Alictin

Hat. Fanns det verkligen? Fanns det, eller var det någonting man bara hade hittat på? Varför skulle man hitta på det? Om kärlek fanns, fanns hat. Hat var typ motsatsen till kärlek, det ansåg i alla fall Wikipedia. Att älska – att hata. Kanske var de inte motsatser. Kanske var anledningen till hat kärlek. Kanske var kärlek bara ett annat ord för hat. 

Kom ihåg, lita inte på någon.

"HELLO!” Hon upprepade ordet, denna gången lite högre, lite mer snäsigt. Hon visste att Alex var hemma. Alex tittade förvirrat på Justin, som att han skulle veta bättre än Alex hur man skulle hantera med situationen. Han satt stilla, såg lite spänd ut, på sängens kant. Justin kunde inte mycket göra. Detta skulle Alex få fixa själv.
Hon gick raskt fram till sovrumsdörren, hann precis fram till att den öppnades. Mamma. 
"Alex.” Hon log först - ett litet, falskt leende. Alex var glad att Justin inte såg. Han satt så pass bra att mamman inte såg honom när Alex stod i vägen. Från Justins position syntes endast Alex högra ryggdel. 
Alex hade ingen lust att le tillbaka, men gjorde det ändå. Hon var fruktansvärt dålig på att hålla masken – le ett oskyldigt leende. Hon var inte duktig på att le alls. 
Mamman verkade inte ge sig där. Fan också. Hon tittade bakom Alex, såg endast spegeln som hängde på den ljusbrun målade väggen. Spegeln reflekterade Alex rygg, och hennes mörka hår som modern med nöje påpekade var i fulaste laget, precis som resten av Alex. Alex hatade när hennes mamma yttrande om Alex utseende. Ingen kunde ha allting perfekt – men Alexis, hon hade fan ingenting perfekt. Det var någonting hon fick leva med, varje dag, och skulle få leva med, varje dag. 

"You're not alone.” Hon hade sett det på Alex. Alex var inte ensam. Då skulle hon inte ha varit så stressad. Alex var inte ensam! 
Alex tänkte protestera. Mamman fick inte veta. Justin fick inte veta. De fick inte träffas. Nej. Flickan ville inte, ville inte se längre. Mamman puttade sin dotter ur vägen. Det spelade inte roll att hon trycktes mot dörrens kant. Det spelade inte roll att hon fick ont i ryggen. Mamman brydde sig inte om Alex mående, om hon mådde bra eller inte. Det var inte det som var det viktiga. Det viktiga var att Alex inte hade några vänner. Det vitala var att flickan aldrig blev älskad.
"OUT. YOU'RE GOING OUT!” Alex ville inte vara där. Hennes så kallade mamma var så arg. Det var fruktansvärt. Det var ledsamt. Alex ville gråta. Det gick inte. 

Allting hon älskade sprang. Han... Han var på väg ifrån henne. Hon kunde inte formulera sig. Hon kunde inte finna orden. 
Stay.
Snälla, hjälp mig.

Alex var ensam. Igen. Hon trodde inte hon skulle behöva känna den känslan, igen. Även om Justin tidigare varit långt borta, kanske hemma hos hans käraste Stephanie, hade Alex alltid känt att han varit hos henne. I hennes hjärta levde han alltid kvar. 
Justin hade sett så skärrad ut. Han skulle aldrig komma tillbaka. Han skulle lämna henne. Hon skulle aldrig mer få se honom. Hon skulle aldrig mer få möta hans kittlande läppar, känna hans mjuka hud röra sig under henne.

"NO!” Hon ville ropa det. Hon skrek det. En dörr stängdes igen. Det hördes på grund av den tunna , tysta spänningen. Den vilade i luften. Nu bröt den ut. 
Alex hade aldrig, aldrig varit så arg. Hon ville slå – slå sin egen mamma. Hon ville slå henne så jävla hårt. Hur kunde hon göra så? Fattade hon ingenting? Varför fick inte Alex vara lycklig? Hon borde veta att hon inte bestämde. Inte längre. Inte när Alex hatade. 

Om blickar kunde döda. Alex var så arg. Mamman visste inte, hon såg inte. Inte ännu. 
"Who was that boy?” Mamman hade lugnat ner sig. Hon pratade normal, i en lugn ton. Hon var troligen glad. Ännu en gång hade hon lyckats. Hon förstörde Alex liv. Denna gång var det dock lite annorlunda. Alex tänkte inte låta henne komma undan. 
Flickan tänkte inte ens försöka att svara. Mamman var inte värd att få ett svar. 
"Who do you think that you are?” Hon blev överraskad. Alex såg det på henne. Om Alex skulle ha varit som alla andra dagarna skulle detta inte ha hänt. Det var någonting som hade förändrats. Sedan Justin öppnade dörren till Alex liv, skulle han inte stänga dörren utan att någonting hade skett. Om skadan var bra eller dålig, det fanns kvar att se. 
"You cannot decide my way in life. Not anymore.” 

Hon sprang. Äntligen. Hon var glad. Äntligen. 
Snart. Snart fick hon se honom. Snart kunde hon få vara i hans famn igen. Snart kunde hon få förklara. Det gällde bara att hitta honom. Åh, var kunde han vara? 

Någonting inuti Alex ville egentligen bara stanna. Hem. Mamma. Hon ville se hur hennes mamma reagerade. Samtidigt ville hon inte. Alex ville inte bli slaget. Mamman var säkert arg. Alex njöt av det, på avstånd. Ha, mamman kunde allt få vara arg. Det var rätt åt henne. Hon borde inte ens ha försökt. Ingen tog Justin ifrån Alexis. Ingen. 

Tänk om Justin var arg. Han blev inte utskälld, särskilt inte av någon bruds mamma som trodde att hon var bättre än alla andra. Han var Justin Bieber. Han kanske tyckte att han förtjänade med. Han var Justin Bieber. Frågan var om det verkligen var en ursäkt. 

Du hatar mig. Jag förstår dig. Jag hatar mig också. 

Alex var oroad. Tänk om hon inte ens fick förklara. Han kanske vägrade. Han kanske hellre ville ha någon som var... normal. Alex var så liten. Hon var så svag. Varför skulle någon vilja ha henne? Hennes mamma hade så rätt. Det hade hon haft hela tiden, hela jävla tiden. 
"Alexis!” Han ropade. Hon var så ful. Hon vände sig om och kollade på honom med det fulaste leendet av dem alla. Han la sina armar om henne. Hon trodde att hon skulle börja gråta. Han. Hon. De två. Han kanske inte var arg ändå. 

"How are you?” Han frågade, han undrande, han brydde sig. Alex visste inte varför, men hon grät. Hon grät aldrig, inte när någon såg på. Hon hatade när andra skulle trösta, tycka synd om henne. Hon var okej. Hon var stark. Hon behövde inte deras- 
Han smekte henne över kinden. Han såg hennes tårar. Han sa ingenting. 
Hur mådde hon egentligen? Det var en svår fråga. Det fanns så mycket känslor inuti henne. 
Förvirrad. Glädje. Hat. Kärlek. 
"I'm fine.” Det brukade oftast bli så, när inte sanningen ville ut. 
Hans blickar brände. Alex vågade inte möta hans ögon. Hon var rädd, så rädd att hon skakade. En snyftning lämnade hennes plågsamma skäl. Första gången. Första gången någon såg henne gråta. Det var så speciellt det där. Första gången. Man sa att första kärleken aldrig dog ut. Alex undrade om det var likadant med hat. 

Hon hade fått upptäcka det så många gånger. Varje gång man inte vann, varje gång man ansågs som en förlorare – hat. Det var jobbigt att hata. Det var jobbigt att bli hatad. 

Det kommer att bli bra någon dag. Bara inte just i dag. 

Tystnad. Det fanns så många ord mellan dem. Båda var tysta. Det gick inte. Fråga. Våga. Från att tänka till att göra, från fantasi till verklighet. Det var ett alldeles för stort steg. Alex undrade var man började. Det borde finnas en lärobok om sådant här. Hon skulle låna den. Kanske kunde hon då lära sig hur man gjorde för att ta ett steg man inte var kapabel till, hur man hoppade högre än där rekordet var satt. 

Klockan var inte så mycket när de började gå. De gick överallt och ingenstans. Ingen fick se dem. De gick i skogen. Skogen var fridfull, skogen lät en andas. Justin nynnade på en melodi, sjöng ut någon mening, annars var det tyst. 
"This girl, she isn't like anybody there. 
This girl, you have never met someone like her.” 
Fågelkvitter och deras steg blev allt mer ohörda. Justins röst förtrollade henne. Han var läskig. Han var så läskig när han förändrade Alex så mycket. 

Det hade gått så fort. Alex hade inte ens hunnit bli trött. Hon såg Justins leende och blev helt energifylld. Det var allting som behövdes. 
Klockan började närma sig- äh, hon tänkte inte låtsas att hon visste. Det var sent i alla fall, okej!? Justin hade dock inga planer på att gå hem. Dock... Nej, Alex kunde inte säga att hon inte gillade det. Hon ville inte hem. Hon ville inte vara utan Justin. 

Att ha roligt. Alex visste knappt vad man då pratade om. Nu visste hon det. Skratt. Justin var så otroligt roligt. Hon- Hon... Hon trodde inte att han skulle vara en sådan typ. Alex undrade hur många minuter det hade gått sedan sist hon inte log. Hon hade nästan kramp i kinderna, men hon gillade det. 

Hon satt i Justins blöta knä, låg i hans blöta famn. Fråga inte hur han blev blöt. Hallå, det fanns en sjö där. Det var inte så att mästaren Alex inte skulle passa på att kasta i honom. Han blev dock nöjd med att bara krama henne, för då blev ju hon också blöt. 

Fingrar som rörde vid hennes mage, midja. Uh, det kittlades nästan. Alex njöt, tyckte ändå att det var skönt. Hon skrek till. Kanske borde hon inte ha slappnat av så mycket. Justin lurad henne. Den jäveln. I vanliga fall skulle hon blivit arg – riktigt jävla förbannad. Men nu... Justin var ju Justin. Han skrattade. Det gick inte att vara arg då. Det gick inte att hata. 
Hon skrattade när han kittlade henne. Hon rörde sig om i hans famn, försökte finna en väg ut. 
”Please, stop.” Hennes skratt drev henne till vansinne. Så... fult. Så... äckligt. 
Justin skrattade. 
”Never.” 
Hon grät nästan, fast inte av sorg. Det var så... jobbigt. Det var jobbigt att skratta, jobbigt att vara glad. 
”Okey, I will stop.” Alex hade lust att pusta ut, och hon hade gjort det OM HON HADE KUNNAT ANDAS. 
”...if you kiss me.” Han sa orden så försiktig. Han blev plötsligt en helt annan kille, inte den där säkra, perfekta. 
Alex rös av hans röstläge. Det var så... fint. Hon märkte inte ens att han redan hade slutat att kittla henne, när hon lutade sig framåt och kysste honom. 

Hat var grymt, elakt och smutsigt. I det ögonblicket fanns det inget hat inuti Alexis. Det fanns egentligen ingen hon hatade. 
Deras läppar mötte varandra. Tusen stjärnor - gnistor - och några till. Flickan sprudlade – av glädje – när deras läppar möttes i en kyss, när deras hårt slagna hjärtan blev ett. 
Justin viskade orden i hennes öra. Hon log. Hon visste. Hon kunde känna det. 
Det kommer att bli bra någon dag. Kanske vänder det, i dag.