjärta för honom. Hon skulle tro att han var en idiot som bara var ute efter att få ligg. Justin var inte sådan. Justin var perfekt. Om kyssen skulle Stephanie inget få veta.

 

”I don't like you and I not going to be nice to you, so you don't have to be nice to me either.” Han mindes orden. Han mindes hur nära hon hade stått. Hennes underbara doft, även fast hon hade svettats i fotbollströjan. Han mindes hennes blick...

 

Justin brukade inte minnas saker. Det slutade ofta med att Scooter ringde och växte honom på morgonen, skällde på honom för att han hade missat ännu ett träningspass. Sömnen ville aldrig komma när man ville sova. Kanske kunde man koppla det med minnet. Trots Justin minimala kunskaper inom naturvetenskap, förstod han att han sov på tok för lite. Han behövde någonting som fick honom lugn, som fick honom att slappna av. Timmarna efter att han kysst Alexis hade han sovit som en stock, med kärleks underbara känsla i magen. Snart. Snart fick han träffa henne igen.

 

Han mindes hennes blick. Om blickar kunde döda. Ögonen, de var svarta. Justin, han ville bara försvinna. Varför hade han ens gått dit? Varför var han så envist tvungen att se henne igen?

Hon hade varit så söt. Hennes smala, korta ben flög över fotbollsplanen. Hennes leende... Justins mage vibrerade. Var det möjligt att gilla någon, som man inte ens kände?

 

Justin mindes en sak till. Killen. Som stod bakom. Vad fan gjorde han där? Vad fan tittade han på Alexis så där för? Justins Alexis. Justin var inte den svartsjuka typen. Det spelade ingen roll att Alexis inte visste det, hon var ändå Justins. Om Justin ville ha någonting, köpte han det. Om Justin ville ha någonting, tog han det. Varför? För att han kunde.

 

Usch. Han lät så hemsk. Han lät så kaxig. Det var oroväckande. Om hans mamma var här nu, hade hon skällt ut honom, genom att bara ha sett honom. Hon såg hans tankar. Kunde alla göra det?

För att inte låta kändisskapet gå ut över huvudet, behövde man vara noga med att ha ”rätt” sorts människor runt sig, brukade hans mamma säga. Justin brukade lyssna, till allting hon sa. Nu, spelade det ingen roll. Att omge sig med rätt personen hade ingen betydelse, om ingen av dem var Alexis. Hon gjorde honom kaxig, för att han skulle bara ha henne. Han var 18 år. Han var en fucking perfekt 18 åring. Hur länge skulle det hålla?

 

Tänk, han mindes första gången han träffade Alexis. Det första hon gjorde innan han fick se hennes vackra ögon, var att skälla ut en kille, mitt framför ögonen på honom. Justin var fast. Redan då var han fast. Han skulle bara ha henne. Stephanie, stackarn, hon stod där. Hon betydde ingenting. Inte längre. Hon var fin. Hon var riktig, riktigt fin. Men den stackaren betydde ingenting. Bredvid Alexis, var hon... söt. Söt, hon som tidigare sett ut som en modell i Justins ögon. Bredvid Alexis kunde vem som helst se ut som ett litet översminkat barn. Flickan i det svarta, långa håret var naturligt vacker.

Det första hon gjorde var att titta på Justin, med en skeptisk blick. Det gjorde Justin ännu mer intresserad av henne. Hans ögon lyste, han visste det. De brukade göra det, när han såg någonting han annorlunda, någonting han blev intresserad av.

Stephanie hade fått dra ur orden hos henne. Stephanie hade tvingat fram hennes falska leende. Justins mage pirrade. Alexis Jones. Justin Biebers charm och smickrande ord hade inte fått henne på fall. Alexis Jones. Hennes skulle han inte glömma i första taget.

 

Stephanies namn lös upp skärmen på Justins nya mobil. Justin låg och tittade på den utan att göra en insats till att greppa tag om den. Han orkade inte prata med henne, inte just nu. Det var elakt, han visste det. Han ville inte vara elak. Han skulle skicka ett sms senare, säga att han hade sovit när hon försökte få tag på honom.

Mobilen slutade att ringa. Skärmen slocknade. Det kom ingenting mer. Hon försökte inte igen. Var hon ledsen? Var hon olycklig för att hon hade en sådan vidrig pojkvän? Justin ville inte att hon skulle vara ledsen, men hon hade all rätt att vara arg på honom. Han var en idiot, som inte njöt av tiden med en sådan underbar person som henne. Justin var en idiot, som drömde sig bort till en annan tjej när han gick hand i hand med Stephanie.

 

Stephanie var snygg. Hur många killar skulle inte tråna efter henne om hon klädde tidningsomslagen tillsammans med Justin? Justin var inte svartsjuk, borde han bli det? Han tänkte. En annan kille bredvid Stephanie, en annan kille som kysste hennes solbruna hy. Justin var inte den svartsjuka typen. En perfekt pojkvän var inte svartsjuk.

Stephanies blyghet var charmerande. Justin log när han tänkte på den. Hennes kurvor var otroligt fina. Han log ännu mer när han tänkte på hennes kropp, som han fått se redan första gången de möttes på stranden.

Dock fanns det ett dock, det brukade göra det. Stephanie ingenting i jämförelse med Alexis. Fan att de skulle vara bästa kompisar. Fan att Stephanie skulle visa sin kompis. Fan att allting blev så komplicerat.

 

Hon hade nekat hans kyss. Förbjudet. Justins leende växte. Det var hans tur att ta nästa steg. Det var hans tur att röra på fötterna. Vart skulle han gå? Åt vilket håll? Steg han åt höger, kunde han vara ett steg närmare. Han kunde också vara ett steg längre ifrån rätt. Var det värt att ta risken, för att få känna Alexis läppar mot sina?

 

Justin blundade. Han var trött. Han ville sova. Med Alexis i sina tankar kunde han sova. Med Alexis ekande hand som smällde till hans kind kunde han inte sova. Hon var så... cool. Så lätt, så svår. Så snäll, så stygg. Obeskrivlig att förklara och att förstå sig på, det var nog den bästa beskrivningen. Justin slappnade av. Snart så. Snart var han inne i drömmarnas värld.

Ja.