Alictin

Musik: http://www.youtube.com/watch?v=RBM_srNAOk8

 

Känslan att vakna upp till den mjukaste, finaste rösten i hela världen. Alex tänkte gäspa, sedan säga god morgon och le mot honom, men hon hann hindra sig själv. Han talade inte med henne.
”Stephanie.” Han talade med henne. Han upprepade hennes namn några gånger. Alex kunde inte höra vilken ton han hade på rösten, vilken känsla han ville förmedla.
Alex var ledsen. Hon borde inte göra så här. Stephanie skulle bli ledsen, kanske var det redan för sent. Alex hade tänkt på det mycket. Hon hade tänkt på det enda sedan Justin sa till Stephanie att han älskade henne. Alex blev så chockad, för hon visste inte att han kände så för Alex bästa vän. Kanske borde Alex bara låta dem två vara ifred. Det var knappt någon nu för tiden som brydde sig om man var otrogen. Dem skulle nog få ett lyckligt liv tillsammans.

”Stephanie, listen.” Justin suckade. Alexis låg i sängen i en stel position. Hon blundade, hårt. Hon rörde sig inte. Hon låtsades att hon fortfarande sov.
”Mm.” Justin mm:ade, men han lät ändå inte övertygad. Äh, vad visste flickan under täcket? Hon visste väl inte hur han lät när han var övertygad.
”Yeah, I know. We need to fix this.”
Det blev tyst. Alex undrade om Justin tittade på henne. Alex undrade om Justin märkte. Flickan under täcket blundade lite hårdare. Nu skulle han väl då ändå inte märka?
”I can't. Not today.”
Alex lyssnade spänt vidare.
”Eh... Not tomorrow either, sorry.”
”Ah, take it easy!” Oj, där ändrades rösten helt. Den, rösten, den mjuka Justin, hade tidigare varit... mjuk, och lite avvaktande. Nu blev den hård, och kvick.
”STOP THROWING YOUR PROBLEMS ON ME. YOU NEED TO ACCEPT THAT I HAVE TIME, CALLED A LIFE, OUTSIDE YOUR COMPANY.” Han var arg. Tänk vad arg han skulle vara om han visste att Alexis hörde. Hon var så rädd, den ensamma, krossade flickan under täcket. Ibland var så rädd att man skakade. Alex var så rädd att hon inte vågade röra sig. T-tänk om han slog henne. Varför skulle han inte kunna göra det, när alla andra gjorde det?
”AHH!!” Han ropade högt, stampade lite i marken. Plötsligt blev det helt tyst igen. Det var som att han upptäckte någonting. Oh, nej, oh, nej, oh ne-
”Babe...” Han satte sig på sängen, eller nej, han satte sig inte. Han kröp fram till henne. Han smekte henne över huvudet. Långsamt försvann värmen ifrån henne – långsamt drogs täcket iväg. Hon vågade inte titta. Hon vågade inte vakna. Hon vågade ingenting göra. Hon var så rädd.
”Are you awake?” Hon svarade inte. Hon vågade inte.
Han suckade. Skulle han bli arg igen? Om hon hade vågat skulle hon ha-
Hans läppar mötte hennes kind. Det kittlades. Det var mysigt. Hon log. Hon sträckte lite på sig, blev plötsligt som levande igen. En gäsp lämnade hennes mun sedan blinkade med ögonlocken och öppnade dem så att hon kunde se igen.
Alex kollade med nyvakna ögon på Justin när han sade:
”Good morning.” Han log sitt fina leende. Alex var inte rädd längre.

Känslor är bara för mycket. Du är bara för mycket.

De satt vid hotellbordet och åt frukost. Justin hade beställt rumservice. Alex var glad för det. Hon orkade inte möta någon nu. Alla skulle glo, på henne, för att hon var så ful. Hon var särskilt ful nu på morgonen, hon var särskilt ful mitt på dagen, hon var särskilt fult på kvällen. ... Hon var alltid ful.
”Do you know that you're beautiful?” Hon hade inte märkt av att hon var den enda som åt. Hon hade inte märkt av den långa blicken.
Hon kollade upp på honom, lite snabbt. Hon fnös.
Mm, säkert, tänkte hon för sig själv. Om det ändå vore så...

Att känna någonting var naturligt, alla gjorde det. Ibland var känslor det bästa, ibland var känslor det värst. Alex älskade någon. Hon visste inte om person ens tyckte om henne. Känslor var värst.
Justin älskade någon. Han visste att Stephanie tyckte bra om honom också. För honom var väl känslor bäst.

Tänk om hon vore smal. Hon undrade hur det skulle kännas. Gud vad skönt det skulle vara. Hon skulle kunna äta vad som helst, hon skulle kunna ha på sig vad som helst. Gud vad skönt det skulle vara.
Tänk den känslan. Hon skulle inte behöva känna sig arg eller ledsen varje gång hon tittade sig i spegeln. Hon kunde äntligen få känna sig... vacker. Fettet skulle vara borta. Fettet som dallrade varje gång hon sprang - varje gång hon ens rörde sig.
Hon la ifrån sig mackan. Plötsligt var hon inte lika hungrig längre.
”Aren't you going to eat more?” Justin tittade på henne. Tyvärr var det nog lite oro som speglade i hans ögon. Alex skakade bara på huvudet. Hon tänkte inte berätta. Han skulle inte förstå. Det fanns ingen som förstod. Alla andra var så fina. Det var bara hon som var tjock som ett berg och ful som en f- groda.
Alex drog ut stolen och reste sig upp. Någonting om badummet började mumlas från flickans sida. Hon orkade inte titta upp på Justin innan hon gick iväg. För att komma till badrummet behövde hon gå igenom sovrummet. Hon tog med sig sina kläder från gårdagen medan hon ändå passerade dem. Innan hon skulle byta om eller göra någonting annat, som att se sitt äckliga ansikte i spegeln, skulle hon göra det som var viktigast.

Tända lyset och stänga dörren. Efteråt var hon snabb med att låsa efter sig. Han fick inte veta. Ingen fick veta. Hon satte på fläkten. Fläkten var perfekt. Den gjorde att det inte skulle höras. Han fick inte höra. Ingen fick höra. Hon öppnade locket och satte sig ner på knä. Håret höll hon undan med ena handen. Hon lutade sig framför över toaletten. Kanske kunde hon bli lite finare nu.

Ingen kommer någonsin att älska mig för att jag är så ful.

Det gick snabbt. Det brukade göra det. Det gick allra bäst om man tänkte på rätt sätt.
Konstigt nog kändes det inte bättre. Det brukade kännas bättre.
Alexis tryckte på knappen som hörde bort lite av det som annars skulle ha blivit hennes fett. Hon tittade på det en stund, sedan reste hon sig upp och torkade sig om munnen. Hon gick fram till handfatet och spolade nog bort alla spår från fingrar och mun. Han fick inte upptäcka. Ingen fick upptäcka.
Hon valde att vika undan blicken. Spegeln. Egentligen ville hon gärna se; såg hon hemskare ut än vanligt? Hon lät bli att titta. Hon skulle inte klara av det. Det gjorde ont innanför hennes bröstkorg. Hon behövde inte att mer dåliga saker skulle hända. Att veta att Justin älskade Stephanie... Eh, um, d-det var tillräckligt.

Långsamt drog hon på sig kläderna innan hon lämnade rummet som såg ut precis som innan hon gick in dit. Alex log nöjt, i ungefär en halv sekund. Sedan var hennes leende lika dött som en... ja, någonting dött.

”Justin, all I want is your best.” Justin var inte ensam. Alex stannade till när hon hörde den andra rösten. Först stannade hennes hjärta. Först trodde hon att det var S-Stephanie.
”But, mom, you don't understand!” Det var hans mamma... Det där om att det kunde ha varit Stephanie kanske inte skulle ha varit så illa ändå...
”Maybe not, but Justin, you are the person that NEEDS to understand. You can't have a girl, not in your life. Please, don't be so blind. She probably just using you for money and-”
”Mom!” Justin lät frustrerad. Han borde vara det. Enligt honom förstod inte hans mamma, han hade sagt det till Alexis tidigare. Han hade sagt det nu också, till henne. Aldeles nyss. Tidigare förstod Alexis inte. Vad var det hans mamma inte förstod? Hon hade lyckats komma vid två tillfällen tidigare. Båda tillfällerna hade varit... fel. Modern hade missuppfattat allting, men vem skulle inte?
Förstod hon inte vad sanningen var, eller?
Alex förstod först nu vad han egentligen menade. Hon visste hur jobbiga mammor kunde vara. Det var bara det att hon visste det på ett annat sätt. Man behövde sätta sig in i rätt situation för att första. Man var tvungen att få rätt känsla i det. Mamman, Justins mamma, förstod inte att Justin lita på Alexis. Alexis förstod det knappt hon heller. Egentligen borde han ignorera henne. Det gjorde alla andra så bra. Kolla bara. Kolla bara på denna feta kropp. Kolla bara på dem feta låren, den svällande magen, armarna som såg ut som-
”Mom, you don't understand.” Justin pratade långsamt, nästan lite ledsamt. Alex lutade sig mot väggen. Hon ville inte att någon skulle se henne.
Om hon hade sett dem skulle hon ha fått sett blickarna som nu utspelades i rummet. Hon kunde känna det. Det var tyst, men inte helt tyst. Blickarna talade.
Justin tog ett djupt andetag. Det hördes enda ut till rummet bredvid – rummet Alexis befann sig i. ”She's the most beautiful I ever have met. She's smart. She's cool. She's fun. She's kind and she are so not using me.”
”Stop, Justin-” Justin avbröt henne.
”No, mom. I won't stop. Everytime she smiles, I just can't stop looking at her. Everytime she laughs, it's like thousands of butterfliesticklings in my stomach. I don't know if you understand this, maybe you don't want to understand it, but the true is that I am not only in love with her, I love her. And mum, I won't stop loving her.” Det blev så där tyst igen. Det var som att hela världen drog efter andan. Eller ja, det fanns åtminstone mer än en person, Justins mamma, som drog efter andan. I det andra rummet precis bredvid stod en förvånad tjej som egentligen inte skulle ha hört det där. För honom kanske det gjorde någonting att hon hörde det. För henne gjorde det ingenting. Det hon just hörde gjorde henne gråtfärdig. HAN ÄLSKADE HENNE! HAN ÄLSKADE HENNE! Shit. Hon kunde knappt andas. Shit. Hon trodde att hon skulle svimma. Shit. Kunde man vara så här obeskrivligt glad?
Hon ville skrika att hon älskade honom också. Istället uttryckte hon sina känslor på ett annat vis – hon stötte till den fina, och säkert dyrbara, vasen som föll ner till marken och gick sönder. Ajdå. Det där hörde väl ingen?

Jodå. De hörde. De var snabbt på plats. Justins mamma var där först. Hon såg inte glad ut. Sedan kom Justin. Uh, Alexis vågade inte ens möta hans blick. Hon hade hört och han visste att hon hade hört, kunde det bli mer pinsamt?
”Oh, Alexis...” Ja, Alexis. Lilla, klumpig Alexis var i farten och förstörde allting. Suck.
Alexis lyfte på huvudet och kollade på Justins mamma.
”I'm so sorry. I promise, I will pay back!” Mamman mumlade någonting innan hon gav Alex en ogillande blick och gick därifrån. Alex undrade om alla mammor var lika otrevliga. Kanske var denna mamman bara stressad, hade mycket att fundera över. Alex förstod henne i så fall, här stod hon och tänkte minst lika mycket.

Det fanns två typer utav känslor – äkta och oäkta. Man kunde inte alltid se skillnad på dem. Det var svårt att veta vilka känslor som var riktiga om man aldrig tidigare hade upplevt dem.
Alexis visste att hennes känslor för Justin var äkta. Hon hade varit kär, men aldrig så här vansinnigt, äcklande kär. Hon tänkte på pojken i så stora delar som under hela dagen, varje minut. Han fanns där, var hon än gick. Hon ville att han skulle veta att hon älskade honom. Hon älskade honom också.

Det var bara de kvar – ”kärleksparet”. Alex tittade upp och mötte tillslut pojkens ögon. Ögonen var milda, nästan lite sorgsna. Alex tog ett dupt andetag. Hon hade lovat sig själv, hon skulle säga det.
”I love you too...” Det var inte meningen att det skulle bli så. I hennes huvud var orden starka. I hennes huvud var hon stark. Orden kom mest ut som en viskning, en svag sådan. Åh, Alex skulle-
”You do?” Han log sitt leende, det leendet Alex älskade så mycket att hon hatade det.
Plötsligt försvann det där leendet. Plötsligt blev ögonen lite sorgsna igen.
”Do you love as a friend, or...!?” Alexis skakade på huvudet. Hon var snabb med att skaka på huvudet. Han skulle få veta sanningen. Han förtjänade att få veta sanningen. Hon visste vad han kände. Hon kände likadant.
”As-” Hon kom av sig. Han kom för närma. Han tittade på henne med stora, bruna ögon. Hon svalde hårt. Hon hade bestämt sig. Hon skulle säga det.
”As more than a friend.” Hon hann knappt säga klart mening. Han kysste henne. Han kysste henne med sina bomullsmjuka-liknande läppar. Hon njöt. Känslan... Hon älskade den. Hon älskade kyssen. Framför allt så älskade hon honom. Den känslan... att älska, att bli älskad... Det fanns ingen annan känsla som var så bra som just precis kärlek.

______________________________________________________________________________________