Alictin

 

Kanske ville hon för mycket.

Att känna sig hemma. Det var viktigt. Det var viktigt att man kände att man hörde hemma någonstans. Annars blev det så svårt - svårt att leva.
Man behövde inte känna sig hemma där man bodde – där man sov och åt. Att känna sig hemma. Det fanns så otroligt många platser man kunde mena. Man kunde känna sig hemma i en stad eller i en butik, i ett land eller i en park, framför datorn eller uppe på hästryggen. Kanske kände man sig hemma på vilket plats som helst, bara man var med rätt person. Kanske fanns den där speciella personen precis framför en.

Alex var så hypnotiserad av Justins ögon att hon glömde bort att lyssna. Han var ju så... fin. Usch, hon lät så nykär. Det var nästan äckligt.
Egentligen visste hon inte ens vad hon gjorde där. Hur hade Justins lyckats tvinga med henne till sitt dumma möte? Alex hade försökt att argumentera emot hans viljan. Hon kunde fan inte hänga med honom.Vad fan tänkte han? Tänk om någon upptäckte. Tänk om Stephanie upptäckte. Vad skulle hon tro? Uh, Alex ville inte ens tänka tanken. Tänk om Stephanie upptäckte. Justin hade ryckt på axlarna, sa att han kunde hitta på någon lögn - en vit, liten lögn. Alexis hade med armarna i kors över bröstet frågat vad.
”She was so hot that I thought she needed to come in and get a bit cold” hade han sagt. Alexis hade inte haft någonting att sätta emot.
Tänk om någon annan upptäckte. Han hade sagt att de i hans så kallade ”crew” inte visste vem Stephanie var. Alex hade svalt hårt. Alex var inte Stephanie. Alexis Jones var inte Stephanie. Var det verkligen det här hon hade velat? Ville hon bli undangömd? Ville hon framstå som någon hon inte var? Ville hon verkligen var med på Justins lögn - en lögn som sårade henne djupt. V-ville han inte att hans liv skulle se henne? Hennes riktiga jag? Hon var inte Stephanie.
Alex brukade vinna argumentationer. Denna gång vann Justin.

Du hör inte hemma någonstans.

Justin tittade plötsligt på henne. Han log stort. Alex kunde inte skämmas mer. Hon var snabb med att vända bort blicken. Visst var det ett flin från Justins sida som lös i hennes ögonvrå!?
Alla tittade på henne. Hon kunde känna det. Det var så... pinsamt. Åh, Justin skulle allt få senare. Någon knuffade till henne i sidan. Alex tittade skeptiskt upp. Han flinade. Hans tama gest var bara löjligt. Grabben som knuffat henne var schysst, riktigt schysst faktiskt. Okej, grabb var fel ordval. Justins livvakt, den stora, starka Kenny, hade byt några ord med Alexis. Flickan var inte den typ av person som fastnade hos människor, men denna ”grabben” tyckte hon verkligen om. Äsch, hon skulle kalla honom grabb även fast han var trippelt så stor som en typisk liten pojke man kanske tänkte på när man hörde ordet grabb.
”He really likes you.” Kenny log. Han tittade framåt, Alex tittade på honom. Han visste inte.
Hon sa ingenting. Hon hade blivit både stum av orden, men också ställd. Vad svarade man på någonting sådant? ”Eh, okey!”
”I know.”
”Really?”
Alex skakade av sig tanken och kollade sedan upp igen. Push, Justin hade fortsatt med sitt eviga prat. Kanske var det dags för Alex att öppna öronen.

”You were awesome!” Han hade sjungit en av sina nya låtar. Alex hade redan glömt vad den hette. Låten var väl... bra. Den handlade typ om någon tjej och någon kille... äh, hon visste inte. Det var inte den typ av musik som Alexis brukade lyssna på – det var inte den typ av musik hon tyckte om. Hon var mer för hiphop.
”Do you really think so?” Justin tittade med stora ögon på flickan. Nej, hade hon lust att säga, bara för att. Usch, elaka tankar. Usch, hennes gamla tankar – tankarna som stod fast vid att hata Justin. Det var lite svårt att släppa de tankarna, men hon skulle försöka. Hon skakade snabbt av sig tankarna, passade då även på att nicka som svar på Justin fråga.
”Your opinion means a lot to me.” Justin kollade allvarligt på Alexis. Han höll upp dörren och lät henne gå före in. Alex skrattade utan humor.
”Why?” Hon log. Fult. Uh, hemska leende.
Justin skrattade åt henne, skakade lätt på huvudet.
”Stupid, Alexis!” Han stannade upp, hon gjorde automatiskt det också. Han skrattade. Det gjorde inte hon. Han skrattade. Det gjorde ont inuti henne. Tyckte han att hon var dum, osmart?
Han smekte hennes kind, tittade henne djupt och intensivt i ögonen, och viskade mjukt:
”Everything you do mean everything to me, YOU mean everything to me.”

Alla hör hemma någonstans. Jag då?

Tydlig var det några viktiga datum som hade bestämts. När kommande skiva skulle vara klar, när den skulle släppas och när och var signeringar skulle genomföras. Justin hade fått berätta allting för Alexis efter att han hade ställt för många frågor. Han hade bara skrattar åt Alexis korta och osäkra svar. Japp, så bra hade hon lyssnat. Japp, så intresserad hade hon varit. Usch, hon var riktigt hemsk. Hon borde faktiskt engagera sig lite mer i pojkv- var han nu var för henne:s intressen. Han brukade ju komma på hennes fotbollsmatcher...

Plötsligt var fotbollsplanen inte lika fridfull. Alex visste inte om det var ett dåligt tecken. Tidigare hade fotbollsplanen varit hennes andra hem, eller snarare första hem. Hon hade så gott som gjort allting där som hon gjorde... där hon bodde.
Det fanns faktiskt något bättre än fotbollsplanen. Det fanns något, faktiskt någon, annan hon kände sig mer hemma med.

Justin presenterade Alexis för någon som hetter Scooter. Det var ett namn Alex tyckte var mycket komiskt, men hon valde att inte säga någonting och skratta i sin ensamhet istället. Det var ändå kul.
Scooter var tydligen Justins manager. Trevligt, trevligt. Alex förstod knappt vad ordet manager betydde. Justin hade lagt armen om hennes midja, dragit henne lite närmare honom, och med ett leende på läpparna presenterat henne. Hur han hade lyckats utan att säga hennes namn... ja, det måste vara något slags världrekord.
Scooter hade artigt räckt fram handen, handen som Alexis hade skakat. Scooter hade sedan blivit tvungen att gå iväg, och då var det bara kärleksparet kvar. Uh, Alex tyckte att det var fel att tänka så. Kärleksparet... De var definitivt inget par. De var vänner, men ändå inte. Egentligen var nog Alexis och Justin väldigt olika. Det brukade vara bra i förhållande, men Alexis undrade hon...

Vad gjorde de egentligen när de var ensamma? Alexis gillade att prata, diskutera orättvisor runt om i världen, men med Justin gick det inte. Hon fick inget svar. Om han inte tyckte likadant, varför sade han inte bara emot då? Ibland undrade Alexis om han lät bli att argumentera med henne, bara för att han ville ha henne på bra humör. Alexis undrade om han visste mer om henne än hon visste om honom. Hur kunde han veta att hon blev arg när hon inte vann? Hur kunde han veta att hon alltid var tvungen att vinna?
Justin var lite otäck – hans tankar var otäcka. Det handlade ju om etik och moral. Etik var tusen gånger starkare, men utan moral kunde etiken inte klara sig.

Han flyttade sig så att han stod framför henne istället. Han kramade henne. Hon kramade tillbaka. Hon lutade huvudet mot hans axel och undrade i sin ensamma, tysta hjärna vad dem skulle göra härnäst.

Jag hör inte hemma någonstans. Vart ska jag ta vägen?

Alex undrade varför inte Justins mamma var med på mötet, men hon ville inte bryta den... smått mysiga tystnaden. Kanske gjorde hon rätt i det. Justin verkade också vara upptagen med att tänka. Läskigt. Alexis ville inte veta. Justins tankar var ju läskiga.
Alex undrade hur länge de hade stått där. Började hon bli otålig? Nej, inte egentligen. Hon var nog mest uttråkad – trött på tystnaden. Hon hade tystnad, för hon fick uppleva den hela tiden. Man uppskattade inte det man redan hade.
När Justin äntligen – förlåt – släppte henne, log hon åt honom. Hon fick se hans fina ansikte. Han log mjukt tillbaka, tog hennes hand och började sedan gå. Japp, då var det bara att hänga på igen. ...

De satt i hans bil. Han körde, var fullt fokuserad på vägen. Hon tittade ut genom fönstret, tryckte hela sig själv mot just den sidan. Hon var rädd. Hon vågade ingenting säga. Det blev så ibland, när man tänkte på fel saker, i fel tillfälle, i fel sällskap. Fan. Varför var allting så fel?
Han stannade plötsligt. Alex tittade upp.
”I have to call Stephanie” mumlade han och pillade mot sin splitternya, glänsiga mobil. Hon hatade hur han uttalade hennes namn. Så... perfekt. Hon nickade långsamt, vände blicken mot fönstret igen. Hon var rädd. Hon var ledsen. Hon kände hur tårarna började komma. Tårarna skulle ingen få se. Alexis vägrade att visa dem. Hon var stark.

Jag känner mig inte hemma någonstans. Jag känner mig annorlunda. Jag känner att jag inte passar in. Är det här värt att dö för?

Alex ville bara öppna bildörren och springa därifrån. Hon ville inte höra mer. Han hade sagt dem tre orden. Han hade sagt de till henne.
Han la på samtalet. Sedan blev det tyst. Alex visste inte om han tittade på henne. Alex visste inte om han ville säga någonting till henne. Alex vågade inte titta på honom. Hon skulle börja gråta. Han älskade henne. Hon trodde att hon skulle börja gråta. Fan. FAAAAAN. ... Han älskade henne. Hon då? Alexis Jones, kommer du ihåg? Justin älskade Stephanie. Alexis älskade Justin...
Jag kan älska dig bättre.

De stod utanför hennes hus. De satt i hans bil. Hon tittade ut genom fönstret. Hon tittade på lägenheten. Hon ville inte gå in dit. Hon ville inte träffa sin mamma, hon ville inte lämna Justin. Justin. Hon ville inte leva i Justins lögn heller. ... Allting hade nackdelar.
Mamman var värst. Alex hade inte träffat henne på ett tag nu. Det var skönt, men det gjorde ont. Det gjorde ont i Alex mage när hon tänkte på sin mamma. Vad skulle hon göra när hon såg sin dotter? Hon skulle skälla på henne? Skulle hon ge henne kakor? Skulle hon slå henne? Skulle hon kasta ut henne, på gatan? Var skulle Alex ta vägen? Mamman var den enda hon hade...
Han tittade på henne, hon kunde känna det. Plötsligt lades en varm hand på hennes kalla. Alex blinkade bort tåren som ville bildas i hennes öga. Hon vred sig sedan mot pojken. Hon kollade på deras händer. Pojken såg inte hennes ledsna ansikte. Alex var glad över att mörkret fanns.
”You can come with me, if you want. We can watch a movie.” Hon nickade, långsamt. Hon blev glad - log smått. Han förstod. Någon förstod.

Här. Perfekt. Ingen jävla Steff. Inga jävla tankar. Här. Perfekt. I Justins famn, med Justins armar om henne. Hon hade sitt huvud lutat mot hans bröstkorg. Hon var varm. Hon kände sig trygg.
Här. Perfekt. Filmen var perfekt. Den var rolig. Alex fick le ibland. Mest log hon åt Justins skratt. Mest log hon åt Justins beröring.
Alex hoppades att han inte upptäcka att hon inte skrattade. Hon log. Någon måtta fick det vara. Förresten så mådde hon fortfarande inte riktigt bra. Hon undrade om det ku-
Han kysste henne på kinden. Han kramade om henne lite hårdare. Först var hon stel, sedan slappade hon av. Sedan log hon. Sedan kunde hon skratta åt Mr. Bean som filmade sina fötter. Här. Perfekt. Justins famn.
Jag kanske hörde hemma någonstans...