Alictin

Musik + Video: http://www.youtube.com/watch?v=STeHV7eRgvs

 

I hela Alex liv hade hon förnekat det hon nu hade visat. Hon förnekade det fortfarande. En dag skulle allting förändrats. Det kunde inte fortsätta som det var just nu. En hemsk dag skulle hon bli tvungen att berätta, berätta sanningen. Dagen var idag. Tillfället var nu. Men hon kunde inte.

 

Det var inte lätt att öppna sig själv. Det var inte alltid lätt att prata med folk. Alex kröp ihop. Hon tittade på allting annat förutom Justin. Ingenting annat brydde sig, varför behövde han då göra det? Varför behövde han lägga sig i? Han hade redan ett perfekt liv, han behövde inte Alex i det. Alex var inte perfekt, skulle aldrig bli. Varför brydde han sig?

 

Alex älskade att han brydde sig. Alex älskade att han älskade henne. När ingen annan brydde sig, när alla vände ryggen till, spelade det ingen roll vilket situation det var, Alex kunde alltid lita på Justin. Han hade visat det så många gånger – hur snäll och omtänksam han var. Men hon kunde inte berätta.

 

På en säng satt hon, i sjukhuset. Hon hade nyss varit med om någonting som fått hennes liv att stå på spel. Liv eller död. Om det inte hade varit för Justin... Ja, ni vet.

Hon tittade ut genom fönstret. Hon frös, trots att hon kände värme från både täckena och Justin. Hon kände Justins blickar. De ville bara hjälpa. Han ville bara hjälpa. Hon förstod det nu.

 

Det föll tårar ner för hennes kinder. Det hade gjort det så många gånger förut. I början hade Alex inte förstått. Hon hade kämpat emot det som var omöjligt att förstå. Hon var ju stark. Varför hände detta? Hon började förstå. Det måste vara hennes fel. Det var hennes äckliga jag som satte henne ur spel. Hon blundade. Om man blundade i ett ögonblick kunde allting vara försvunnet. Hon gömde tankarna, precis som hennes svaga sida. Alla hade en brytpunkt, men Alex hade aldrig visat sin. Nu grät hon. Framför Justin. Hon grät framför Justin! Vad fan höll hon på med? Var hon helt dum eller? Ja, det var hon. Det var ju därför hon inte förtjänade att leva. Varför kunde han inte bara ha låtit henne dö där? Varför var han tvungen att vara så ouppnåeligt perfekt? Varför var han tvungen att vara så underbar?

 

”Alexis...” Han pratade med mjuk röst. Han kröp upp bakom henne. När han försökte ta in henne i sin famn, tog det stopp.

N-nej. Kom inte nära.

Alex försökte kämpa emot, men han visste det så klart. Hon var för svag. Hon hade blivit för svag. Hon klarade inte ens att stå emot det här. Vad hade hänt med henne? En svaghet som tidigare bara hade varit på låtsas, en hemsk dröm. Allting som är på låtsas plötsligt föds till liv.

Hon var för svag när han la armarna om henne. Hon var för svag när hon grät mot hans bröstkorg.

 

”I know what you thought. I never kissed Stephanie. Why would I do that when I have someone like you?”

Ja, varför skulle du? Varför skulle du inte? Alex hann inte säga någonting, hon skulle inte precis kunna det då hennes mun var fullt upptagen med att försöka andas, förrän han fortsatte:

”You have to understand, you have to believe me when I say this to you: I love you, no one else. The only person who can change that is you. Do you remember!? You have my heart.”

 

Hon grät inte längre. Tårarna tog slut efter cirka en timme. Hon satt ändå stelt kvar. Hon hade inte sagt någonting. Justin sa ingenting mer han heller. Alex ville inte om hon skulle glädjas eller inte. Hon hade knappt tagit in hans ord. Hon förstod inte. Hon ville nog inte förstå. Hur kunde man älska någon som inte var perfekt? Alla Alex älskade vara perfekta – Justin och Liam, och fotbollen såklart.

 

Den som avbröt deras tysta minuter blev en doktor som klev in i rummet. Han tittade på de, lite smått förvånad. Alex trodde att Justin skulle släppa henne, lämna henne ensam, men det gjorde han inte. Åh, gud, vad hon älskade honom. Om hon hade vågat, om hon inte vore så svag, skulle hon ha kramat honom, kanske till och med kysst honom. Istället kramade hon hans hand – ganska förvånande att hon ens gjorde någonting alls. Hon såg i ögonvrån att han log mot henne.

”Oh, Alexis, I'm glad that you are awake.” Doktorn log mot henne och skrev snabbt ner någonting i hans papper. Alex tänkte le tillbaka. Hon skulle nog ha försökt om doktorn inte kolla ner i sina papper. Sedan kom hon på en annan sak också, var hon verkligen glad över att hon var vaken, vid liv, igen?

 

Doktorn började prata om vad som skulle hända härnäst. Helt ointresserade saker alltså. Om det inte varit för att Justin kramade om Alex lite hårade var och varannan minut skulle hon ha somnat. Doktorn nämnde, om allting såg lika bra ut som då, att hon skulle få åka hem om en vecka. Hem... Alex hade inte tänkt på det. Det hade varit så skönt att slippa tänka på det. Hon ville inte hem. Hon ville inte veta vad hennes jävla... Alex ville inte veta vad hennes så kallade mamma skulle göra med henne, för hon visste redan. Om Alex ville dö kunde mamman fixa det.

Alex tittade orolig upp på Justin. Han förstod. Han visste ju. Justin gav henne en lugnande blick och pussade på hennes kind. Sedan viskade han orden i Alex öra som fick henne att bli lugnare än någonsin tidigare, för hon förstod att han aldrig skulle lämna hennes sida:

”Your home is wherever I'm, right!?”

 

När doktorn hade gått gosade Alex ner sig i Justins famn. Det där han hade sagt innan, om Stephanie, det var ingen mening att dra upp det samtalet igen. Alex visste ändå inte hur eller vad hon skulle tro. Hon ville gärna tro att det Justin sa var sant, men det var så svårt att erkänna att det man själv hade trott var fel. Det var egentligen det allting handlade om från början. Justin var Alex enda anledning till att leva. Han kanske hade förstått det nu, mer än vad hon själv hade. Alex ville egentligen inte tro på att hon var så svag. Men det var hon.

När doktorn hade gått kramade Justin om Alex som låg i hans famn. Han viskade massa mysiga ord i hennes öra, ord som fick henne att le. Han pussade henne på kinden, på pannan, på handen. Alex föll sedan in i en djup sömn när hennes pojkvän, världens bästa pojkvän, sjöng en av sina lugnare låtar för henne. Die in you arms.

 

”Say you love me, as much as I love you, yeah

Would you hurt me, baby, could you do that to me, yeah?

Would you lie to me, baby?

'Cause the truth hurts so much more

Would you do the things that drive me crazy?

Leave my heart still at the door.”

 

Alex var en sådan person som tänkte mycket på saker, saker man hade, saker man inte hade. Hon brukade tänka på familjer, jämföra sig själv med andra. Det var precis så man inte skulle göra. Det var inte hennes fel att hon inte hade någon familj, en sådan som älskade henne oavsett vad hon gjorde. Det var inte hennes fel.

Alex brukade tänka på skolan. Hon var inte särskilt bra på någonting. Hon brukade få ganska medel bra betyg i allting. Det fanns inget ämne hon stack ut i. Sedan såg hon alla andra.

 

Hon tänkte ändra på sig nu. Det kändes som att nu när hon ändå levde kunde hon passa på att ändra på det, ändra på allt. Man levde bara en gång. Man hade bara en chans att lyckas. Alex hade redan, vid sin sida, den bästa personen man kunde ha. Hon hade faktiskt inte bara honom. Hon hade Liam. Liam var snäll och omtänksam han med. Han var ingen som försökte utnyttja henne för någonting, så som hon faktiskt från början hade trott. Det var roligt hur man kunde ändra uppfattning om en person så snabbt.

Sedan hade hon fotbollen också.

 

Från och med nu skulle hon börja tänka på det hon hade, vara oerhört tacksam för de sakerna, istället för att tänka på det hon inte hade. Det var inte omvärlden som gjorde ens egna beslut. Det var i sina egna tankar som allting började, som idéerna kom, som framtiden vilade. Alex visste att hon ville ha en framtid med inte bara Justin vid sin sida, utan även den där rackaren – fotbollen - hon älskade så mycket, så starkt. Alex tänkte lära sig tänka ur andra perspektiv.

 

Den där sömnen, den där flummande drömmen varade inte särskilt länge. Det fridfulla vilande gick över till en panikartad känsla. Alex hostade till. Sedan ännu en gång. Hon öppnade ögonen, möttes utav två bruna, oroliga ögon. Justin hjälpte Alex att sätta sig upp. Flickan hostade fortfarande, fick knappt någon luft. Att sätta sig upp hjälpte dock. Hon slutade hosta. Bara några sekunder efter slöt hon ögonen igen. Hon var så trött, kände sig svagare än någonsin. Hon mådde illa. Huvudet värkte. Det brukade bli så när man vaknade efter för lite eller för mycket sömn. Alex var så trött men hon kunde inte somna. Kunde inte livet plåga henne lite mer?

”A-are you okey?” Rösten skakade. Alex visste att rösten tillhörde Justin. Hon visste att han bara brydde sig för att han var sådan. Om han hade fått värsta hostattacken och sedan ramlat tillbaka i hennes famn skulle hon också undrat. Hon skulle också blivit orolig.

Alex öppnade ögonen. Hon kisade mot Justin. Hon visste inte vad hon skulle svara på hans fråga. Om hon sa att hon mådde bra, kanske han fick ett större hopp än vad som fanns. Hon ville inte skicka ut fel signaler, för fortfarande var hon inte... uh, okej. Att hon mådde bra vore ändå rätt svar, då hostattacken hade gått över. Åh, varför skulle frågan göra det så omöjlig att svara på?

 

Hon svarade inte men hon höll ögonen öppna, tittade på honom. Han tittade mjukt tillbaka på henne, med sina fina ögon Alex, trots allting hon hade sagt, älskat från första stund. Hon log snabbt, kollade sedan in i hans bröstkorg, lutade pannan mot hans bröstkorg.

”You know that I love you” började han. Alex visste att han ville komma någonstans.

”Yeah...” sa hon vaksamt, väntade på att han skulle fortsätta.

”Do you know why?”

Hon skakade på huvudet.

”You are so wonderful.” Han sa orden med sin mjuka röst. Han viskade orden i hennes öra, smekte hennes tankar som ingen annan kunde.

Alex log snabbt. Hon tog ett djupt andetag och kollade upp på honom. Hon behövde få veta...

”But am I wonderful enough?” Hon förväntade sig ett nej, men fick någonting som var tusen gånger bättre. Han kysste henne.

 

Du är vacker som du är. Du måste vara som du var. Det är knappats fel på dig det är fel på hur världens är idag. Knyt båda nävarna och fokusera på någonting bra. Innerst inne vet de om att de har fel och att du är underbar.

---

Vet ni att detta var sista kapitlet? Ganska uppenbart, va!? ;) Dock kommer en epilog ut på fredag. Hm, vad kan det stå i den om allting nu är uträtt... Eller är det?

Tack för kommentarerna!