Alictin

Musik: http://www.youtube.com/watch?v=P5vz6iwV38U

Förändringar kunde vara bra. En förändring kunde kännas riktigt bra. Om allting var som det alltid har varit blev det tråkigt. Denna förändringen som nu höll på att ske, gillades inte av Alex.

När du sprang efter en boll visste du att om ingen slog till den bytte den inte håll. Farten minskades tillslut. När någon väl rörde bollen igen, fanns det inte dunder många håll för bollen att ta vägen. Det krävdes så mycket för att man skulle kunna få kalla fotbollen, det Alex älskade mest av allt, en förändring.

Om en förändring var bra eller ej, berodde såklart på i vilken situation det var i. Om en förändring var bra eller ej, berodde såklart på hur stor den var. Ta mellanstadiet som ett exempel. Du lämnar alla kompisar du har gått i samma klass som i flera år. Ni har sett varandra, varje dag, i flera år. Ni kan varandra utantill, fast egentligen vet ni varken någonting om varandra än någonting om sig själva. Du förändras, börja umgås med nya människor. Eller kanske du blir som Alexis och håller stenhårt fast vid dem gamla vännerna. För även om dem gamla vännerna inte vet någonting om dig, bryr de sig om dig. I alla fall lite.

Skola åter igen. Stephanies underliga beteende åter igen. What a nice life. Alex gick omkring med, förutom fotbollen, endast Stephanie i sina tankar. Stephanie gick i sin tur vid Alex sida, tyst. Tyst, tyst och mera tyst. Åter igen, vilket härligt liv!

Jag vill inte se mig varje jävla morgon. Jag vill aldrig mer se mig. Precis som ingen annan vill se mig heller.

Ja, Alex var sur i dag. Förutom att Mr. Hanson hade skällt på henne under spanska-lektionen för att hon inte orkade med att göra läxorna(varför kunde han inte fatta att bara för att han inte hade ett liv betydde det inte att hon inte hade det?), hade dagen var allmänt tråkig. Tisdagar brukade oftast vara sådana.

När någon till på köpet såg till att hon var tyst – Alexis Jones var tyst? Jag är lika förvånade som ni – då var det verkligen någonting som inte stämde.

Sedan hände det faktiskt andra saker under dagen också. Klassen, som bestod av den allt för snygga Alex(ja, det var väl så hon tyckte det), några töntiga tjejer(matte-nördar, ni vet) och killarna som trodde att de var coola, för coola för deras eget bäst, klassen fick tillbaka matte-proven. Matte-proven de hade gjort för flera veckor sedan. Seg lärare. Behövde hon säga mer?

För Alex del gick det... okej. Hennes resultat kanske inte var någonting att jubla med, men ärligt, hon brydde sig inte. Liksom kolla, alla matte-nördarna hade säkert bättre resultat än Alex, men de bara satt där med ett stel ansiktsuttryck. Kanske för att de inte ville vara sämre än den andre. Geeks.

”Steff.” Alex suckade. Hon trött på alla spel. Hon var trött på spelet Steffs spelade. Spelet inte Alex såg ut att kunna vinna. Ja, Alex behövde vinna. Hon vann alltid(i alla fall i hennes tycke).

Steff vände sig om, suckade hon också. Även om inte Alex kunde vinna, såg det ut som att Steff förstod att hon inte kunde förlora henne.

”Okey, I'll tell you. After the class.” Alexis leende drog i mungiporna. Hon vann trots allt, va!?

”Promise?” Steff nickade, log smått. Alex log, stort, tillbaka, gav sin vän en kram och sedan gick de bästa vännerna i armkrok in i lektionssalen.

Alex hade tråkigt. Lektionen var tråkig. Medan alla andra satt och flitigt antecknade det läraren sa och skrev på tavlan, tittade Alex ut genom fönstret . Hon drömde sig bort.

Hur skulle man agera för att tackla en förändring på bästa sätt? Det berodde ju också på i vilket situation det var. Denna eviga situation. Kanske skulle man bara vara stark på utsidan, även om man var krossad, eller överlycklig, på insidan. Att inte visa några känslor var det Alex försökte komma till. Varför? Att inte visa känslor var det Alexis var bäst på.

Lektionen var slut. Dagen var slut. Äntligen. Alla elever rusade ut från klassrummet(eller gick i hyfsat rask takt, det är liksom tonåringar var pratar om här), förutom en som halkade efter. Denna person gick med huvudet nedsänkt och såg betydligt ledsnare ut än vad alla andra gjorde. Stephanie.

Steff snyftade, fortfarande med blicken in i skåpet. Alex suckade. Skulle hon berätta eller? Hon hade ju lovat...

När flickans funderingar höll på att rinna ut till verklighet, öppnade Stephanie munnen.

”I have met someone.” Alexis spärrade upp ögonen, spelade lite. Hon hade förväntat sig något... allvarligare. Som att hennes familj skulle flytta. Som att hon hade en allvarlig sjukdom. Till och med att hennes hamster hade död skulle sett allvarligare ut än det här.

Nu ville hon bara skratta. Ha, hur kunde det vara illa att träffa någonting?

Steff verkade dock inte lika glad, stackarn. Hon torkade tårarna med tröjärmen innan hon fortsatte.

”We're so diffrent, and he so far away.” Alexis påbörjade leende sjönk. Aj då, det kanske var bra att träffa någon man gillade trots allt.

”He travels all the time. I will not see him in months.” Stephanie suckade.

”I promise, he don't want me.” Alex gjorde ett: ”Åhh” läte. Hon gick också fram till sin kompis och la armen om henne.

”I think that that isn't true” svarade hon ömt. Steff snörvlade till. Hon sa ingenting, så Alex fortsatte, tog det som ett tecken på att hon skulle fortsätta.

”Why wouldn't he what to be with someone like you?” Steff ryckte på axlarna, tittade ner i marken. Plötsligt vibrerade hennes mobil, som hon kastade sig över. När hon läst det, som såg ut att vara ett sms, sken hon upp i ett leende.

”Was it he?” frågade Alex och log. Stephanie nickade glatt. Hon andades sedan ut.

”I was scared there in a few minutes.” sa hon, blinkade innan hon stängde igen skåpet och försvann iväg.

Seriöst, hade hon gråtit för att han inte hade svarat på ett sms? SOM HON SKREV FÖR NÅGRA MINUTER SEDAN!? Alexis suckade, men hon förstod. Stephanie var äckligt kär. Alex hade en känsla av att det Steff sa i början inte hade med hennes känslor att göra. Det var något i det hon sa som kanske stämde. Vännen var ledsen. När hon pratade om den hon träffat, fanns det någonting i hennes blick som sa att hon talade sanning.

Ilskan började bubbla upp inuti Alex. Hon spände nävarna. Den där ''någon'' skulle inte få komma milt undan.

Jag vet, jag vet. Bara gå. Lämna mig ifred, äckliga känsla. Du kan inte bryta ner mig, förstår du inte det? Du, du... Du vinner.

En förändring kunde ske så fort, innan man ens han blinka. Det kunde också ta hur lång tid som helst. Förändringar såg alltid ut att komma när man minst ville, och vägrade att uppkomma när man så ville det.

Ibland behövde man omväxling. Ibland behövde man en ny start. Då kunde en förändring vara bra, för då fick man chans att en en gång att visa vad man egentligen gick för.

Ingen kunde hacka på Alexis, det visste alla. Alla visste dock inte vad som gömde sig bakom den starka personligheten. Alexis var så stark. Ingen kunde bryta ner henne. Ingen kunde få henne att visa det hon egentligen kände. Det var ju bra, eller?

Varför är inte förändringar bra? Förändringar kanske inte alltid var bra. Ibland kunde det kännas som att allt bra bara försvann vid en förändring. Om du hade ett lag, ni var bra, och så försvann en spelare. Kanske var den spelaren en av de bästa, kanske inte. Det spelade ingen roll i detta laget för att alla kämpade för varandra, alla var lika mycket värda. Om en spelare försvann, försvann den tillsammans med lagets framgångar.

Alexis var arg. Eller mer irriterad. Främst var hon sur på Steff, och hennes så kallade största kärlek. Hur kunde man förälska sig i någon som var så dum mot en? Alex skulle aldrig göra någonting sådant. Nej, aldrig. Hon kunde inte ens föreställa sig att vara i sin bästa väns situation. Stephanie mådde dåligt, det kunde även den mest blinda personen se. När Stephanie mådde dåligt, mådde Alex dåligt. Ingen ville se sin bästa vän gråta.

Det fanns många anledningar till att Alexis satt där, i fönsterkanten. Detta var den främsta. De andra fick ingen veta.

Jag vill bara kunna ta ett andetag till. Snälla. Bara ett. Ett riktigt. Sedan är jag klar här. Det finns ingenting jag önskar mig mer, än att våga andas igen.

Alexis fingrade på lappen. Lappen, vilken lapp? Ibland behövde man göra det man egentligen inte fick göra. När Steff tittade bort, var den lätt för den sluka Alex att snappa upp Stephanies pojkväns nummer. Han kunde ju drömma om att han skulle komma undan så lätt. Alexis var sur på honom. Han var elak mot Steff, och mot Alex! Han hade fan stulit hennes bästa väns hjärta! Så inte okej. Vi får väl se om han fortfarande ville åt hennes hjärta, när Alex varit i farten.

Utan att tveka en sekund till knappade hon in pojkens nummer, tryckte sedan mobilen mot örat. Otåligt väntade hon på att någon, denna någon, skulle svara. Hon hann till och med riva bort nagellacket från innan fingret innan en krasslig röst svarade. Kul, nu visste hon vad hon behövde göra i kväll – måla nageln.

”Hello?” sa den patetiska pojkrösten. Ha, rösten lät som att den tillhörde en liten flicka. Varför? Rösten var ljus, tjejig och... patetisk. Rösten lät också osäker. Precis som att personen väntat sig någon den inte ville höra. Varför svarade han då?

Alex tog ett djupt andetag. Nu eller aldrig.

”What the fuck is your problem?” Hon hade inga tankar på att småprata. Hon hade inga tankar på att hålla sina känslor i styr. Det var fan han som hade börjat med allt.

Plötsligt skrattade han. Alexis var inte lika road.

”Who is it?” Alexis skakade på huvudet, medvetande om att han inte kunde se det.

”You don't even care, don't you?” Hon struntade i hans ord och fortsatte i sitt spår. Han hade ingen rätt att hantera Stephanie som han ville.

Pojken med den ljusa rösten skrattade vidare.

”What?”

”This is so big for Stephanie.”

”Stephanie? Who the hell is this?” Han skrattade inte längre. Det var inte roligt längre. Nu var han irriterad. Alexis log.

”You don't have the right to take her heart. Leave her alone! This is my last warning” Alex tryckte bort samtalet, tryckte bort pojken på andra sidan. Hon hade ingen lust att höra hans argument. Hon ville ju inte ens veta att hans fanns.

Denna förändringen som Alexis kände av, trivdes hon inte med, det hade hon känt hela dagen. Innan hon somnade den kvällen, låg hon länge och tänkte på det. Det – Stephanie annorlunda beteende. Var hon inte mer... kall? Var hon inte mer... ensam? Var inte Alexis lika viktig för henne längre? Var det något annat som blivit viktigare?

Alex ville inte vara ensam. Hon vägrade umgås med matte-nördarna, och fotbollskillarna(även om de såg någorlunda bra ut). Hon ville bara att Stephanie skulle se henne, precis som hon alltid hade gjort. Den där killen var inte viktigare än Alex. Ingen var viktigare än Alex.

En tår rann ner för flickans kind. Hon kände sig som en tioåring igen. Den tioåringen hon hade varit. Hon hade inte gråtit sedan dess, inte på riktigt. Pappa, i köket. Mamma... Ingen skulle få veta.

En obekväm känsla rörde om i Alex mage. Hon förstod redan då att morgondagen inte skulle bli något bättre.

Jag känner dem, blickarna. Varje gång man går förbi i korridoren. Varje gång man tittar upp. Om man tittar ner, är man osäker. Då får man ännu fler blickar. Blickar som inget säger, men ändå säger så mycket. Blickar som äter upp mig inifrån. Varför måste det vara just mig alla spottar på? Varför måste det vara just jag som föddes för att dö?

__________________________________________________________________________

I dag är jag glad för att i dag fyller jag år :] Min bästa present: Importerade stigbyglar från Belgien(att vi köpte dem på Hööks är en annan femma).

Anyway, Hoppas att ni gillade/gillar kapitler. Kanske förstår ni lite mer nu? c; I nästa kapitel(som kommer ut på måndag) är Justin med. Yay! (Fast det var han ju i coh för sig här också...)

Och ja, Don't just be a part of the system är en hel av Change your mind/Heroes in defeat ;) #Muntherpower